²"Himmelriket (himlarnas kungarike) kan liknas vid en kung som ordnade med bröllopsfestligheter för sin son.

[I judiska liknelser var "kung" ofta en omskrivning för Gud. Kungens son är Jesus. Enligt den dåtida seden gick först en inbjudan ut något år före bröllopet, utan exakt datum. När väl tiden närmade sig kom en andra inbjudan att festen var redo. I liknelsen är tjänarna alla profeter och gudsmän som Gud sänt till Israels folk i Gamla testamentet. De hade gjort en första inbjudan. Bröllopsfesten närmar sig och Johannes Döparen och Jesus hade gjort den andra inbjudan att festen var redo.]

³Han skickade ut sina tjänare för att kalla på dem som redan hade fått inbjudan till bröllopsfesten, men de vägrade att komma.
     ⁴Igen skickade han ut tjänare. [Kungen visade mer tålamod än vad som förväntades.] Han befallde att dessa andra tjänare skulle säga till de inbjudna: 'Jag har ordnat för lunchen [ordagrant: ´dagens första måltid´; frukost eller tidig lunch], mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopsfestligheterna!' [Kungen ville att alla skulle vara med från början på bröllopet som ofta varade i upp till sju dagar.]
     ⁵Men de brydde sig inte om (tog lätt på) inbjudan. En gick bort till sin åker (gård), en annan till sina affärer. ⁶Några andra grep kungens tjänare [som kom med inbjudan], och misshandlade och dödade dem. ⁷Då greps kungen av vrede, skickade sina soldater och lät döda mördarna och brände ner deras stad.

[Budbärarna möttes av två reaktioner: apati och hat. Att bränna ner en besegrad stad var en dåtida vanlig militär praxis. Det kan vara Jerusalem som Jesus profetiskt syftar på, fyrtio år senare brändes Jerusalem ner av romerska arméer. När människor väljer bort Guds beskydd, tillåts ibland jordiska arméer att bli ett redskap i hans hand, se t.ex. de assyriska arméerna i Jes 10:5-6.]

⁸Sedan sa han till sina tjänare: 'Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna har visat sig vara ovärdiga [genom det sätt de gensvarat på inbjudan]. ⁹Gå ut och ställ er där vägarna går ut [där det finns mycket folk] och bjud alla ni ser till bröllopet.' ¹⁰Då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
     ¹¹När kungen kom för att se på gästerna (blicka ner på dem, som från en läktare på en teater) fick han se en man som inte var klädd i bröllopskläder. [Det är troligt att värden erbjöd gästerna bröllopskläder eftersom de kom direkt från vägarna. Att vägra de kläder som erbjöds var därför ett hån mot värden. Bröllopskläderna kan vara en bild på rättfärdigheten i Jesus som är given som en gåva, se Jes 61:10; Rom 13:12; Upp 19:8.] ¹²Han sa till honom: 'Min kamrat, hur har du kommit in här utan att ha [valt att ta emot erbjudna] bröllopskläder?' Mannen var helt svarslös. ¹³Då sa kungen till tjänarna: 'Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför.' Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant "rent fysiskt skaka av skräck").

¹⁴[Jesus avslutar med ett ordspråksliknande uttryck:] Många är kallade (inbjudna), men få är utvalda [har valt att tacka ja]."

¹⁵[Nu följer fyra frågor ställda av olika personer. I Haggadah (textsamlingen där ordningen för den judiska påskmåltiden är nedskriven) finns fyra frågor som ställs och besvaras. Att Matteus väljer att ta med just fyra frågor, här under påskveckan, är en tydlig koppling som Matteus judiska läsare inte kunde undgå att se.]

Då gick fariséerna i väg och planerade hur de skulle kunna få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för. ¹⁶De sände sina lärjungar tillsammans med Herodes anhängare [de som stödde den dåvarande romerska kungen Herodes släkt] till Jesus.
    De sa: "Lärare, vi vet att du älskar sanningen (du är sann) och du lär ut Guds väg (undervisar om hur man ska leva) på rätt sätt. Du söker inte någons godkännande, och behandlar alla lika. ¹⁷Så berätta för oss, vad är din åsikt i den här frågan? Är det rätt (i enlighet med Guds bud) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?" [Många judar tolkade budet som Herren gett, att inte ha en utländsk kung över sig i sitt land, som en ursäkt för att inte betala skatt till romarna, se 5 Mos 17:15.]
    

En denar med kejsar Tiberius (regerade 14-37 e.Kr.) avbildad.

¹⁸Jesus kände (märkte, kände igen) deras ondska (fula intentioner) och sa: "Ni skenheliga (som låtsas att ni vill ha svar), varför försöker ni sätta dit mig? [Om Jesus svarade "ja" skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett "nej" skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.] ¹⁹Visa mig det mynt som man betalar skatten med!" Då hämtade de en denar.

[En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och det andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.]

²⁰Jesus frågade dem: "Vems bild och vems inskrift [namn] är det här?" ²¹De svarade: "Caesars." [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.] Då sa han till dem: "Betala (ge tillbaka till) Caesar det som tillhör Caesar, och Gud det som tillhör Gud."

[Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26-27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.]

²²När de hörde detta blev de helt chockade (förvånade), och de lämnade honom och gick sin väg.

Fråga 2 (av 4) – Finns det någon uppståndelse?
²³[Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.]

Samma dag kom det fram några saddukéer – de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom: ²⁴"Lärare, Mose har sagt:

Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
    och skaffa efterkommande åt brodern.

[En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5-10, som garanterar en barnlös änkas försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratäktenskap, från det latinska ordet "levir", som betyder svåger. Seden fanns redan innan Mose fick Guds bud och instruktioner på Sinai berg, se 1 Mos 38:8; Rut 4:1-12.]

²⁵Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun. ²⁶På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju. ²⁷Sist av alla dog kvinnan. ²⁸Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne."

[Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12-58.]

²⁹Jesus svarade dem: "Ni har fel (har vandrat bort från sanningen) eftersom ni varken förstår (känner till) Skrifterna eller Guds kraft. ³⁰Vid uppståndelsen [i det uppståndna livet med uppståndelsekroppar] gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. [Jesus nämner i förbifarten också änglar, som saddukéerna inte trodde på.] ³¹När det gäller uppståndelsen av de döda, har ni inte läst vad Gud har sagt till er [i 2 Mos 3:6]: ³²'Jag är [inte var] Abrahams Gud, och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är inte en Gud för de döda, utan för levande!"

³³När folket [på tempelplatsen] hörde detta häpnade de över hans undervisning (de var helt överväldigade, förvånade).

Fråga 3 (av 4) – Vilket är det största budet?
³⁴När fariséerna fick höra att Jesus hade gjort saddukéerna svarslösa [ordagrant "stängt deras munnar"] samlades de igen. [Fariséerna hade först blivit svarslösa och försöker nu på nytt komma på ett sätt att fälla Jesus.] ³⁵En av dem, en laglärd [gr. nomikos – expert på tolkningar av Moseböckerna], ställde en fråga för att sätta honom på prov: ³⁶"Lärare, vilket är det största (ordagrant: det stora) budet i undervisningen [Moseböckerna – gr. nomos]?" ³⁷Då svarade han honom:

" 'Du ska [osjälviskt och utgivande] älska Herren, din Gud,
    av hela ditt hjärta,
    av hela din själ
    och av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia).'

[Citatet är från 5 Mos 6:5. Budet involverar hela personen. Den hebreiska texten som citeras innehåller en rad substantiv och avslutas med ett adverb (som preciserar grundtextens och versens enda adjektiv) – således kan 'din kraft' därför ordagrant även betyda ditt överflödiga eller ditt passionerade. Matteus och Lukas översätter med det grekiska ordet för förstånd, se Luk 10:27, medan Markus använder de grekiska orden för både förstånd och kraft, se Mark 12:30, 33.]

³⁸Detta är det stora [det största] och första (främsta, viktigaste) budet. ³⁹Det andra [det som kommer därnäst] liknar det:

'Du ska [osjälviskt och utgivande] älska din nästa (din medmänniska) som dig själv.' [3 Mos 19:18]

⁴⁰På dessa två budord hänger (vilar) hela undervisningen [allt i Moseböckerna] och profeterna."

[Allt har sin utgångspunkt i dessa två bud (hebr. mitzvot) från Tredje och Femte Moseboken. Dessa två budord summerar hela Skriften. Nomos är ett brett ord som betyder lära, norm, lag och kan syfta på hela Bibelns undervisning eller bara Moseböckerna, vilket är fallet här. Genomgående i den grekiska översättningen av GT (Septuaginta) används gr. nomos för hebr. torah. Den grekiska ordföljden är: holon ho nomos (hela undervisningen) – kremamai (hänger) – kai hoi prophetai (och profeterna). Rent bokstavligt illustreras hur Moseböckerna och profeterna balanserar på var sin sida av verbet "hänger"!]

Fråga 4 (av 4) – Vad anser ni om Messias?
⁴¹[Innan fariséerna hann gå undan, efter tre försök att snärja Jesus med frågor, tar Jesus initiativet och tar upp själva kärnfrågan: Vem är Messias? Kristus är den grekiska transkriberingen av hebreiskans Messias, som betyder "den Smorde".]

Medan fariséerna var samlade där ställde Jesus en fråga till dem, ⁴²och sa: "Vad anser ni om den Smorde (Messias, Kristus)? Vems son är han?"
    De svarade: "Davids son."

⁴³Han sa: "Hur kan då David genom Anden (inspirerad av den helige Ande) kalla honom Herre, och säga:

⁴⁴'Herren [Jahveh – Gud Fadern] sa till min herre [Guds Son, Messias]:
    Sätt dig på min högra sida,
tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.'

[Citat från Ps 110:1 som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först Jahveh och sedan Adonai.]

⁴⁵Om nu David kallar honom herre, hur kan han då vara Davids son?"

⁴⁶Ingen kunde svara på Jesu fråga. Från den dagen vågade ingen längre ställa fler frågor till honom.

Tillbaka upp

---

Mark 12

Liknelsen om vingården

Mellan Jerusalem och Tel Aviv ligger Yad Hashmona. Här finns en biblisk trädgård med bl.a. ett agrikulturellt vakttorn, byggt som på Bibelns tid. Byn grundades 1971 av åtta finländska volontärer.

¹Han började tala till dem i liknelser: "En man planterade en vingård, murade en mur kring den [för att skydda från vilda djur], högg ut ett presskar [under vinpressen för att samla upp saften från de pressade druvorna] och byggde ett vakttorn. [Vingården är en välkänd symbol på landet Israel, se t.ex. Jes 5:1-2.] Därefter arrenderade han ut den till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste bort. ²När tiden var inne [för skörd] skickade han en tjänare till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Detta skedde fem år efter att vingården hade planterats, se 3 Mos 19:23-25.]
     ³Då fångade de tjänaren och misshandlade (pryglade) honom svårt och skickade i väg honom tomhänt. [Vingården hade antagligen inte gett någon skörd – på samma sätt som Israel var utan frukt.] ⁴Då skickade han en annan tjänare till dem. De kastade stenar mot honom och skadade hans huvud, och förolämpade (hånade) honom grovt. ⁵Sedan skickade han ännu en, och honom dödade de. Han skickade också många andra. En del slog de, andra dödade de.
     ⁶Han hade fortfarande en son kvar [att skicka], sin älskade son. Han sände honom som den siste. Han sa: 'Min son kommer de att ha respekt för.' ⁷Men vinodlarna sa till varandra: 'Här är arvtagaren! Kom, låt oss döda honom så blir arvet vårt.' ⁸De tog fast honom, och dödade honom och kastade honom utanför vingården.
     ⁹Vad ska nu vingårdsägaren göra? Jo, han ska komma och avsätta (döma, förgöra) vinodlarna, och ge vingården åt andra. ¹⁰Har ni inte ens läst det i Skriften [Ps 118:22-23]: 'Den sten som byggnadsarbetarna förkastade har blivit en hörnsten [som är den första stenen i bygget och som alla andra stenar riktas efter]. ¹¹Detta kommer från Herren, och den [hörnstenen, Jesus] är underbar i våra ögon (övergår mänskligt förstånd).' "
     ¹²Nu ville de [översteprästerna, de skriftlärda och de äldste i Jerusalem, se Mark 11:27] gripa honom, de förstod att han hade berättat liknelsen mot dem (med hänvisning till dem). Men de var rädda för folket och lämnade honom och gick sin väg.

Fråga 1 (av 4) – Fariséernas fråga om skatt
¹³De [Sanhedrin, det religiösa ledarskapet] sände då några fariséer och herodianer till honom för att snärja honom genom något ord [någon fras han sagt].

[Herodianerna sympatiserade med det romerska politiska styret och hade inte mycket till övers för fariséernas djupa religiösa engagemang, men deras gemensamma hat mot Jesus förde samman dessa bittra fiender.]

¹⁴De kom till honom och sa: "Lärare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det rätt (i enlighet med Guds bud) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?" [Om Jesus svarade "ja" skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett "nej" skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.]

En denar med kejsar Tiberius (regerade 14-37 e.Kr.) avbildad.

¹⁵Men Jesus förstod att de hycklade och sa till dem: "Varför försöker ni snärja mig (sätter ni mig på prov)? Ge mig ett mynt (en denar) och låt mig se på det!"

[En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och det andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.]

¹⁶De hämtade ett. [Eftersom man bara använde judiska mynt i templet skickade de antagligen någon till växlingsborden för att hämta ett romerskt mynt.] Han frågade dem: "Vems bild och inskrift är detta?"
    De svarade: "Caesars." [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.]
     ¹⁷Då sa Jesus till dem: "Ge då Caesar vad som tillhör Caesar, och Gud vad som tillhör Gud!" De var helt svarslösa mot honom (de tappade helt fattningen, stod som förstenade och förundrade sig över honom).

[Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26-27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.]

Fråga 2 (av 4) – Finns det någon uppståndelse?

Längs med sluttningen av Olivberget finns över 150 000 gravar, de äldsta är 3 000 år. Begravningsplatsen är åtråvärd eftersom de som är begravda här enligt judisk tro blir de första att stå upp när Messias kommer tillbaka. Profeten Sakarja skriver att Messias kommer sätta sina fötter på just detta berg (Sak 14:4).

¹⁸[Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.]

Samma dag kom det fram några saddukéer – [det som utmärker denna grupp är att] de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom: ¹⁹"Lärare, Mose har sagt:

Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
    och skaffa efterkommande åt brodern.

[En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5-10, som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratäktenskap, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan innan Mose fick Guds bud och instruktioner på Sinai berg, se 1 Mos 38:8.]

²⁰Det var sju bröder. Den förste tog en hustru, men dog utan att lämna några barn efter sig. ²¹Den andre [yngre brodern] gifte sig med henne och dog utan att lämna några barn efter sig, och den tredje gjorde likadant. ²²Ingen av de sju fick några barn. Sist av alla dog också kvinnan. ²³Vid [den nu påstådda] uppståndelsen, när de uppstår, vem av dessa ska hon då vara hustru till? Alla sju var ju gifta med henne."

[Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12-58.]

²⁴Jesus svarade dem [saddukéerna, se vers 18]: "Är det inte här [på följande två punkter] som ni tar fel (vandrar vilse)? [Jo det är det!] Det är för att ni inte förstår (känner till) Skrifterna [som undervisar om uppståndelsen] och inte heller Guds kraft [som kan resa upp de döda]. ²⁵Vid uppståndelsen [i det uppståndna livet med uppståndelsekroppar] gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. [Jesus nämner i förbifarten också änglar som de inte trodde på.] ²⁶Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst i Moses bok [2 Mos 3:3-6, som var den del av Bibeln de trodde på] om [den brinnande] törnbusken, hur Gud sa till Mose: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?' ²⁷Han är inte de dödas utan de levandes Gud. Ni [saddukéer] är mycket fel ute (har fullständigt vandrat vilse)."

Fråga 3 (av 4) – Vilket är det största budet?

På menoran som står vid Knesset i Jerusalem finns texten: "Hör, Israel", hebr. shema Jisrael.

²⁸[De skriftlärda hade identifierat 613 bud. Bland dem var 365 negativa, alltså förbud, medan 248 var positiva, alltså uppmaningar. Man hade också graderat dem i viktiga och mindre viktiga bud. För första gången sedan Jesus kom till Jerusalem möts han nu av en individ, tidigare har det varit olika grupper.]

En av de skriftlärda kom och hörde dem diskutera. När han såg hur väl Jesus svarade frågade han honom: "Vilket är det viktigaste (främsta) budet av alla (över allting)?" ²⁹Jesus svarade:

"Det främsta (viktigast) är detta:

'Hör, Israel!
Herren – vår Gud – Herren är en (den ende).

³⁰Du ska älska [osjälviskt och utgivande] Herren din Gud
    av hela ditt hjärta,
    av hela din själ,
        av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia)
    och av hela din kraft.'

[Citatet är från 5 Mos 6:4-5. Detta är också öppningsfrasen i den judiska trosbekännelsen, shema, som varje from jude ber varje morgon och kväll. Till de tre komponenterna (hjärta, själ och kraft) lägger Jesus till en fjärde – förståndet! Alla fyra fraser börjar med den grekiska prepositionen ex, som inte bara innebär att älska Gud 'med hjärtat' och 'av hjärtat' utan också 'från det innersta av hjärtat som utgångspunkt'.]

³¹Det andra är detta:
    'Du ska älska [osjälviskt och utgivande] din nästa (din medmänniska) som dig själv.' [3 Mos 19:18]

Det finns inga andra bud som är större än dessa."

³²Då sa den skriftlärde till Jesus: "Mycket väl svarat, Lärare! Det är sant som du säger: Han är en (den ende), och det finns ingen annan än han. ³³Att älska honom [osjälviskt och utgivande]
    av hela sitt hjärta,
    av hela sitt förstånd (sin insikt och förståelse – gr. synesis)
    och av hela sin kraft
    och att älska sin nästa (sin medmänniska) som sig själv,
det är mer än alla brännoffer och [andra] offer."
     ³⁴När Jesus hörde att mannen svarade förståndigt (klokt, insiktsfullt) sa han: "Du har inte långt till Guds rike." Efter detta vågade ingen fråga honom mera.

Fråga 4 (av 4) – Vad anser ni om Messias?
³⁵Då Jesus undervisade i templet frågade han: "Hur kan de skriftlärda säga att den Smorde (Messias, Kristus) är Davids son? ³⁶David har ju själv sagt, genom [inspirerad av] den helige Ande:

'Herren [Jahveh – Gud Fadern] sa till min herre [Adonai – Guds Son, Messias]:
Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.'

[Citat från Ps 110:1 som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först Jahveh och sedan Adonai.]

³⁷David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?"

Den stora folkmassan lyssnade gärna (med nöje) på honom.

Varning för hyckleri
³⁸Jesus fortsatte sin undervisning och sa: "Akta er (var ständigt på vakt) för de skriftlärda! [De flesta skriftlärda var fariséer.] De älskar att gå omkring i långa mantlar och bli hälsade med respekt på torget ³⁹och sitta på de bästa platserna i synagogan [där man kunde blicka ut över församlingen] och ha de främsta platserna [honnörsplatserna närmast värden] på gästabuden [där man låg till bords]. ⁴⁰De slukar (rånar, förgör) änkornas egendom (hus) [förleder och exploaterar änkor, som var de mest utsatta i samhället] och ber sedan långa böner för syns skull (för att täcka över och dölja sina fula intentioner). De ska få en hårdare dom."

Änkans offergåva

I kvinnornas förgård fanns offerkistorna.

⁴¹Jesus satte sig mitt emot tempelkistan [i kvinnornas del av templet där det fanns tretton trumpetformade behållare, alla för olika välgörande ändamål] och såg hur folket lade ner pengar i den. Många rika lade ner stora summor. ⁴²En fattig änka (så fattig att hon var utlämnad att ta emot gåvor från andra, oförmögen att arbeta) kom och lade ner två lepta [två judiska kopparmynt av den lägsta myntvalören], vilket motsvarar en quadrans [ett romerskt bronsmynt vilket var den minsta myntvalören i västra Romarriket].

[Det judiska kopparmyntet "lepta" var den minsta valören som användes i den östra delen av Romarriket. Värdet var 1/128 av en denar, som var en arbetares dagslön. Eftersom Markus skriver för läsare i Rom och den västra delen av Romarriket förklarar han att två "lepta" motsvarade en "quadrans" (skärv, se Matt 5:26). Detta var den lägsta myntvalören i den delen av Romarriket och värdet var 1/64 av en denar.]

⁴³Han kallade till sig sina lärjungar och sa till dem: "Jag säger er sanningen, denna änka, hon som är drabbad av fattigdom [kanske på grund av fariséernas exploatering, se vers 40], lade i mer än alla andra som lade något i tempelkistan. ⁴⁴Alla andra gav av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt hon hade, även det hon skulle leva av (hela hennes livsuppehälle)."

Tillbaka upp

---