Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Parallell - lördag 31/1

2 Mos 4-6

2 Mos 4-6

Ursäkt 3 – Ingen kommer att tro mig
1Mose svarade: "Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan säger: 'Herren (Jahveh) har inte visat sig för dig'? "

Kobran var en viktig kunglig symbol i det forna Egypten. En stegrande kobra med skölden utspärrad, redo att attackera, ritades och skulpterades som en bild som kallas uraeus, och symboliserar beskydd.

2Då sa Herren (Jahveh) till honom: "Vad har du i din hand?"
     3Han svarade: "En [fåraherdes] stav."
    Herren sa: "Kasta den på marken."
    Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm (hebr. nachash), och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.]
     4Men Herren sa till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
    [Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
     5Herren sa: "Detta [tecken] är för att de äldste ska tro att Herren, deras fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har visat sig för dig."

6Herren sa också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. tsara) – vit som snö.

[Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnader på huden, se 3 Mos 13-14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.]

7Herren sa: "Stick på nytt handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen normal igen, som resten av hans kropp.

8[Herren sa:] "Om de inte tror eller bryr sig om det första tecknet [med staven], så kanske de tror det andra tecknet [med handen]. 9Men om de inte tror på dessa två tecken eller lyssnar på dig, så ska du ta lite vatten från Nilen och hälla det på torra landet (marken – hebr. jabbashah). [Detta blir det tredje tecknet.] Då ska vattnet från floden förvandlas till blod på torra land (hebr. jabeshet)."

[Två olika hebreiska ord för "torrt land" används i denna vers. Det första är det generella ordet som används i skapelsen och när israeliterna korsar Röda havet och Jordan torrskodda. Det sista används bara här och i Ps 95:5, där det används om hur Gud är större än alla avgudar.]

Ursäkt 4 – Jag är inte kvalificerad
10Då sa Mose [och kom med ännu en ursäkt] till Herren (Jahveh): "Min Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), jag har så svårt att uttrycka mig. Jag har aldrig varit bra med ord, varken förut eller efter att du har talat till din tjänare. Jag stakar mig och stammar (är långsam att tala och har en trög tunga)."

11Herren (Jahveh) sa till honom: "Vem har skapat människans mun? Vem skapar de stumma, de döva, de som kan se eller de som är blinda? Är det inte jag, Herren? 12Så gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska tala."

Skicka någon annan i stället
13[Ursäkterna är slut och nu säger Mose rent ut att han inte vill gå.]

Men Mose sa: "O, min Herre (Adonai), skicka ditt budskap med någon annan, vem som helst."

14Då blev Herren arg på Mose, och sa: "Har du inte en bror, Aron [som är 3 år äldre, se 2 Mos 7:7], leviten [som är en skolad präst och van vid att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala (ordagrant: 'talande tala' – hebr. davar davar), dessutom är han faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta. 15Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag ska vara med din mun och med hans mun, och jag ska lära er båda två vad ni ska göra. 16Han [Aron] ska tala för dig [vara din talesman] inför folket, och det ska ske, att han ska vara din mun, och du ska vara som en gud (elohim) för honom. 17Du ska också ta denna stav i din hand, med den ska du göra tecknen."

Mose vänder tillbaka till Egypten
18Mose gick hem till sin svärfar Jetro (hebr. Jitro) och sa: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sa till Mose: "Gå i frid (var välsignad)." 19Herren sa till Mose medan han var i Midjan: "Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre."

[Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se 2 Mos 2:15. Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamon dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.]

20Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se 2 Mos 18:2-4] och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds (Elohims) stav i handen.

[Moses stav i vers 2 har nu blivit Guds stav. Det verkar som att det var ett misstag att ta med sig sin familj för detta uppdrag, i 2 Mos 18:1-6 skickar han hem dem.]

21Herren sa till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:13; 8:15, 32; 9:34.] 22Du ska säga till farao: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. 23Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför ska jag döda din förstfödde son.' "

[Texten i vers 22-23 är riktad till farao. Den andra delen kan dock vara riktad till både farao och Mose. Farao släppte folket motvilligt först efter 10 plågor, men det är motvilligt Mose ger sig av tillbaka till Egypten. Det går att hitta 10 punkter där Mose förhalar och motsätter sig uppdraget. Den tionde är i nästa vers när de stannar.]

En oväntad händelse
24Längs med vägen [mot Egypten] stannade de på en plats för att övernatta. [Ännu en antydan att Mose försenar sitt uppdrag.] Där kom Herren emot honom och det verkade som att han ville döda honom [troligtvis den förstfödde sonen Gershom].

[Den hebreiska texten har "honom". Av de fyra personerna där kan det syfta på Mose, hans förstfödde Gershom eller Elieser, se 2 Mos 18:2.] 25Då tog Tsippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och strök (vidrörde) honom [Gershom eller Mose] ned till foten med den och sa: "Du är min blodsbrudgum." [Det hebreiska ordet för "strök" är samma ord som används i 2 Mos 12:22 där israeliterna "stryker" lammets blod på dörrposterna för att den förstfödde inte ska dö.] 26När han [syftar antagligen på Gud] lät honom [Mose] vara, sa Tsippora "du är min blodsbrudgum på grund av omskärelsen."

[I Guds förbund med Abraham och Israels folk var omskärelsen av pojkar viktig, se 1 Mos 17:9-14. Det verkar som om Mose och Tsippora hade försummat att göra detta för en av sina söner, eller för båda. Även om den exakta betydelsen av dessa verser inte är helt klar, ser vi att Gud var noga med att Mose, som skulle befria sitt folk, följde Guds bud.]

Aron möter Mose
27Herren sa till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.] 28Mose berättade för Aron allt som Herren hade sänt honom att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra.
     29Sedan gick Mose och Aron därifrån [till Egypten] och kallade samman israeliternas äldste. 30Aron talade [upprepade] allt vad Herren (Jahveh) hade talat till Mose, och han gjorde tecknen inför folket, 31och folket trodde [på Mose och på Aron]. När de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och böjde sig ner och tillbad [i tacksägelse till Gud].

Mose konfronterar farao (5:1-7:13)

Första besöket
1En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sa: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
     2Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: "Vem är Herren (Jahveh)? Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren (Jahveh), och jag tänker inte släppa Israel."
     3De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd."
     4Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
     5Farao sa [till dem eller tänkte för sig själv]: "Befolkningen är stor, och ni vill att de ska slippa arbeta!"

Resultatet – ännu hårdare arbete
6Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se vers 14]: 7"Ni ska inte längre ge folket halm för att göra tegel. Låt dem gå ut och hämta halm själva. 8Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: 'Låt oss gå och offra till vår Gud.' 9Gör därför deras arbete så hårt för dem så att de inte har tid att tänka på något annat än arbete. Kanske slutar de då att lyssna på dessa lögner [som Mose och Aron talar]!"
     10Då gick slavdrivarna över folket och förmännen ut och sa till folket: "Så säger farao: 'Jag ger er inte någon halm. 11Gå ut och hämta den bäst ni kan. Det blir inget avdrag på kvoten [Ni ska producera lika mycket tegel som förut].' "
     12Folket begav sig ut över hela Egypten för att samla strå [kortare stubb från fälten] för att ha som halm. 13Slavdrivarna pressade dem hårt och sa: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm." 14De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sa: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"

Israels förmän klagar hos farao
15Då kom Israels förmän till farao och ropade: "Varför behandlar du dina tjänare så här? 16Man ger ingen halm åt dina tjänare, ändå säger man: 'Gör tegel!' Dina tjänare blir nu slagna, trots att skulden ligger hos ditt eget folk."
     17Han svarade: "Nej, det är ni som är lata, ni är verkligen lata (overksamma)! [Ni försöker komma undan ert arbete.] Därför säger ni 'Låt oss gå och offra till Herren (Jahveh).' 18Ut med er, tillbaka till ert arbete! Ni ska inte få någon halm, men ni måste producera samma kvot tegel."
     19De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare.

20När förmännen lämnat farao gick de på en gång till Mose och Aron som väntade på dem. 21De sa: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant: 'en avskyvärd stank'). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss." [Nu har de en ursäkt att dräpa oss.]

Mose klagar inför Herren
22Då vände sig Mose på nytt till Herren (Jahveh) och sa: "Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), varför har du låtit så mycket elände komma över detta folk? Varför har du sänt mig? 23Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har hans ondska mot detta folk bara ökat, och du har inte gjort något för att rädda ditt folk."

1Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se 2 Mos 3:19; 4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se 2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska skulle gå och skickade iväg dem, se 2 Mos 12:33.]

Gud lovar att befria sitt folk
2Gud talade till Mose: "Jag är Herren (Jahveh). 3Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Allsmäktige (El-Shaddaj) [1 Mos 17:1; 35:11]. Dock gjorde jag mig inte känd (fick de inte erfara mig) under mitt namn Herren (Jahveh). 4Jag har också upprättat mitt förbund med dem och lovat att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar. 5Jag har också hört israeliternas jämmer över att egyptierna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på (inte glömt) mitt förbund. 6Säg därför till israeliterna:
'Jag är Herren (Jahveh).
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa (hebr. gaal) er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
7Jag ska göra er till mitt folk.
Jag ska vara er Gud.
Ni ska förstå att
    jag är Herren (Jahveh) er Gud (Elohim),
    som för er bort från förtrycket hos egyptierna.
8Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren (Jahveh).' "

[I vers 6 används hebr. gaal för första gången i Andra Moseboken. Hela denna berättelse om hur Gud befriar israeliterna ur slaveriet är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Återlösare (hebr. goel; substantivet till verbet gaal), se även Rut 2:20; Job 19:25.]
9Så Mose talade så till Israels söner, men de hörde inte på honom på grund av missmod och det hårda arbetet. [Ordagrant är missmod "korta ande". Ordet kan översättas otålig eftersom det inte finns någon ande av hopp kvar. Versen beskriver hur israeliterna både själsligt och kroppsligt var så brutna att de inte kunde ta till sig hans uppmuntrande ord.]
     10Herren talade till Mose: 11"Gå och tala till farao, kungen av Egypten, att han ska förvisa Israels söner från sitt land."
     12Men Mose talade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna? Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag oomskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se 2 Mos 4:24-26.]

13Herren (Jahveh) talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.

Moses och Arons släkttavla

Fem generationer
14[Här sker en paus i berättelsen. Man kan säga att det är en "cliffhanger" – hur kommer det att gå? Varken israeliterna eller farao lyssnar på Mose och själv är han på gränsen att ge upp, se vers 12. Mitt i berättelsens höjdpunkt kommer en tillbakablick som visar hur Mose och Aron är den fjärde generationen från Jakob via Levis stam. Genealogin är begränsad till de tre första sönerna till Jakob: Ruben, Simeon och Levi. De följande nio sönerna är inte relevanta för att visa Moses och Arons släktskap och tas inte med. Jakob kallas också Israel, se 1 Mos 32:28. I listningen nedan är de namn som ingår i Moses och Arons släktträd fetmarkerade.]

Dessa var överhuvuden var och en för sin släkt.

Första generationen och deras barn

Sönerna till Ruben, Israels [Jakobs] förstfödde:
    Chanoch (Henok) och Pallo,
    Chetsron (Hesron) och Karmi;
detta var de rubenitiska familjerna.

15Sönerna till Simeon [Shimon – Jakobs andra son]:
    Jemuel, Jamin, Ohad, Jachin, Sochar (Tsochar) och Saul (Shaol), sonen till en kanaaneisk kvinna;
detta var de simonitiska familjerna.

16Sönerna till Levi [Israels tredje son] hette i åldersordning:
    Gershon [hans söner listas i vers 17],
    Kehat [hans söner listas i vers 18] och
    Merari [hans söner listas i vers 19].
Levi blev 137 år gammal.

[Jakob hade tolv söner, men eftersom den här släkttavlan handlar om Mose och Aron, så räcker det att ta med sönerna fram till Jakobs tredje son Levi.]

Andra generationen och deras barn
17[Nu följer den andra generationen av Levis stam.]

Sönerna till Gershon, familj för familj:
    Livni och Shimi.

18Sönerna till Kehat:
    Amram [hans söner listas i vers 20],
    Jishar [hans söner listas i vers 21],
    Hebron (hebr. Chevrón) och
    Ussiel [hans söner listas i vers 22].
Kehat blev 133 år gammal.

19Sönerna till Merari:
    Machli och Mushi.
Detta var de levitiska familjerna i åldersordning.

Tredje generationen och deras barn
20Amram gifte sig med Jocheved, sin faster, och hon födde honom
    Aron och
    Mose.
Amram blev 137 år gammal.

21Sönerna till Jishar:
    Korach, Nefeg och Sikri.

22Sönerna till Ussiel:
    Mishael, Elsafan och Sitri.


Fjärde generationen och deras barn
23Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon, och hon födde honom:
    Nadav och Avihu,
    Elazar och Itamar.

24Sönerna till Korach:
    Assir, Elkana och Aviasaf;
detta var de korachitiska familjerna.

[Att Korach finns med här beror antagligen på det uppror han senare kom att leda, se 4 Mos 16. Rent släktmässigt hade han samma status som Mose och Aron.]

Femte generationen och deras barn
25Elazar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom:
    Pinchas.

Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj.
26Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar. 27Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.

Aron blir Moses talesman
28[I tre verser sammanfattas nu samtalet före släkttavlan, sedan fortsätter berättelsen där Aron får föra Moses talan.]

På den dag då Herren (Jahveh) talade till Mose i Egypten 29talade han: "Jag är Herren (Jahveh). Allt vad jag talar till dig ska du tala till farao, kungen av Egypten." 30Men Mose vädjade till Herren: "Jag har ju svårt för att tala [ordagrant 'jag har oomskurna läppar']. Varför skulle farao lyssna till mig?"







Igår

Planer

Stäng  


Parallell