Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - måndag 9/11

Hes 20:1-49, Ps 106:32-48, Ords 27:11, Heb 9:11-28

Hes 20:1-49

Fjärde samlingen med budskap (kap 20-24)
1[Hesekiels fjärde samling med budskap dateras från 7:e till 9:e året efter exilen, se vers 1 och Hes 24:1. Som tidigare fokuserar det på Judas skuld och annalkande dom. Vart och ett av de sju budskapen börjar med frasen: "Herrens ord kom till mig" och avslutas med frasen "förkunnar Herren" eller en variant av detta, se Hes 20:2, 45; 21:1; 22:1; 23:1; 24:1, 15.]

Och det skedde i det 7:e året [efter Jojachins fångenskap, se Hes 1:2; 8:1] i den 5:e månaden [av] på den 10:e dagen i månaden [15 aug år 591] att några av Israels äldste kom för att söka (fråga, träda fram inför, tillbe – hebr. darash) Herren (Jahveh) och satt framför mig.

Budskap – Israels uppror
2Och Herrens (Jahvehs) ord kom till mig. Han sa: 3Människobarn, tala till Israels äldste och säg till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Har ni kommit för att söka (fråga, tillbe) mig? Så sant jag lever, jag ska inte låta mig sökas av er, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).
     4Men vill du döma dem, ja, vill du döma dem [nu], du människobarn? [Den upprepade frågan blir till ett otåligt imperativ.] Eftersom de är intimt förtrogna med sina fäders styggelser. 5Och säg till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Den dagen när jag utvalde Israel och lyfte upp min hand till Jakobs hus säd och gjorde mig känd för dem i Egyptens land, när jag lyfte upp min hand till dem och sa: Jag är Herren er Gud (Jahveh Elohim), 6den dag jag lyfte upp min hand till dem för att föra dem ut från Egyptens land, in i landet som jag hade sökt upp för dem (utforskat åt dem), flödande med mjölk och honung som är ländernas skönhet, 7och jag sa till dem: "Var och en av er (var man) ska kasta bort de osmakliga ting [avgudabilder, se Hes 18:6] som era ögon fäst sig vid och orena inte er själva med Egyptens avgudar. Jag är Herren er Gud (Jahveh Elohim).
     8Men de gjorde uppror mot mig och lyssnade inte till mig, varje man kastade inte bort de osmakliga tingen från sina ögon och de förkastade inte Egyptens avgudar. Då sa jag att jag ska hälla ut mitt raseri över dem och förbruka min vrede över dem mitt i Egyptens land. 9Men jag nitälskade för mitt namns skull för att det inte skulle bli vanhelgat i folkslagens ögon, bland vilka de var, i vars ögon jag gjort mig själv känd för dem, för att föra dem ut ur Egyptens land. 10Så jag lät dem gå fram, ut ur Egyptens land, och förde dem in i öknen. 11Och jag gav dem mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och lärde dem mina påbud (bindande juridiska beslut) som om en människa gör dem, ska hon leva av dem. 12Och jag gav dem även mina sabbater till att vara ett tecken mellan mig och dem, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahveh) som helgar dem.
     13Men Israels hus gjorde uppror mot mig i öknen, de vandrade inte i mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och de förkastade mina påbud (bindande juridiska beslut) som när en människa gör dem, ska leva av dem, och mina sabbater vanhelgade de storligen. Sedan sa jag att jag ska hälla ut mitt raseri över dem i öknen för att förtära dem. 14Men jag agerade [nitälskade] för mitt namns skull, för att det inte skulle bli vanhelgat i folkslagens ögon som sett mig föra ut (i vars ögon jag förde ut) dem. 15Och jag lyfte också upp min hand till dem i öknen för att jag inte skulle föra dem in i landet jag gett dem, flödande med mjölk och honung som är ländernas skönhet, 16eftersom de förkastade mina påbud (bindande juridiska beslut) och inte vandrade i mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och vanhelgade mina sabbater, för deras hjärtan gick efter deras avgudar. 17Ändå visade jag dem skonsamhet (mitt öga skonade dem) och förgjorde dem inte, inte heller gjorde jag helt slut på dem i öknen. 18Och jag sa till deras söner i öknen: Vandra inte i era fäders förordningar och håll (vakta, skydda, bevara) inte deras påbud, och orena inte er själva med deras avgudar. 19Jag är Herren er Gud (Jahveh Elohim). Vandra i mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och håll (vakta, skydda, bevara) mina påbud (bindande juridiska beslut) och gör dem. 20Och helga mina sabbater och de ska vara ett tecken mellan mig och er, så att ni ska veta att jag är Herren er Gud (Jahveh Elohim).
     21Men sönerna gjorde uppror mot mig [under ökenvandringen]. De vandrade inte i mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och höll (vaktade, skyddade, bevarade) inte mina påbud (bindande juridiska beslut) för att göra dem – den människa som gör dem, ska leva genom (av) dem. De vanhelgade mina sabbater, när jag sa att jag skulle hälla ut mitt raseri över dem och förbruka min vrede på dem i öknen. 22Och jag drog undan min hand och jag gjorde det för mitt namns skull, för att det inte skulle vanhelgas inför folkslagens ögon inför vars ögon jag förde dem fram. 23Jag lyfte även upp min hand (som en varning) till dem i öknen, att jag skulle förskingra dem bland folkslagen och sprida dem bland länderna, 24eftersom de inte gjort mina påbud (bindande juridiska beslut) utan har förkastat mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och har vanhelgat mina sabbater, och efter deras fäders avgudar är (ser, trånar) deras ögon. 25Och jag gav även till dem förordningar (ordagrant "saker inristat") om det som inte är gott, och påbud (bindande juridiska beslut) om det de inte kan leva efter. [I denna vers är förordningar och påbud de varningar, om olika felaktiga sätt att leva, som finns i Torah.] 26Och jag förorenade dem med deras egna offergåvor som de avskilde för allt som öppnar moderlivet, så att jag skulle kunna ödelägga dem, för att de ska kunna veta att jag är Herren (Jahveh).
     27Därför, tala till Israels hus, människobarn, och säg till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): I detta har era fäder hädat mig när de har handlat förrädiskt mot mig (Ordagrant när de har varit förrädiska förrädare mot mig). 28Och när jag fört in dem i landet, som jag lyft upp min hand för att ge till dem och de såg varje hög kulle och varje tjockt träd, offrade de sina offer där och de bar fram sina offers provokationer, de gjorde en söt arom och där hällde de ut sina drickoffer. 29Och jag sa till dem: Vad betyder den höga platsen som ni går till? Och den gavs (kallades) namnet Bama till denna dag. [Bama betyder upphöjning eller hög plats]

Dom och upprättelse
30Därför, tala till Israels hus: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): När ni förorenade er själva på era fäders sätt och gick efter styggelserna, 31och när ni offrade era gåvor och lät era söner gå genom elden, förorenade ni er själva med alla era avgudar till denna dag. Ska jag då ställas till svars av er, ni av Israels hus? Så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), jag ska inte ställas till svars av er.
     32Och det som ni tänker (som kommer till ert sinne) ska inte alls ske när ni säger: Vi ska bli som länderna, som (de andra) ländernas familjer som tjänar trä och sten. 33Så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), ska jag med säkerhet med mäktig hand och med utsträckt arm och med uthällt raseri vara kung över er. 34Och jag ska föra ut er från folken och samla er från länderna till vilka ni har förskingrats, med mäktig hand och med utsträckt arm och med uthällt raseri, 35och jag ska föra er till folkens öken och där ska jag döma er ansikte mot ansikte. 36På samma sätt som jag dömde era fäder i Egyptens öken ska jag döma er, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh). 37Och jag ska få er att gå under staven och jag ska föra er in i förbundets band. [Att gå under staven hör ihop med herden vars stav leder fåren.] 38Och jag ska rensa ut från er de upproriska och dem som begår överträdelser mot mig. Jag ska föra fram dem, ut ur landet där de vistats, men de ska inte gå in i Israels land och ni ska veta att jag är Herren (Jahveh).
     39Och ni Israels hus, så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Gå varje man till sin avgud för ni lyssnar inte till mig. Men mitt heliga namn ska inte längre vanhelgas med era gåvor och med era avgudar. 40För på mitt heliga berg, på Israels höga berg, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), där ska hela Israels hus, de ska allesamman tjäna mig i landet. Där ska jag ge dem nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) och där ska jag ta emot era lyftoffer och det första av era gåvor och allt ert heliga. 41Den söta aromen ska ge er nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) när jag för er ut från folken och samlar er ur länderna där ni varit kringspridda. Och jag ska helga er inför folkslagens ögon. 42Och ni ska veta att jag är Herren (Jahveh) när jag för er in i Israels land, in i landet som jag lyft upp min hand till att ge till era fäder. 43Och där ska ni komma ihåg era vägar och vad ni gjort när ni orenat er själva. Och ni ska avsky er själva i era egna ögon för all ondska som ni har gjort. 44Och ni ska veta att jag är Herren (Jahveh). Jag har gjort detta för mitt namns skull, inte för era onda vägar och inte för ert korrupta agerande, ni Israels hus, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).

Budskap – mot syd
45Herrens (Jahvehs) ord kom till mig. Han sa:

46Människobarn, sätt (vänd) ditt ansikte mot söder (hebr. tejman) och predika för södern (hebr. darom) och profetera mot fältens skogar i söder (hebr. negev). [Hebreiskan har flera ord för söder, här används tre av dem i samma vers.] 47och säg till söderns skog: Hör Herrens (Jahvehs) ord: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Se, jag ska tända en eld i dig och den ska sluka varje grönt träd hos dig och inget torrt träd ska släckas, utan flammande flamma, och alla ansikten från söder till norr ska brännas av den. 48Och allt kött ska se att jag, Herren (Jahveh), har antänt den, den ska inte släckas.
     49Och jag sa: Ack (åh nej), Herre Herre (Adonai Jahveh), dessa säger till mig: Är han inte en fabeldiktare (någon som hittar på sagor)?

Ps 106:32-48

32Vid Merivas vatten framkallade de hans vrede [Ps 81:7; 95:8]
    och Mose fick bekymmer på grund av dem.
33De förbittrade hans ande
    och han talade förhastat med sina läppar. [4 Mos 20:10-11]

4. Israels synd och Guds trofasthet i landet
34De förgjorde inte folken [olika fiender som krigade mot Israel under ökenvandringen]
    såsom Herren (Jahveh) hade sagt till (befallt) dem att göra.
35Tvärtom beblandade de sig med de hednafolken
    och lärde sig deras sätt [vanor och kulturyttringar, framför allt avgudadyrkan].
36De tjänade deras avgudar,
    som blev en snara för dem.
37De till och med offrade sina söner
    och döttrar till demonerna.
    [Alla slags gudar/avgudar utom Gud är manifestationer av olika demoner, se 3 Mos 18:21; 5 Mos 12:31; 2 Kung 16:1; 21:6; 23:10; Jer 7:31; Hes 16:20-21; 20:31; 1 Kor 10:20]
38De utgöt oskyldigt blod,
    blodet av deras söner och döttrar,
som de offrade till Kanaans avgudar [Jer 19:4],
    så landet blev ohelgat (orenat) genom blodet.
39Så skändade de sig själva med sina handlingar,
    de prostituerade sig själva (var otrogna mot Gud) med sina gärningar.
40Därför upptändes Herrens (Jahvehs) brinnande vrede mot sitt folk
    och han hatade sin arvedel.
41Han utlämnade dem till hednafolken [alla länder dit de blev kringspridda]
    och de som hatade dem [judarna] regerade över dem.
42Deras fiender förtryckte dem
    och de kuvades under deras händer.
43Många gånger räddade han dem (ryckte han upp dem)
    men de fortsatte avsiktligt med sitt uppror
    och sjönk därför allt djupare i sin synd.
44Trots det såg han till deras nöd
    när han hörde deras rop (på hjälp).
45Han kom ihåg förbundet som han slutit med dem
    och ångrade sig (kände en sorg och agerade) i enlighet med sin överflödande (rika) nåd (omsorgsfulla kärlek).

[Ordet för att "ångra" (hebr. nacham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Betydelsen är både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning!]

46Han gav dem medömkan (lät dem finna barmhärtighet, medkännande nåd)
    inför alla som tagit dem till fånga.

Avslutande vädjan och lovprisning
47Fräls oss, Herre (Jahveh), vår Gud (Elohim),
    och samla oss från hednafolken [dit de blivit utspridda]
så att vi får tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt heliga namn
    och triumfera i din lovprisning.
-


48Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim)
    från evighet till evighet,
låt alla människor säga:
    Amen! Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!

Ords 27:11

Gå inte bara på, tänk efter innan du agerar
11Mitt barn, var vis och gör mitt hjärta glatt,
    så att jag kan svara inför mina kritiker [de som anklagar mig för att vara en dålig lärare].

Heb 9:11-28

Det himmelska tabernaklet
11[Det verkliga templet, det allra heligaste, där Gud själv bor, finns i himmelen. Det är dit som Jesus har gått in, inte som den jordiska översteprästen "med blodet av bockar och kalvar", utan med sitt eget blod. På försoningsdagen (jom kippur) offrade översteprästen just en bock och en tjur.]

Men nu har den Smorde (Messias, Kristus) kommit som överstepräst för det goda som skulle komma. Genom det större och mer fullkomliga tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen, 12gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. 13Om nu redan blodet av bockar och tjurar [3 Mos 16:14-16] och askan från en [röd] kviga [4 Mos 19:2, 17-18] kan stänkas på de orena och helga till yttre renhet, 14hur mycket mer ska då inte den Smordes (Messias, Kristi) blod rena våra samveten från döda gärningar så att vi tjänar den levande Guden? Han har genom den evige Anden [den helige Ande eller Jesu Ande] framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.

[Uttrycket "den evige Anden" kan tolkas som en referens till "den helige Ande" eller "Jesu Ande". Utifrån Heb 7:18-19 och sammanhanget, där kontrasten är mellan de temporära jordiska offren och det eviga himmelska offret, syftar det troligtvis på Jesu Ande. Se även Rom 1:3; 1 Tim 3:16; 1 Pet 3:18.]

Var det nödvändigt för Jesus att dö?
15Därför är den Smorde (Messias, Kristus) medlare för ett förnyat förbund, för att de som är kallade [oavsett nationalitet, se Apg 2:39] ska få det utlovade, eviga arvet, när han nu med sin död har friköpt oss från överträdelserna under det första [gamla] förbundet. 16Där det finns ett testamente [samma ord som översatts "förbund" i föregående vers] måste man visa att den som har upprättat det är död. 17Först vid hans död blir testamentet giltigt, för det träder inte i kraft så länge han lever.
18 [Hur Mose renar det jordiska, hör ihop med hur Jesus renar det himmelska, se vers 23-24.]
På samma sätt var det med det första testamentet (förbundet). Det var tvunget att instiftas (öppnas) med blod [från offerdjur för att träda i kraft]. 19När Mose hade förkunnat lagens alla bud för hela folket, tog han blodet av kalvar och bockar tillsammans med vatten, scharlakansröd ull och isop och stänkte det både på själva bokrullen och på allt folket.
20Han sa:
    Detta är blodet för det förbund som Gud har befallt er att hålla. [2 Mos 24:8]

21På samma sätt stänkte han blod på tabernaklet och alla gudstjänstföremålen. 22Så renas enligt lagen [Torah] nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.

[Detta är styckets centrum och svarar på frågan varför det var nödvändigt för Jesus att dö.]
23Alltså måste [de jordiska] avbilderna (exemplen, kopiorna) av det [verkliga] som finns i himlen renas med dessa medel, men de himmelska tingen själva måste renas med bättre offer än så. 24För den Smorde (Messias, Kristus) gick inte in i en helgedom som är gjord av människohand och som bara är en bild (modell, kopia) av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. 25Inte heller skulle han offra sig flera gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget.
26I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger sedan världens nedkastande [gr. apo kosmos katabole – dvs. från syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades]. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidsåldrarnas slut för att genom sitt offer utplåna synden.

27På samma sätt som det är bestämt att alla människor ska dö (det väntar alla) [Rom 6:23] och sedan dömas, 28så blev den Smorde (Messias, Kristus) offrad en gång för att bära mångas synder [Jes 53:12]. Han ska bli synlig (träda fram) en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa (befria) dem som väntar på (längtar innerligt med förväntan efter) honom.





Igår

Planer

Stäng  


Helbibel