"De tog de trettio silvermynten,
    det pris som var satt på honom,
    det pris som några israeliter hade värderat honom till,
¹⁰och gav dem i betalning för Krukmakaråkern,
    så som Herren hade befallt mig."

[Matteus som är noga med att visa hur Jesus uppfyller Gamla testamentets profetior, citerar fritt från Jer 19:1-13 som omnämner Hinnomdalen söder om Jerusalem. Han tar även med delar från Sak 11:12-13 där trettio silvermynt kastas in i templet åt Herren, som liknas vid krukmakaren. Matteus nämner endast den större profeten, Jeremia, som huvudkälla.]

¹¹[Matteus återvänder nu i sin berättelse till Jesus som står inför Pontius Pilatus i Antoniaborgen precis norr om tempelområdet. Hans huvudsakliga mål med förhöret är att se om Jesus har brutit mot romersk lag, dvs. om han försökt erövra makten från kejsaren.]

Jesus ställdes nu inför ståthållaren [Pontius Pilatus]. Ståthållaren frågade honom: "Du är alltså judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det (det är dina ord, inte mina)." ¹²Men när han anklagades av översteprästerna och de äldste [som var där och antagligen läste upp en lång lista med anklagelser hur han brutit mot både judisk och romersk lag, att han var en farlig förrädare mot romerska riket, en rebell, falsk messiasfigur osv.] svarade han inte. ¹³Då sa Pilatus till honom: "Hör du inte hur mycket (vilka allvarliga anklagelser) de beskyller dig för?" ¹⁴Men han svarade honom inte, han sa inte ett ord. Detta gjorde ståthållaren [Pontius Pilatus] mycket förvånad. [I normala fall brukade den anklagade försvara sig med österländsk iver.]

[Under förhöret med Pontius Pilatus framkommer det att Jesus är från Galileen. Pilatus skickar då Jesus till Herodes Antipas, eftersom Jesus hade varit mest aktiv på hans territorium. Där förhörs Jesus och skickas sedan igen tillbaka till Pontius Pilatus, se Luk 23:1-12.]

Pilatus dömer Jesus till döden

Ecce Homo ("se mannen" på latin), Antonio Ciseris avbildning av Pontius Pilatus som presenterar en sargad Jesus inför folket i Jerusalem.

¹⁵Under högtiden [påsken] hade ståthållaren för vana att frige en fånge efter folkets önskan. ¹⁶Det fanns vid den tiden en ökänd (beryktad) fånge som hette Jesus Barabbas [som var en mördare och upprorsmakare mot romerska staten, se Mark 15:7]. ¹⁷När folket nu var samlat frågade Pilatus: "Vem vill ni att jag ska frige, Jesus Barabbas eller Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus)?" ¹⁸Pilatus visste att det var på grund av avundsjuka mot Jesus som man hade utlämnat honom.

[Pilatus hade genomskådat fariséernas motiv som var avundsjuka och försöker nu lösa problemet genom att ta hjälp av folkets vilja för att frige Jesus. Namnet Barabbas betyder ordagrant "en faders son". Hans fullständiga namn var troligen Jesus Barabbas. Vissa manuskript har det längre namnet, medan andra bara har Barabbas. Folket får nu välja mellan Jesus Barabbas, en faders son som var en falsk messias och Jesus Messias, Guds Son som var den äkta Messias. Här finns även en typologi med de två bockarna på försoningsdagen (jom kippur). Genom lottkastning sattes den ena fri och den andra blev syndabocken, se 3 Mos 23:27-32; Heb 9:7-12.]

¹⁹Medan han satt på domarsätet fick han detta bud från sin hustru: "Låt ingenting orätt ske mellan dig och denna rättfärdiga (oskyldiga) man! Jag har lidit mycket (haft en obehaglig upplevelse) i en dröm i dag [på morgonen, eller tidigare under natten] på grund av honom." [Det är värt att notera att den enda som för Jesu talan under hela rättegången är en hednisk kvinna. Enligt tradition hette hon Claudia Procula.]
     ²⁰Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad. ²¹Ståthållaren sa nu till dem: "Vilken av de båda vill ni att jag ska frige?" De svarade: "Barabbas!" ²²Pilatus frågade dem: "Vad ska jag då göra med den Jesus som kallas den Smorde (Messias)?" Alla svarade: "Korsfäst honom!" ²³Han frågade: "Vad har han gjort för ont?" Men de ropade ännu högre: "Korsfäst honom!"

²⁴När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde (tvättade av) sina händer inför folket och sa: "Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak." ²⁵Men hela folket ropade: "Hans blod må komma över oss och våra barn." ²⁶Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.

De romerska soldaterna hånar Jesus
²⁷Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset (pretoriet) och samlade hela bataljonen [en romersk kohort som bestod av 600 soldater, se Apg 10] omkring honom.

[Pretoriet var det romerska namnet på officersbostaden och kasernen med kaserngården. Det fanns två romerska residens i Jerusalem, Antoniaborgen och Herodes palats. Pontius Pilatus bodde under sina besök i Antoniaborgen intill tempelområdet, och Herodes Antipas bodde i sitt palats i västra delen av staden under sina besök. Jesus blev förhörd av båda dessa som var fiender, men blev vänner denna dag, se Luk 23:12. Här syftas troligen på Antoniaborgen där Pontius Pilatus befann sig.]

²⁸De tog av honom kläderna och hängde på honom en scharlakansröd mantel. [Det är inte troligt att soldaterna tar en ny purpurfärgad kunglig mantel (Mark 15:17; Joh 19:2) och sätter den på Jesu blodiga kropp. Istället är det en bleknad till en lila färg som här beskrivs som scharlakansröd.] ²⁹och vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp (stav) i högra handen på honom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sa: "Leve judarnas konung!" ³⁰De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. ³¹När de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom.

Korsfästelsen

De hebreiska begynnelsebokstäv­erna bildar tetragrammet JHVH, se Joh 19:20-22.

³²På vägen ut [till Golgata] råkade de träffa på en man från Kyrene som hette Simon, honom tvingade de att bära Jesu kors.

[Den lodräta stolpen var permanent fastsatt vid avrättningsplatsen, som ofta låg på en höjd strax utanför staden. Den dömde fick själv bära tvärslån som vägde 40-50 kg dit. Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil (1,5 km), se Matt 5:41. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges (och även hans söner Alexander och Rufus, se Mark 15:21; Rom 16:13) var han antagligen en Jesu efterföljare när evangelierna skrevs.]

³³När de kommit till en plats som kallades Golgata, vilket betyder Skalleplatsen (som kallas en plats av en huvudskalle/dödskalle) [gr. kranion, se Luk 23:33], ³⁴gav de honom vin blandat med galla [myrra, se Mark 15:23], men när han smakat det ville han inte dricka det.

[Enligt Talmud ska en person som leds ut för att bli dödad ges vin blandat med myrra för att lindra smärtan (Ords 31:6). Jesus nekar detta erbjudande som skulle ha minskat smärtan. Matteus nämner att i denna dryck fanns även galla (gr. chole), troligtvis i form av bitar av någon giftig ört, se Ps 69:22. Det motsvarande hebreiska ordet (rosh) används även för ormgift. Senare erbjuds Jesus vanligt surt vin som han däremot tar emot (Mark 15:36; Luk 23:36; Joh 19:30). Detta andra vin gör att han är vid medvetande längre, och lidandet förlängs.]

³⁵När de korsfäst honom delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem [som det profeterades om i Ps 22:19]. ³⁶Sedan satte de sig ner och vaktade honom. ³⁷Ovanför hans huvud satte man upp hans anklagelse (orsaken till hans dödsdom), den löd:

"Detta är Jesus [från Nasaret],
    judarnas konung."

[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19.]

Golgata, utanför stadsmuren. Antoniaborgen och templet syns i bakgrunden.

©Tony Larsson

³⁸Samtidigt med honom korsfästes också två brottslingar (rövare som rånade och överföll människor), den ene till höger och den andre till vänster om honom [Jes 53:9].
     ³⁹De som passerade hånade honom och skakade huvudet ⁴⁰och sa: "Du som bryter ner templet på tre dagar och bygger upp det igen, hjälp dig själv nu. Om du är Guds Son, stig ner från korset!"
     ⁴¹Översteprästerna gjorde likadant tillsammans med de skriftlärda och de äldste, de hånade (talade nedvärderande om) honom och sa: ⁴²"Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat från döden), men sig själv kan han inte frälsa. Är det Israels kung [som agerar så]? Om han kommer ner från korset nu så ska vi tro på honom! ⁴³Han förtröstar (litar) på Gud, låt Gud rädda honom om han bryr sig om honom [Ps 22:9], han har ju sagt att han är Guds Son."
     ⁴⁴Även rånarna som var korsfästa med honom talade på samma sätt och förolämpade honom (använde grova ord mot honom, anklagade honom).

Jesus dör
⁴⁵Vid sjätte timmen (klockan tolv) kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre på eftermiddagen). [Detta profeterades i Amos 8:9.] ⁴⁶Omkring nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabaktani?" Det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig (lämnat mig hjälplös)?"

[Jesus citerade från Ps 22:2 på sitt modersmål, arameiska. Upprepning av "Min Gud, min Gud" beskriver ett starkt känslomässigt engagemang. Eftersom denna strof är psalmens första mening så fungerar den även som en titel för hela psalmen. När Jesus uttalar dessa ord så bär detta associationer till hela innehållet. Inte bara ångesten i början av psalmen utan även vändpunkten i Ps 22:22 "Du bönhör mig" och Guds ingripande i den sista delen med den avslutande raden i Ps 22:32 "han har gjort det" som harmoniserar med Jesu sista ord på korset "det är fullbordat", se Joh 19:30.]

⁴⁷Några av dem som stod där hörde det och sa: "Den här mannen kallar på Elia." [Mal 4:5] ⁴⁸På en gång sprang en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 54] och tog en svamp, och dränkte den med surt vin och satte den på en stav och erbjöd honom att dricka. ⁴⁹Men de andra sa: "Låt honom vara, låt oss se om Elia kommer och räddar (frälser, befriar) honom!"
    

Inne i tältet i den första avdelningen som kallades det heliga fanns skådebrödsbordet till höger och ljusstaken till vänster och längst in rökelsealtaret. Förlåten var det tjocka draperiet som avdelade det allra heligaste där arken stod.

⁵⁰Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan [överlämnade sin ande]. ⁵¹Och se – då brast templets förhänge itu [förlåten i templet rämnade och delades i två delar], uppifrån och ända ner. Jorden [marken] skakade och klipporna rämnade (brast, delades). ⁵²Gravarna öppnades och många kroppar av de heliga som insomnat väcktes (restes) upp [till liv]. ⁵³När de sedan gick (kom) ut ur gravarna kom (gick) de efter hans uppståndelse in i den heliga staden [Jerusalem] och visade sig [uppenbarande sig personligen] för många.

[Förhänget, även kallad förlåten, avskilde den allra heligaste delen av templet, se Heb 9:3. Att den revs itu uppifrån visar att det var Gud som öppnade vägen för människan till gemenskap med honom. Förlåten var vävd i ett stycke och broderad med blå och purpurröda färgtoner, se 2 Mos 26:30-33. Den judiska historieskrivaren Josefus beskriver tyget som magnifikt och hur mönstret och färgerna blev som en bild av universum. De exakta dimensionerna på förlåten är inte kända, men den bör ha haft samma mått som Salomos tempel, vars ytterbredd var 10 meter, se 1 Kung 6:2. Herodes den store ökade höjden, så draperiet kan haft en storlek på omkring 9 x 15 meter. Enligt tidig judisk tradition var tjockleken en decimeter. Även om just det måttet troligen är en överdrift, var draperiet enormt och kunde omöjligt ha rivits isär av mänsklig hand. Att förlåten brast måste ha gjort djupt intryck på prästerna i templet. Det är intressant att i den judiska skriften Talmud nämns flera oförklarliga händelser i templet 40 år innan det förstördes 70 e.Kr.]

⁵⁴När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sa: "Detta var verkligen Guds Son!" [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.]
     ⁵⁵Många kvinnor som följt Jesus från Galileen och betjänat honom (stött och bidragit ekonomiskt till hans tjänst) var också där och stod på avstånd och såg vad som skedde. ⁵⁶Bland dessa var Maria från Magdala och Maria, Jakobs och Josefs mor, och modern till Sebedeus söner [lärjungarna Jakobs och Johannes mor Salome].

[I Markus skildring namnges alla tre kvinnorna, följaktligen är Salome namnet på Sebedeus söners mor, se Mark 15:40. Salome är också troligtvis Jesu mor Marias syster, se Joh 19:25.]

Jesus begravs

I trädgårdsgraven i Jerusalem kan man besöka en uthuggen klippgrav från den här tiden. Den är äldre än den grav som Jesus lades i och kan inte vara den nya oanvända grav som Josef från Arimatea låtit hugga ut, se Matt 27:60.

⁵⁷På kvällen kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus.

[Han hade ännu inte öppet bekänt detta, se Joh 19:38, antagligen eftersom han fanns med i Stora rådet, se Mark 15:43. Han var född i Arimatea som betyder "höjd" på hebreiska och var en judisk stad, se Luk 23:51. Staden identifieras ofta med profeten Samuels födelsestad Ramatajim nordväst om Jerusalem, se 1 Sam 1:1. Ramatajim översätts till grekiska Armathaim, vilket är snarlikt Arimatea. Detaljen "rik man" bekräftar profetian från Jes 53:9.]

⁵⁸Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp, och Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas. ⁵⁹Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg ⁶⁰och lade den i den oanvända grav som han hade låtit hugga ut åt sig själv i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. [Han hade också hjälp av Nikodemus, se Joh 19:39-42.] ⁶¹Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven.

Graven plomberas och vaktas
⁶²Nästa dag, det var dagen efter förberedelsedagen [till veckosabbaten eller någon av påskens högtidsdagar], gick översteprästerna och fariséerna tillsammans till Pilatus ⁶³och sa: "Herre, vi har kommit att tänka på att när den där bedragaren ännu var i livet sa han: 'Efter tre dagar ska jag uppstå.' ⁶⁴Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första."

[Genomgående under anklagelserna mot Jesus har Matteus refererat till "översteprästerna och de äldste", men här är det "översteprästerna och fariséerna" som kommer till Pilatus. Fariséerna var med i de båda grupper som begärt ett tecken av Jesus då han hade svarat med löftet om "Jonas tecken", se Matt 12:38-40; Matt 16:1-4. Det är antagligen denna grupp som nu tänker tillbaka på denna förutsägelse.
    De judiska ledarna kom troligtvis till Pilatus tidigt dagen efter förberedelsedagen, eftersom han hade audiens under morgontimmarna. Förberedelsedagen syftar ofta på fredagen som är en förberedelsedag inför sabbaten som börjar på kvällen vid solnedgången. I så fall är "dagen efter" någon gång fredag kväll fram till lördag kväll, och då troligtvis morgontimmarna på sabbaten. Dock kan förberedelsedagen också syfta på pesach den 14:e nisan eller den första dagen i det osyrade brödets högtid som är den 15:e nisan.
    För att jämföra med något vi känner till så är alltid söndag en röd dag i vår almanacka. Nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst och är också en röd dag. Om den infaller på lördag blir det då två röda dagar på rad, men den kan också infalla en söndag och då sammanfaller högtidsdagarna.]

⁶⁵Pilatus svarade: "Ni har en vaktstyrka. Gå och säkerställ att den [graven] bevakas på det sätt ni tycker är bäst." ⁶⁶De gav sig i väg och skyddade graven genom att försegla stenen [med ett romerskt sigill, se Dan 6:17] och vaktstyrkan sattes ut för att hålla vakt.

[Uttrycket "Ni har en vakt" skulle kunna betyda att de redan hade en vaktstyrka, och syfta på de judiska tempelvakterna som lydde under översteprästerna. Troligare är dock att Pilatus beviljar en romersk vaktstyrka på minst fyra man att stå till deras förfogande, kanske några av de romerska soldater som varit med och avrättat Jesus och som fanns tillgängliga.
    En romersk vaktstyrka bestod av minst fyra soldater, eftersom man behövde täcka in nattskiften, från klockan sex på kvällen till sex på morgonen, som var indelade i fyra tretimmarspass. När Petrus fängslas i Apg 12:4 tilldelas sexton soldater för att vakta honom, så det är inte otroligt att av de närmare 600 soldaterna som fanns för att förhindra oroligheter i Jerusalem under den judiska påsken, avsätts fyra, sexton eller fler för att förhindra eventuella upplopp kring Jesu grav.]

Tillbaka upp

---

Mark 15

[Markus delar upp dagen då Jesus dör i sektioner på tre timmar vardera:
• vid gryningen (kl 06.00), vers 1
• tredje timmen (kl 09.00), vers 25
• sjätte timmen (kl 12.00), vers 33
• nionde timmen (kl 15.00), vers 34
• kväll (kl 18.00), vers 42]

Jesus inför Pilatus

Stora rådet sammanträdde i den norra delen av tempelbyggnaden. I tempelområdets nordvästra hörn låg Antoniaborgen.

¹Genast vid gryningen [vid soluppgången, sextiden på morgonen] höll översteprästerna ett möte tillsammans med de äldste och de skriftlärda och hela rådet [Sanhedrin]. De band Jesus och förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, [den romerska] ståthållaren.

[Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judeen och Samarien och bodde i Caesarea vid Medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet. Under högtiden fanns även den romerske ståthållaren Herodes Antipas i Jerusalem. Han ansvarade för Galileen och Pereen.]

²Pilatus frågade honom: "Du är alltså judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det (det är dina ord, inte mina)." ³Översteprästerna fortsatte att anklaga honom upprepade gånger.

[Man läste antagligen från en lång lista med anklagelser hur han brutit mot både judisk och romersk lag, att han var en farlig förrädare mot romerska riket, rebell, falsk messiasfigur osv., se Luk 23:2. Rent politiskt hade judarna stor frihet att utöva sin religion och kultur. Romarna hade som policy att tillåta de erövrade länderna att behålla sina religiösa vanor, och judendomen var en godkänd religion inom Romarriket. Villkoret för denna frihet var dock att de religiösa ledarna samarbetade med ockupationsmakten och såg till att kväva alla oroligheter bland sina landsmän. Det var alltså inte bara Jesu anspråk och påstådda hädelse som var orsaken till deras anklagelser. De var rädda att få sina privilegier indragna, både privat och som folk. Jesus var inte den förste som hade utropat sig som Messias; många hade gjort det och skapat oro i samhället, något som de judiska ledarna nu med alla medel ville stoppa. Se även Mark 15:7; Apg 21:30-32, 38.]

⁴Pilatus frågade honom igen: "Har du inget att säga? Du hör ju hur mycket de anklagar dig!" ⁵Men Jesus svarade inte på någon enda fråga, och ståthållaren blev mycket förvånad. [I normala fall brukade den anklagade försvara sig med österländsk iver.]

[Under förhöret med Pontius Pilatus framkommer det att Jesus är från Galileen. Pilatus skickar då Jesus till Herodes Antipas, eftersom Jesus hade varit mest aktiv på hans territorium. Där förhörs Jesus och skickas sedan igen tillbaka till Pontius Pilatus, se Luk 23:1-12.]

Barabbas friges

Ecce Homo ("se mannen" på latin), Antonio Ciseris avbildning av Pontius Pilatus som presenterar en sargad Jesus inför folket i Jerusalem.

⁶Nu under högtiden frigav han en fånge efter folkets önskan. [Det var en romersk tradition som Pilatus verkade ha upprättat under den årliga påskhögtiden då mycket folk var samlade i Jerusalem.] ⁷Där fanns en man som kallades Barabbas. [Namnet är av arameiskt ursprung och är ordagrant "Bar-Abbas", vilket betyder "son till en far" eller "en rabbins son".] Han satt fängslad tillsammans med de rebeller som hade deltagit i ett uppror [mot det romerska styret] och begått mord under dessa oroligheter. [Antagligen var Barabbas ledaren för dessa upprorsmän och Pilatus tror att folket självklart kommer att välja Jesus.] ⁸Folket kom upp och började begära att Pilatus skulle göra som han brukade. ⁹Så Pilatus frågade dem: "Vill ni att jag ska frige judarnas kung?" ¹⁰Han förstod (under förhöret hade det gradvis gått upp för honom) att det var av avund [mot Jesus] som översteprästerna hade utlämnat honom.
     ¹¹Men översteprästerna hetsade upp folket till att begära att han skulle släppa Barabbas i stället. [Samma ord som för jordbävning används här för att hetsa upp, och beskriver den upprörda stämning som rådde på platsen.] ¹²Pilatus talade till dem på nytt: "Vad ska jag då göra med honom som ni kallar judarnas kung?"
     ¹³De ropade igen: "Korsfäst honom!"
     ¹⁴Pilatus frågade: "Vad har han gjort för ont?"
    Men de ropade bara ännu högre: "Korsfäst honom!"
     ¹⁵Pilatus, som ville göra vad folket begärde, frigav Barabbas. Jesus lät han prygla [piskas så huden revs upp på ryggen] och utlämnade honom sedan till att korsfästas.

[Jesus blev falskt anklagad för samma brott som Barabbas gjort sig skyldig till. Bar-Abbas, "faderns son" blev frikänd, medan Guds Son blev avrättad. Poängen är tydlig: Jesus är den som tar vårt straff på sig i utbyte för att vi ska gå fria.]

Jesus hånas och misshandlas
¹⁶Soldaterna förde in honom på gården [innergården], alltså i residenset (pretoriet), och samlade hela bataljonen (kohort) [som bestod av 600 soldater, se Apg 10] omkring honom. ¹⁷De klädde honom i purpur [troligtvis en bleknad purpurfärgad kunglig mantel, se Matt 27:28]. Sedan vred (flätade) de ihop en krans (krona) av törne och satte den på honom, ¹⁸och började hälsa honom: "Länge leve judarnas konung!" [Man härmade hälsningen "Länge leve Caesar, konungen".] ¹⁹Gång på gång slog de honom i huvudet med en käpp samtidigt som de spottade på honom. De föll ner på sina knän och hyllade honom. ²⁰När de hade hånat honom tog de av det purpurfärgade [manteln] och satte på honom hans egna kläder.

På väg till Golgata
[Den lodräta stolpen var permanent fastsatt vid avrättningsplatsen, som ofta låg på en höjd strax utanför staden. Den dömde fick själv bära tvärslån som vägde 40-50 kg dit. Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära bagage och utrustning en romersk mil, vilket motsvarar 1,5 km, se även Matt 5:41. Simon, som var född i staden Kyrene i Nordafrika, var på väg in i staden. I stället tvingades han vända för att bära Jesu tvärslå ut till Golgata.]

De förde ut Jesus [utanför staden] för att korsfästa honom.

Jesus korsfästes utanför staden, se Heb 13:12. Troligtvis låg Golgata på en höjd vid någon av huvudvägarna, väl synligt för alla som passerade in och ut ur staden.

²¹Simon från Kyrene [stad i Nordafrika], Alexanders och Rufus far, var på väg in [till Jerusalem] från landet (fälten). Honom tvingade de [enligt romersk lag] att bära Jesu kors [tvärslån].

[Simon är ett typiskt judiskt namn, vilket antyder att han var en jude som kommit till Jerusalem för att fira påskhögtiden. Uttrycket att han kom från landet, gr. agros, har ibland tolkats som att han har arbetat på fälten. Det är dock inte troligt. Enligt judiska sabbatslagar var det förbjudet att ens inspektera fälten på sabbaten. Händelsen sker också före nio på morgonen, långt innan arbetsdagens slut, se vers 25. Samma uttryck används om Emmausvandrarna för att beskriva att de lämnat staden och var "på väg ut på landet", se Mark 16:12.
    Att Simons söner nämns vid namn, är antagligen för att de är kända för Markusevangeliets läsare. I Romarbrevet hälsar Paulus speciellt till just Rufus och hans mor, se Rom 16:13. Om det är samme Rufus, tillhörde Simons familj senare församlingen i Rom.]

²²De förde Jesus till Golgata, [ett arameiskt ord] som översatt betyder huvudskalleplatsen. [Namnet kan ha uppkommit för att platsen såg ut som en skalle, eller för att det fanns många kranier där från tidigare avrättningar och korsfästelser.] ²³De räckte honom vin blandat med myrra [för att lindra smärtan], men han tog inte emot det. ²⁴De korsfäste honom och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem.

Korsfästelsen

De hebreiska begynnelsebokstäv­erna bildar tetragrammet JHVH, se Joh 19:20-22.

²⁵Det var vid tredje timmen (klockan nio på morgonen) som de korsfäste honom. ²⁶På skylten (anslaget) [lat. titulus] med anklagelsen mot honom stod det:

"Judarnas konung".

[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Luk 23:38 och Joh 19:19. Texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. De hebreiska begynnelsebokstäverna bildar tetragrammet JHVH, se Joh 19:20-22.]

²⁷Tillsammans med honom korsfäste de två rånare, en på hans högra sida och den andre på hans vänstra. ²⁹De som passerade hånade (smädade) honom och medan de skakade på huvudet sa de: "Jaha, du som skulle bryta ned templet och bygga upp det på tre dagar! ³⁰Rädda (fräls) dig själv och kom ner från korset!" ³¹På samma sätt talade också översteprästerna tillsammans med de skriftlärda när de förlöjligade (skämtade om) honom sinsemellan och sa: "Han räddade (frälste) andra, men sig själv kan han inte rädda! ³²Låt den Smorde (Messias, Kristus), Israels Kung, nu komma ner från korset, så vi får se och tro på honom!" Även de som var korsfästa tillsammans med honom hånade (förolämpade, skymfade) honom.

Jesu död
³³Vid sjätte timmen (mitt på dagen) kom ett mörker över hela landet som varade [i tre timmar] fram till den nionde timmen (tretiden på eftermiddagen). ³⁴Vid nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst [och citerade Ps 22:1 på arameiska, men med vissa hebreiska drag]:
    "Eloi, Eloi, lema sabaktani?" Det betyder:
    "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"
³⁵Några av dem som stod bredvid hörde detta och sa: "Lyssna, han ropar på Elia." [Det var en vanlig judisk trosuppfattning att profeten Elia kunde komma och rädda en rättfärdig man i nöd.] ³⁶Men en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 39] sprang fram och fyllde en svamp med surt vin [billigt vin som slavar och soldater drack] och satte den på en stav och gav honom att dricka och sa [till folkskaran]: "Vänta (låt honom vara), låt oss se om Elia kommer och tar ner honom."
     ³⁷Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan. ³⁸Då revs (delades) förlåten i det inre templet i två delar, uppifrån och ända ner.

[Förlåten avskilde den allra heligaste delen av templet. Att det revs itu uppifrån betonar att det var Gud som öppnade vägen för människan att ha gemenskap med honom. Enligt tidig judisk tradition, som i vissa delar kan ha överdrifter, bestod den av två tjocka tyg vävda i ett stycke, upphängda en halvmeter från varandra. Varje draperi var 18 meter högt, nio meter brett och ett par centimeter tjockt och det krävdes 300 präster för att lyfta det.]

³⁹När officeren [som förde befälet vid avrättningen] som stod mitt emot honom såg hur han gav upp andan sa han: "Denne man måste ha varit Guds Son!"

⁴⁰Där var också några kvinnor som på avstånd noga studerade vad som skedde. Bland dem var

Maria från [staden] Magdala [vid Gennesarets västra sida som Jesus befriat från sju demoner, se Luk 8:2],
Maria, mor till den yngre Jakob och Joses [kanske Jesu mor, se Mark 6:3, eller Klopas fru, se Joh 19:25]
och Salome [mor till lärjungarna Jakob och Johannes, gift med Sebedeus, se Matt 27:56].

⁴¹De hade följt Jesus medan han var i Galileen och tjänat (understött) honom. Där [vid korset] fanns också många andra kvinnor som hade följt med honom upp till Jerusalem.

[Dessa kvinnor blev ögonvittnen till flera stora händelser i Jesu liv, hans död, se vers 40-41, begravning, se vers 47 och uppståndelsen, se Mark 16:1. Dessa tre kvinnor, tillsammans med andra från Galileen, var i Jerusalem för att betjäna honom.]

Jesus begravs

I trädgårdsgraven i Jerusalem kan man besöka en uthuggen klippgrav från den här tiden. Den är äldre än den grav som Jesus lades i och kan inte vara den nya oanvända grav som Josef från Arimatea låtit hugga ut, se Matt 27:60.

⁴²[Den judiska veckosabbaten börjar vid solnedgången på fredagskvällen. Kvällen delades upp i två delar där den första tidiga kvällen infaller mellan tre och sex på eftermiddagen innan den nya dagen börjar. Den andra kvällen infaller efter solnedgången vid sextiden.]

Det höll redan på att bli tidig kväll [klockan var omkring fyra på eftermiddagen]. Eftersom det var förberedelsedag, alltså dagen före sabbaten [vecko- eller höghelig sabbat], ⁴³kom Josef från Arimatea dit, en högt ansedd rådsherre [medlem av Stora rådet, Sanhedrin] som även han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp. ⁴⁴Pilatus blev förvånad över att Jesus redan var död [det var vanligt att den som var korsfäst hängde 2-3 dagar på korset innan han dog]. Han kallade till sig officeren (centurion som förde befälet vid Golgata) och frågade honom om det var länge sedan Jesus hade dött. ⁴⁵När han fått det bekräftat av officeren [att Jesus var död] överlät han den döda kroppen till Josef. ⁴⁶Josef köpte ett linnetyg, tog ner honom och svepte honom i linnetyget och lade honom i en grav som var uthuggen i klippan. Sedan rullade han en sten för ingången till graven. ⁴⁷Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd.

15:e – 16:e nisan (torsdag kväll – lördag eftermiddag)
[Jesus vilar i graven. År 30 e.Kr. är det två sabbater efter varandra. Den första dagen i det osyrade brödets högtid 15:e nisan är en höghelig sabbat. Den följs av veckosabbaten 16:e nisan som varar från fredag kväll till lördag eftermiddag, se Matt 28:1.]

Tillbaka upp

---