Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - torsdag 12/11

Hes 2, Heb 10:18-39

Hes 2

Kallelse
1Han sa till mig: "Du människobarn (hebr. ben-adam), ställ dig upp på dina fötter så ska jag tala med dig."

[Herren använder termen ben adam som betyder människobarn eller Adams son när han tilltalar Hesekiel. Frasen används 93 ggr.]

2Medan han talade med mig kom en ande (vind) i mig och reste mig upp på mina fötter, och jag hörde honom tala.
     3Han sa till mig: "Du människobarn, jag sänder dig till Israels hus, till de folk som gör uppror mot mig. Både de och deras fäder har gjort uppror mot mig fram till denna dag, 4och sönerna har bronsfärgade ansikten och styva hjärtan. Jag sänder dig till dem och du ska säga till dem: "Så säger Herren Herren (Adonai Jahveh)."
     5Och oavsett om de vill lyssna eller om de vill låta bli, för de är ett upproriskt hus, ska de veta att en profet har varit ibland dem. 6Och du människoson ska inte vara rädd för dem och inte vara rädd för deras ord, fast utmanare och föraktare finns hos dig och du bor bland skorpioner. Var inte rädd för deras ord och bli inte bestört över deras uppsyn, för de är ett upproriskt hus. 7Och du ska tala mina ord till dem, oavsett om de vill lyssna eller om de vill låta bli, för de är mycket upproriska.
     8Men du, människobarn, hör nu på vad jag talar till dig. Var inte upprorisk som detta upproriska folk. Öppna din mun och ät det jag ger dig." [Lyssna nu och ta emot mitt budskap, och utför det sedan.] 9Sedan tittade jag och såg en hand som sträcktes ut mot mig, och i den låg en bokrulle. 10Han rullade ut den framför mig. På både fram- och baksidan var det skrivet klagan (uttrycker sorg), suckar (uttryck för smärta) och jämmer. [Vanligtvis skrev man bara på insidan av rullen, men så stor var Israels synd och dom att det var skrivet på båda sidor av skriftrullen.]

Heb 10:18-39

18Nu när det finns förlåtelse för dessa [synder], finns det inte längre något [behov av] offer för synd.

Uppmuntran och varning – håll fast vid tron
19Därför, syskon (bröder och systrar i tron), har vi frimodighet att gå in [kan vi med rättfram tillförsikt komma in, se 1 Joh 5:14] i det allra heligaste – i [och genom; i kraft av] Jesu blod [den helgade platsen där Jesus sitter vid Faderns högra sida liknas vid tabernaklets innersta rum där de högheliga föremålen förvarades], 20detta då han öppnat (invigt, helgat) en ny (nyslaktad) och levande väg för oss genom förlåten (förhänget) – det vill säga sin kropp (sitt kött). [Draperiet som avskilde det allra heligaste delades mitt itu uppifrån och ner när Jesus dog på korset för vår skull. Endast här förekommer förstärkningen "nyslaktad" i beskrivningen av en ny väg – Jesus utgjorde slaktoffret.]

21När vi nu har en [sådan] stor [underbar] överstepräst över Guds hus:
22Låt oss [då] gå fram [då borde vi träda fram och närma oss Gud, se vers 1] med ett uppriktigt (genuint, sant) hjärta i trons fulla visshet (övertygelse)
    – våra hjärtan har [ju] blivit renade (bestänkta) från ett ont (plågat, tungt) samvete, och kroppen [den yttre människan] har [ju] blivit tvättad med rent vatten.

23Låt oss [då] orubbligt [då borde vi utan att ändra läge eller position ständigt] hålla fast vid (gripa tag i; lägga beslag på; förankra, behålla; helt äga) hoppets bekännelse [så att vi inte förlorar den trosvissa förväntan (2 Kor 3:12) som gör att vi talar i enlighet med Guds vilja]
    – för han som gav (tillkännagav) [det välgrundade] löftet är trofast (trogen, pålitlig).

24Och [ja, eftersom vi nu har en sådan överstepräst, se vers 21] låt oss [då] ge akt [då borde vi ständigt och uppmärksamt tänka] på varandra,
    så att vi motiverar (sporrar, eggar) till kärlek och goda (ärbara) gärningar
25och inte lämnar (överger, försummar) församlingsgemenskapen (de egna sammankomsterna),
    som några har för vana att göra (som är en sed för vissa),
utan i stället uppmuntrar (förmanar, tröstar) [varandra],
    och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig [då Jesus kommer tillbaka för att döma världen].
[I vers 24 har grekiskan substantivet paroxusmos (provokation, uppvigling, tvist, motivation) som kommer från ett verb med innebörden att resa upp, väcka och skärpa. Det används i Apg 15:39 om en skarp konflikt, men har här betydelsen att stimulera, egga och provocera fram kärlek och goda gärningar. Församlingsgemenskapen, gr. episynagoge står i singular och beskriver en grupp som samlas för (ordagrant: samlas på/över, dvs. bygger på) ett bestämt syfte. Ordet kommer från verbet episynago (epi – på; synago – att samla ihop). I vers 22-24 påträffar vi tro, hopp och kärlek – "dessa tre" som utgör det bestående och oföränderliga, se även 1 Kor 13:13. De tre huvudverben i samma stycke finner vi i denna sammanfattning: "låt oss i tro gå fram inför tronen", "låt oss hålla fast vid hoppets bekännelse" och "låt oss tänka på varandra med kärlek". På grund av Jesu försoningsverk kan vi frimodigt närma oss Gud. Det är också viktigt att se att detta inte är frikopplat från mänskliga relationer. Kärleken till Gud måste återspeglas i kärleken till våra medsyskon, annars är den inte äkta.]
26För om vi villigt (frivilligt; med vett och vilja) syndar [gång på gång] efter att ha fått [efter att villigt och aktivt ha tagit emot] kunskapen om sanningen, [då] finns inte längre något offer kring [gr. peri – som rör allt om] synder kvar, 27utan [bara] en säker, fruktansvärd väntan (gr. ekdoche) på en dom och en rasande eld (eldens iver/svartsjuka) [en straffiver] som är på väg att förtära motståndarna [gr. hupenantios – de som sätter sig över och som står emot]. 28Den som förkastar Moses lag [och undervisning från Torah] dör utan förbarmande (medkänslor) på grund av två eller tre vittnen (efter två eller tre vittnesmål/bevis) [enligt 5 Mos 17:6]. 29Hur mycket strängare straff tror ni då inte den förtjänar som har trampat på (föraktat) Guds Son, vanvördat det förbundsblod som har helgat honom, och som förolämpat (smädat, skymfat, kränkt, föraktat, sårat – gr. enubrizo) nådens Ande? 30Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag ska utkräva den, och dessutom: Herren ska döma sitt folk. [5 Mos 32:35-36] 31Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.

[I detta stycke används flera mer ovanliga grekiska ord – bl.a ekdoche (vers 27) hupenantios (vers 27) och enubrizo (vers 29).]

32Kom ihåg [påminn er själva gång på gång om] den första tiden, efter det att ni hade blivit [andligt] upplysta [kommit till tro på Jesus] och stod fasta trots många stora och smärtsamma lidanden. 33Vissa gånger var ni offentligt utpekade (upptagna på världsscenen) och utsatta för glåpord (hån, förakt) och misshandel (satta under hård press), andra gånger delade ni detta med andra som gick igenom samma sak. 34Ni kände (sympatiserade) med dem som satt i fängelse, och ni accepterade med glädje att era tillgångar konfiskerades, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.

[Enligt romersk lag kunde påföljden för vissa brott vara konfiskering av den dömdes tillgångar. Hebreerbrevets läsare har alltså åtalats och bestraffats för sin tro på Jesus.]

35Kasta inte bort (avfärda inte) er frimodighet (övertygelse, tillit, förtröstan), den ger stor belöning. 36Ni behöver nämligen uthållighet (ståndaktighet) [karaktär som står fast även under prövningar] för att kunna göra Guds vilja och få det som är lovat. 37[Det är som profeterna har sagt:]
"För ännu en kort liten (gr. mikros) tid,
    så kommer han som ska komma [Messias],
    och han ska inte dröja.
38Men min rättfärdige ska leva av tro (utifrån förtröstan och tillit),
    och om han drar sig undan (skulle skygga tillbaka) [av rädsla och blygsel och inte vill stå upp för sin övertygelse],
    har min själ ingen glädje (behag) i honom [längre]."

[Fritt citerat från Hab 2:3-4 och Jes 26:20.]
39Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan i stället till dem som tror och vinner sina själar.





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)