"Ni folkets rådsherrar och äldste i Israel. ⁹Om vi i dag förhörs om en god gärning mot en sjuk (kraftlös, handikappad) man, och hur han blev helad (frälst, upprättad, befriad), ¹⁰så ska ni alla och hela Israels folk veta, att denne man nu står frisk framför er genom Jesu den Smordes (Messias, Kristi), nasaréns, namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. ¹¹Han [den Smorde – Messias, Kristus] är:

'Stenen som föraktades av er, ni byggnadsarbetare,
    men som nu har blivit hörnstenen.'

[Citat från Ps 118:22 där Petrus lägger till 'av er, ni' och applicerar versen på sina åhörare. Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter. Jesus är hörnstenen som församlingen, ett himmelskt husbygge – det nya templet, riktas upp mot! De troende är levande stenar, se 1 Pet 2:5. Guds altare är byggt av ohuggen sten (2 Mos 20:25), inte massproducerat tegel som i ett mänskligt bygge (1 Mos 11:3-4).]

¹²Och hos ingen annan [än Jesus, se vers 10] finns frälsningen (räddningen, befrielsen), för under himlen finns inget annat namn som människor har fått [givet bland sig] genom vilket vi blir frälsta (räddade, befriade, helade, bevarade)."

[I grekiskan avslutas meningen ordagrant: "i vilket vi måste bli frälsta" eller "i vilket det är nödvändigt att vi blir räddade", se även Joh 3:18, 36; 14:6; 1 Tim 2:5; 1 Joh 2:23; 5:12.]

¹³De blev helt förundrade när de såg Petrus och Johannes frimodighet (deras tydlighet och säkerhet i talet). Samtidigt började det faktum att de var olärda män sjunka in i deras medvetande. [Petrus och Johannes hade inte gått under någon rabbin och fått en formell teologisk utbildning.] Men så klarnade det för dem att de varit med Jesus. ¹⁴När de också såg mannen som [tidigare varit lam men nu] blivit botad stå där tillsammans med dem, hade de inget de kunde säga mot dem. ¹⁵De befallde dem att lämna rådssalen och överlade sedan med varandra.
     ¹⁶De sa: "Vad ska vi göra med dessa människor? Att det har hänt ett märkligt tecken genom dem är uppenbart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka. ¹⁷Men för att det inte ska sprida sig ännu mer bland folket bör vi varna dem så att de aldrig mer talar till någon människa i det namnet."
     ¹⁸De [det religiösa ledarskapet i Jerusalem] kallade in dem igen [till Stora rådet] och befallde dem att under inga omständigheter tala eller undervisa i Jesu namn. ¹⁹Men Petrus och Johannes svarade dem: "Om det är rätt inför Gud att lyda er mer än Gud, det får ni själva avgöra (döma), ²⁰men för oss är det omöjligt att inte berätta om det vi sett och hört."
     ²¹När de ytterligare hade hotat (varnat) dem, lät de dem gå. De kom inte på något sätt att straffa dem så länge hela folket prisade (ärade) Gud för det som hade hänt. ²²Mannen som genom detta tecken (mirakel) hade blivit helad var över 40 år gammal. [Han hade varit lam sedan födseln, se Apg 3:2. Mannens situation var välkänd bland invånarna i Jerusalem.]

Bön om frimodighet
²³När man hade släppt dem [Petrus och Johannes, de hade blivit fängslade dagen innan, se vers 3], kom de till sina egna och berättade allt som översteprästerna och de äldste hade sagt. ²⁴När de hörde det, ropade de enat (i harmoni, ett ackord, med samma sinne) till Gud och sa:

"Härskare (Allsmäktige Herre – gr. despotes), du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. ²⁵Du som har låtit den helige Ande tala genom vår fader David, din tjänare (son) [Ps 2:1-2]:

'Varför larmar (stormar, härjar) hedningarna,
    varför tänker folken ut meningslösa planer (uppfyller sin tanke med meningslöshet, fåfänglighet, det som är fruktlöst)?
²⁶Jordens konungar trädde fram på rad [för att attackera],
    och härskarna samlade sig mot Herren
    och mot hans Smorde (Messias, Kristus).'

²⁷Ja, det är verkligen vad som har hänt mitt ibland oss [Davids profetia har gått i uppfyllelse], här i denna stad [Jerusalem]. Både Herodes [Antipas] och Pontius Pilatus, tillsammans med hedningarna och Israels folk, förenade sig mot din helige tjänare (son) Jesus som du har smort ²⁸till att utföra så mycket som din hand och din vilja redan hade bestämt skulle ske.

²⁹Herre, se nu på deras hot och ge dina tjänare all frimodighet, så att de kan förkunna ditt ord, ³⁰medan du fortsätter att sträcka ut din hand för att bota de sjuka (vidröra, hela både andligt och fysiskt), och låta tecken (mirakler som bevisar) och under (som väcker förundran) ske genom din helige tjänare (son) Jesu namn."

³¹När de slutat be (bönfallit) skakade platsen där de var samlade, och alla uppfylldes av den helige Ande, och de talade (predikade, förkunnade) Guds ord med frimodighet.

[Ordet för be är deomai som uttrycker en bön för ett stort behov. Grundordet deo betyder att binda och klistra ihop någonting. Det ligger en antydan i ordet att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret för att få se det förverkligat. De fortsatte tala Guds ord med frimodighet. Det dröjer lite innan den sista delen av bönen om under och tecken blir besvarad, se Apg 5:12. Det sker intressant nog först efter att Ananias och Safiras hyckleri har avslöjats, se Apg 5:1-11.]

Hur de första troende levde
³²Alla de många som trodde var ett hjärta och en själ (sinne). Ingen av dem kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. ³³Med stor kraft (styrka) frambar apostlarna ständigt vittnesbördet att Herren Jesus hade uppstått, och stor nåd (favör, tacksamhet, glädje) vilade över dem alla. ³⁴Ingen av dem led någon nöd [5 Mos 15:4], för de som ägde åkrar eller hus, sålde dem (vid behov) och bar fram det belopp de fått, ³⁵och lade ner betalningen vid apostlarnas fötter. Sedan delades tillgångarna ut efter vars och ens behov.

[Givandet var helt frivilligt och skedde efter behov. Man samlas t.ex. i "Marias hus" för att be, se Apg 12:12. Maria var släkt med Barnabas och var Johannes-Markus mor, se Kol 4:10. Nu följer två specifika exempel på personer som sålde egendomar, Barnabas och ett gift par – Ananias och Safira.]

Barnabas ger en gåva
³⁶Josef, som apostlarna kallade Barnabas – vilket översatt betyder Uppmuntrans (Förmaningens) son – var en levit [Levi stam är en av Israels tolv stammar] född på Cypern. ³⁷Han sålde en åker som han ägde och bar (sedan) fram pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter.

[Personers namn, och särskilt smeknamn, speglar en persons karaktär. Josef var en man som uppmuntrade, förmanade och hjälpte andra människor. Att han fick ett nytt namn av apostlarna, visar på hur de offentligt erkände honom och hans tjänst. Jesus gav t.ex. Simon namnet Petrus, vilket betyder klippa. Etymologin kring namnet Barnabas är osäker, men kan ha sitt ursprung i Bar-navi (Profetens son). Ett annat av förslagen är Bar-menachem (Tröstens son), och därifrån kommer i sådana fall kopplingen till tröst. Lukas förklarar dock att ordet betyder uppmuntran och förmaning. Samma koppling mellan profetia och uppmuntran görs av Paulus i 1 Kor 14:3. Som profet förmedlade Barnabas uppmuntran och tröst. Han tar hand om Paulus, se Apg 9:27, blir en av ledarna i den första församlingen och reser senare tillsammans med Paulus, se Apg 13:1-3. Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och full av tro, se Apg 11:24.]

Ananias och Safira ger också en gåva
¹[I kontrast till Barnabas och många andra som i kärlek "lagt ner pengar vid apostlarnas fötter", se Apg 4:35-36, gör ett gift par till synes samma sak. Men det är något som inte stämmer. Det ovanliga grekiska ordet nosphizomai som betyder att "lägga undan för sig själv" används här och i den grekiska översättningen av Gamla testamentet i berättelsen om hur Achan och hans familj försökte stjäla det som tillhörde Gud, se Jos 7:1-26. Berättelserna har många likheter och båda inträffar när Gud just har påbörjat ett nytt skeende för sitt folk.]

Men en man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Safira en egendom [ett landområde, se vers 3]. ²I samråd med sin hustru behöll han en del av köpesumman för sig själv. Han tog sedan med sig en del av pengarna och lade ner dem vid apostlarnas fötter. [Ananias är den grekiska formen av hebreiska Hananja som betyder "Gud är nådefull". Safira betyder "safir" och "vacker" på arameiska.]
     ³Då sa Petrus: "Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta (fått kontroll över dina tankar och dina handlingar) så att du försökte bedra den helige Ande genom att undanhålla en del av pengarna för marken? ⁴Innan du sålde den, tillhörde inte den dig då? Och när den var såld, var inte pengarna dina då också? [I grekiskan används en negativ partikel i båda dessa frågor som förväntar sig ett underförstått positivt svar: "ja, både marken och pengarna tillhörde dig".] Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor, utan för Gud." [Synden var inte att de inte gav hela summan, utan att de låtsades göra det. Allt givande i den första församlingen var frivilligt, se vers 4.]
     ⁵När Ananias hörde de orden föll han ner och tappade andan. [Här används en medicinsk term för att "andas ut" och dö, det används bara här, i vers 10 och i Apg 12:23.] Stor fruktan kom över alla som hörde om vad som hänt. ⁶De yngre männen [i församlingen] kom och svepte honom, bar bort och begravde honom.

[Som seden var då begravdes kroppen i en klippgrav utanför staden. Sedan efter något år flyttades benresterna till en permanent grav. Ceremonin gick fort; männen var tillbaka inom tre timmar, se vers 9.]

⁷Omkring tre timmar senare kom hans hustru in [till samlingen där apostlarna var] utan att veta vad som hade hänt. ⁸Petrus frågade henne: "Säg mig, sålde ni marken för det beloppet?" [Det är troligt att Petrus pekar på pengarna som antagligen ligger där.]
    Hon svarade: "Ja, för det beloppet."
     ⁹Petrus sa till henne: "Varför har ni kommit överens om att fresta Herrens Ande? Se, de män som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också." ¹⁰På en gång föll hon ner vid hans fötter och hon tappade andan (dog). När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man.
     ¹¹Stor fruktan kom över hela församlingen (kyrkan – gr. ekklesia, "de utkallade") och över alla andra som hörde detta.

[Gud hatar religiöst hyckleri. Falskhet och helighet kan inte existera samtidigt. Var det uppmärksamheten kring Barnabas som väckte avundsjuka? Vi vet att där det finns avund och rivalitet, där finns också oordning och all slags ondska, se Jak 3:16. Texten väcker frågor och det är viktigt att se vad texten säger och inte säger:

• Var Ananias och Safira verkligen avgjort kristna? De rörde sig i de kristna kretsarna och var kända av Petrus, men bara Gud känner människans hjärta, se 1 Kor 2:11. Ett liknande exempel är trollkarlen Simon i staden Samarien som kom till tro och lät döpa sig, men vars hjärta fortfarande var fast i pengar, se Apg 8:13; 8:18-23. På domens dag får alla människor en rättvis dom, se Apg 17:31.
• Kan en troende bli fylld av Satan? Petrus själv hade tidigare blivit förledd att tala djävulens ord och Jesus fördömde honom kraftigt för det, dock utan att han dog, se Matt 16:23.
• Var det Gud som dödade dem? Petrus blev förmodligen förvånad när Ananias föll död ner, det enda han gjorde var att exponera synd. Det kan vara så att de dog av fruktan. Vad vi vet är att syndens lön alltid är död, se Rom 6:23.

Denna vers är första gången församlingen nämns i Apostlagärningarna. Det är inte en perfekt församling, men den är generös, fruktar Gud och får se stora under och tecken.]

Under och tecken
¹²[Nu sker bönesvaret från bönen i Apg 4:29-30:] Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall [som låg längs med den östra sidan av tempelområdet]. ¹³Ingen av de andra [som ännu inte kommit till tro, se vers 14] vågade ansluta sig till dem [där i templet eller komma med sjuka dit av rädsla för saddukéerna], men folket talade väl om dem. ¹⁴Fler och fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor. ¹⁵Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi.

[I den antika kulturen representerade skuggan personen. Folket agerade utifrån sin tro. Även om texten inte säger att de blev helade på detta sätt, antyder nästa vers det. Det var inte metoden och skuggan som helade, utan tron på Jesus! Genom Bibeln finns många exempel där något fysiskt har representerat tron: en stav, 2 Mos 4:17; en kopparorm, 4 Mos 21:9; salt, 2 Kung 2:19-21; en pinne, 2 Kung 6:4-7; kläder, Apg 19:11-12. Det finns alltid en risk att fokus skiftar från Gud till det redskap han använder. Ett exempel är kopparormen som var en välsignelse men blev en avgud i senare generationer, se 2 Kung 18:4.]

¹⁶Även en stor skara folk från städerna runt omkring Jerusalem kom och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.

Inkallade till förhör igen
¹⁷[De kristnas popularitet gick inte obemärkt förbi det religiösa ledarskapet. Man hade tidigare gripit Petrus och Johannes, se Apg 4:1-4, nu arresteras alla de tolv apostlarna.]

Översteprästen [antagligen Hannas, se Apg 4:6] tillsammans med alla hans anhängare, det vill säga saddukéernas parti, uppfylldes av avundsjuka (gr. zelos). [Ordet beskriver starka känslor och ett hat motiverat av fanatisk iver. Man ville försöka stoppa denna nya rörelse som nu började hota deras åsikter och position.] ¹⁸De arresterade apostlarna (lade sina händer på dem) och satte dem i allmänt häkte. [Termen kan antingen beskriva "allmänt häkte", eller att de "öppet", inför allt folket, häktades.]

Mirakulöst befriade
¹⁹Men en Herrens ängel öppnade på natten dörrarna till fängelset. [Om det var i samma fängelse som Petrus senare fängslas, öppnades både de inre och yttre dörrarna, se Apg 12:10.] Ängeln förde ut dem och sa: ²⁰"Gå och ställ er i tempelområdet och låt folket få höra hela budskapet om detta [nya] liv." [Livet i Jesus!]
     ²¹När de hörde det, gick de tidigt på morgonen (vid gryningen, sextiden på morgonen) till templet och började undervisa.
    När översteprästen och hans anhängare kom dit, kallade de samman Stora rådet, Israels söners (barns) hela äldsteråd [Sanhedrin], och skickade bud till fängelset att apostlarna skulle hämtas. ²²Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: ²³"Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne."
     ²⁴När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra deras rapport blev de häpna (förvånade, visste de inte vad de skulle tro) och undrade vad som kunde ha hänt (vart allt detta skulle ta vägen, leda till). [Om fångar flytt fick det allvarliga konsekvenser för de ansvariga, se Apg 12:18-19; 16:27-28.]
     ²⁵Då kom någon och berättade för dem: "Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!" ²⁶Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna [till Salomos pelarhall på tempelområdet] och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem.

[Sanhedrin var helt hjälplösa och deras agerande hade blivit ett totalt fiasko. Apostlarna kom till sist till förhöret, men av egen fri vilja. Händelserna natten innan hade övertygat dem än mer att de var i Guds hand. Ingen människa kan stoppa Guds planer!]

Vi måste lyda Gud mer än människor
²⁷När de hade hämtat dem dit, förde man dem fram inför Stora rådet [Sanhedrin, det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna med 71 medlemmar där översteprästen var ordförande]. Översteprästen började förhöra dem, ²⁸och sa: "Vi gav er strikta order att inte undervisa i det namnet. Trots det har ni fyllt Jerusalem med er undervisning (doktrin, lära), och nu tänker ni dra den mannens blod över oss (göra oss skyldiga till hans död)."
     ²⁹Då svarade Petrus och de andra apostlarna: "Vi måste lyda Gud mer än människor. ³⁰Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä (ett kors) och dödade. ³¹Honom har Gud upphöjt till sin högra sida som furste (pionjär, upphovsman, den förste – gr. archegos) och frälsare (räddare, befriare) för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse. ³²Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom."
    

Scen från miniserien A.D. från 1985 där Gamaliel tar till orda (Titeln A.D. kommer från latinska Anno Domini som betyder i Herrens år).

³³När de hörde detta blev de rasande (ordagrant beskriver det en smärta som om deras hjärtan skulle sågas itu) och ville döda dem. ³⁴Men då reste sig en farisé i Stora rådet [Sanhedrin] som hette Gamaliel, en Torah-lärare (gr. nomo-didaskalos, "laglärd", se Luk 5:17) som var aktad av hela folket. [Gamaliel var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel. Gamaliel var verksam i Jerusalem 22-55 e.Kr. och han var den rabbin som Paulus hade blivit undervisad av, se Apg 22:3.] Gamaliel befallde att man skulle föra ut apostlarna en stund. [Han hade stort inflytande och var säker på att han snabbt kunde övertyga rådet att inte förhastat döda apostlarna.] ³⁵Sedan sa han till dem [det samlade rådet]:

"Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. [Gamaliel tar nu två exempel på judiska rörelser som haft sin storhetstid 30 år tidigare, och nu inte längre fanns kvar.]

³⁶[Exempel 1:]
För en tid sedan kom Teudas [en man som ledde ett väpnat judiskt uppror mot romarna] och menade sig vara något. Han fick med sig omkring 400 män, men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann.

[Det var stora oroligheter efter Herodes den stores död 4 f.Kr. Teudas var ett vanligt grekiskt namn och han var troligen en av ledarna för detta uppror.]

³⁷[Exempel 2:]
Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen. Han fick folk att göra uppror och följa honom, men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades.

[Detta syftar på en senare skattskrivning efter den som skedde kring Jesu födelse, se Luk 2:2. Den judiska historieskrivaren Josefus omnämner en skattskrivning i Judeen 6-7 e.Kr. som provocerade seloterna i Galileen till ett uppror som brutalt slogs ner av romarna.]

³⁸Så nu i detta fall [med apostlarna och den här nya rörelsen] säger jag [Gamaliel] er: Håll er borta från dessa män. Släpp dem fria! För om detta bara är mänskligt påhitt och aktivitet (entusiasm) blir det inget av det, ³⁹men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud."

De blev övertygade av honom. ⁴⁰När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem [med trettionio rapp på ryggen, se 2 Kor 11:24] och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. ⁴¹När apostlarna gick ut från Stora rådet var de [inte nedstämda, tvärtom, de var] glada att de ansetts värdiga att bli vanärade för hans namns skull. [På grund av Jesu namn, se 3 Joh 1:7.] ⁴²Både [öppet] i tempelområdet
    och [enskilt] i hemmen (från hus till hus)
    undervisade
och förkunnade (evangeliserade) de dagligen (dag efter dag) att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus).

[Den kiastiska formen i denna vers kopplar ihop undervisningen med hemmen, och evangelisationen med tempelområdet.]

De första sju diakonerna utses

En grupp kvinnor i Jerusalem.

¹[Den kristna församlingen i Jerusalem bestod fortfarande enbart av judar som börjat tro på Jesus som Messias. Den största gruppen var hebreisktalande judar, födda i Jerusalem och Judeen. Den andra gruppen var inflyttade grekisktalande judar. Det fanns även proselyter, icke-judar som konverterat till judendomen vid vuxen ålder. Ett sådant exempel var Nikolaus, se vers 5. Som det ofta blir vid snabb tillväxt uppstod praktiska problem.]

Vid den tiden, när antalet lärjungar (efterföljare) växte, började de [utlandsfödda inflyttade] grekisktalande judarna lågmält klaga på de hebreisktalande [infödda judarna]. De grekisktalande änkorna blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen (ordagrant diakonia, den dagliga hjälpverksamheten).

[Det var vanligt att grekisktalande judar runt om Medelhavet flyttade till Jerusalem för att leva sina sista år i den heliga staden. De hade sina egna synagogor, se vers 9, och var språkligt och kulturellt skilda från de hebreisktalande judarna. Då som nu dog ofta mannen före kvinnan. De grekisktalande änkorna var extra utsatta eftersom man ofta lämnat familj och släkt när man flyttat. Det är inte otroligt att många av dessa grekisktalande kvinnor hade blivit frälsta och gått med i den nya rörelsen. Dorkas var en av dem, se Apg 9:39.
    Distributionen av medel verkar till en början ha skett av apostlarna, se Apg 4:35. Som texten indikerar hade uppgiften lämnats över till den hebreisktalande gruppen som var i majoritet. Det är inte otroligt att man följde de judiska sederna för att hjälpa de fattiga med två typer av hjälpinsatser. Fattiga judiska invånare fick veckovis hjälp som kallades guppah. Den gavs varje fredag och räckte till fjorton måltider. Det fanns också en daglig hjälp som kallades tamhuy som riktade sig till andra inflyttade. Mat och dryck levererades till dem som hade behov. Det är inte svårt att se hur man på grund av språkskillnader, antagligen omedvetet, förbisåg en del grekisktalande änkor i den dagliga matutdelningen.]

En av många försäljare vid Jerusalems portar.

²Då kallade de tolv [apostlarna] samman alla lärjungarna och sa: "Det är inte rätt (bra) om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden [och dela ut mat]. ³Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. ⁴Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst." ⁵Det förslaget tyckte alla var bra (det behagade alla samlade). [Apostlarna ger ett förslag som hela församlingen, både de grekisktalande och de hebreisktalande judarna, godkänner.] De valde:

Stefanos [som betyder "krönt"],
    en man full av tro och den helige Ande.
Filippus [som betyder "en som älskar hästar"].
Prokorus [som ordagrant betyder "framför kören", dvs. en körledare, kan ha varit titeln "körledaren" snarare än hans riktiga namn].
Nikanor [som betyder "segrare"].
Timon [som betyder "ärbar"].
Parmenas [som betyder "en som står fast"].
Nikolaus [som betyder "folkets segrare"],
    en proselyt från Antiokia [i Syrien]. [Eftersom han var en proselyt hade han först konverterat till judendomen från en hednisk tro. Sedan hade han blivit frälst och konverterat från judendomen för att bli en kristen.]

[Samtliga sju förslag på män hade grekiska namn och tillhörde antagligen den grekisktalande judiska gruppen. Att ta hand om de faderlösa och änkorna är en viktig uppgift, se 2 Mos 22:22; Jak 1:27. Dessa sju män tjänade även på andra områden. I nästa stycke läser vi hur Stefanos ber för sjuka. När han dödas och en kraftig förföljelse bryter ut rör sig Filippus norrut till Samarien. Där verkar han som evangelist och många kommer till tro, se Apg 8:5-8. Han kallas ofta evangelisten Filippus för att inte blandas ihop med aposteln med samma namn som var en av de tolv, se Luk 6:14.]

⁶Man förde fram dem inför apostlarna som bad och lade händerna på dem [bekräftade och välsignade deras tjänst]. ⁷Guds ord fortsatte att spridas och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även ett stort antal präster började lyda tron [genom att ta emot Jesus som Messias]. [Tro och lydnad hör ihop, se Apg 5:32; Rom 1:5.]

[Vid den här tiden tjänstgjorde totalt närmare 20 000 präster och leviter i templet. De var indelade i 24 avdelningar. Varje avdelning utförde tempelsysslorna under en veckas tid, fem gånger under året. Tre av dessa tillfällen var under de stora högtiderna då alla präster tjänstgjorde tillsammans. De flesta präster och leviter bodde inte i Jerusalem, se Luk 1:39-40; 10:30-32. Många av dessa var fattiga och försörjde sig på egen hand och hade lite gemensamt med den religiösa överklassen som saddukéerna representerade. Det stora antal präster som kom till tro kom antagligen från denna fattiga grupp. Antalet måste ha varit hundratals, om inte tusentals och detta måste ha väckt de judiska ledarnas avund.]

Stefanos arresteras
⁸[Nu sker en vändpunkt i Apostlagärningarna. Detta är tredje gången Stora rådet tar in kristna till förhör. Det första slutade i en varning, se Apg 4:21, det andra i trettionio piskslag, se Apg 5:40. Stefanos, som är en av de sju medarbetarna i vers 5, blir den första martyren som dödas för sin tro. Stora rådet, som också kallas Sanhedrin, var det högsta judiska beslutande organet med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna. Man sammanträdde i en sal i norra delen av templet.]

Stefanos, full av nåd (gudomlig välsignelse, favör) och kraft (styrka), utförde ständigt under (som väckte förundran) och tecken (mirakler som bevisar Guds existens och hans karaktär) bland folket. ⁹Då gick några emot Stefanos för att ifrågasätta (argumentera med) honom. De kom från:

Synagogan som kallades "De frigivnas synagoga" [dessa judar hade troligtvis varit slavar i Rom men blivit frigivna],

och från Kyrene och Alexandria [synagogan med judar från dessa två afrikanska städer],

och från Kilikien och provinsen Asien [synagogan med judar från dessa två landskap i nuvarande Turkiet].

[I Jerusalem fanns enligt den rabbinska traditionen 480 olika synagogor ordnade efter olika nationaliteter. Det krävdes tio män för att starta en synagoga. En del hade egna byggnader, men de flesta samlades i hemmen. Det är inte konstigt att det var dessa inflyttade judar som blev de främsta motståndarna till Stefanos. Den judiska tro som de hade bekänt och fått lida för i världen var nu hotad av hans undervisning här i judarnas huvudstad Jerusalem.]

¹⁰Dock kunde de inte stå emot den vishet och den Ande som han talade med. ¹¹Då lejde de i hemlighet några män och instruerade dem att säga att de hade hört honom tala hädiska (aggressiva) ord mot Mose och Gud. ¹²På det sättet lyckades de jaga upp folket, så väl som de äldste och de skriftlärda, och överföll (arresterade, fängslade) honom och förde honom inför Stora rådet. ¹³Där förde de fram falska vittnen som sa: "Den här mannen slutar inte att göra anklagelser mot denna heliga plats [templet i Jerusalem] och undervisningen [Moseböckerna, Torah – gr. nomos]. ¹⁴Vi har hört att han har sagt att den där Jesus från Nasaret ska riva ner och förstöra denna plats, och ändra de stadgar som Mose har gett oss." [Mark 14:58, men även profeterat tidigare, se Dan 9:26; Jer 26:12-16.]

[Anledningen till att man förde fram falska vittnen var att Stora rådet inte hade mandat att anklaga någon på eget initiativ. Det krävdes att vittnen begärde att få sin sak prövad för att fallet skulle tas upp.]

¹⁵Alla som satt i rådet fäste sina ögon på honom, och såg att hans ansikte var som en ängels ansikte.

Tillbaka upp

---