Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - tisdag 17/11

Hes 35:1-36:38, Ps 115:1-18, Ords 27:23-27, Jak 1:1-18

Hes 35:1-36:38

Edoms fall och Israels återupplivande
1Herrens (Jahvehs) ord kom till mig. Han sa:

2Människobarn, vänd ditt ansikte mot Seirs berg [sydöst om Döda havet – Edom] och profetera mot det 3och säg till det: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Se, jag är emot dig, du Seirs berg, och jag ska sträcka ut min hand mot dig och jag ska göra dig till en ödslig ödeplats. 4Jag ska ruinera dina städer och du ska bli öde, och du ska veta (bli intimt förtrogen med) att jag är Herren (Jahveh).
     5Eftersom du alltid har hatat och svingat svärdets kraft mot Israels söner i tider av deras olycka [Hes 25:12; Ob 1:13], vid tiden för syndens uppfyllelse (slut) [antingen när missgärningen hade nått sin gräns, eller de fick sitt fulla straff.] 6Så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), jag ska förbereda blod och blod ska jaga dig lika säkert som du har hatat ditt eget blod. Därför ska blod jaga dig. 7Och jag ska göra berget Seir [Edom] till total ödeläggelse och utrota (hugga bort) det från honom (den) som går igenom och honom (den) som återvänder. 8Och jag ska fylla detta berg med hans slagna, på dina kullar och i dina dalar och i alla dina strömmar ska de falla, de som är slagna med svärdet. 9Jag ska göra dig till en evig ödeplats och dina städer ska inte återvända (inte bli återbyggda, ingen ska komma tillbaka) och ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahveh).
     10Eftersom du har sagt: "Dessa två folk och dessa två länder ska vara mina och vi ska besätta dem" – detta fastän Herren (Jahveh) var där. 11Därför, så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), jag ska handla med dig efter din vrede och efter din missunnsamhet som du har gett uttryck för i ditt hat mot dem. Och jag ska göra mig själv känd bland dem när jag dömer dem. 12Och du ska veta att jag, Herren (Jahveh), har hört alla dina hädelser som du har talat mot Israels berg och sagt: De är ödelagda, de har getts oss för att slukas. 13Och ni har förhärligat er själva mot mig med er mun och har mångdubblat era ord mot mig. Jag har hört det. 14Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): När hela jorden fröjdas ska jag göra dig öde. 15Som du gladdes över Israels hus arv, eftersom det var öde, så ska jag göra mot dig. Du ska bli ödelagd, Seirs berg och hela Edom och allt som finns i det. Och de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahveh).

1Och du människobarn, profetera till Israels berg och säg till dem: Israels berg, hör Herrens (Jahvehs) ord: 2Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Eftersom dina fiender har sagt mot dig: Haha! (hebr. heach – ett uttryck för skadeglädje) också de urgamla höga platserna [ockulta offerplatserna för Baal och Ashera] är vår egendom,
3därför ska du profetera och säga: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Därför, ja, därför att de har gjort er öde och slukat er på alla sidor så att ni blir en arvedel för kvarlevan av (de övriga) folkslagen, och kommer över pratmakarens läppar (ordagrant: över en läpp, en tunga) som [ont] förtal (elakt skvaller) om folket.
4Därför, Israels berg, hör Herrarnas Herres (Adonai Jahvehs) ord: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh)
    till bergen och till höjderna
    till bäckarna och till dalarna
    och till de ödelagda ruinerna
    och till de övergivna städerna
som har blivit ett byte och åtlöje för länderna som är runtomkring.
[Sex olika ord används för att beskriva hela landet.]
5Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Säkerligen, i min brinnande nitälskan har jag talat mot resten av folken, och [speciellt] mot Edom – hela det! De har med skadeglädje och med djupaste förakt (själens hån) tagit mitt land (hebr. erets) [Israel] i besittning så att betesmarken har plundrats.
6Profetera därför över Israels mark (land, jord – hebr. adama) och säg till bergen och till höjderna, till bäckarna och till dalarna: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Se, jag har talat i min nitälskan och i mitt raseri eftersom ni har burit folkslagens skam.
7Därför säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh) så: Jag har lyft upp min hand, med säkerhet ska folkslagen runtomkring dig bära sin skam.
8Men ni, Israels berg, ska skjuta skott och bära frukt till mig, Israels folk, för de är på gång att komma.

9[Vers 9-31 formar en kiasm, med den centrala delen i vers 22.]

För se, jag är för er och jag ska vända er och ni ska bli plöjda och besådda, 10och jag ska föröka människor över er, hela Israels hus, ja, hela [landet]. Ja, städerna ska bli bebodda och de förspillda platserna ska bli uppbyggda, 11och jag ska föröka (föra samman) på dig människor och djur och de ska växa till och bli fruktsamma, och jag ska låta dig bli bebodd som i forna tider och ska göra bättre än från början, och du ska veta att jag är Herren (Jahveh).

12Jag ska låta människor trampa över er, mitt folk Israel, och de ska besätta er och ni ska bli deras arv och ni ska inte längre sakna (vara utan) barn. 13Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Eftersom man säger till er: Ert land har blivit en människoslukare, och har blivit folkslagens sorg. 14Därför ska ni nu inte längre sluka människor och inte längre vara folkslagens sorg, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh). 15Och man ska inte längre höra folkslagens förakt mot dig, och du ska inte längre bära folkens vanära och ditt folk ska inte längre snava, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).

16Herrens (Jahvehs) ord kom till mig. Han sa: 17Människobarn, när Israels hus bodde i sitt land orenade de det med sina vägar och sina handlingar. Deras vägar inför mig var som en kvinnas orenhet under menstruationen. 18Därför hällde jag ut mitt raseri över dem, för blodet som de hade spillt över landet och eftersom de hade orenat det med sina avgudar.

19Och jag förskingrade dem bland folkslagen och de blev utspridda till länderna, för deras vägar och för deras förehavanden dömde jag dem.
20Och när de kom till folkslagen, varthelst de kom, vanhelgade de mitt heliga namn, då människor sa om dem: Detta är Herrens (Jahvehs) folk och de har lämnat hans land. 21Men jag hade förbarmande över mitt heliga namn som Israels hus hade vanhelgat bland folkslagen dit de kom.

22Säg därför till Israels hus: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Jag gör inte detta för er skull, Israels hus, utan för mitt heliga namn som ni har vanhelgat bland folkslagen dit ni kom.

23Jag ska helga mitt stora namn som har blivit vanhelgat bland folkslagen, som ni har vanhelgat i deras mitt, och folkslagen ska veta att jag är Herren (Jahveh), förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), när jag blir helig i er i deras ögon (framför deras ögon, i deras åsyn).
24[Följande stycke domineras av verbformen veqatal den form som mer än de övriga är ständigt pågående, utan början och utan slut – evighetens verbform. Kärnbibeln översätter med presens, vilket här både inkluderar dåtid och framtid, och visar på ett pågående skeende.]

För jag hämtar (tar) er från hednafolken,
    ja, jag samlar er från alla länder
    och jag för er till ert [eget] land.

25Och jag stänker rent vatten på er så att ni blir rena;
    från alla era orenheter (hebr. tomah) [3 Mos 15:19-24; 4 Mos 19:20]
    och från alla era avgudar
ska jag rena (tvätta, förnya) er.

26Jag ger er ett nytt hjärta (sinne, sinnelag) [en pånyttfödelse]
    och en ny ande [med nya rätta motiv] inom er.
Jag tar (vänder) bort stenhjärtat ur er kropp (ert kött)
    och ger er ett hjärta av kött.

[Det hårda hjärtat – som inte kan ta emot den goda säden – byts ut mot ett nytt hjärta, öppet för Guds ord, se Hes 11:19-20; 18; 31; Jer 31:33; Matt 13:5, 15, 20.]

27Jag ska fylla er med min egen Ande,
    och jag ska se till att ni följer mina förordningar (ordagrant "saker inristat")
och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpat)
    och följer (gör, lever efter) dem.

28Då ska ni få bo i det land jag gav till era fäder,
    och ni ska bli mitt folk
    och jag ska vara er Gud.

29Och jag ska frälsa (rädda) er från alla era orenheter (hebr. tomah).

Jag ska ropa på kornet,
    och låta det växa ymnigt,
    och inte låta någon hungersnöd komma över er.
30Och jag ska föröka trädens frukt och föröka fältens gröda så att du inte längre ska drabbas av folkens förebråelser för hungersnöden. 31Sedan ska du komma ihåg dina onda vägar och dina gärningar som inte var goda, och ni ska avsky er själva i era egna ögon för era synder och för era styggelser.

32[Vers 32-38 formar en kiasm där vers 35 är central.]

Inte för er skull gör jag detta, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), det ska ni veta (vara intimt förtrogna med). Israels hus ska skämmas och förbryllas över sina vägar (det sätt som ni har agerat på). 33Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Den dagen då jag renar er från alla era synder ska jag låta städerna bli bebodda och de öde platserna ska bli uppbyggda.
34Och landet som var öde ska bli brukat (plöjt) där det var öde inför ögonen på alla som passerade.
35Och de ska säga: Detta land som var öde har blivit som Edens trädgård, det fördärvade och öde och städernas ruiner är befästa och bebodda.
36Och länderna som är kvar runt omkring dig ska veta att jag, Herren (Jahveh), har byggt upp ruinerna och planterat det som var öde. Jag, Herren (Jahveh), har talat det och jag ska göra det.
37Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Jag ska igen bli tillfrågad av Israels hus att göra detta för dem. Jag ska föröka dem med människor som en småboskapshjord. 38Som flocken (fårhjorden) med heliga offerdjur, flocken i Jerusalem under hennes sammankomster (särskilda tider, högtider – hebr. moadim), så ska de ödelagda städerna bli fyllda med flockar av människor och de ska veta att jag är Herren (Jahveh).

Ps 115:1-18

Psalm 115 – Den ende sanne Guden

Den femte av Halleluja-psalmerna (Ps 111-118) och den tredje i den samling psalmer som kallas "egyptiska Hallel" (Ps 113-118) där Psalm 113-114 sjöngs före påskmåltiden och 115-118 efter måltiden.

Citeras: En av de psalmer Jesus och lärjungarna sjöng under påsken, se Matt 26:30; Mark 14:26.

Författare: Okänd

Struktur:
1. Bön, vers 1-2
2. Stumma avgudar, vers 3-8
3. Förtrösta på Herren, vers 9-11
4. Guds välsignelse, vers 12-15
5. Vi prisar Herren för evigt, vers 16-18

1Inte till oss, Herre (Jahveh), inte till oss [det handlar inte om oss],
    utan till ditt namn ge äran,
    för din nåds skull, för din sannings skull.

[Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se 2 Sam 15:20; Ords 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14. Första gången dessa ord nämns tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först.]

2Varför ska hedningarna få säga:
    "Var är nu deras Gud (Elohim)?"
3Vår Gud (Elohim) är i himlarna,
    allt han vill har han gjort.
4Deras avgudar är silver och guld,
    ett arbete av människors hand.
5De har mun men talar inte,
    ögon men ser inte,
6de har öron men hör inte,
    näsa men kan inte känna doft,
7de har två händer men kan inte känna,
    två fötter men kan inte gå,
    inte ett ljud (mutter – hebr. hagah) kan de bringa fram genom deras strupe [de kan inte ens harkla sig].
8De som har gjort dem ska bli dem lika,
    ja, alla som litar (sätter sin förtröstan) på dem.
    [Ps 135:15-18; Jes 44:9-20; 46:6-7; Jer 10:1-9; Hab 2:18-19]

9O, Israel lita på Herren (Jahveh)!
    Han är din hjälp (hjälpare – hebr. ezer) och din sköld!
10Arons hus [prästerna], lita på Herren (Jahveh)!
    Han är din hjälp och din sköld!
11Ni som fruktar (vördar) Herren (Jahveh) [Ords 1:7],
    lita på Herren (Jahveh)!
    Han är din hjälp och din sköld!

12Herren (Jahveh) har kommit ihåg oss.
    Han ska välsigna oss,
    han ska välsigna Israels hus,
    han ska välsigna Arons hus [prästerna],
13Han ska välsigna dem som fruktar (vördar) honom [Ords 1:7],
    både stora och små.

14Herren ska föröka er mer och mer,
    er och era söner (barn).
15Välsignad är Herren (Jahveh)
    som har gjort himlarna och jorden. [1 Mos 1:1]

16Himlarna är Herrens (Jahvehs) himlar,
    och jorden har han gett till människosläktet (Adams barn).
17De döda prisar inte Herren (Jah),
    inte heller de som gått ner i tystnaden [i graven och döden].
18Men vi ska välsigna Herren (Jahveh)
    från nu och till evig tid.

Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!

Ords 27:23-27

Var skicklig i ditt arbete
23Var skicklig på (vis, lär dig genom erfarenhet) att veta tillståndet (se ansiktet) hos din fårhjord (flock av småboskap),
    ha omsorg om (ett hjärta för) dina boskapsflockar,
24för rikedom (välfärd) [ofta mätt i mängden boskap] varar inte för evigt.
    Består en krona [makten i ett land] från generation till generation?

25Efter att skörden har bärgats kommer nytt gräs upp
    och när fodret samlas in från bergen,
26då kommer lammen att ge dig [ull till] kläder,
    och bockarna kan säljas och ge pengar till att köpa ett fält.
27Och där [på det nyinköpta fältet] ska getterna mjölka tillräckligt med mat
    till dig, din familj och till underhåll för dina tjänarinnor.

Jak 1:1-18

JAKOBS BREV

I detta brev ges en fin balans mellan tro och gärningar. Ordet tro används 15 gånger och gärningar 16 gånger. Ett trettiotal liknelser från naturen används för att beskriva andliga sanningar. Detta brev, som är bland de första som skickades runt i församlingarna, betonar en kristendom som berör sin omvärld. Det är ett praktiskt brev som tar upp obekväma ämnen som t.ex. att kontrollera sitt tal, rikedomens fara och att kristendomen måste praktiseras för att vara verklig tro.

Struktur:
Även om Jakob (Jesu halvbror) inte var en troende under Jesu liv, måste han ha lyssnat på honom. Det finns många citat från Jesus, särskilt från Bergspredikan:

Jak 1:2 – Matt 5:10-12
Jak 1:4 – Matt 5:48
Jak 1:5 – Matt 7:7-12
Jak 1:22 – Matt 7:21-27
Jak 4:11-12 – Matt 7:1-5
Jak 5:1-3 – Matt 6:19-21

Skrivet: Omkring år 45 e.Kr.

Till: Tolv stammar i förskingringen (Jak 1:1), judar bosatta utanför sitt hemland runt omkring i Romarriket.

Från: Okänd plats, troligtvis Jerusalem.

Författare: Jakob, Jesu äldste halvbror, se Gal 1:19.

Detta är det enda brevet i NT från Jakob. Namnet var ett populärt judiskt namn, två av de tolv apostlarna hette Jakob. Eftersom Johannes bror Jakob dödades ganska tidigt kan han inte ha skrivit detta brev, se Apg 12:1-2. Allt pekar på att det är Jesu äldste halvbror Jakob som är författaren, se Matt 13:55. Han behöver inte förklara vem han är, han var välkänd bland de första troende. Jesus växte upp i en stor familj med fyra bröder, som nämns vid namn, och minst två systrar, se Matt 13:55-56. Maria födde först Jesus, som kom till på ett övernaturligt sätt, se Luk 1:35; Matt 1:18-20. Efter detta fick hon flera barn där Josef var far, se Matt 1:24-25. Sönerna hette Jakob, Josef, Simon och Judas, som också skrev ett brev – Judas brev. Utifrån ordningen de räknas upp var Jakob den äldste och Judas den yngste. Ingen av syskonen trodde på Jesus när han verkade på jorden, se Joh 7:5, men efter hans död och uppståndelse förändrades detta. En bidragande orsak kan vara att Jesus uppenbarade sig uppstånden för Jakob, se 1 Kor 15:7. I det övre rummet fanns alla Jesu bröder med, se Apg 1:14. Jakob omnämns som den ledande i församlingen i Jerusalem, se Gal 2:9; Apg 12:17. Enligt Josefus lät översteprästen stena honom till döds i Jerusalem 62 e.Kr.



Hälsning
1[Från:] Jakob,
    Guds och Herren Jesu den Smordes (Messias, Kristi) tjänare (slav, livegen – gr. doulos),
Till de tolv stammarna i förskingringen (diasporan).
[De första kristna församlingarna utgjordes till största delen av judar som flytt från Jerusalem. Några av de platser som brevet skickades till och lästes upp i var troligen Fenikien, Cypern och Antiokia i Syrien norr om Jerusalem dit många flytt, se Apg 11:19. Brevet var skrivet till messiastroende judar bosatta utanför sitt hemland, kringspridda över hela Romarriket, men är minst lika aktuellt för kristna i dag.]
Hälsningar (var glada)!

[Jakob var Jesu halvbror som kom till tro först efter Jesu uppståndelse. Jakob hade en ledande roll i församlingen i Jerusalem, se Gal 1:18-19; Apg 15:13. Hälsningen är snarlik den i brevet som skickades ut från just Jerusalem, se Apg 15:23, och som Jakob var initiativtagare till, se Apg 15:13-20. Detta styrker att det är samme Jakob som skriver detta brev. I jämförelse med andra nytestamentliga brev är inledningen och hälsningen kort. I t.ex. Paulus brev till Rom är hälsningen sju verser lång.]

Låt er inte ledas bort från tron

Gläd er när ni prövas

Prövningar och frestelser kan dyka upp från flera håll och på många olika sätt, men här uppmanar Jakob att möta dem med rätt attityd eftersom prövningen av tron ger uthållighet!

2Se det som den största (all; ren) glädje, mina syskon (bröder och systrar i tron), när ni råkar hamna i (skulle falla in i och omges av – gr. peripipto) olika slags prövningar (frestelser – gr. peirasmois) [problem, svårigheter]. [Primärt syftar Jakob på förföljelse på grund av tron, se Jak 2:6; 1 Pet 4:12-16. Här låg en frestelse att tröttna och ge upp sin tro.] 3Ni vet [ju] att prövningen (gr. dokimion) av er tro producerar (ger) uthållighet. [Ni vet av egen personlig erfarenhet att när er tro testas och visar sig vara äkta kan ni stå kvar fullständigt fasta.] 4Men låt uthålligheten (ståndaktigheten, tålamodet) utföra sitt fulländade verk så att ni blir fulländade [mogna] och hela (fyllda; kompletta i alla delar) – utan att sakna något.

Be om vishet
5Om nu någon av er saknar vishet [för att kunna gå igenom dessa prövningar], ska han fråga [alltid utbe sig vishet från alldeles intill] Gud, som ger åt alla, generöst (fritt; utan förbehåll) [på ett enkelt och okomplicerat sätt] och utan att förebrå (klandra, förakta; läxa upp) – och den [visheten] ska ges åt honom [han ska få den klarhet och insikt han behöver]. [Ords 2:3-6; Luk 21:15; 1 Kor 1:24] 6Men han ska fråga [fortsätta att be] i tro, utan att tvivla (utan att vara osäker och splittrad i sin bedömning), för den som tvivlar [kastas fram och tillbaka mellan tro och otro] är (ordagrant: har varit) som havets våg, som drivs omkring av vinden och kastas hit och dit.

[Jakob liknar ett tvivlande sinne vid en våg som rullar in i tro mot fastlandet och som i nästa ögonblick, utav otro och rädsla, kastas ut i havet igen. Vinden kan här tolkas som de yttre omständigheterna.]

7En sådan människa ska inte förvänta (föreställa, tänka) sig att få (att hon kommer att ta emot) något från Herren [av det som kommer från hans sida/närhet], 8eftersom hon är delad i två (ordagrant: "två-själad"), vacklande (ostadig, opålitlig) på alla sina vägar (i allt hon tar sig för).

Frestelser för fattiga och rika
9[Följande verser ger exempel på olika gruppers frestelser. En fattig troende frestas att fastna i att klaga över sin situation. I stället ska han glädja sig över allt Gud ger. Den rike ska inte berömma sig av sin rikedom.]

Vidare, den broder [eller syster] som lever under enkla förhållanden ska berömma sig av att ha blivit upphöjd [ansetts värdig att prövas] 10och den rike [borde berömma sig] av sin svaghet (litenhet), eftersom han kommer att försvinna som blomman i gräset. 11Solen går upp med sin hetta och sveder gräset, dess blommor faller av, dess skönhet förgår. Så ska även den rike vissna bort mitt i all sin strävan.

Välsignad är den som består provet
12Salig (lycklig, välsignad, avundsvärd) är den man som uthärdar [håller ut och inte vacklar under] prövningen (frestelsen), för när han har bestått provet [visat sig vara genuin och äkta] ska han få livets segerkrans [det eviga livet] som han [Herren] har lovat dem som älskar honom.

[Även Bergspredikan börjar med välsignelser, se Matt 5:3-12. Grekiska peirasmos har en bred betydelse av både prövning och frestelse. Den nyansskillnad som finns mellan de svenska orden finns inte i grekiskan. Bönen har en viktig roll både före ("för oss inte in i frestelse", se Matt 6:13) och under prövningen/frestelsen, se Jak 1:2.]

13Låt ingen säga när han blir frestad (prövad): "Det är Gud som frestar mig", för Gud kan inte bli frestad av ondska, och han själv frestar aldrig någon. 14Var och en är i stället frestad när han dras i väg [lockas bort från Gud och den kristna gemenskapen] och snärjs (som en fisk fastnar på en krok) av sitt eget begär. 15När begäret sedan blir havande (gr. sullambano), föder (frambringar – gr. tikto) det synd, och när synden blivit fullt utvecklad (fullvuxen) leder den till död [Rom 6:23]. 16Mina älskade syskon (bröder och systrar i tron), bli inte vilseledda (sluta att vandra bort från sanningen).

Bedra inte hjärtat
17Allt gott vi får (varje välgörande gåva; allt gott givande – gr. dosis) och varje fullkomlig gåva (gr. dorema) kommer [alltid allra först] ner ovanifrån, från ljusens [himlaljusens] Fader – han som varken förändras (är ombytlig) eller växlar mellan ljus och mörker (ordagrant: hos vilken ingen förändring eller växlande skugga finns/är närvarande).

[Allt gott har sitt ursprung i Gud. Grekiskans dosis refererar mer till givandet och gåvans syfte medan dorema pekar på själva gåvan som en frikostig välsignelse. Med hjälp av termer inom astronomi illustrerar Jakob Guds oföränderlighet och orubblighet. Universums Skapare förändras inte i intensitet som solen och månen, vars sken varierar under dygnet. Inte heller går han likt planeter (som skymmer varandra i sin omloppsbana) omväxlande in i och ut ur mörker.]

18Enligt sitt eget beslut födde han oss till livet genom sanningens ord (gr. logos aletheia), för att vi skulle bli som en förstlingsfrukt (den första skörden) han får från dem han har skapat. [3 Mos 23:10; 5 Mos 26:2; Jer 2:3; 1 Kor 15:20, 23; 1 Pet 1:3; Rom 11:16]





Igår

Planer

Stäng  


Helbibel