Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - måndag 30/11

Dan 7:1-28, Ps 119:129-152, Ords 28:23-24, 1 Joh 1:1-10

Dan 7:1-28

Daniels första syn – fyra djur
[Kronologiskt inträffar synerna i kapitel 7 och 8 långt före händelserna i kapitel 5 och 6.]

Kapitel 7 inleder den avslutande delen av Daniels bok som handlar om hans syner. Rent kronologiskt kommer kapitel 7 och 8 före kapitel 5.

¹I Belshassars första regeringsår [omkring 550 f.Kr.] hade Daniel en dröm och såg syner i sitt inre (i sitt huvud) när han låg på sin bädd.

[Belshassar var Nabonidus äldste son. Nabonidus kom till tronen 556 f.Kr. och regerade till 539 f.Kr. I Nabonidusrullen nämns att de regerade tillsammans i Nabonidus sjunde regeringsår, vilket är 549 f.Kr. Dock saknas uppteckningar för år fyra, fem och halva sjätte året. Belshassars första regeringsår är alltså någonstans mellan 553 och 550 f.Kr. Det är drygt tio år sedan Nebukadnessars död, se Dan 5:1-2. Daniel är omkring 60-70 år när han har denna syn.]

Han skrev ner huvudpunkterna i drömmen. ²Här är skildringen:

Jag såg synen på natten. I synen blåste himlens fyra vindar [som kan syfta på Guds dom över världen, se Upp 7:1], och det stora havet [mänskligheten] rördes upp.

[Det stora havet är ofta en referens till Medelhavet som är Israels gräns mot väster (4 Mos 34:6), men kan också profetiskt tala om folk och nationer i ett tillstånd av oro, kaos och tumult, se Jes 57:20; Upp 17:15. Här verkar betydelsen vara hur det stormar politiskt och nya riken och stormakter växer fram. Den persiske kungen Kyros besegrar mederna 550 f.Kr. och den kommande stormakten Medo-Persien formas; en händelse som kommer att påverka hela världshistorien. Intressant nog tangerar dessa omvälvande världshändelser tidpunkten då Daniel har denna syn.]

³Fyra stora vilddjur reste sig ur havet, vart och ett olikt det andra.

[Vers 17 gör det klart att dessa djur representerar fyra kungar och deras riken. Än i dag förknippas länder med djur. Sveriges riksvapen har t.ex. två lejon, drakar associeras med Kina, örnen med USA osv. Flera gånger betonas den symboliska karaktären i denna syn. Uttryck som "liknade" och "var som" används. Alla dessa djur är rovdjur, vilket beskriver djurens karaktär att jaga och hur dessa riken intar andra länder. Det kan vara värt att reflektera över att det djur som Jesus och hans rike liknas vid är ett lamm. De följande fyra djuren har en parallell i Nebukadnessars syn i kapitel 2 med de fyra delarna i statyn.]

1 (av 4) – Ett lejon med örnvingar

Ett lejon med vingar och hästnacke pryder en glaserad tegelbricka i Susa.

⁴Det första [vilddjuret – som symboliserar en kung och ett rike, se Dan 7:17] liknade ett lejon, men hade vingar som en örn. Medan jag betraktade det rycktes vingarna av. Det lyftes upp från marken så att det stod på två fötter som en människa, och det fick ett mänskligt hjärta.

[Lejonet och örnen förknippas med det babyloniska riket. Nebukadnessar jämförs med båda dessa bilder i Bibeln, som ett lejon, se Jer 4:7; 49:19; 50:17, 44, och som en örn i Jer 49:22; Klag 4:19; Hes 17:3; Hab 1:8. Lejonet var också en av Babylons symboler. Över 100 lejon prydde den berömda Ishtarporten. Statyer med vingbeprydda lejon har hittats i Babylons ruiner och det antas att det var rikets symbol. Både lejonet och örnen är rovdjur. Lejonet är kungen på land och örnen är luftens konung.
Synen där vingarna tas bort kan symboliskt beskriva vad som hände med Nebukadnessar när han ödmjukades i kapitel 4. De sju åren då han var sinnessjuk for han inte fram och erövrade fler områden. Efter sin upprättelse styr han inte längre som ett vilddjur utan har fått ett mänskligt hjärta.]

2 (av 4) – En björn
⁵Sedan fick jag se ett annat vilddjur [som symboliserar en kung och ett rike, se Dan 7:17]. Det såg ut som en björn. Det reste sig på ena sidan (var högre på ena sidan) och hade tre revben i gapet, mellan tänderna. Det fick uppmaningen: "Res dig, sluka mycket kött!"

[Om det första riket är Babylon så följer sedan Medo-Persien, som är nästa stormakt i världshistorien. I kapitel 8 är det tydligt att det är Medien och Persien som avses, se Dan 8:3. Att ena sidan är högre kan indikera att Persien var den dominerande i alliansen. De tre revbenen skulle kunna symbolisera de tre stora segrarna – Babylon 539 f.Kr., Lydia 546 f.Kr. och Egypten 525 f.Kr.]

3 (av 4) – En leopard
⁶Efter detta [efter det andra djuret] fick jag se ännu ett vilddjur [som symboliserar en kung och ett rike, se Dan 7:17]. Det såg ut som en leopard med fyra vingar på sin rygg (sidor) som såg ut som fågelvingar. Vilddjuret hade fyra huvuden och det fick stor makt (auktoritet att råda).

[Karaktärsdragen hos en leopard är snabbheten och dess blodtörst. De fyra vingarna ökar hastigheten för detta redan snabba djur. Detta beskriver exakt det grekiska riket som blixtsnabbt intog hela den då kända världen. Alexander den store blev kung bara 20 år gammal 336 f.Kr. På mindre än 10 år hade han intagit hela Medo-Persien ända till gränsen mot Indien. Det sägs att han då gråtit över att det inte fanns något mer territorium att inta. Att det var fyra vingar kan också anspela på jordens fyra hörn och att det skulle vara ett världsrike.
De fyra huvudena kan representera regenter, se Dan 2:38; Jes 7:8-9; Upp 13:3, 12. I synen förutsägs att det grekiska riket skulle mynna ut i fyra riken, och det är exakt vad som hände. Alexander dog 323 f.Kr. i staden Babylon på grund av alkoholförgiftning, bara 32 år gammal. Efter interna stridigheter delas riket upp mellan fyra av hans generaler.]

4 (av 4) – Ett fruktansvärt odjur
⁷Efter detta [efter det tredje djuret] fick jag se ännu ett vilddjur [ännu ett rike, se Dan 7:17] i mina syner om natten. Det var fruktansvärt, skräckinjagande och mycket starkt. [Detta fjärde vilddjur passar inte in på någon existerande klassificering av ett djur.] Det hade stora tänder av järn. Det slukade och krossade, och det som var kvar trampade det under sina fötter. Det var olikt de tidigare djuren och hade tio horn. ⁸Medan jag betraktade (reflekterade över) [de tio] hornen, sköt ett annat horn upp mellan dem och stötte bort tre av hornen. Det hade ögon som liknade människoögon och en mun som talade stora ting. [Stora och hädiska ord, enligt Upp 13:5.]

Det fjärde vilddjuret förgörs
⁹Jag fortsatte att se. [Daniel hade i sin syn just sett hur ett litet horn hade trätt fram bland de tio hornen, under tiden han ser detta och betraktar det förändras synen.]

Troner sattes fram,
    och den Gamle av dagar [Gud den evige Fadern bortom all tid, se även vers 13 och 22] satte sig ner.
Hans kläder var vita som snö,
    och håret på hans huvud var som ren ull.
Hans tron var av eldslågor,
    och hjulen på den var av flammande eld.
¹⁰En flod av eld strömmade ut,
    från hans närvaro.
Tusen gånger tusen tjänade honom,
    och tiotusen gånger tiotusen stod redo att tjäna honom.
Han satte sig ner för att döma,
    och böcker öppnades.

¹¹[Daniels uppmärksamhet riktades nu mot det lilla hornet.]

Jag fortsatte titta, eftersom [det lilla] hornet talade så stora ord. Jag såg vidare [i synen] ända tills odjuret dödades och dess kropp förstördes och kastades i den brinnande elden. ¹²[Det sista vilddjuret förgörs helt.] Vad gäller de andra [tre] vilddjuren togs deras makt ifrån dem, men de tilläts leva ännu en bestämd tid och stund (längd av liv gavs till dem).

[Detta stämmer bra med historien. De tre tidigare imperierna absorberades in i varandra. Perserna och mederna tar över det babyloniska riket, som i sin tur övertas av grekerna osv. Däremot blir det fjärde riket helt förgjort och ersatt av en ny världsordning – Guds rike. På motsvarande sätt kollapsar inte statyn i kapitel 2 förrän den lägsta delen – fötterna och tårna av järn och lera – träffas av stenen, se Dan 2:41, 44-45.]

Guds rike
¹³I synerna på natten såg jag något annat:

Jag tittade och fick se en människoson,
    som kom med himlens skyar.
Han närmade sig den Gamle av dagar [Gud den evige Fadern bortom all tid],
    och fördes (eskorterades) fram inför hans närvaro.
¹⁴Åt honom [Messias] gavs makt och ära och herravälde (ett rike, konungslig auktoritet att regera),
    och alla folk och stammar och språk ska tjäna (tillbe) honom.
Hans välde är ett evigt välde som inte ska ta slut,
    och hans rike (kungavälde) ska aldrig gå under.

En ängel förklarar Daniels syn
¹⁵Jag, Daniel, blev oroad (otålig) i min ande inom mig (i mitt skal). Synerna som jag sett i mitt huvud skrämde (förskräckte) mig. ¹⁶Jag gick fram till en av dem som stod där [en ängel, kanske Gabriel som förklarar synen, se Dan 8:16; 9:21] och frågade vad allt det här kunde betyda. Han svarade mig och berättade vad det betydde:

¹⁷"De fyra stora vilddjuren är fyra kungar som ska träda fram (resa sig upp) på jorden [och regera över stora riken].

¹⁸Men de heliga, som tillhör den Högste (Eljonin – plural), ska ta emot riket (börja regera).
De ska äga det (ha det i besittning) för evigt, ja, i evigheters evighet."

[De heliga kan syfta på änglar eller människor som helgats, eller både och. De heliga nämns också i vers 21 och 25. Där utsätts de för förföljelse och motstånd. Arameiska Eljonin är ordagrant "de Högste" i plural. Frasen används bara här och i vers 22, 25 och 27. Uttrycket motsvarar det hebreiska Elion, se Ps 7:18. Det är inte ovanligt att plural används som ett förstärkande attribut, flera hebreiska ord som liv, himlar, vatten osv., är nästan alltid i plural, och visar på fler dimensioner och aspekter än vad som ryms i singular. Här betonar "de Högste" i plural troligtvis att Gud är majestätisk, men även hur han verkar "mycket" och på många olika sätt. På samma sätt som det hebreiska ordet för Gud, Elohim, är i plural (men böjs som singular) anar vi en anspelning på treenigheten även här i Eljonin!]

¹⁹[Efter denna kortfattade övergripande förklaring vill Daniel veta mer. Särskilt det fjärde vilddjuret hade väckt Daniels intresse.] Jag ville veta innebörden av (den fulla sanningen om) det fjärde vilddjuret. Det var olikt alla andra, skräckinjagande med tänder av järn och klor av brons. [Klorna är en ny detalj som inte nämndes i Dan 7:7.] Det krossade och slukade det den dödat och sedan trampade och krossade vilddjuret det som var kvar under fötterna. ²⁰Jag ville också förstå betydelsen av de tio hornen på dess huvud, och det nya [det elfte] hornet som sköt upp där. Det hade gjort så att tre horn fallit av och det [nya hornet] såg större ut än de övriga hornen. Det hade ögon och en mun som talade stora ord. [Det verkade ha tagit över ledarrollen bland hornen.] ²¹Medan jag tittade började hornet [det elfte nya hornet] föra krig mot de heliga [Dan 7:18] och besegrade (ha makt över) dem, ²²tills den Gamle av dagar [Gud den evige Fadern bortom all tid, se även vers 9 och 13] kom. Han dömde och gav den Högstes (Eljonins) heliga rätt (en frikännande dom eller rätten att döma). Sedan kom tiden för de heliga att ta riket i besittning.

²³[Ängeln förklarar nu för Daniel betydelsen av det fjärde odjuret, de tio hornen, det lilla hornet och det slutgiltiga Gudsriket.]

Då svarade han:

"Det fjärde vilddjuret är ett fjärde rike som ska komma på jorden.
Det är annorlunda än alla de andra rikena.
Det ska sluka hela jorden, trampa och krossa den.

²⁴De tio hornen är tio kungar som ska uppstå (resa sig, komma till makten) i detta [fjärde] rike.

Efter dem [de tio kungarna] ska en annan kung uppstå (resa sig, ta makten).
Han kommer att vara annorlunda än de tidigare kungarna, och han kommer att trycka ned (slå ned) tre kungar.
²⁵Han ska tala mot den Högste. [Upp 13:5-6]
Han ska trakassera (nöta ut, trötta ut, plåga) den Högstes (Eljonins) heliga.
Han ska försöka (hans uppsåt är) att ändra tider (högtider och heliga dagar) och lagen,
    och de [den Högstes heliga] ska vara under hans hand (styre),
    i en tid, tider och en halv tid [motsvarar troligtvis 3,5 år].
[Det arameiska ordet för tider är zeman, och beskriver en speciell tidpunkt. Tider och lagen syftar troligen på Herrens (Jahvehs) högtider, se 2 Mos 23:14-17. Det kan också tolkas som att högtider ska ändras genom nya lagar. Andra förslag är att det gäller förändringar av hur dagar och veckor räknas. Efter franska revolutionen användes under några år ett system med tiodagarsvecka.
    Det sista uttrycket "en tid, tider och en halv tid" använder ett annat arameiskt ord för tid (aram. aidan). Detta har att göra med kronologisk tid och motsvarar troligtvis ett år, och tolkas naturligast så i uttrycket i Dan 4:13 där Nebukadnessar är galen i sju tider. Första uttrycket "en tid" motsvarar i så fall ett år. Det andra "tider" är i plural, och tolkas ofta som två år. Det sista "en halv tid" motsvarar ett halvår. Summan av 1 + 2 + 0,5 är 3,5 år. Det stämmer även med antal dagar i Dan 12:7, 11, 12. Uttrycket återfinns även centralt i en kiasm i Uppenbarelseboken tillsammans med samma tidsperiod, även angiven som 1 260 dagar och 42 månader, se Upp 12:14; 11:3; 12:6; 11:2; 13:5.]
²⁶Domen verkställs [den himmelska domstolen samlas och beslutar mot denna arroganta sista kung].
Hans välde (rätt att regera) ska tas ifrån honom – förgjord och utplånad för all framtid!

²⁷Sedan ska riket
    och väldet
    och makten över rikena under himlen
    ges till det folk som är den Högstes (Eljonins) heliga.
Hans rike är ett evigt rike, och alla härskare ska tjäna och lyda dem."

²⁸Här slutar denna skildring [av drömmen och synerna]. Jag, Daniel, blev skräckslagen av mina tankar [över det jag sett och förstått skulle ske i framtiden] och mitt ansikte bleknade (glansen förändrades). Men allt detta [drömmen och ängelns tolkning] behöll jag i mitt hjärta (för mig själv).

[Denna dröm har många paralleller med Nebukadnessars dröm av statyn i Dan 2. Där beskrivs de fyra rikena utifrån människans ögon – dyrbara metaller som är vackra och glänsande. Gud däremot ser deras inre karaktär och beskriver dem som vilddjur, se även Matt 7:15 där Jesus beskriver hur falska profeter är som rovlystna vargar. Rent strukturellt hör också dessa två syner ihop i det kiastiska mönstret som finns i Daniels bok, se inledningen. Tillsammans ger dessa syner flera detaljer. Det finns även tidigare exempel där två drömmar stryker under sanningen i drömmen. Farao hade två drömmar om den kommande hungersnöden, se 1 Mos 41:1, 5. Josef får förklaringen att anledningen till att det var två drömmar var därför att händelsen var "fast bestämd av Gud och skulle ske snart", se 1 Mos 41:32.]

Tillbaka upp

Ps 119:129-152

פ – pe

Piktogrammet för Pe är en mun och beskriver ofta tal och utandning.

¹²⁹[Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – pe. Talvärdet är 80. Tecknet avbildar en mun. Detta är anledningen till ordvalet i vers 131 där psalmisten beskriver hur han öppnar sin mun på vid gavel och flämtar efter Guds ord! pe står ofta för munnens funktioner som tal, utandning och att äta. Orden som formas i munnen är också det sätt vi kommunicerar med andra människor, vilket i sin tur gör att bokstaven ofta beskriver relationer till andra människor. Ordningen i alfabetet, där pe följer ajin, antyder också en prioriteringsordning. Ögat, som handlar om att se och förstå, kommer före munnen, som står för verbal kommunikation. Är ordningen omvänd blir det "blind konsumtion" som intas eller tanklöst prat som kommer ut. Den som är vis observerar först innan han ger uttryck för sin åsikt. Ögat (Ajin) ger insikt. Munnen (Pe) ger insikten en röst. Även denna sektion har ett kiastiskt mönster som ramas in av psalmistens längtan att hålla Guds ord och sorgen över dem som inte gör det.]

Underbara (övernaturliga, fantastiska) är dina stadgar (hebr. edot),
därför håller jag dem (min själ vaktar dem).

¹³⁰Öppnandet (uppenbarelsen) av dina ord (hebr. davarim) – ger ljus (klarhet) [välsignelse];
    det ger förståelse (urskillningsförmåga) för de enkla (öppna, villiga) [människor].

[Hebr. petach betyder "öppning" och kommer från verbet "att öppna". Att glänta på och avslöja ryms också i ordets betydelse här. När Guds ord förstås och förklaras ger det ljus som när en stängd port öppnas, se Luk 24:27, 31; Apg 17:3; Ef 1:18. Ljus är en symbol på uppenbarelse men också förknippat med välsignelse, se Ps 97:11; 112:4; 118:27, något som också förstärks med det kiastiska mönstret då denna vers tematiskt hör ihop med vers 135.]
¹³¹ Jag öppnar min mun på vid gavel och flämtar,
    för jag längtar efter dina budord (hebr. mitzvot).
¹³²Vänd dig till mig och var nådefull (ge mig oförtjänt kärlek, favör),
    så som rätt är (hebr. mishpat) mot dem som älskar ditt namn (sätter dig främst).

¹³³Led mina steg (gör dem fasta) med ditt löftesord (hebr. imrah),
    låt ingen synd dominera (styra, regera över) mig.
¹³⁴Befria (återlös, köp tillbaka) mig från människors förtryck [som missbrukar sin auktoritet; krossar motståndare],
    så jag kan hålla dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim).
¹³⁵Låt ditt ansikte lysa över din tjänare [kom med din närvaro och välsignelse, se 4 Mos 6:25-26],
    lär (undervisa) mig dina förordningar (hebr. chuqim).

¹³⁶Strömmar av tårar rinner från mina ögon,
därför att människor inte följer (håller sig till) din undervisning (Torah).

[Versen hör tematiskt ihop med vers 129 där psalmisten håller och vakar över Guds stadgar. Hela denna sektion har präglats av den personliga glädjen och engagemanget i Guds ord. Den avslutas nu med en sorg över att människor inte delar den längtan, bildligt rinner floder av tårar ner över psalmistens ansikte. Detta är också ett tecken på en verklig personlig övertygelse. Den som gråter över olydnad mot Guds ord, kan ju själv inte vara oengagerad i Guds undervisning.]

צ – tsade

Piktogrammet för Tsade kan beskriva en man som böjt sig ned i ödmjukhet. En annan teori är att det avbildar en fiskkrok. Det hebreiska ordet betyder att jaga och att fånga. Det hebreiska ordet "tzadik" betyder rättfärdig, och bokstaven förknippas ofta med det ordet. Det finns ingen grekisk eller latinsk bokstav från detta piktogram.

¹³⁷[Den artonde hebreiska bokstaven är: צ – tsade. Talvärdet är 90. Tecknet avbildar en fiskkrok eller en man som böjt sig i ödmjukhet och symboliserar ofta rättfärdighet. Första och sista versen ramar in stycket med nyckelordet tsadik – rättfärdig. Ordet förekommer fyra gånger, se vers 137, 138, 142 och 144. Ordföljden i vers 138 beskriver bokstavligen också fastheten i Guds vittnesbörd (hebr. edot – grundläggande regler) genom att det ordet står centralt och ramas in av orden rättfärdighet och trofasthet. Rättfärdighet är inte bara ett abstrakt begrepp, rättfärdigheten har sitt praktiska uttryck i att också göra det som är rätt, se vers 121.]

Rättfärdig är du Herre (Jahveh)
    och rätta (raka) är dina domar (hebr. mishpatim).
¹³⁸Du har befallt dina vittnesbörd (hebr. edot) i rättfärdighet
    – och i trofasthet (sanning) – överflödande!

¹³⁹Min nitälskan har förgjort mig,
    eftersom mina motståndare har glömt dina ord (hebr. davarim).
¹⁴⁰Ditt löftesord (hebr. imrah) är prövat till sitt yttersta,
    och din tjänare älskar det!

¹⁴¹Jag är liten (den yngsta, minsta, se 1 Sam 9:21) och föraktad,
    likväl har jag inte glömt dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim).
¹⁴²Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet
    och din undervisning (Torah) är sann.

¹⁴³Bekymmer och ångest har överväldigat mig,
    men dina budord (hebr. mitzvot) är min lust.
¹⁴⁴Rättfärdiga är dina stadgar (hebr. edot) – för evigt,
    ge mig förstånd och jag ska leva.

ק – qof

Piktogrammet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud.

¹⁴⁵[Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – qof. Talvärdet är 100. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa.
    Stycket har ett intressant mönster där de två första verserna börjar med samma ord, hebr. qara, se vers 145-146. Även de två följande verserna formar ett par med hebr. qidem, se vers 147-148. På liknande sätt finns ett par i vers 150-151, som dessutom hör ihop med sista versen (vers 152), som använder ett ord med samma rot. I denna struktur står vers 149 ut som en central vers. Detta ger en extra betoning på bönen att bli hörd och få ny kraft!]

Jag ropar [höjer min röst i bön] av hela mitt hjärta, svara mig, Herre (Jahveh)
    – jag ska hålla (vakta, bevara) dina förordningar (hebr. chuqim).
¹⁴⁶Jag ropar [höjer min röst i bön] till dig, fräls (rädda) mig
    och jag ska följa dina vittnesbörd (hebr. edot).

¹⁴⁷Jag möter (närmar mig vid) skymningen [eller kanske gryningen] och skriker ut (ropar efter hjälp),
    jag väntar (hoppas) på ditt ord (hebr. davar).
¹⁴⁸Mina ögon möter (konfronterar; har förutsett) nattens [alla tre] väkter [jag är vaken hela natten],
    så jag kan begrunda (tänka på, reflektera över) ditt löftesord (hebr. imrah).

¹⁴⁹Hör min röst, i enlighet med din nåd (omsorgsfulla kärlek),
    uppliva mig (ge mig ny styrka och liv), Herre (Jahveh), med dina domar (hebr. mishpat).

¹⁵⁰De närmar sig (precis bakom mitt huvud är), de som jagar (följer) efter ondskan,
    från din undervisning (Torah) – är de långt borta. [Rent språkligt förstärks budskapet genom ordföljden då första ordet är "nära" och sista ordet är "långt borta".]
¹⁵¹Nära är du, Herre (Jahveh),
    och alla dina budord (hebr. mitzvot) är sanna.
¹⁵²Från forna tider (bakom) vet jag av dina vittnesbörd (hebr. edot)
    att du har grundat dem för evigt.

["Forna tider" (hebr. qedem) används om öster men är också ett uttryck för att se både framåt och bakåt, göra bokslut och få visioner, ordet har samma rot som "nära" (hebr. qarov) i de två föregående verserna. I vers 150 beskrivs hur fienderna är nära, dock är psalmisten trygg. Ja, fienderna är nära, men det är också Herren, se vers 151.]

Tillbaka upp

Ords 28:23-24

Sätt ditt hopp till Herren
²³Den som tillrättavisar [i kärlek går till rätta med] någon
får efteråt mer oförtjänt nåd [uppskattning] än den som bara smickrar med tungan

²⁴Den som rånar sin far och mor och säger: "Det är ingen synd!",
han är kompanjon med den som förgör (raserar, dödar).

Tillbaka upp

1 Joh 1:1-10

FÖRSTA JOHANNESBREVET

Brevet har många kontraster. Några exempel är: ljus och mörker, kärlek och hat, sanning och lögn, Gud och världen samt Guds barn och djävulens barn. Huvudanledningen till brevet är att ge frälsningsvisshet, se 1 Joh 5:13. Det har också flera praktiska tillämpningar för att validera tron, först och främst sin egen, men även för att kunna avgöra om någon är en motståndare till Jesus, eller för att använda Johannes ordval, om någon är anti-krist.
De tre huvudområdena gäller doktrin, hjärta och livsstil. En sann kristen tror att Jesus är sann Gud och sann människa, har en kärlek till andra kristna och vill följa Guds bud, se 1 Joh 5:1-5. Det finns många likheter med Johannesevangeliet. Det kan t.o.m. vara en förklaring och kommentar till Johannesevangeliet som skrivs för att bemöta falska lärare, se 1 Joh 2:26. Dessa kan ha använt hans evangelium och fört in gnostiska tankar om att allt materiellt är ont och att varje människa kan finna Gud inom sig själv. De fyra första verserna är snarlika inledningen till Johannesevangeliet, och betonar att Jesus verkligen blev en människa.

Struktur: Brevet har inte någon vanlig inledning med avsändare och mottagare. Det kan bero på att någon personlig representant för aposteln haft brevet med sig eller att det sänts tillsammans med en följeskrivelse, som kan ha sett ut ungefär som Andra eller Tredje Johannesbrevet. Det kan rent utav vara så att något av dessa korta brev följde med som ett försättsblad. Det finns en tydlig inledning och avslutning i Första Johannesbrevet. Ordet "budskap" (gr. angelia) används bara två gånger och kan dela upp brevet i två huvudsektioner – Gud är ljus och Gud är kärlek:

1. Inledning (1 Joh 1:1-4)
2. Gud är ljus (1 Joh 1:5-3:10)
3. Gud är kärlek (1 Joh 3:11-5:17)
4. Sammanfattning (1 Joh 5:18-21)

Kring dessa två teman finns flera koniska, cirkulära resonemang som hakar i varandra. Återkommande teman och nyckelord är ljus, kärlek, sanning och att förbli. Ofta upprepas orden eller en grammatisk konstruktion tre gånger. Dessa markörer bildar naturliga avsnitt på 1-3 verser. I slutet på dessa avsnitt introduceras ofta ett ord eller tema som sedan utvecklas i nästa stycke.

Skrivet: Omkring år 85-90 e.Kr.

Till: Kommande generationer troende, Johannes skriver som en andlig far till sina barn, troende i städerna runt Efesos i Mindre Asien, se 1 Joh 2:1; 2:12-14.

Från: Troligtvis Efesos.

Författare: Johannes, en av de tolv apostlarna.

Inledning
¹[Första Johannesbrevet har inte den traditionella öppningen med avsändare, mottagare och hälsningsfras som de flesta andra brev i Nya testamentet. De första fyra verserna är en enda lång mening i grekiskan och har en komplex struktur som centrerar kring att Jesus är Ordet som ger liv och förblir för evigt.]

Det som existerade från begynnelsen [1 Mos 1:1; Joh 1:1] ...
Det som vi har hört (och som fortfarande ljuder i våra öron) ...
Det som vi har sett med våra egna ögon (och de bilder som fortfarande finns kvar på våra näthinnor) ...
Det som vi har betraktat (noga studerat) och rört med våra händer ...

[Det som vi – jag, Johannes, och alla apostlarna personligen – har hört, sett, betraktat och rört vid är:]

Ordet (gr. Logos), som ger livet!

[Jesus benämns som Ordet som ett Guds sändebud för att kommunicera med mänskligheten. Det finns tre grekiska ord som alla översätts till liv i svenskan: bios, psuche och zoe. Ordet biologi kommer från bios och har att göra med vårt fysiska liv, se 1 Joh 2:16 där det syftar på "detta livets" goda. Ordet psykologi kommer från psuche och syftar ofta på vårt inre själsliv, se Matt 16:25. Det tredje ordet, zoe, som används här, beskriver Guds eviga liv. Livet är i bestämd form – Jesus är det eviga livets Ord, se Joh 6:68. Han både är och ger Guds överflödande liv. Nu följer en förklaring av livet:]

²Livet blev synligt (uppenbarades) ...
Vi såg (prövade) det [vi var ögonvittnen] ...
Vi vittnar om det ...
Vi förkunnar (rapporterar, kungör) det för er ...

Livet, det eviga!

Han var hos (umgicks med, hade en nära relation med) Fadern, och blev synlig (uppenbarades) för oss.

³Det vi [apostlar] sett (prövat) och hört rapporterar (förkunnar, berättar) vi för er, så att ni också kan välja att vara med i vår gemenskap [vara delaktiga i vår förstahandsupplevelse av Jesu liv].

Vår gemenskap är med Fadern
och med hans Son, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).

⁴Vi skriver nu detta [inledningen och hela brevet] så att vår [både vår och er] glädje ska vara helt fullkomlig (fulländad).

[Detta är den första av totalt fyra konkreta anledningar till varför Johannes skriver brevet. Den första och sista anledningen är glädje och frälsningsvisshet, se 1 Joh 5:13. Centralt, i mitten, finns två förmaningar att inte synda och inte bli vilseledd, se 1 Joh 2:1 och 1 Joh 2:26.]

GUD ÄR LJUS (1:5-3:10)
⁵Detta är budskapet (proklamationen; den apostoliska undervisningen – gr. angelia) som vi [själva] har hört från honom, och nu förkunnar (berättar) för er:

Att Gud är ljus, och i honom finns inget mörker, nej, inte på något sätt.

Synd, sanning och Jesu försoning
⁶[Nu följer tre fraser som alla börjar med "om vi skulle säga", se vers 6, 8, 10. Varje påstående följs av en antites, se 1 Joh 1:7; 1:9; 2:1. Det finns också en fin rytm där avslutningen av en punkt leder in i nästa genom att upprepa ett ord eller en tanke.]

Om vi säger (skulle säga) att vi har gemenskap (delaktighet; en levande relation) med honom och [ändå] vandrar (skulle leva) i mörkret, då ljuger vi och handlar inte efter (lever och praktiserar vi inte) sanningen.

⁷Men om vi vandrar (skulle vandra) i ljuset – så som han är i ljuset – har vi gemenskap (är vi delaktiga) [umgås vi och har hela tiden en levande relation] med varandra, och blodet från Jesus, hans Son, renar oss [gång på gång] från all synd.

⁸Om vi säger (skulle säga) att vi inte har [någon] synd [är av mänsklig fallen natur] då bedrar vi oss själva (går vilse; vandrar vi bort från vägen) och sanningen är inte i oss.

⁹Om vi bekänner (skulle erkänna) våra synder [vår skuld; våra överträdelser, felsteg och misstag – framför allt inför Gud, men också inför människor, se Jak 5:16], är han trofast [trogen sin egen natur och sina löften] och rättfärdig [5 Mos 32:4] så att han förlåter oss våra synder och renar oss (skulle förlåta oss synderna och rena oss) från all orättfärdighet (missgärning; allt felaktigt handlande).

¹⁰Om vi säger (skulle säga) att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord [sanningen] finns (är) inte i oss.

[Jesus är Ordet som är Sanningen, se Joh 1:14. Här är frasen "hans ord är inte i oss" en parallell till "sanningen är inte i oss" i vers 8. I brevet använder Johannes den rika betydelsen i gr. logos som Ordet – Jesus själv, men också i betydelsen ord, undervisning, och budskap, se 1 Joh 2:5, 7, 14; 3:18.]

Tillbaka upp

Igår

Planer

Stäng