Brevet behandlar på ett systematiskt sätt de grundläggande sanningarna i tron. I Rom 10:9 beskrivs hur man blir frälst genom hjärtats tro och munnens bekännelse. Apostlagärningarna avslutas med att Paulus anländer till Rom, och det är då naturligt att det följs av det brev han skrev till församlingen några år tidigare då han var i Korint.

Många har berörts av detta brev. Augustinus, en av kyrkofäderna, kom till tro år 380 när han läste Rom 13:13-14. På 1500-talet blev det tydligt för Martin Luther att det är tron som frälser, se Rom 3:28. Drygt tvåhundra år senare fick John Wesley frälsningsvisshet när någon läste Martin Luthers förord till Romarbrevet i en kyrka i London.

Brevet är strukturerat i ett antal frågor, några formulerade – andra tänkta, som Paulus besvarar.

Skrivet: Omkring år 56 e.Kr.

Till: Rom, se Rom 1:7.

Från: Korint. I brevet finns en referens till Korints östra hamnstad Kenkrea, se Rom 16:1. Gaius, som nämns i Rom 16:23, var en av de kristna ledarna i Korint, se 1 Kor 1:14.

Författare: Paulus, se Rom 1:1. Nedtecknat av Tertius, se Rom 16:22.

Budbärare: Troligtvis Febe, se Rom 16:1-2.

Målning av Thomas Cole från 1800-talet som illustrerar Rom under dess storhetstid under Romarriket.

¹[Från:] Paulus [som betyder "den lille"],
    tjänare (slav, livegen) åt den Smorde (Messias, Kristus) Jesus,
        kallad till apostel (budbärare)
    och avskild för [att predika] Guds evangelium (de goda nyheterna),
     ²som han har utlovat genom sina profeter
    i de heliga Skrifterna.

[Paulus väljer att använda sitt grekiska namn Paulus, som betyder liten, i stället för sitt hebreiska namn Saul. Evangeliet fullbordar Gamla testamentets löften, se 1 Mos 3:15; Ps 45; Jer 31:31-34.]

³Gällande hans Son [det är det evangeliet handlar om] som var född [i mänsklig svaghet]
    av (gr. ek) Davids säd
        till sin (gr. kata) mänskliga natur (kött). ⁴Han har bevisats vara Guds Son i kraft [med gudomlig natur],
        av (gr. en) helighetens Ande
    genom (gr. ek) uppståndelsen från de döda –
Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vår Herre.

[Vers 3-4 formar en kiasm med centrum i hur Jesus har bevisats vara Guds Son. Versen ramas in av ett inclusio av hans Son och vår Herre.]

⁵Genom honom har vi fått nåd (favör) [kraft] och vårt apostlaämbete. Anledningen är att föra människor av alla folk till trons lydnad för hans namns skull. [Trons lydnad kan också översättas "tron som leder till lydnad".] ⁶Ni är också bland dem som är kallade att tillhöra Jesus den Smorde (Messias, Kristus).

⁷Till alla er i Rom
    som är älskade (osjälviskt utgivande) av Gud,
    kallade att vara heliga [önskar jag]:
Nåd (favör) [kraft] och frid
    från Gud vår Far och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).

[Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor, se Tit 2:11. Det är upp till var och en att bekänna sig till honom, se 1 Joh 2:23; Luk 12:9.]

Paulus önskan att besöka Rom

Än i dag kan man besöka Forum Romanum som var ett av stadens torg.

⁸Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) för er alla, eftersom man i hela världen ständigt talar om er tro. ⁹Gud, som jag tjänar i min ande när jag förkunnar evangeliet om hans Son, är vittne till hur jag ständigt nämner er, ¹⁰alltid – i mina böner – vädjande om att nu kanske äntligen, genom Guds vilja, få göra en lyckosam (lyckad, framgångsrik) resa till er. ¹¹Jag längtar efter att få träffa er och dela med mig av någon andlig gåva åt er så att ni blir styrkta. ¹²Det innebär att vi tillsammans kan bli uppmuntrade (stärkta) genom varandras tro, både er och min.
     ¹³Syskon (bröder och systrar), jag vill att ni ska veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra folk, men hittills har jag varit förhindrad.

[Jesus talar om hur skörd är en bild av människors omvändelse och frälsning, se Joh 4:34-38.]

¹⁴Jag har skyldigheter
    mot både greker och barbarer,
    mot både lärda och olärda.

[Barbarer kallades alla icke-grekiska folk. Ordet har också en nedvärderande underton av att vara ociviliserad och olärd. Paulus använder den vanliga grekiska uppdelningen mellan greker och icke-greker, för att inkludera alla hedningar. Ursprunget för det grekiska ordet barbaros är att stamma och tala obegripliga ljud. För det grekiska örat lät alla främmande språk som obegripligt babbel. Utifrån detta skapades det ljudhärmande, onomatopoetiska, ordet bar-bar som blev barbaros.]

¹⁵Därför är det min önskan att få predika evangeliet också för er i Rom.

Brevets tema – evangeliet!
¹⁶För jag skäms inte för evangeliet (budskapet med de goda nyheterna) [som leder oss till Jesus, se Mark 8:38]. Det är [en] Guds kraft (gr. dunamis) till frälsning (räddning, befrielse, helande) för var och en som tror (förtröstar), både för jude (ordagrant: judisk) – [som kommer] först (främst) – och för grek (hedning). [Evangeliet är en befriande kraft som upprättar, helgar, förvandlar och förnyar alla som tror.] ¹⁷För Guds rättfärdighet uppenbaras [blir nämligen synlig] i det [i evangeliet] – från tro till tro – precis som det står skrivet [Hab 2:4]:

"Men den rättfärdige ska (kommer att) leva av tro."

[Gr. pistis betyder tro, trohet, trofasthet, förtröstan, tillit och övertygelse. Tron har sitt ursprung i Guds egen fasta visshet och är en gåva som han fritt delar med sig av (Ef 2:8; 1 Joh 5:4). Uttrycket "från/av tro till tro" kan beskriva tro som växer och uppenbaras alltmer, från det första steget i trosvandringen (när man tar emot Jesus, se Joh 1:12) vidare genom helgelsen (som en Jesu lärjunge måste genomgå, se 1 Thess 4:7; 2 Thess 2:13; 1 Pet 1:15-17) fram till slutmålet (där allt kommer att bli helt uppenbart och synligt vid Herrens ankomst, se Mark 13:26; 2 Thess 1:7-10; 1 Pet 1:13; Upp 1:7). Det beskriver också en tro på Gud som växer och fördjupas. Uttrycket förstärker att det är bara med hjälp av tro, ja, bara utifrån tro, som vi kan ta emot evangeliet och bli rättfärdiga.]

MÄNSKLIGHETEN ÄR HOPPLÖST FÖRLORAD UTAN GUD (1:18-3:20)

Hedningarna är skyldiga (1:18-32)

Korintiska viken är känd för sina majestätiska solnedgångar. Här satt Paulus och såg ut över Guds skaparverk när han skrev detta brev.

¹⁸För Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker (undanhåller, hindrar) sanningen.

[Paulus använder samma ord för "uppenbara" (gr. apokalypto) i denna och föregående vers:
    "Guds rättfärdighet uppenbaras i evangeliet ..." vers 17.
    "Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet ..." vers 18.
    Det förstärker hur Guds rättfärdighet och Guds vrede mot orättfärdighet hör ihop. Om inte Gud reagerade på orättfärdighet skulle hans rättfärdighet kunna ifrågasättas. Mänsklig vrede är ofta självcentrerad och hatisk, men Guds vrede har inte dessa syndiga egenskaper utan är i sin natur god och riktad mot synden.
    Det finns två aspekter på Guds vrede över orättfärdigheten. Dels en kommande vredesdom över synd och orättfärdighet, se Rom 2:5. Dels en pågående aktiv vrede över synden där Gud tillåter syndens konsekvenser bära frukt hos den som lämnar Guds vägar, se Rom 1:24.]

Guds existens är synlig i skapelsen
¹⁹[Resonemanget i vers 18 fortsätter. Sanningen är alltid sanning även om den medvetet undertrycks och hindras:]

Det man kan veta om Gud är helt synligt (självklart, uppenbart) bland dem [i deras hjärtan, se Rom 2:15], eftersom Gud har visat (uppenbarat) det för dem [som inte vill veta av sanningen]. ²⁰För hans osynliga egenskaper – både hans eviga makt (styrka, kraft, förmåga, kapacitet) och hans gudom (gudomliga natur), har från (alltsedan, men även: utifrån) världens skapelse kunnat uppfattas (observeras, förstås) genom de verk ("det utförda" i plural) man så tydligt ser (som är så uppenbara) [är så uppenbart synliga för hans intelligenta skapelser]. Därför är de utan ursäkt.

Avgudar i stället för Gud
²¹Trots att de kände till Gud prisade de inte honom som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. ²²När de påstod att de var visa, blev de i stället dårar ²³och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur [som man tillbad som sina avgudar].

[Avgudadyrkan öppnar dörren till all annan synd. När människan blir sin egen gud kan hon göra vad hon själv vill utan att behöva stå till svars för sina handlingar.]

Sexuella synder

Fest i Neros palats, illustration av den spanske målaren Ulpiano Checa.

²⁴Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär så att de orenade och förnedrade sina kroppar med varandra. ²⁵De ersatte sanningen om Gud [att han skapat världen och människan] med lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet. Amen (så är det, det är sant).

[Avgudadyrkan och tempelprostitution var nära förknippade med varandra. Avgudarna agerade omoraliskt i de populära myterna och avgudadyrkan hade ofta sexuella undertoner. För att tillbe och behaga fertilitetsgudar och gudinnor krävdes sexuell aktivitet.]

²⁶Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande (skamliga) lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga [sexuella] umgänget mot det som är onaturligt. ²⁷På samma sätt lämnade männen det naturliga [sexuella] umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män gjorde skamliga saker med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse.

[Tretton av de fjorton första romerska kejsarna var bisexuella. Den förste kejsaren som gifte sig med en man var Nero, som regerade 54 – 68 e.Kr. Han var den femte kejsaren och bara 17 år när han kom till makten. När Paulus skrev detta brev i slutet på 50-talet var Nero i tjugoårsåldern. Några år senare, efter ett antal fruar och affärer, gifte Nero sig 64 e.Kr. med en man, där Nero tog rollen av en brud under ceremonin. Senare gifte han sig med en ung pojke, Sporus, sedan han dödat en av sina unga älskarinnor. Det var inte ovanligt att pedofili förekom mellan en slavägare och hans slavar. Den romersk-grekiska mytologin beskriver också alla möjliga former av sexuella relationer mellan människor och gudar, samma kön och även djur. Det var i denna hedniska miljö som församlingen i Rom levde. En stark kontrast till Bibelns värderingar från 3 Mos 18, där sexuella relationer utanför äktenskapet, mellan nära släktingar, med samma kön och med djur förbjuds. Att Paulus väljer att ta upp just utlevd homosexualitet kan bero på att det sätter sig upp mot självaste skapelseordningen, vilket är temat här.]

Syndens destruktiva nedåtgående spiral
²⁸Eftersom de inte satte värde på kunskapen om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag så att de gjorde sådant som inte får göras.

[Detta uttryck syftar inte bara på de sexuella synderna i vers 24-28, utan också på de tjugoen onda egenskaperna i vers 29-32. Paulus delar in dem i tre grupper med samma grammatiska form. Den första gruppen består av fyra abstrakta substantiv i dativ singular som i generella ordalag beskriver vad som händer när man överger Gud och utlämnas åt sin egen syndfulla natur. Sedan följer mer specifika synder. Ordet "och" används inte mellan någon av orden (men har lagts till i översättningen för att få korrekt svenska). Detta språkbruk visar att det inte bara är exakt dessa tjugoen synder som fyller de som överger Gud; det är några exempel.]

²⁹De har blivit helt fyllda av all slags:
    orättfärdighet (avsaknad av en moralisk standard),
    ondska,
    girighet [omättligt behov av mer, ofta på bekostnad av andra] och
    elakhet.

[Nu följer fem substantiv i formen genitiv singular som alla beskriver avund och dess konsekvenser.]
De är fulla av
    avund,
    mordlust,
    stridslystnad,
    svek och
    illvilja [söker ständigt strid och ondska].

[Nu följer tolv substantiv i ackusativ plural.]
De
    skvallrar,
     ³⁰förtalar,
    hatar Gud,
    är fyllda med våld (oförskämdhet),
    fyllda med arrogans,
    fulla av skryt,
    påhittiga i det onda [nya former av ondska],
    olydiga mot sina föräldrar,
     ³¹vettlösa,
    trolösa,
    okänsliga (känslokalla, kärlekslösa mot sina närmaste, utan familjeband – gr. astorgos) och
    hjärtlösa.

³²De känner mycket väl till Guds rättvisa dom, att de som handlar så förtjänar döden. Ändå gör de sådant, och de applåderar dessutom (samtycker, ger sitt stöd till) andra som handlar likadant.

[Efter en liknande lista av synder påminner Paulus de troende i Korint att så hade somliga av dem levt, men de hade låtit tvätta sig rena och helgats, se 1 Kor 6:11.]

Gud dömer rättvist (2:1-16)

Bara Gud kan ge en rättvis dom.

©Tori Rector, flickr CC

¹[Föregående stycke gällde främst hedningar utan Guds undervisning, se Rom 1:18-32, medan nästa stycke riktar sig till judar, se vers 17. I denna sektion, mellan dessa två stycken, skiftar fokus gradvis från hedningar till judar. Paulus skriver till den som kritiserar andra, men som handlar likadant själv. Det syftade nog främst på hycklande judar, men gäller alla som handlar så.]

Därför är du [grek eller jude] utan ursäkt (försvar), när du dömer andra, oavsett vem du är. För med din dom över andra, dömer du dig själv, eftersom du själv vanemässigt gör samma handlingar som de gör.

[Om man dömer andra visar man att man vet skillnad på vad som är moraliskt rätt och fel, och är utan ursäkt inför Gud för sina egna fel. De judar som läste detta brev kände väl till berättelsen om hur Natan konfronterar Davids synd i 2 Sam 12:1-14. När Natan berättade liknelsen om den rike mannen som tog en annan mans enda lamm blev David upprörd och dömde rätt, men misslyckades att se att han hade agerat ännu värre själv. Det är detta Jesus kallar hyckleri. Att se flisan i sin broders öga, men inte bjälken hos sig själv, se Matt 7:1-5.

Det grekiska ordet för att döma är krino. Det kan användas negativt om att fördöma någon utan att veta alla fakta, men också i positiv bemärkelse att bedöma och avgöra vad som är rätt eller fel. Ett sådant exempel är i Apg 20:6 där Paulus beslutar vilken resväg han ska ta.
    Paulus gör det klart i 1 Kor 5:12-13 att det inte är vår sak att döma dem som inte är med i församlingen – de behöver få höra evangeliet! Däremot uppmanas vi bedöma och granska: oss själva, se 1 Kor 11:31, falska profeters frukt, se Matt 7:15-23, det som predikas, se Rom 16:17-18, profetiska ord, se 1 Thess 5:19-22, en församlingsledares kvalifikationer, se 1 Tim 3:1-7, en kristen som syndar mot dig, se Matt 18:15-20.]

Gud är god och vill omvändelse
²Nu vet vi att Guds dom över dem som lever så är rättvis (är grundad i sanning). ³Hur tänker du (vad inbillar du dig), människa? Ska just du undkomma Guds dom, när du dömer dem som handlar så, och själv gör likadant? ⁴Eller föraktar (tar lätt på; underskattar) du hans rikedom på (värdet på hans oändliga)
    godhet (generositet)
    och fördragsamhet (tolerans, återhållsamhet)
    och tålamod?
Förstår du inte att Guds godhet är tänkt att föra dig till omvändelse (ett förvandlat tänkesätt)?

[Gud vill inte att någon ska gå förlorad, utan vill att alla ska få tid att omvända sig, se 2 Pet 3:9.]

Alla kommer att dömas en dag
⁵På grund av ditt hårda och envisa hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, då Guds rättfärdiga dom ska uppenbaras.

⁶Han ska löna var och en efter hans gärningar. [Citat från Ps 62:13; Ords 24:12. Liknar också Jesu uttalande i Matt 16:27.]

⁷Evigt liv åt dem som uthålligt (tålmodigt) gör det goda
    och söker (har för vana att leva för) härlighet, ära och oförgänglighet [det som har evighetsvärde],

⁸men vrede och straff åt dem som söker sitt eget (sina egna ambitioner)
    och inte följer (tror eller lyder) sanningen utan [i stället följer, tror och lyder] orättfärdigheten.
⁹Lidande (nöd, betryck) och ångest över varje människas själ som [fullt ut] gör det onda,
    judens först (främst) men också grekens

¹⁰men härlighet, ära (högaktning) och frid åt var och en som gör det goda,
    juden först men också greken,

¹¹för Gud är inte partisk (gör inte skillnad på människor).

[Vers 6-11 är symmetriskt strukturerade som en kiasm. Detta innebär att temat i första stycket hör ihop med temat i det sista, temat i andra stycket med näst sista stycket, osv.]

Gud dömer efter mått av uppenbarelse
¹²Alla [icke-judar] som har syndat utan lagen [gr. anomos – som inte känt till Torah] ska också förgås utan lagen, och alla [judar] som har syndat under (i) lagen ska bli dömda av lagen. [Här är min poäng:] ¹³Det är inte lagens hörare [de som hör Moseböckerna läsas och undervisas i budorden] som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare som ska förklaras rättfärdiga [Jak 1:22].
     ¹⁴När hedningar som inte har lagen [undervisningen – Torah] instinktivt ändå gör vad lagen kräver, då är de sin egen lag, även om de inte har lagen. ¹⁵Det visar ju att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Deras samveten vittnar också om detta, och deras tankar (då man väger olika argument för att ta moraliska beslut) kommer att anklaga eller försvara dem ¹⁶den dagen då Gud dömer det som är dolt hos människorna, genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), enligt det evangelium jag förkunnar.

Judarna är lika skyldiga som hedningarna (2:17-3:8)
¹⁷[Paulus riktar sig nu direkt till messiastroende judar. Han tar upp åtta fördelar som de har jämfört med hedningar:]
Om du kallar dig jude, [vilket du gör,] då
    har du din trygghet i (förlitar du dig på) lagen (Torah – gr. nomos),
    är din stolthet i Gud,
     ¹⁸känner du hans vilja,
    kan du avgöra vad som är rätt, eftersom du är instruerad av lagen [Torah],

¹⁹är du en ledare (vägvisare) för de blinda,
    ett ljus för dem som vandrar i mörker,
     ²⁰en uppfostrare för oförnuftiga och
    en lärare för omogna, eftersom du har kunskapen och sanningen formulerad i lagen [Moses undervisning].

²¹[Det judiska folket var tänkt att vara ett exempel för andra folk, i stället hade de gjort sig själva till åtlöje bland andra folk. Nu kommer fem frågor:]
Du som ständigt undervisar andra,
    lär du inte dig själv?
Du som predikar att man inte ska stjäla,
    stjäl du inte själv?
²²Du som säger att man inte ska begå äktenskapsbrott,
    begår du inte själv äktenskapsbrott?
Du som avskyr avgudarna (avbilderna) [2 Mos 20:4],
    plundrar du inte själv templen?
²³Du som berömmer dig av lagen,
    vanärar du inte Gud genom att bryta mot lagen?

²⁴Det står ju skrivet:

För er skull hånas Guds namn bland hedningarna. [Jes 52:5]

²⁵Omskärelsen är till nytta om du håller lagen, men om du vanemässigt bryter (överträder) lagen, har du trots din omskärelse blivit oomskuren. [Omskärelsen av pojkar var det yttre tecknet som särskilde det judiska folket, se 1 Mos 17:10-14.] ²⁶Om nu en oomskuren håller lagen (vördar och uppfyller lagens krav), ska han då inte räknas som omskuren? ²⁷[Jo!] Den man som av naturen inte är omskuren, men ändå fullgör lagen, han ska döma dig [du jude] som trots att du har Skriftens bokstav och omskärelsen ändå vanemässigt överträder lagen.

²⁸Jude är man ju inte till det yttre, inte heller är omskärelsen något yttre på kroppen. ²⁹Jude är man i sitt inre (det fördolda), och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. Då får man sitt beröm inte av människor utan av Gud.

[Paulus undervisning om omskärelsen av judiska män kan också appliceras på det kristna dopet. Båda dessa är yttre tecken, som är viktiga och har sin plats, men som i sig själva inte har någon frälsande kraft.]

Har judarna någon fördel?
¹[Utifrån vad Paulus skrivit i föregående kapitel väcks frågor som utmanar Guds integritet. Om omskärelsen nu inte spelar någon roll, varför har då Gud utvalt Israel och gett dem omskärelsen som ett tecken på sitt förbund?]

Vilken fördel har då juden [jämfört med andra folkslag]?
Vilken nytta har omskärelsen?

²Stor nytta på alla sätt. Först och främst att Guds ord har anförtrotts dem.

[Genom årtusenden har judar bevarat och förvaltat Skriften. Alla Bibelns fyrtio författare var judar, den ende som är omdiskuterad är Lukas som möjligtvis inte var jude.]

Är Gud trofast?
³Vad betyder det om några inte trodde (inte var trofasta – gr. apisteo)?
Kan deras otro (oförmåga att uppfylla sin del av förbundets löften – gr. apistia) upphäva Guds trofasthet (gr. apistis)?

[Det grekiska ordet apistia kan både betyda otro, där man vägrar att tro, och att man inte är trogen sina löften. Kan man lita på Guds trofasthet om nu judarna, som är hans egendomsfolk, inte ser att Jesus uppfyller Gamla testamentets profetior? Är Gud inte trofast, bara för att hans folk inte varit trofasta och uppfyllt sin del i förbundet? Dessa båda nyanser är nära relaterade, och Paulus kan syfta på båda när han ställer den retoriska frågan om judarnas misslyckande skulle upphäva Guds trofasthet.]

⁴Absolut inte!

Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare, som det står skrivet [Ps 51:6]:

För att du ska få rätt i dina ord
    och vinna när man går till rätta med dig (när du dömer).

Är det rätt av Gud att döma judarna?
⁵Men om vår [min och det judiska folkets] orättfärdighet demonstrerar (visar, bevisar) [står där uppradad som en tydlig kontrast till] Guds rättfärdighet, vad ska vi [då] säga? Inte kan väl Gud vara orättfärdig (orättvis) när han frambringar vrede [dömer synden, se Rom 1:18]? Jag talar [resonerar nu alltså] på ett mänskligt sätt.

[Paulus frågar sig retoriskt om det judiska folkets felsteg nu hjälpte att visa på Guds rättfärdighet, skulle det då inte vara orättfärdigt av Gud att döma synden?]

⁶Absolut inte!

Hur skulle då Gud kunna döma världen?

⁷Men om Guds sanning genom min falskhet framstår så mycket klarare till hans ära, varför blir jag då dömd som syndare? ⁸Om det vore så, skulle vi säga så som vissa hånfullt påstår att vi lär: "Låt oss göra det onda för att framkalla det goda"? De ska få den dom de förtjänar.

Alla är skyldiga (3:9-3:20)
⁹[Paulus sammanfattar nu att alla, både hedningar och judar, är skyldiga inför Gud.]

Hur är det då?
Har vi [judar] någon fördel?

Nej, inte på något sätt. Vi har ju redan anklagat alla, både judar och greker, för att stå under syndens välde (nedtryckta och under dess makt).

¹⁰Som det står skrivet [i Psaltaren och Jesaja]:

Ingen rättfärdig finns,
    inte en enda.
¹¹Ingen finns som förstår,
    ingen som söker Gud.
¹²Alla har avfallit,
    alla är fördärvade.
Ingen finns som gör det goda,
    inte en enda.
[Ps 14:1-3]

¹³[Följande citat beskriver människans ondska genom kroppens delar. Munnen illustrerar talet, fötterna handlingar och ögonen det vi ser.]

[Munnen:]
Deras strupe är en öppen grav [det de talar stinker och luktar död],
    sina tungor använder de till svek. [Ps 5:10]
De har huggormsgift
    bakom sina läppar. [Ps 140:3]
¹⁴Deras mun är full av förbannelse
    och bitterhet. [Ps 10:7]

¹⁵[Fötterna:]
Deras fötter är snabba
    till att spilla blod.
¹⁶Förödelse och elände råder på deras vägar,
     ¹⁷och fridens väg känner de inte. [Jes 59:7]

¹⁸[Ögonen:]
De har ingen gudsfruktan
    för ögonen. [De väljer att inte vörda, tillbe, lyda och tjäna honom.] [Ps 36:1]

¹⁹Men vi vet att allt som lagen säger är riktat till dem som står under lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud. ²⁰För genom laggärningar [genom att hålla alla bud i Torah] kan inget kött bli rättfärdigt [kan ingen människa ha det rätt ställt med Gud]. [Det var heller aldrig syftet med Torah.] Vad som ges genom undervisningen (gr. nomos) [Moseböckerna] är insikt (fullständig förståelse) om synd.

RÄTTFÄRDIGHET GENOM TRO (3:21-5:21)
²¹[Efter att ha visat att hela mänskligheten är hopplöst förlorad utan Gud följer nästa stora stycke i Romarbrevet. Det handlar om Guds rättfärdighet som finns tillgänglig genom tron.]

Men nu har, oberoende av lagen, Guds rättfärdighet uppenbarats (blivit synlig), den som Undervisningen [Moseböckerna, Torah – gr. nomos] och profeterna vittnar om, ²²nämligen en rättfärdighet från Gud [som kommer] genom Jesu den Smordes (Messias, Kristi) trofasthet (genom tro/förtröstan på Jesus den Smorde), för alla dem som tror [Heb 12:2]. Det är ingen skillnad [mellan jude och hedning]. ²³Alla har ju syndat (missat målet) och saknar (går miste om) härligheten från Gud (Guds härlighet) [1 Kung 8:46; Pred 7:20; Jes 64:6], ²⁴och [alla som tror, se vers 22] blir [nu] rättfärdiggjorda (förklaras rättfärdiga) av hans nåd (välvilja, godhet, favör), [helt] fritt (utan att ha förtjänat det), genom den återlösning (befrielse, förlossning, räddning, återupprättelse) som finns i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. [Han har friköpt dem genom att helt och fullt lösa dem från deras skuld.]

[Det grekiska ordet för att synda, hamartano, härstammar troligen från a-meros (ingen del) och innebär "att vara utan del i" eller "att missa målet". I antiken användes det för att beskriva när en bågskytt missade att träffa sitt mål. Konsekvensen blev då att man inte heller kunde ta del av segerpriset. Ord som därför mycket väl beskriver synd är missgärning och misstag.]

²⁵Honom [sin egen Son] har Gud [helt öppet] ställt fram som en nådastol (benådningsplats; till försoning) genom tron på (genom pålitligheten i) hans blod, för (gr. eis) att visa på (bevisa) sin rättfärdighet på grund av (genom – gr. dia) [tack vare] tålamodet (överseendet, fördragsamheten) med de tidigare begångna synderna [och deras konsekvenser] ²⁶vid [tiden för] Guds fördragsamhet (tolerans, återhållsamhet), för (gr. pros) att visa på (bevisa) sin rättfärdighet i den tid (gr. kairo) som nu är [inne]: att han [själv alltid] är rättfärdig [och rättvis] och [alltid] gör den rättfärdig [friar den] som är av Jesu tro (trofasthet; och rättfärdiggör utifrån "Jesus-tron") [den tro som har sitt ursprung hos Jesus och som föder en förtröstan på honom].

[Jesus representerar här platsen för försoningsoffret, men utgör också själva försoningsoffret. Han visade även sin trofasthet genom att han utgöt sitt blod för mänsklighetens synder. I sin vishet och plan lät Gud också dem som med sina hjärtan var hängivna honom och vars synder begåtts före Jesu försoningsoffer, få räknas som rättfärdiga. En förebild på detta är när översteprästen på försoningsdagen (jom kippur) gick in till det allra heligaste i tabernaklet där han – utom synhåll för Israels folk – stänkte blod från försoningsoffret på nådastolen, dvs. på locket som täckte förbundsarken, se Heb 9:5; 2 Mos 25:17-22.
    Paulus upprepar med eftertryck strofen "att visa på sin rättfärdighet" (från vers 25) i vers 26. Först skriver han om Guds bevis/tecken i obestämd form och använder prepositionen eis (som beskriver en rörelse som lett in i eller fram till en viss punkt), medan han nästa gång inleder med prepositionen pros (som beskriver något som sträcker sig mot ett mål för att få kontakt och som indikerar ömsesidighet och växelverkan).]

²⁷Men vad kan vi [judar] då berömma oss av (skryta och vara stolta över)?
    Ingenting, all stolthet är helt utesluten.

Genom vilken lag (regel, princip)?
    Genom gärningarnas?
    Nej, genom trons lag.

²⁸För vi hävdar (vi kan alltså sammanfatta och säga) att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan (oberoende av) laggärningar. ²⁹Är Gud bara judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas Gud?
    Jo, också hedningarnas, ³⁰lika sant som att Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tron.

³¹Upphäver vi då lagen genom tron?
    Absolut inte!
    Tvärtom, vi upprätthåller (bekräftar) lagen.

Tillbaka upp

---