"Ni vet hur jag har levt hos er hela tiden, från första dagen jag kom till [den romerska provinsen] Asien. [Det var ungefär fyra år sedan Paulus kommit till Efesos och stannat där i tre år, se Apg 20:31.] ¹⁹Jag har tjänat Herren (som en slav) i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som mötte mig genom judarnas intriger. [Den senaste konspirationen mot Paulus i Korint tvingade honom att ändra sin resplan att segla direkt till Syrien, se Apg 20:3. Paulus mötte ofta på motstånd i sin tjänst, se Apg 9:24; 13:50; 14:2; 17:5, 13; 21:27-28, 30-31.] ²⁰Ni vet hur jag inte har hållit tillbaka någonting som kunde vara till nytta för er utan berättat om allt. Jag undervisade offentligt och jag har undervisat i hemmen (från hus till hus). ²¹Jag har ständigt vittnat för både judar och greker om omvändelsen till Gud och tron på vår Herre Jesus.

²²Se, nu reser jag, bunden i anden, till Jerusalem utan att veta vad som ska hända mig där. ²³Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig. ²⁴Men jag anser inte mitt liv vara värt något för mig själv, bara jag får fullborda mitt lopp och den uppgift jag fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium (det glada budskapet om Guds oförtjänta favör och kraft som finns tillgänglig). ²⁵Jag vet att ni aldrig mer kommer att se mitt ansikte igen, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för.

[Paulus visste inte i detalj vad som skulle ske i framtiden, se vers 22. Dock kände han till den övergripande planen, se vers 23. I Romarbrevet, som Paulus troligtvis skrev från Korint några månader tidigare, redogör han för sina planer att röra sig västerut och att han var klar med sin uppgift i Mindre Asien, se Rom 15:23-24. Detta är sista gången Paulus ser församlingsledningen i Efesos som grupp, eventuellt kan någon av dem besökt honom under hans fångenskap i Rom några år senare. Se även Fil 2:24; Filemon 1:22.]

²⁶Därför vittnar jag i dag [den sista dagen vi ses] för er att jag inte är skyldig till någons blod, ²⁷för jag har inte tvekat att återberätta för er hela Guds vilja och plan.

²⁸Var ständigt på vakt över er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare (gr. episkopous – 'de som vakar över'), till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. [Jesu försonande blod på korset.] ²⁹Jag vet (har sett/förstått) att när jag lämnat er ska grymma (svåra, plågsamma, betungande – gr. barus) vargar [som lägger bördor på er] komma (träda) in bland er, och de kommer inte att skona hjorden. ³⁰Ja, bland er själva ska män träda fram som förvränger sanningen för att dra över lärjungarna på sin sida. ³¹Var därför vakna och kom ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, aldrig har slutat vägleda (varna, förmana) var och en av er under tårar.

³²Nu överlämnar (anförtror) jag [Paulus] er åt Gud, och hans nåderika ord (budskapet om hans kraft och oförtjänta favör) [dvs. Bibeln, Guds skrivna ord], som har kraft att bygga upp er och ge er ett arv bland alla som är helgade (avskilda, renade). ³³Jag har aldrig varit ute efter (haft begär till) någons silver, guld eller dyrbara kläder. ³⁴Ni vet själva (har en personlig erfarenhet av) att dessa händer tjänat (försörjt; ordagrant: ´har rott i land´ – gr. hupereteo) mina egna behov och deras som var med mig.

[Paulus arbetade som tältmakare i Thessalonike och Korint, se 1 Thess 2:9; Apg 18:1-3.]

³⁵I allt [genom att vara ett exempel som ni kan följa] har jag visat er att ni genom att arbeta hårt på detta sätt ska hjälpa de svaga (fattiga, sjuka). Kom ihåg Herren Jesu egna ord som han sa: 'Det är saligare (mer glädjefyllt) att ge än att få.' "

[De sista orden från Paulus till församlingsledningen i Efesos är känsloladdade. Men är det inte arrogant av Paulus att hela tiden peka på sitt eget liv och vad han har gjort? Det kristna livet handlar inte bara om vad man säger, utan också vad man gör, se Jak 2:14-26. Jesus fördömde fariséerna för att inte leva som de lärde, se Matt 23:3. En sann kristen ledare måste kunna säga: "Gör som jag i allt", om budskapet ska vara trovärdigt. Citatet från Jesus finns inte med i evangelierna, men liknar inledningen till Bergspredikan, se Matt 5:3-11. Bara en bråkdel av allt vad Jesus sa och gjorde skrevs ned, se Joh 21:25.]

När han sagt detta, böjde han sina knän, och de bad tillsammans (de var alla i bön vars innersta natur är hängivenhet och förtrolighet med Gud). ³⁷De brast alla i gråt och omfamnade Paulus och kysste honom gång på gång innerligt. ³⁸Det som smärtade dem mest var att han sagt att de aldrig skulle se hans ansikte mer. Så följde de honom till skeppet.

Över Medelhavet mot Jerusalem

Paulus, Lukas och de sju representanterna från församlingarna seglar vidare mot Jerusalem.

¹När vi [Paulus, Lukas, Sopater, Aristarchus, Secundus, Gaius, Timoteus, Tychikus och Trofimus, se Apg 20:4] hade skilts från dem [det var ett hjärtslitande avsked från församlingsledningen i Efesos] och lagt ut, seglade vi raka vägen till Kos [utan att behöva kryssa]. [Kos var namnet på både ön och dess huvudstad, de lade till där över natten.]

Nästa dag till Rhodos. [Rhodos var namnet på både ön och dess huvudstad, och där lade de också till över natten.]

Därifrån [nästa dag] vidare till [staden] Patara. ²Där fann vi ett [större] skepp som skulle till Fenicien, och vi gick ombord och lade ut. ³Vi skymtade konturerna av Cypern på vänster sida under vår segling mot Syrien och lade till vid Tyros där lasten skulle lossas.

[Seglatsen mellan Patara och Tyros tog fem dagar, en sträcka på 90 mil. Tyros var östra Medelhavets handelscentrum. Här lade de flesta handelsbåtarna till.]

Tyros

Flygfoto över Tyros från 1934. Man kan fortfarande se vågbrytarna från den antika stadens norra och södra hamn sticka upp ur vattnet.

⁴[Det är troligt att det var just Paulus förföljelse av de kristna som var orsaken till att det fanns en församling här, se Apg 9:1. Församlingen hade startat efter den första vågen av förföljelse i Jerusalem, se Apg 11:19.]

Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. [Eftersom man får leta efter församlingen verkar varken Paulus eller någon från hans resesällskap vara bekant med dem.] Genom Anden sa de åt Paulus upprepade gånger att inte fortsätta upp till Jerusalem.

[Redan när Ananias bad för Paulus vid hans omvändelse i Damaskus fick han ett profetiskt ord att han skulle få lida för Jesu namn, se Apg 9:16. Denna kallelse har blivit alltmer tydlig för Paulus, först i Efesos, se Apg 19:21, och sedan i Miletos, se Apg 20:22. Kan då samme helige Ande som manat Paulus att gå till Jerusalem och sedan till Rom nu försöka hindra honom?
    Lärjungarna här i Tyros upplevde helt korrekt Andens tilltal att Paulus skulle möta motstånd i Jerusalem. Deras naturliga reaktion och tolkning av budskapet var att försöka hindra Paulus att resa vidare. En liknande händelse skedde snart igen i Caesarea Maritima, då svarade Paulus att han var väl medveten om sin kallelse även om det skulle innebära martyrskap, se vers 10-14. När Paulus hade kommit fram till Jerusalem bekräftade ­Jesus själv för honom att han var i Guds vilja, se Apg 23:11. En liknande händelse skedde när Jesus började uppenbara de profetiska händelserna kring sin död och uppståndelse för lärjungarna. Petrus förstod inte detta och försökte tillrättavisa Jesus att han inte skulle behöva dö, se Matt 16:21-22.]

⁵Efter en vecka där bröt vi upp för att fortsätta vår resa [söderut längs med kusten]. Alla, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. [Detta är första gången i Apostlagärningarna barnen nämns i församlingen.] ⁶Sedan vi tagit farväl av varandra, steg vi ombord på skeppet och de andra återvände hem igen.

[Tyros bestod från början både av en ö med hamnar och en äldre stad på fastlandet. Knappt 400 år tidigare, 332 f.Kr., hade Alexander den store intagit staden genom att bygga en kilometerlång väg ut till ön från fastlandet. Denna väg blev med åren mer och mer kantad av sand och ön blev till sist en udde som den är i dag. Det var längs med denna strand församlingen böjde knä och bad.]

Ptolemais

Från Tyros seglade man längs med kusten ner till Caesarea.

⁷Sedan vi seglat från Tyros kom vi till Ptolemais [nuvarande Akko]. Vi hälsade på syskonen (bröderna och systrarna i tron) där och stannade hos dem en dag. [Medan båten lastades om.]

Caesarea
⁸Nästa dag fortsatte vi [båtresan] och kom till Caesarea [Maritima vid havet]. Där gick vi hem till evangelisten Filippus, som var en av de sju [se Apg 6:5], och stannade hos honom. ⁹Han hade fyra ogifta döttrar som alla hade profetians gåva.

[Paulus hade varit i Caesarea Maritima tidigare och var bekant med de troende, se Apg 9:30; 18:22. Filippus hade predikat i Samarien och längs med Medelhavskusten, se Apg 8. Att hans döttrar hade profetians gåva bekräftar löftet att "söner och döttrar ska profetera" från Joel 2:28, se Apg 2:18.]

Agabos profetiska bekräftelse
¹⁰Under de dagar vi var där kom en profet som hette Agabus ner från Judeen. [Han hade tidigare kommit till Antiokia från Jerusalem och profeterat om den kommande hungersnöden, se Apg 11:27-30.] ¹¹När han hade kommit till oss, tog han Paulus bälte och band sina fötter och händer och sa: "Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte ska judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningars händer." ¹²När vi hörde det, vädjade både vi och de som bodde på platsen till Paulus att han inte skulle gå upp till Jerusalem.
     ¹³Då svarade Paulus: "Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista? Jag är beredd att inte bara låta mig bindas utan också dö i Jerusalem för Herren Jesu namn."
     ¹⁴När han inte lät sig övertalas, lugnade vi oss och sa: "Ske Herrens vilja."

[Agabos står i en profettjänst, till skillnad från de troende i Tyros som fungerade i den profetiska gåvan som alla troende kan göra. Agabos talade bara vad Anden ingav, utan att ge en tolkning. De som lyssnade tog för givet att Paulus blev varnad, så de försökte på nytt hindra honom. Paulus däremot tog själv de profetiska tilltalen som en bekräftelse på det som Anden redan talat till honom om. Jämför även med hur Petrus försökte hindra Jesus från att gå till Jerusalem, se Matt 16:23.]

Förberedelser inför sista etappen

Från Caesarea vandrade man upp mot Jerusalem.

¹⁵Efter dagarna där gjorde vi oss redo och påbörjade resan upp till Jerusalem. ¹⁶Några av lärjungarna i Caesarea [Maritima vid havet] följde också med [till Jerusalem]. De tog oss till en man som hette Mnason, där vi fick bo. Han var [ursprungligen] från Cypern och en av de första som blivit lärjunge. [Troligen en av de 3 000 som blev lärjungar för omkring 25 år sedan, se Apg 2:41.]

[För den sista etappen mot Jerusalem som tog tre dagar att gå, använde man troligen också packdjur. Ordet "gjorde oss redo" används ofta i grekisk litteratur när man sadlar hästar och lastar bagage. Med sig har man de insamlade medlen till församlingen i Jerusalem. I gruppen finns Paulus, Lukas, Sopater, Aristarchus, Secundus, Gaius, Timoteus, Tychikus och Trofimus, se Apg 20:4. Även några män från Caesarea följer med, se vers 16.]

Jerusalem
¹⁷När vi [Paulus, Lukas, Sopater, Aristarchus, Secundus, Gaius, Timoteus, Tychikus och Trofimus, se Apg 20:4] kom till Jerusalem tog syskonen (bröderna och systrarna i tron) emot oss med glädje.

Samtal med Jakob och de äldste
¹⁸Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob [Jesu bror, som ledde församlingen i Jerusalem]. Alla de äldste [ledarna i församlingen] kom också dit.

Det är anmärkningsvärt att ingen av apostlarna nämns. De fanns med i det förra apostlamötet för sju eller åtta år sedan, se Apg 15:4. Det är troligt att de är ute på missionsuppdrag runt om i världen. De tog uppdraget i Matt 28:19-20 på fullt allvar att nå hela världen under sin livstid. Även om det finns berättelser och sägner som inte är trovärdiga, kan man med ganska stor säkerhet ändå säga att områden som ligger så långt från Jerusalem som England, Spanien, Mauritius, Etiopien, Kina och Finland, alla ser ut att ha haft besök av en eller flera av Jesu tolv apostlar!

Petrus var i Mindre Asien, och vi vet att han verkade i städerna Antiokia och Rom.
Andreas, Petrus bror, reste norrut och evangeliserade Bulgarien, Ukraina, Rumänien och Ryssland och kan ha varit ända upp mot gränsen till Finland.
Jakob, Sebedeus son, hade dödats av Herodes Agrippa I, se Apg 12:1-2. Innan dess sägs det att han evangeliserade i Spanien.
Johannes, Jakobs bror, verkade i Turkiet.
Filippus sägs ha verkat i Grekland, Frygien och Syrien. I utgrävningar 2011 i Hierapolis (i dagens Turkiet) hittades hans namn på en grav från första århundradet och kyrkor som sedan byggs kring den platsen har traditionen av att det är aposteln Filippus grav.
Matteus verkade först i Nordafrika, men rörde sig senare söderut och räknas som Etiopiens apostel.
Jakob, Alfeus son, verkade i Egypten.
Judas Taddeus och Simon seloten evangeliserade Mesopotamien och Persien. Simon verkade dessutom i hela Nordafrika från Egypten hela vägen ut till Atlanten. Därifrån ska han ha rest med båt till England där vi vet att kristendomen redan hade anlänt när södra England blev en del av Romarriket år 43 e. Kr.
Tomas och Bartolomeus reste först till Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan ända fram till Pakistan och Kina. Efter apostlamötet i Jerusalem for de ut igen via Saudiarabien till Indien.
Mattias, som ersatte Judas Iskariot, sägs enligt grekisk tradition ha verkat i Kappadokien och längs med Kaspiska havet, men det finns många olika traditioner kring honom.

¹⁹Paulus hälsade på dem och berättade i detalj om allt som Gud hade gjort bland hedningarna genom hans arbete. ²⁰När de hörde det, prisade de Gud. Sedan sa de till honom:

"Du ser, broder [Paulus], att det finns tiotusentals (många myriader, ett oräkneligt antal) judar som har kommit till tro [här i Jerusalem eller hela Judeen], och alla håller de strängt (hängivet, fanatiskt – gr. zelotes) på lagen [Torah].

[Detta möte sker troligen våren 56 eller 57 e.Kr., en tid som kännetecknades av judisk nationalism med många revolter och ett starkt motstånd mot hedningar. Ordagrant "många myriader". En myriad betecknar det högsta talvärdet i grekiskan som är 10 000, men används också för att beskriva ett mycket stort antal i generella termer, se 1 Kor 4:15; 14:19. Församlingen har växt, se Apg 2:41; 4:4; 5:14; 6:7. Jerusalems totala befolkning vid den här tiden uppskattas till några hundra tusen invånare. Tre gånger per år växte befolkningen drastiskt till det dubbla eller tredubbla, då pilgrimer besökte staden under några veckors tid under högtiderna, se Apg 2:9-11; 20:16.]

²¹Nu har de hört sägas (ryktet går – gr. katecheo) att du [Paulus] lär alla judar därute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger att de inte ska omskära sina barn eller leva efter våra seder. [Ordagrant: "avfall (skilsmässobrev) från Mose, du lär". Ordet avfall (gr. apostasia) är den feminina formen av gr. apostasion som är skilsmässobrev, se Matt 5:31. Ordet används bara här och i 2 Thess 2:3.] ²²Vad ska vi göra nu [vad är det bästa i denna situation]? De får säkert höra att du har kommit. ²³Gör därför som vi säger: Vi har fyra män som har avlagt ett löfte. ²⁴Ta med dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de får raka huvudet. Då förstår alla att inget av det de har hört om dig är sant, utan att du själv följer (lever i linje med) undervisningen [Torah – gr. nomos] och håller (vaktar) den.

[Fyra messianska judar i församlingen hade snart fullbordat ett nasirlöfte. Ordet nasir kommer från det hebreiska verbet nazar som betyder att avskilja. Det är ett frivilligt löfte att avhålla sig från vin – detta livets goda, och stå till Herrens tjänst och söka honom på ett speciellt sätt. Både män och kvinnor kunde göra detta för en tid, se 4 Mos 6:1-21. Paulus tillfrågas att vara med i den avslutande ceremonin i templet när de rakade av sitt hår, se 4 Mos 6:18. Han skulle också bekosta de omfattande offren, se 4 Mos 6:14-15. Han var inte själv delaktig i detta nasirlöfte, eftersom den kortaste perioden var trettio dagar, och det gällde bara sju dagar, se vers 27. Dock rakade Paulus sitt hår i Korint, se Apg 18:18. Om det var ett nasirlöfte kan det hända att han fullgör delar av det här.]

²⁵Men när det gäller hedningar som kommit till tro, har vi skrivit [under apostlamötet, se Apg 15:20, 29] och bestämt att de ska hålla sig borta från kött offrat till avgudar, från blod, kött av kvävda djur och sexuell omoral."

Paulus i templet

Mellan den yttre förgården och de inre tempelgårdarna fanns en skiljemur med skyltar som varnade hedningar att närma sig templet.

²⁶Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem. Sedan gick han in i templet och meddelade när reningsdagarna skulle vara avslutade och offret bäras fram för var och en av dem.

[En jude som återvände till Jerusalem efter att ha varit på hednisk mark genomgick en reningsperiod på sju dagar, se 4 Mos 19:12. Paulus använde sin judiska härkomst för att vinna judar, se 1 Kor 9:20.]

²⁷När de sju dagarna närmade sig sitt slut, fick judarna från Asien [troligen tillresta judar från Efesos] se Paulus i templet. De hetsade upp hela folkmassan, grep tag i honom ²⁸och skrek: "Israeliter, hjälp oss! Här är mannen som lär alla överallt att vara emot vårt folk och vår lag [Torah] och denna plats [det heliga templet]. Nu har han till och med tagit in greker i templet och orenat denna heliga plats!" ²⁹De hade nämligen sett Trofimus från Efesos [en av representanterna som reste med Paulus, se Apg 20:4] ute i staden med Paulus och antog att Paulus hade tagit med honom in i templet. [Innanför barriären som icke-judar inte fick gå innanför.]

[Den judiske historikern Josefus beskriver hur varningen var skriven på grekiska och latin. En fransk arkeolog fann en sådan sten med hela den grekiska texten 1871. Stenen hade använts som byggmaterial till ett hus norr om templet. Eftersom Jerusalem då tillhörde Ottomanska riket fördes stenen till Istanbul där den än i dag kan ses på Istanbuls arkeologiska museum. Ett fragment av en annan sten hittades 1936 och kan ses i Jerusalem på Israel Museum. Fyndet var intressant eftersom analyser visade att varningen var skriven med röd färg. Den fullständiga texten är: "Ingen främling får beträda innanför templets inhägnad! Den som överträder bär själv ansvaret för sin död, som kommer att bli följden." Den lite märkliga formuleringen i slutet visar hur judarna inte själva kunde straffa någon till döden, utan var tvungna att gå via romarna för att verkställa dödsstraffet – vilket exakt är vad som hände med Jesus.]

Upplopp
³⁰Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.
     ³¹Medan de försökte döda honom, fick befälhavaren för den romerska bataljonen information om att Jerusalem var i uppror. [Den romerska befälhavaren hette Claudius Lysias, se Apg 23:26. Han ansvarade för en kohort, som bestod av 600 soldater. Han befann sig i Antoniaborgen som hade flera torn där man hade uppsikt över tempelområdet och märkte att det var oroligheter på gång.] ³²På en gång tog han med soldater och befäl (centurioner) och sprang ned till folksamlingen. [Eftersom en centurion ansvarade för 100 soldater, var det minst 200 soldater som kom rusande.] Så snart de fick se befälhavaren och soldaterna slutade de att misshandla Paulus.

Paulus grips
³³Befälhavaren steg då fram, grep honom och befallde att han skulle beläggas med dubbla bojor. Sedan frågade han vem han var och vad han hade gjort.
     ³⁴Några i folkmassan skrek ett, andra något annat. Då han i kaoset inte kunde få klart besked befallde han att Paulus skulle föras till fästningen. ³⁵När de nådde trappan var soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan på, ³⁶för de följde efter och skrek: "Bort med honom!"
     ³⁷Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren [Claudius Lysias]: "Får jag säga något till dig?"
    Han svarade: "Du kan ju grekiska! ³⁸Då är du inte egyptiern som gjorde uppror för en tid sedan och fick med sig de 4 000 knivmännen (dolkmännen, sikarierna) ut i öknen?"

[Paulus förväxlades med en egyptier som uppviglade knivmän. Denna grupp kallades sikarier eftersom de hade knivar (lat. sicari) gömda under kappan och begick lönnmord på sina politiska motståndare. De var en radikal gren bland seloterna. Den judiske historiken Josefus beskriver samma händelse med fler detaljer. Egyptiern var en falsk profet som ledde en stor grupp ut i öknen. År 54 e.Kr. kom han sedan till Olivberget med sina anhängare. Han ansåg sig vara en messiasfigur och på hans befallning skulle Jerusalems murar falla, sedan skulle de inta Jerusalem. I stället anlände ståthållaren över Judeen, Felix, och dödade och tillfångatog många av dem, medan resten och även den egyptiske ledaren flydde. Detta är bara ett av många exempel på oroligheter och uppror som skedde vid den här tiden.]

³⁹Paulus svarade: "Jag är jude från Tarsus i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket."
     ⁴⁰Befälhavaren gav sin tillåtelse. Paulus ställde sig då på trappan och gav tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på [deras eget språk] hebreiska (den arameiska dialekten som talades vid den här tiden i Israel) [Bibelns författare skiljer inte mellan dessa närbesläktade språk utan kallar båda "hebreiska"] och sa:

Paulus tal
¹"Bröder [åhörare] och fäder [en respektfull titel på de äldste i Sanhedrin]! Lyssna nu på vad jag har att säga er till mitt försvar (mina argument)."

[Paulus öppnar sitt tal på samma sätt som Stefanos gjorde, se Apg 7:2. Paulus är tydlig med sina judiska rötter. Ordet för försvar är det grekiska apologia, ordet apologi kommer härifrån. Detta är den andra av tre detaljerade berättelser om Paulus omvändelse i Apostlagärningarna. Den första återberättar Lukas, se Apg 9:1-30, medan denna och den tredje, i Apg 26:4-23, är Paulus egna berättelser. De är snarlika men med några små skillnader. Här riktar han sig till judar, och betonar den messiastroende juden Ananias roll i omvändelsen. I nästa försvarstal, som är riktat till Agrippa och romare, är det inte lika viktigt och Ananias nämns inte ens.]

²När de hörde att han talade till dem på hebreiska (den arameiska dialekten, se Apg 21:40) blev det ännu tystare. Paulus fortsatte:

Paulus var född i Tarsus. Som 13-åring flyttade han till Jerusalem för att studera under rabbinen Gamaliel.

³"Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien [omkring 5-10 e.Kr.], men uppvuxen i den här staden. Jag blev grundligt (in i minsta detalj) undervisad i våra fäders lag vid Gamaliels fötter, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag.

[Som femåring blev Paulus, som alla andra judiska pojkar och flickor i Tarsus, undervisad i de fem Moseböckerna i stadens synagoga. Vid tio års ålder började han studera Mishna, de judiska tolkningarna av lagen. Han måste varit mycket framstående, eftersom han erbjuds att studera vidare, vilket hörde till ovanligheterna. Vid tretton års ålder skickades han därför av sina föräldrar till Jerusalem för sin formella utbildning under rabbinen Gamaliel, fram till arton års ålder. Paulus bor hos någon släkting i Jerusalem, troligen sin äldre gifta syster, se Apg 23:16. Eventuellt flyttar hela familjen till Jerusalem. Gamaliel omnämns också i Apg 5:34. Han var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel och var verksam 22-55 e.Kr. Med största sannolikhet fanns Paulus i Jerusalem när Jesus korsfästes. Enligt traditionen halshuggs Paulus i Rom av Nero 67 e.Kr.]

⁴[Tidigare liv:]
Jag förföljde 'den Vägen' ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. ⁵Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna i Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem till Jerusalem där de skulle få sitt straff.

⁶[Omvändelsen:]
Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus mitt på dagen, strålade plötsligt ett starkt ljus från himlen omkring mig. ⁷Jag föll till marken och hörde en röst som sa till mig: Saul! Saul! Varför förföljer du mig?
     ⁸Jag frågade: Vem är du, Herre?
    Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. ⁹De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig.
     ¹⁰Jag frågade: Vad ska jag göra, Herre?
    Herren sa till mig: Res dig och gå in till Damaskus! Där ska du få veta allt som det är bestämt att du ska göra. ¹¹Men efter strålglansen från ljuset kunde jag inte se, så mina följeslagare tog min hand och ledde mig så att jag kom till Damaskus.

¹²[Ananias roll:]
En viss Ananias, en from (hängiven, gudfruktig) och lagtrogen man [som levde efter Moseböckernas undervisning] som alla judar i staden talade väl om, ¹³kom till mig och ställde sig vid min sida och sa: Saul, min broder, du får tillbaka din syn! I samma ögonblick kunde jag se honom.
     ¹⁴Då sa Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och att se den Rättfärdige och höra rösten från hans mun. ¹⁵Du ska vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. ¹⁶Och nu, vad väntar du på? Res dig och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla (fråga efter, ropa och vädja till) hans namn [i bön].

¹⁷[Synen i templet:]
När jag sedan hade återvänt till Jerusalem och bad i templet [under något av de dagliga bönepassen klockan nio, tolv eller tre], kom jag i hänryckning. ¹⁸Jag såg honom, och han sa till mig: Skynda dig och lämna Jerusalem fort, för här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.
     ¹⁹Jag sa: Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. ²⁰Och när ditt vittne Stefanos blod blev utgjutet, stod jag själv där och samtyckte och vaktade mantlarna åt dem som mördade honom. [Apg 7:58] ²¹Då sa han till mig: Gå, för jag ska sända dig långt bort till hedningarna."

²²Ända tills nu hade de [folkskaran] lyssnat på Paulus [då han gett sitt vittnesbörd på den arameiska dialekten], men nu ropade de högt: "Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!" ²³De skrek, slet av sig mantlarna och kastade upp damm i luften.

[Det är inte helt klart varför de slet av sig sina mantlar, kanske för att vara redo att stena honom, se Apg 7:58? Att kasta damm på huvudet var ett tecken på sorg. Att skaka av sig det av fötterna var ett tecken på att man tog bort det som var oheligt, se Apg 13:1. Att de kastar damm kan bero på att de här på tempelområdet inte hade något annat att kasta på honom, se Joh 8:5-8.]

Paulus på väg att bli torterad
²⁴[Lysias förstod inte hebreiska/arameiska så han beslutade sig för den vanliga romerska metoden för att få höra sanningen – förhör under tortyr. Piskan (en romersk flagrum) bestod av läderremmar försedda med inbäddade metallkulor eller vassa benfragment utformade för att slita upp huden. Det var inte ovanligt att offret dog. Detta var ett mycket värre straff än piskningen Paulus och Silas fick i Filippi, se Apg 16:22.]

Befälhavaren [Lysias] beordrade då att Paulus skulle föras in i fästningen och förhöras under piskrapp, så att man fick veta varför de skrek så mot honom.
     ²⁵När de hade sträckt ut honom för piskan, sa Paulus till officeren som stod där: "Får ni piska en romersk medborgare som inte ens är dömd för något?"
     ²⁶Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren [Lysias] och berättade det och sa: "Vad är det du tänker göra? Den här mannen är romersk medborgare!"
     ²⁷Då gick befälhavaren dit och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?"
    Paulus svarade: "Ja."
     ²⁸Befälhavaren sa: "Jag fick betala en stor summa pengar för det medborgarskapet."
    Paulus svarade: "Men jag är född med det."
     ²⁹De som skulle förhöra honom drog sig genast undan. Även befälhavaren blev förskräckt när han förstod att det var en romersk medborgare som han hade belagt med bojor.

Paulus inför Sanhedrin
³⁰Nästa dag ville han [befälhavaren Lysias] få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet [Sanhedrin] skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.

Stora rådet sammanträdde i den norra delen av tempelbyggnaden. I tempelområdets nordvästra hörn låg Antoniaborgen.

¹[Stora rådet sammanträdde i ett rum på den inre tempelgården. Enligt Talmud låg det på den norra sidan av tempelbyggnaden och kallades "stenhallen" eller ordagrant "kammaren av huggen sten". Deltagarna satt i en halvcirkel och den åtalade stod i mitten framför dem.]

Paulus fäste ögonen på Stora rådet [på de 71 samlade medlemmarna] och sa: "Bröder, jag har levt inför Gud (som en Guds medborgare) med rent samvete (gott uppsåt) intill denna dag." [Paulus har varit trogen sin övertygelse, se Fil 3:6; Heb 10:22; 1 Tim 1:12-15.] ²Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid Paulus att slå honom på munnen [för att tysta honom och markera den hädelse han nyss uttalat].

[Då som nu är en anklagad person oskyldig ända tills han förklarats skyldig. Att då straffa Paulus innan han var dömd var emot lagen, se 3 Mos 19:15. Jesus blev också slagen på munnen, se Joh 18:22-23.
    Ananias var överstepräst från 48 e.Kr. till omkring 58 e.Kr. Ananias var känd för att ta mutor och förskingra offrade medel. År 52 e.Kr. blev han sänd till Rom av Syriens ståthållare Quadratus för att utfrågas inför kejsaren Claudius gällande våldsamheter han beordrat. Hans pro-romerska politik gjorde honom illa omtyckt av hans landsmän. Han blev brutalt mördad under en judisk revolt 66 e.Kr.]

³[Paulus använder samma ord "slå" när han svarar. Han förbannar inte Ananias, men han uttalar en dom över honom.] Då sa Paulus till honom: "Gud ska slå dig, din vitkalkade vägg [hycklare]! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men du bryter mot lagen när du befaller att de ska slå mig." [Jesus använde liknande uttryck om vitkalkade gravar för att beskriva fariséernas hyckleri och religiösa skådespel, se Matt 23:27. Se även Hes 13:10-16.]
     ⁴De som stod bredvid [som blivit uppmanade att slå honom] frågade: "Förolämpar du Guds överstepräst?"
     ⁵Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet [i 2 Mos 22:28]: En ledare för ditt folk ska du inte förbanna."

[Det är möjligt att Paulus talar ironiskt att han inte visste att en överstepräst kunde agera så mot lagen. Det var inte ovanligt att använda ironi, se 1 Kor 4:8-13; 1 Kung 18:27. Det kan också vara så att han inte vet vem som är överstepräst, då Paulus har varit borta från Jerusalem under tio års tid. Under religiösa ceremonier bar översteprästen speciella kläder, men här i detta extrainkallade möte som den romerska befälhavaren sammankallat var det troligen inget som särskilde översteprästen. Det kan också varit så att någon annan ledde själva mötet. Ett annat förslag är att Paulus såg dåligt, men eftersom han nyligen tittat noga på dem är det inte troligt, se vers 1. Att Ananias är den som befaller dem som står närmast Paulus att slå honom, talar för att Paulus måste förstått att han var någon form av ledare. Även Lukas som skriver ner denna berättelse identifierar Ananias som överstepräst.]

⁶Paulus visste att en del av dem var saddukéer och de andra fariséer, så han sa med hög röst i Rådet: "Bröder! Jag är farisé och son till fariséer. Jag står inför rätta här på grund av hoppet om de dödas uppståndelse (anledningen till rättegången är att jag tror på uppståndelsen och ett evigt liv)."
     ⁷När han sa detta utbröt en hetsig diskussion mellan fariséerna och saddukéerna, och de församlade delades i två läger. ⁸Saddukéerna [som var i majoritet i Sanhedrin] säger nämligen att det inte finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariséerna erkänner [sin tro på] allt detta. ⁹Ett stort uppror (tumult) startade, och några av dem som tillhörde fariséernas parti stod upp och argumenterade för sin sak [de dödas uppståndelse]. De sa: "Vi ser inget ont (fel) hos denne man. Men om en ande har talat med honom eller en ängel ..." [Meningen avslutats inte och är en s.k. aposiopesis. Antagligen blir det sådant tumult att fariséerna avbryts mitt i sitt anförande.] ¹⁰Diskussionen (striden) blev allt häftigare, befälhavaren var rädd att de skulle slita Paulus i stycken, så han befallde vaktstyrkan att gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen [Antoniaborgen].

[Enligt romersk lag fanns det tre olika häktningsförfaranden:

1. Custodia publica – allmänt häkte i fängelsehålor. Paulus och Silas var i sådant förvar i Filippi, se Apg 16:24.
2. Custodia libera – fri under uppsikt. Högre uppsatta kunde få denna typ av häktesorder.
3. Custodia militaris – häktad under militär uppsikt. En soldat avdelades för att vakta fången med sitt liv. Hans vänstra hand var kedjad till fångens högra hand. Fången hölls ofta i soldaternas kasern, men kunde ibland få bo i ett eget hus men under uppsikt av sin vakt, vilket var fallet för Paulus under hans första fångenskap i Rom. Under de två åren i Caesarea verkar Paulus också haft handbojor, se Apg 26:29.

Här i Antoniaborgen hölls Paulus i Custodia militaris.]

Jesus uppmuntrar Paulus
¹¹Under natten kom Herren [Jesus själv] och stod bredvid Paulus och sa: "Var vid gott mod (var inte rädd), Paulus, du har troget vittnat om mig i Jerusalem, och på samma sätt ska du också göra i Rom."

[Jesus besöker Paulus som sitter fängslad i Antoniaborgen. Kallelsen som blev tydlig i Efesos, se Apg 19:21, och som bekräftats av Anden flera gånger, se Apg 21:4; 21:11-14, bekräftas nu på nytt av Jesus själv.]

Planer på att döda Paulus
¹²När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka [någonting] förrän de hade dödat Paulus. ¹³Det var mer än 40 man som var med i den sammansvärjningen.
     ¹⁴De gick till översteprästerna och de äldste och sa: "Vi har svurit en strikt ed (som involverar en gudomlig förbannelse) att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. ¹⁵Nu kan ni tillsammans med Rådet meddela befälhavaren att han ska skicka ner Paulus till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Vi står redo att döda honom innan han kommer fram."

[Kanske var det samma judar från Efesos som startade upploppet några dagar tidigare, se Apg 21:27, som gått samman för att döda Paulus. Ordet för "ed" som används här är inte det vanliga ordet utan är ett starkare uttryck som ordagrant betyder "att förbanna". Denna typ av ed kunde lyda: "Låt Gud straffa och förbanna oss om vi inte uppfyller detta löfte."]

Planen avslöjas
¹⁶Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus. ¹⁷Då kallade Paulus till sig en av officerarna (centurionerna) och upplyste honom: "Ta den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom."
     ¹⁸Officeren tog med honom till befälhavaren och sa: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har visst något att berätta för dig."
     ¹⁹Befälhavaren tog hans hand [vilket antyder att Paulus systerson var i yngre tonåren], gick avsides med honom och frågade: "Vad är det du vill rapportera till mig?"
     ²⁰Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de ska utreda hans sak närmare. ²¹Men låt dem inte övertala dig, för mer än 40 av dem ligger i bakhåll för honom. De har svurit en ed att varken äta eller dricka förrän de dödat honom, och nu står de och väntar på att du ska säga ja till deras begäran."
     ²²Befälhavaren skickade i väg den unge mannen med uppmaningen: "Tala inte om för någon att du har avslöjat det här för mig."

Förberedelser för att undsätta Paulus

Paulus förs till provinsens administrativa huvudstad, Caesarea vid Medelhavet, där Markus Antonius Felix är stationerad.

²³Därefter kallade han till sig två av sina officerare och befallde dem: "Ha 200 soldater redo att gå till Caesarea [Maritima, vid havet] i kväll vid niotiden (tredje timmen efter mörkrets inbrott), dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra spjutbärare. ²⁴Skaffa riddjur också, och låt Paulus sitta upp så att han kommer oskadd till ståthållaren Felix."

[Markus Antonius Felix var ståthållare i Judeen 52-60 e.Kr. Hans residens var i provinsens administrativa huvudstad, Caesarea vid Medelhavet. Som ståthållare i Judeen styrde han med järnhand. Han blev återkallad av Nero till Rom sedan han anlitat rånare för att döda översteprästen Jonatan. Han var gift tre gånger. Den romerske historiken Tacitus skriver att Felix hängav sig åt grymhet och lust som en kung, men hade en slavs sinne, se Tacitus Historiae 5.9.]

²⁵Han skrev även ett brev med följande innehåll:

²⁶[Avsändare:] Claudius Lysias.
[Mottagare:] Den högt ärade ståthållaren Felix.

Hälsningar!

²⁷Den här mannen hade gripits av judarna, och de skulle just ta livet av honom när jag kom med min trupp och befriade honom. Jag hade fått reda på att han var romersk medborgare. ²⁸Eftersom jag ville veta vad de anklagade honom för, förde jag ner honom till deras Stora råd. ²⁹Då fann jag att anklagelserna gällde tvistefrågor i deras lag och att han inte var anklagad för något som ger dödsstraff eller fängelse. ³⁰När jag sedan blev underrättad om en sammansvärjning mot mannen, sände jag honom genast till dig. Jag har också uppmanat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig.

Paulus förs till Caesarea
³¹Soldaterna tog då med sig Paulus enligt ordern de fått och förde honom under natten till Antipatris. [Halvvägs till Caesarea Maritima, sex mil från Jerusalem.] ³²Nästa dag lät de ryttarna fortsätta med honom och återvände själva till fästningen [Antoniaborgen i Jerusalem]. ³³Ryttarna [fortsatte de sista fyra milen och] kom till Caesarea, lämnade fram brevet till ståthållaren och överlämnade Paulus till honom.
     ³⁴Felix läste det och frågade från vilken provins han var. När han fick veta att han var från Kilikien, ³⁵sa han: "Jag ska höra dig när dina anklagare också har kommit." Sedan befallde han att Paulus skulle stå under bevakning i Herodes palats.

Tillbaka upp

---