Habackuk är den åttonde av de tolv mindre profeterna. Namnet Habackuk (hebr. Chavaqoq) delar rot med det hebreiska ordet för att omfamna (hebr. chavaq). Det finns likheter med det akkadiska ordet för mynta/basilika, men det är osäkert vad namnet egentligen betyder. Profeten Habackuk var verksam i Sydriket, Juda och Benjamins område. Vi vet inte säkert när Habackuk levde, men många placerar honom i slutet på det assyriska rikets dagar.
    Det som är unikt med Habackuk är att han inte profeterar särskilt mycket till folket om vad Gud säger. Istället går han till Gud med folkets frågor. Hur kan Gud tillåta att ondskan tycks få fortgå utan bestraffning? Guds svar är att det finns en gudomlig plan för historien. Gud har dömt och ska döma all ondska men under tiden får den rättfärdige leva av tro, se Hab 2:4.

Struktur: Boken innehåller tre delar. En dialog med Gud, ett antal gliringar till Israels tidigare förtryckare och en avslutande begäran om att Herren ska omstörta och fälla all ondska och orättvisa i hela världen. Boken följer också ett kiastiskt mönster:

A Introduktion (Hab 1:1)
  B Habackuks första klagan – hur länge? (Hab 1:2-4)
    C Herrens första svar – jag sänder en armé från Babylon (Hab 1:5-11)
      D Habackuks andra klagan – hur kan du använda ett ogudaktigt folk? (Hab 1:12-17)
        E Vänta, de orättfärdiga kommer att straffas – den rättfärdige lever av tro (Hab 2:1-5)
      D´ Herrens andra svar – fem verop över de ogudaktiga (Hab 2:6-20)
    C´ Herrens sista svar – jag kommer att ta hand om Babylon (Hab 3:1-15)
  B´ Habackuks respons på den första klagan – jag vill vänta på Herren (Hab 3:16-19)
A´ Psalmens/sångens beskrivning (Hab 3:19b)

Skrivet: 640-609 f.Kr.

Berör tidsperioden: 640-609 f.Kr.

Författare: Habackuk

Citeras:
Hab 1:5 citeras i Apg 13:41
Hab 2:3 citeras i Heb 10:37
Hab 2:4 citeras i Rom 1:17; Gal 3:11; Heb 10:38

Relaterade böcker:
Sefanja
Jeremia

Kanske även:
Hesekiel
Daniel

¹Budskapet (profetordet, bördan) som profeten Habackuk (hebr. Chavaqoq) såg i en syn (vision).

Habackuks första klagan

Hur länge?
²Hur länge, Herre (Jahveh), ska jag ropa [om hjälp]
    utan att du hör (lyssnar)?
Jag ropar till dig – "Våld (terror, laglöshet – hebr. chamas)!"
    Ändå vill du inte frälsa (rädda)!
³Varför visar du mig missgärningar
    och låter mig se skadan?
Varför är tillspillogivning och våld (terror) framför mig,
    så att kiv och strid uppstår?

⁴Därför [som en konsekvens] är undervisningen (hebr. Torah) förlamad [kraftlös och utan verkan – som en avdomnad hand, se Ps 77:3]
    och rätten kommer inte fram,
eftersom de onda besegrar de rättfärdiga,
    därför är rätten korrumperad (perverterad, krokig).

[Samma ord "förlamad" används om reaktionen från Jakob när han får höra att Josef fortfarande är vid liv, se 1 Mos 45:26. Resultatet av att överge Guds ordningar blir ett samhälle i kaos.]

Herrens första svar

Jag sänder en armé från Babylon
⁵Titta (er omkring) bland hednafolken (länderna) och se
    och förundras storligen [ordagrant "chockas bli chockade"],
för se, ett verk ska bli gjort i era dagar
    som ni inte ska tro på,
    trots att det återberättas för er.
⁶Jag ska resa upp kaldéerna [babylonierna],
    det bittra och impulsiva folket
som marscherar över [hela] jordens bredd
    för att inta boplatser som inte är deras.

⁷[Nu beskrivs babyloniernas arrogans:]
De är fruktansvärda och hemska,
    deras påbud (juridiska beslut) och deras majestät (styre) kommer från dem själva.

[De är sin egen lag och sätter upp sina egna spelregler.]
⁸Deras hästar är vigare än leoparder
    och våldsammare än öknens vargar.
Deras ryttare sprider ut sig,
    ja, deras ryttare kommer från avlägsna platser,
de flyger som örnen (gamen – hebr. nesher), som skyndar [störtdyker för] att äta [ta sitt byte].
     ⁹Alla kommer med ont uppsåt,
deras ansikten är ivrigt inställda som östanvinden,
    de samlar fångar som sanden (lika oräkneliga som sandkornen).
¹⁰De hånskrattar åt kungar
    och furstar gör de till åtlöje.
De förlöjligar varje fästning,
    de kastar upp jord (gör en anfallsramp) och intar den.
¹¹När de sveper förbi
    som en vind [alternativ översättning "anden svepte förbi och jag var förvånad"]
med överträdelser är de skyldiga,
    även de som gör sin styrka till sin gud [hebr. eloha – syftar på stormguden Marduk (Bel)].

Habackuks andra klagan

Hur kan du använda ett ogudaktigt folk?
¹²Är inte du från urminnes tid (från öster), Herre (Jahveh), min Gud (Elohim), min Helige?
    Vi ska inte dö.
Herre (Jahveh), du har förordnat dem för dom
    och du Klippa (hebr. tsor) [ett omskrivet tilltal till Gud], har gjort dem till tuktan.
¹³Du som har ögon alltför rena för att se ondskan
    och som inte kan titta på det som är fel,
varför ser du då på när de handlar trolöst
    och förblir stilla när den onde slukar den som är mer rättfärdig än han?
¹⁴Varför gör du människan som havets fiskar,
    som krypen som inte har någon härskare över sig?
¹⁵De tar upp dem med sina fiskespön,
    fångar dem i sina nät
och samlar dem i sina fisketrålar
    och därför fröjdas de och jublar.
¹⁶Därför offrar de till sina nät och offrar till sina fisketrålar,
    eftersom deras mat är fet genom dessa redskap och deras mat riklig.
¹⁷Ska de få tömma sina nät
    och inte upphöra att kontinuerligt dräpa hednafolken?

De orättfärdiga kommer att straffas
¹[Detta stycke är bokens mittpunkt och centrala budskap.]

Jag ska inställa mig på min vaktpost,
    och ställa mig själv överst på befästningen.
Jag ska hålla utkik för att se vad han talar med mig
    och vad jag ska [som hans talesman] svara när jag blir tillrättavisad.

²Herren (Jahveh) svarade mig och sa:

Skriv ner synen (visionen) och gör den tydlig på skrivtavlor
    så att man enkelt kan läsa den. [Skrivtavlor av lera var vanliga vid den här tiden.]
³För ännu måste synen (visionen) vänta på sin bestämda tid.
    Den förkunnar om slutet och den ljuger inte (slår inte fel).
Om (ifall; även om) den dröjer,
    vänta på den,
för den kommer helt säkert (att komma)
    den ska inte försenas (förhalas, uppskjutas, utebli; inte dröja länge).

⁴Se, hans själ i honom [Babylon – den onda nationen – personifierad] är uppblåst [av högmod],
    den är inte rättfram (rak; behagar inte),
    men den rättfärdige (en rättfärdig) ska leva genom sin tro [i hans (Guds) trofasthet/stabilitet – hebr. emonah]. [Rom 1:17; Gal 3:11; Heb 10:38]

⁵Dessutom är vinet en förrädisk (trolös) bekantskap,
    den stolta människan består inte. [Ords 20:1]

Han som har stora önskningar är som Sheol (underjorden, de dödas plats),
    ja, i likhet med döden blir han aldrig tillfredsställd
utan samlar till sig länder
    och samlar åt sig folk på hög.

[Det ordspråksliknande uttrycket om vin är lite oväntat just här, samtidigt väldigt passande, och kopplas ofta till arrogans, begär och social orättvisa genom hela Bibeln, se 1 Sam 30:16; Ords 31:4-7; Jes 5:11-12, 22-23; Amos 6:6. Babylonierna blev också själva störtade under en vild fest där alkoholen flödade, se Dan 5. Den här typen av fylleri har bekräftats att den karaktäriserade babylonierna.]

Herrens andra svar
⁶[Genom alla tider har människor undrat över ondskan i världen. Habackuk har ställt frågor till Gud. Först handlade det om ondskan i Juda, se Hab 1:2-4. Senare undrar han hur Gud kan tillåta Babylon att invadera en nation som i jämförelse i alla fall är mer rättfärdig, se Hab 1:12-17. Habackuk inser att Gud är allsmäktig och håller sin hand över det som sker, se Jer 1:11-12.
    Följande stycke är som en sång som de nationer som drabbats av Babylons våld sjunger ut. De fem ve-ropen börjar alla med ett smädande (vers 6, 9, 12, 15, 19a), fortsätter med ett hot (vers 7, 11, 13, 16, 20) följt av kritik (vers 8, 10, 14, 17-19b).]

Ska inte alla dessa göra ett ordspråk mot honom
    och hånfullt begabba honom och säga:

Ve över den som utpressar
Ve den som förökar det som inte är hans! Hur länge?
    Och som fyller sig själv med tunga skulder [alternativ översättning: många löften]!
⁷Ska de inte plötsligt resa sig, de som ska ta ränta av dig,
    och vakna upp, de som ska skaka om dig och du ska bli deras byte?
⁸Eftersom du har fördärvat många länder,
    ska kvarlevan av folket fördärva dig,
på grund av blodskuld
    och för det våld som du har fört mot landet
    och mot staden och mot alla som bor därinne.

Ve över den girige och arrogante
⁹Ve den som får ondskans vinster för sitt hus (familj),
    så att han kan placera sitt bo högt
    i förhoppning om att bli befriad från ondskans makt.
¹⁰Du har planerat skam [istället för rikedom] för ditt hus [Davids hus]
    genom att förgöra (hugga av) många människor – du har syndat mot dig själv (din egen själ). [Kan syfta på Sydrikets 18:e regent Jojakim, se Jer 22:13.]
¹¹Stenen ska ropa från muren
    och bjälkarna i trävirket ska svara den.

[Även stenarna och virket i palatsen och husen i Babylon vittnar om hur de har förts dit på ett orättfärdigt sätt.]

Ve över den som har blod på sina händer
¹²Ve den som bygger en stad (befäst stad med mur – hebr. ir) med blod [blodsdåd].
    Ja, den som etablerar ett samhälle (by, mindre stad; en mötesplats – hebr. qirjah) med hjälp av orättfärdighet (missgärning).
¹³Är det inte så att detta är från Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot):
Folken tröttar ut sig för det som bränns upp i eld [Jer 51:58],
    ja, för ingenting [det som är förgängligt] sliter folkslagen.
¹⁴Ja, jorden ska uppfyllas av kunskapen (insikten, förståelsen) om Herrens (Jahvehs) härlighet (överflödande prakt; närvaro) [Hab 3:3-4],
    så som vattnen övertäcker [fyller] havet [Jes 11:9].

[Här citerar Habackuk profeten Jesaja som skriver om det kommande fridsriket där Messias ska regera från Jerusalem ut över hela jorden. Alla människor ska se Herren och få en djup personlig erfarenhet av hans härlighet.]

Ve över fyllon och våldsverkare
¹⁵Ve den som ger sin granne att dricka
    och lägger dit gift och gör honom drucken
    så att han ska kunna se hans nakenhet.
¹⁶Du är full av skam istället för ära.
    Drick du också och bli avklädd.
Bägaren i Herrens (Jahvehs) högra hand ska vändas till dig
    och smuts ska täcka din ära.
¹⁷Våldet som utförts mot Libanon [när du skövlade cederträden, se Jes 14:8; 37:24] ska täcka dig
    och vilddjurens fördärv som gjorde honom rädd,
på grund av människors blod
    och för våldet som gjorts mot landet,
mot staden
    och mot alla som bor därinne.

¹⁸Vilken vinning ger de skurna avgudarna, att den som gör dem har skurit ut det,
    ja, även gjutna avgudar och lögnens lärare,
att den som gör detta
    sätter sin tillit till stumma avgudar?


Ve över dem som tillber avgudar
¹⁹Ve den som säger till träet: "Vakna!"
    Till den stumma stenen: "Stå upp!"
Kan detta undervisa?
    Se, det är överdraget med guld och silver
    och det finns ingen ande (andedräkt, liv) i dess mitt.
²⁰Men Herren (Jahveh) är i sitt heliga tempel,
    låt hela jorden vara stilla (tyst) inför hans ansikte (i hans närvaro).

Herrens sista svar

Jag kommer att ta hand om Babylon
¹En bön (som sjungs – hebr. tefilah) av profeten Habackuk, till "shigjonot" [en melodi – kanske med flera tvära kast].

[Det hebreiska ordet shigjonot (plural av shiggaion) används bara här och i Ps 7:1. Det kan vara en musikalisk eller litterär term som beskriver innehållet eller hur sången ska framföras. Ordets rot är shagah som betyder "stappla och vingla som en drucken" eller "vandra vilse", se Ords 20:1; Ps 119:10. Det kan betyda att sången har tvära kast. Det stämmer textmässigt både för Habackuks bön och för Davids psalm. I så fall ska musiken musikaliskt återspegla detta i oregelbundenhet och tvära kast.]

²Herre (Jahveh),
    jag har hört talas om dig,
    jag vördar (står i beundran, fruktar) [dig] – Herre (Jahveh),
ditt verk (arbetet)
    mitt i åren – återuppliva (ge liv),
    mitt i åren – gör det känt (intim kunskap),
i vreden
    kom ihåg barmhärtighet.

[Av hela kapitlet är det bara denna första vers som är en bön till Gud att göra något, resterande verser beskriver Guds storhet och hur han har verkat. Bönen är dock inte en nostalgisk önskan att gå tillbaka till det som har varit – det bästa ligger framför! Att frasen "mitt i åren" (hebr. beqerev shanim) upprepas här är hebreiskans sätt att förstärka. Det kan vara ett uttryck för att Herren inte ska vänta till en bestämd tid, utan tidigare eller plötsligt utföra sitt arbete, se Hab 2:3.
    Det finns även en tolkning inom judendomen att Messias ska komma mitt i åren. Jorden förväntas existera i sitt nuvarande skick i 7 000 år, eftersom skapelseveckan är 7 dagar, och en dag är som tusen år, se Ps 90:4. Mitt i åren kan vara år 3 500 eller uppdelat på 4 + 3 (skapelsens och Gudomens grundtal) vilket är 4 000 år. Det är intressant att detta faktiskt är i trakterna av när Jesus (den utlovade Messias som GT profeterar om) kom till jorden. Den moderna hebreiska kalendern, som skapades på 1200-talet av rabbinen Maimonides, utgår från att skapelsen skedde 7 oktober 3761 f.Kr. (Det är dock flera antaganden i Maimonides beräkningar där vi inte kan veta exakt när skapelsen skedde.) I den gregorianska kalendern motsvaras t.ex. år 2025-2026 av år 5786 i den hebreiska kalendern.]

³Gud (Eloha) [singular för Elohim – den ende Guden] kommer från Teman [öster om Israel – där solen går upp; dvs. en ny dag/tid]
    och den Helige från berget Paran [på Sinaihalvön; språket speglar uppenbarelsen på Sinai berg, se 5 Mos 33:2].

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Hans härlighet täcker himlarna
    och jorden är full av hans lovprisning.
⁴Ett sken (strålglans) – som ljuset, blev synligt [när Gud träder fram],
    strålar gick ut från hans hand,
    där var hans kraft gömd.
⁵Framför honom går pesten,
    feber (en brinnande flamma – hebr. reshef) går fram vid hans fötter (följer i hans spår).

[Reshef är också namnet på den kanaanitiska guden för feber och pest. Han är välkänd från ugaritiska, feniciska (identifierad med Apollo) och arameiska inskriptioner. Han är också associerad med den babyloniska guden Nergal, som var förknippad med pest. I forntida näraöstlig mytologi åtföljs gudarna som går i strid ofta av två följeslagare.]
⁶Han står och jorden skakar,
    en blick och hednafolken darrar
och de eviga bergen slås i bitar,
    de urgamla höjderna böjer sig.
    Hans vägar är eviga.

⁷[Första och enda gången profeten talar i första person i vers 3-15.]
Jag ser Koshans tält under hemsökelse,
    förhängena (tältdukarna) i Midjans land darrar (bävar).

[Detta är enda gången Koshan nämns. Att "tält" används gör att det troligen avser en nomadisk stamgrupp. Eftersom den förekommer parallellt med Midian, kan man anta att deras territorium också låg i söder.]
⁸Herre (Jahveh), är din vrede (vänd) mot floder?
    Är din ilska upptänd mot floderna
eller din vrede mot havet?
    Eftersom du rider på dina hästar,
    dina vagnar med frälsning (räddning)?
⁹Din båge är helt naken,
    ederna är dina ords stav.

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Du klyver jorden med floder.
     ¹⁰Bergen har sett dig och de skälver,
stormar av vatten dränker (flödar över så att vattnet täcker allting),
    djupen ger sin röst (talar) och lyfter upp sina händer högt (i en gest av att ge upp).
¹¹Solen och månen står stilla i sina boningar,
    vid ljuset av dina pilar när de far fram,
    som strålglansen av dina skinande spjut.
¹²Du marscherar genom världen i harm,
    du tröskar hednafolken i vrede.
¹³Du har kommit för att befria ditt folk,
    för att befria dina smorda.
Du krossar husets ledare (ordagrant huvudet) hos de onda,
    du avtäcker från grunden ända upp till nacken (du blottlägger hela den ondes hus).

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

¹⁴Du har genomborrat huvudet på hans hövding (by, landsbygdsfolk – hebr. perez) [ovanligt ord], med hans egen stav (folkstam – hebr. mateh),
    han som har kommit som en virvelvind för att förskingra mig,
    vars glädje är att förtära de fattiga i hemlighet.
¹⁵Du har trampat havet med dina hästar,
    skummet (det bubbliga, virvlandet) av mäktiga vatten.

¹⁶Jag hör [Gud tala, se vers 2], och min kropp skakar (jag blir illamående),
    mina läppar darrar vid ljudet,
    mina ben ruttnar (ordet betyder även reumatism)
och jag skakar där jag står.

Jag ska ändå vila (vara i ro – hebr. noach; snarlikt Noas namn, se även 1 Mos 8:4) på olyckans dag
    när han [babylonierna] kommer över folket [israeliterna] som han invaderar.

¹⁷[Nu följer sex strofer som beskriver olyckor i ökad allvarsgrad, från förlorad fikonskörd till tomma stall. Fikon var liksom vindruvor en delikatess, men inte en oumbärlig sådan. Olivolja användes i matlagning och oljelampor. Korn och vete var basföda och får och boskap en stor ekonomisk tillgång som gav mjölk, ull och kött. Att mista någon av dessa resurser vore svårt nog, men att förlora alla inkomstkällor skulle ha inneburit en total katastrof. Habackuk visste dock att människan inte bara ska leva av bröd, se 5 Mos 8:3; Fil 3:7-8.]

För även

om fikonträdet inte blommar (knoppas)
    och vinrankan inte ger frukt,
om olivträdets skörd slår fel (ljuger)
    och fälten inte ger mat,
om småboskapen (fåren och getterna) saknas i fållan
    och inga djur (kor, oxar, åsnor, hästar) finns i stallen [2 Kor 4:8-9],

¹⁸så vill jag ändå jubla (triumfera; hoppa av glädje) i Herren (Jahveh),
    jag vill fröjdas (glädja mig) i min frälsnings Gud (Elohim)! [Luk 1:47] [Det hebreiska ordet för att fröjdas innebär att "cirkla runt", dvs. att dansa i glädje och fröjd.]

¹⁹Herre Herre (Jahveh Adonai) ["Allsmäktige Herre" – betonar på ett speciellt sätt Guds makt och majestät] är min styrka [Ps 27:1]
    och han gör mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
    och låter mig vandra på mina höga platser. [Ps 18:34]

Till (för) ledaren med stränginstrument.

[Ledaren (hebr. natsach) beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren. Avslutningen liknar många av inledningarna till psalmerna, se t.ex. Ps 4:1; 6:1; 54:1. Att den kommer efter psalmen (till skillnad från Psaltaren) beror troligtvis på det kiastiska mönstret, och att den hör ihop med bokens inledande fras, se Hab 1:1. Detta är enda tillfället utanför Psaltaren som Guds personliga namn (Jahveh) följt av hans titel (Adonai) används, se Ps 16:2; 68:21; 109:21; 140:8; 141:8.]

Tillbaka upp

---

Ps 136:1-26

Psalm 136 – Tacka Herren för hans nåd

Varje vers i den 26 verser långa psalmen avslutas med den hebreiska frasen: ki olam chesed. Det blir som en refräng som ordagrant översatt är: "för hans nåd – evig", och beskriver hur Guds nåd och trofasta kärlek är evig. Denna psalm är antifonal, dvs. en ledare sjunger först en fras som sedan församlingen/kören svarar på. Detta föreskrevs av David, och praktiserades 500 år senare, se Neh 12:24.

Författare: Okänd

Struktur:
1. Tacka Gud, vers 1-3
2. Tacka Gud som skapar, vers 4-9
3. Tacka Gud som leder och skyddar, vers 10-22
4. Tacka Gud som förser, vers 23-25
5. Tacka Gud, vers 26

¹Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahveh), för han är god,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
²Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] gudarnas Gud (Elohei elohim),
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
³Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] herrarnas Herre (Adonai Adonim),
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).

⁴Till honom som ensam gör stora mirakler,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
⁵Till honom som gjort (skapat) himlarna med förstånd (kunskap),
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
⁶Till honom som har fördelat (spridit ut, expanderat) jorden ovanpå vattnet [se Job 37:18],
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
⁷Till honom som gjort stora ljus [plural],
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
⁸Till honom som gjort solen att råda över dagen,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
⁹Till honom som gjort månen och stjärnorna att råda över natten,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).

¹⁰Till honom som slog Egyptens förstfödda,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
¹¹Till honom som förde ut Israel ifrån dem [Egypten],
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
¹²Med stark hand och med uträckt arm,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
¹³Till honom som delade Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet] i två delar,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek),
¹⁴och lät Israel gå mitt igenom det [Röda havet],
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
¹⁵Till honom som skakade ner (skingrade, kringströdde – hebr. naar) farao och hans här i Vasshavet,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
¹⁶Till honom som ledde sitt folk genom öknen,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
¹⁷Till honom som störtar stora kungar,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
¹⁸Till honom som störtar mäktiga kungar,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek):
¹⁹Amoréernas kung Sichon,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek),
²⁰och Basans kung Og,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
²¹Till honom som gav deras [kungarnas] land till arvedel,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
²²Ja, till en arvedel åt sin tjänare Israel,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).

²³Till honom som kom ihåg oss i vår ringhet [när vi var slavar],
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
²⁴Till honom som befriade oss från våra fiender (motståndare),
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
²⁵Till honom som ger bröd (mat) till allt kött (allt levande)
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).

²⁶Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] himmelens Gud (El),
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).

Tillbaka upp

---

Ords 30:10

¹⁰Förtala inte en tjänare inför hans herre,
    då kommer han att förbanna dig [p.g.a. din falska anklagelse mot honom],
    och du är skyldig [får böta, betala priset för ditt förtal].

Tillbaka upp

---

Upp 9:1-21

Avgrunden öppnas – helvetet bryter lös på jorden

Den femte basunen – första veropet

Ibland drabbas Israel av gräshoppsinvasioner. Bilden är från Ein Gedi vid Döda havet 2013, då en stor svärm drog fram från Nordafrika.

¹[Hittills har plågorna indirekt påverkat mänskligheten. Från och med den femte basunen riktar sig plågorna mot människorna. I den judiska världsbilden finns himlen ovan, och dödsriket under jorden. Nu släpps demoniska makter upp ur jorden som liknas vid gräshoppor och skorpioner. När de sjuttio utsända lärjungarna återvänder till Jesus förundras de över att demonerna lyder dem. Jesus säger då att han har sett Satan slungas ner från himlen. Sedan liknar han de onda andemakterna vid just skorpioner och ormar, se Luk 10:17-19.]

Den femte ängeln blåste [i sin basun]. [Den femte basunen motsvarar också det första veropet, se Upp 8:13.]

Då såg jag en stjärna som hade fallit från himlen ner på jorden [kan syfta på Lucifer, se Jes 14:12], och den fick nyckeln till avgrundens brunn (det bottenlösa djupet).

[Gr. abyssos är de dödas plats, se Rom 10:7. Det är också ett fängelse för demoner, se Luk 8:31; 2 Pet 2:4. Det är där Satan kommer att bindas i 1 000 år, då Jesus regerar på jorden, se Upp 20:1-3. Det är ur avgrunden vilddjuret stiger upp, se Upp 11:7; 17:8. Avgrunden är inte samma sak som "eldsjön", den slutgiltiga platsen för Satan och alla som följer honom, se Upp 20:10. Avgrunden är en andlig, dold värld som står under Guds auktoritet, se Upp 20:1. Johannes ser inte själva fallet av stjärnan. Den är redan på jorden och kan referera till stjärnan Malört i föregående kapitel, se Upp 8:10-11, ängeln med nyckeln, se Upp 20:1 eller Satan, se Upp 12:4; Jes 14:12.]

²Den öppnade avgrundens brunn, och rök steg upp ur brunnen som röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av röken från brunnen. ³Ur röken kom gräshoppor ut över jorden, och de fick samma makt som skorpionerna på jorden. ⁴De blev tillsagda att inte skada markens gräs eller något annat grönt eller något träd, utan bara de människor som inte hade Guds sigill på pannan. ⁵De fick inte tillåtelse [av Gud] att döda dem, men de fick plåga dem i fem månader [en begränsad tid, motsvarar en naturlig gräshoppas livslängd], och smärtan från dem var som smärtan när en skorpion sticker en människa. ⁶I de dagarna ska människorna söka döden men inte finna den, de ska längta efter att dö men döden ska fly ifrån dem.

Leiurus quinquestriatus i Negevöknen i Israel. Skorpionen kallas dödsskorpion eftersom arten är en av de giftigare.

⁷Gräshopporna såg ut som hästar rustade till strid. På sina huvuden hade de något som liknade segerkransar av guld, och deras ansikten var som människors ansikten. ⁸De hade hår som kvinnor, tänder som lejon ⁹och bröstpansar som av järn. Och dånet från deras vingar var som dånet från stridsvagnar med många hästar som rusar fram till strid. ¹⁰De hade stjärtar och gaddar som skorpioner, och i stjärten låg deras makt att skada människorna i fem månader. ¹¹Som kung över sig har de avgrundens ängel, som på hebreiska kallas Abaddon och på grekiska Apollyon. [Båda orden betyder "förstörare" och syftar på döden eller Satan, se även Job 26:6; 28:22; Ords 15:11.]

¹²Det första veropet är över. Se, efter det kommer två till.

Den sjätte basunen – andra veropet
¹³Den sjätte ängeln blåste [i sin basun]. [Den sjätte basunen motsvarar också det andra veropet, se Upp 8:13; 11:14.]

Då hörde jag en röst från de fyra hornen på guldaltaret inför Gud, ¹⁴och den sa till den sjätte ängeln som hade basunen: "Släpp lös de fyra änglar som är bundna vid den stora floden Eufrat."

¹⁵De fyra änglarna som hade hållits redo för den timmen, den dagen, den månaden och det året släpptes lösa för att döda en tredjedel av människorna. ¹⁶Antalet ryttare i dessa ryttarhärar var tjugo tusen gånger tiotusen (200 miljoner). Jag hörde deras antal. [När Johannes skrev detta var hela jordens befolkning omkring 200 miljoner och den romerska armén 300 000. En armé på 200 miljoner ryttare måste ha varit en ofattbar siffra som, om den ska tolkas bokstavligt, först kunde bli aktuell när jordens befolkning ökade till miljarder på 1900-talet.]

¹⁷I min syn såg hästarna och deras ryttare ut så här: ryttarna hade eldröda, mörkblå och svavelgula bröstpansar. Hästarna hade huvuden som lejon, och ur deras munnar kom eld, rök och svavel. ¹⁸Av dessa tre plågor – elden, röken och svavlet som kom ur deras munnar – dödades en tredjedel av människorna. ¹⁹Hästarnas makt ligger i deras mun och deras svansar, för deras svansar liknar ormar och har huvuden, och med dessa gör de skada.

²⁰[Den sjätte basunen har ljudit och den andra serien av verop går mot sitt slut. Man skulle kunna tro att fem månaders plågor, se vers 5, följt av död från eld och svavel skulle ha fört människorna till omvändelse. I stället beskrivs hur man fortsätter med samma förakt för Gud och hans bud. Det mest skrämmande med Upp 9 är kanske inte basundomarna, utan synden som människorna fortsätter med.]

Resten av människorna [två tredjedelar, se vers 15], de som inte dödades av dessa plågor, omvände sig ändå inte från sina händers verk.

De slutade inte att tillbe onda andar (demoner)
    och avgudar (avbilder) av guld, silver, brons, sten och trä
    som varken kan se eller höra eller gå. [2 Mos 20:4]
    [Bakom de skapade avgudabilderna som dyrkas finns en ond makt, se 1 Kor 10:19-22. Ordet avbild refererar tillbaka till bildförbudet i 2 Mos 20:4. En avbild är en kopia av det verkliga. Här omfattas även falska idéer och tankar om Gud.]

²¹De omvände sig inte från (förändrade inte sitt tänkesätt mot):

mord,
droger (svartkonst, ockult verksamhet),

[Det grekiska ordet pharmakos, vårt ord farmaceut kommer från detta ord. Ofta kombinerades droger och magi, så därför översätts ordet ibland till svartkonst, se Gal 5:20; Upp 18:23; 21:8]

sexuell omoral

[Det grekiska ordet porneia används här och grundordet betyder "att sälja sig till slaveri". Vårt ord "pornografi" är ett sammansatt ord av just detta ord porneia och grafo, som betyder "något skrivet eller tecknat", dvs. en beskrivning antingen i text eller grafiskt av någon som säljer sig sexuellt.]

och stölder.

[Den mänskliga synden kan delas in i två kategorier – synd mot Gud och synd mot människor, se Luk 10:27. Vers 20 handlar om avgudadyrkan – att inte älska Gud och sätta honom främst, den första delen av de tio budorden, se 2 Mos 20:1-10. Vers 21 berör synder mot andra människor – att inte älska sin medmänniska, den andra delen av de tio buden, se 2 Mos 20:12-17. Här känner vi igen buden att inte mörda, att inte begå äktenskapsbrott och att inte stjäla. Johannes lägger även till en punkt som handlar om ockult verksamhet med droger. Häxkonst och missbruk av droger hör hemma i den här kategorin, eftersom det påverkar andra människor negativt. Dessa punkter beskriver utvecklingen i ett gudsfrånvänt samhälle. Som det går med religionen, så blir det med moralen.]

Tillbaka upp