Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Parallell - söndag 21/12

Heb 7-10


Heb 7-10

Melkisedeks prästämbete
1[Melkisedek har introducerats i tidigare kapitel. Nu sker en grundligare genomgång som visar att han är en förebild till Jesus. Melkisedek nämns bara två gånger i GT. Han dyker plötsligt upp i berättelsen om Abraham, se 1 Mos 14:18-20 och citeras i Ps 110 som är messiansk. De första tre verserna i detta kapitel är en enda vers i grekiskan.]

För denne Melkisedek,
    kung i Salem [kortare namnform av Jerusalem, se Ps 76:3],
    präst åt Gud den Högste,
    den som mötte Abraham på hans väg tillbaka efter segern över kungarna och välsignade honom,
     2den som Abraham gav tionde av allt [segerbyte],
    först och främst, som hans namn betyder
        är han "rättfärdighetens kung",
    han är även Salems kung,
        det vill säga "fridens kung",
     3utan far,
    utan mor,
    utan släktregister,
    hans dagar har ingen början,
        hans liv har inget slut:
    han är som Guds Son,
och förblir präst för evigt.
4Se hur stor han är, om till och med vår stamfar Abraham
    gav honom tionde av sitt bästa byte.
5De av Levis söner (ättlingar) som blir präster har ett bud enligt lagen [gr. nomos – Torah, Moseböckerna] att få tionde av folket [4 Mos 18:21-32],
    alltså av sina bröder [judiska landsmän],
    trots att de också härstammar från Abraham.
6Men Melkisedek, som inte var av deras släkt,
    fick tionde av Abraham
    och välsignade honom som hade fått löftena.

[På samma sätt behöver inte Jesus vara från Levi stam.]
7Ingen kan förneka att det är den lägre [Abraham]
    som blir välsignad av den högre [Melkisedek, som i sin tur är en förebild till Jesus].
8I ena fallet är det dödliga människor [levitiska präster, vers 5] som får tionde,
    i det andra är det en som har fått vittnesbördet att han lever.
9Man kan säga att även Levi, som tar emot tionde,
    själv har gett tionde genom Abraham,
10eftersom han fanns till som ofödd i sin förfaders kropp
    när Melkisedek mötte honom.

Ett evigt prästerskap
11Om nu fullkomlighet hade gått att nå genom den levitiska prästtjänsten – och på den grunden fick [det judiska] folket lagen [undervisningen i Moseböckerna] – varför måste det då uppstå en annan präst, en som Melkisedek, en som inte sägs vara som Aron? 12För om prästtjänsten förändras (får en ny ordning) måste lagen [instruktionerna vad gäller prästtjänsten] också bli förändrad. 13Han som det talas om hör till en annan stam, och från den stammen har ingen gjort tjänst vid altaret. 14Det är tydligt att vår Herre har kommit ur Juda stam, och Mose har inget sagt om präster från den stammen.

[Jesus kommer från Juda stam, se Matt 1:2; Luk 3:33. När Jakob välsignar och profeterar över sina söner i 1 Mos 49 ges fler detaljer kring varför Juda räknas som den förstfödde. Förstfödslorätten togs från Ruben eftersom han låg med sin fars bihustru. Den gick förbi Simeon och Levi på grund av deras grymhet när de mördade en hel by efter att Dina hade våldtagits. Därför blev Juda räknad som förstfödd. En strof i välsignelsen från vers 10 pekar tydligt på Jesus: "Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga."]

15Ännu tydligare blir det när det uppstår en annan präst som Melkisedek, 16en som inte har blivit präst genom lagbud om härstamning utan genom kraften i ett oförstörbart liv. 17Han får nämligen vittnesbördet:
Du är präst för evigt,
    på samma sätt som Melkisedek.
[Ps 110:4, detta är tredje gången samma passage citeras, se Heb 5:6; 6:20.]
18Så åsidosätts ett tidigare bud eftersom det var svagt och kraftlöst – 19för lagen [Torah] åstadkom aldrig något fullkomligt – och ett bättre hopp har kommit, och genom det kan vi närma oss Gud.

20Dessutom kom det inte utan ed. De andra blev präster utan ed, 21men Jesus har blivit det genom en ed av den som sa till honom:
Herren har gett sin ed
    och ska inte ångra sig:
Du är präst för evigt.
[Ps 110:4]
22Så mycket bättre är det förbund för vilket Jesus är garant.

23De andra prästerna har blivit fler och fler, därför att döden hindrade dem från att stå kvar i sin tjänst. 24Men eftersom han [vår överstepräst Jesus] lever för evigt, har han ett permanent (oföränderligt) prästadöme. 25Därför kan han fullständigt (helt och fullt, nu och för all framtid) frälsa (hela, bevara, upprätta, försörja) dem som kommer till Gud genom honom, för han lever alltid och kan vädja för dem (gripa in och medla, be för vår skull).
     26Det var nödvändigt att vi fick en sådan överstepräst: helig, oskyldig, inte nedsmutsad av synd, skild från syndare och upphöjd över himlarna. 27Han behöver inte göra de dagliga offren, som de andra översteprästerna, först för sina egna synder och sedan folkets. Detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv. 28Lagen insätter svaga människor som överstepräster, men ordet som bekräftades med ed och kom efter lagen, insätter Sonen, som är fullkomlig för evigt.

Jesus är vår överstepräst
1Här är huvudpunkten (det viktigaste) i det vi säger:
Vi har en sådan överstepräst som sitter
    på högra sidan om Majestätets tron i himlarna,
2och som tjänar i helgedomarna,
    det sanna tabernaklet som Herren själv och ingen människa har rest.

[Detta är brevets huvudpunkt, det är även det kiastiska centrumet. Två huvudtankar finns här: Jesus sitter ner och han tjänar.
    1. Uttrycket "att Jesus sitter" kommer från Ps 110:1. Detta har beskrivits i Heb 5:1-10 och Heb 7:1-28. Det fanns inga stolar i tabernaklet eftersom prästen aldrig blev klar med sina sysslor. Varje upprepat offer var en påminnelse om att inget offer gav fullständig frälsning. Blodet från djur som offrades tog inte bort skulden, den bara täckte den. Jesus är den som tar bort världens synd, se Joh 1:29. Att Jesus som överstepräst sitter ner beskriver att hans verk är fullbordat, i kontrast till Aron som står och gör tjänst, se Heb 10:11.
    2. Att han tjänar i det himmelska tabernaklet beskrivs i nästa sektion, se Heb 9:1-10:18.]
3En överstepräst blir insatt för att frambära gåvor och offer, och därför måste också den Smorde (Messias, Kristus) ha något att bära fram. 4Hade han nu varit på jorden skulle han inte ens vara präst, eftersom det redan finns andra som bär fram de offergåvor som lagen [Torah] föreskriver. 5De gör tjänst i en helgedom som bara är en kopia (prototyp, modell) och en skuggbild av den [verkliga och sanna] himmelska helgedomen. För även när Mose höll på att bygga tabernaklet blev han varnad av Gud:
Se till att du gör allt efter den förebild (det mönster, den ritning)
    som du har fått se på berget. [2 Mos 25:40]
6Men nu har den Smorde (Messias, Kristus) ett högre prästämbete, liksom han också är medlare för ett bättre förbund [än det gamla] som är grundat på bättre löften. [Alla Guds löften är goda, men dessa har än större välsignelser.]

Löftet om ett förnyat förbund
7För om det första förbundet [kontraktet som gavs till Israel genom Mose på berget Sinai] hade varit utan brist, skulle det inte behövas ett andra. 8Men Gud förebrår dem när han säger [genom profeten Jeremia]:
Se, dagar ska komma, säger Herren,
    då jag ska sluta ett nytt (bättre) förbund (kontrakt)
    med Israels hus [de tio norra stammarna] och med Juda hus [i söder].

[Jeremia levde i en tid då israeliterna var splittrade i det norra riket, Israel, och det södra, Juda. Löftet om ett förnyat förbund handlar också om att läka såren mellan Guds folk, i Jesus finns försoning, se 2 Kor 5:19.]

9Det ska inte vara som det förbund jag slöt med deras fäder
    den dag jag tog deras hand och förde dem ut ur Egyptens land,
    för de blev inte kvar i förbundet med mig,
    så jag brydde mig inte om dem, säger Herren.

10Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid
    ska sluta med Israels hus, säger Herren:
Jag ska lägga mina lagar [min undervisning, Torah – gr. nomos] i deras sinne
    och skriva dem [lagarna, undervisningen] i deras hjärtan.
Jag ska vara deras Gud,
    och de ska vara mitt folk.
11Då ska ingen mer behöva undervisa sin landsman eller sin broder och säga:
    "Lär känna Herren!"
Alla kommer att känna mig,
    från den minste av dem till den störste,
12för jag ska i nåd förlåta deras missgärningar (orättfärdighet, allt felaktigt handlande)
    och aldrig mer minnas deras synder.

[Jer 31:31-34. Detta är det längsta GT-citatet i NT.]
13När han talar om något nytt (bättre) [det förnyade förbundet], har han därmed förklarat det första [förbundet] föråldrat (utslitet, gammalt). Det som blir gammalt och föråldrat är på väg att (nära att) försvinna.

[Templet i Jerusalem blev förstört av romarna 70 e.Kr. Den judiske historikern Josefus skriver att de dagliga offren upphörde 5 augusti det året. Uttalandet att det gamla "är på väg att försvinna", och presensformen i Heb 9:6-9, att prästen "tjänar nu" i templet, kan antyda att templet fortfarande stod i Jerusalem när Hebreerbrevet skrevs.]

En ny gudstjänst
1Det första förbundet hade sina regler för gudstjänsten och sin jordiska helgedom.

Det jordiska tabernaklets utformning

Skiss över tabernaklet med de två rummen som skildes åt med ett draperi, förlåten. Ingången till tabernaklet var alltid från öster, och täcktes av ett draperi.

2[Mose fick noggranna instruktioner för hur tabernaklet skulle utformas. Den andra halvan av Andra Moseboken ägnas åt dessa detaljer. Ett annat namn på tabernaklet var "uppenbarelsetältet" eller mer ordagrant översatt "mötestältet", se t.ex. 2 Mos 33:7. Ordet beskriver tältets funktion att vara en mötesplats mellan Gud och människa. Det är denna ursprungliga mötesplats som beskrivs. Senare byggdes templet i Jerusalem, men det är inte det författaren skildrar. Där fanns varken Arons stav eller krukan med mannat eller lagens tavlor, som för länge sedan hade gått förlorade.]

Ett tabernakel [en Guds boning – ett tält där Gud uppenbarar sig och möter människan] inreddes med ett första rum som kallades det heliga. Där stod:
ljushållaren [menoran – den sjuarmade ljusstaken, se 2 Mos 25:31-39]
och bordet [2 Mos 25:23-30]
    med skådebröden [2 Mos 25:30; 3 Mos 24:5-8].
3Men bakom det andra förhänget (draperiet) [det som även kallas förlåten] fanns ett rum som kallades det allra heligaste [2 Mos 26:31-34]. 4Dit hörde [räknades]:
det förgyllda rökelsealtaret
[2 Mos 30:1-6. Rökelsealtaret, som var helt klätt i guld, stod vid förhänget i det första rummet, men förknippas med det inre allra heligaste rummet, eftersom det användes på försoningsdagen då översteprästen gick in i det allra heligaste, se 3 Mos 16:13.]
och [där stod] förbundsarken,
    som var överdragen med guld på alla sidor [2 Mos 25:10-22].
I arken fanns:
    en guldkruka med mannat [2 Mos 16:33-34],
    Arons stav som hade grönskat [4 Mos 17:1-11]
    och förbundets tavlor [2 Mos 25:16; 40:20].

I Timna park, strax norr om Eilat i södra Israel, finns en fullskalig modell över tabernaklet.

5Ovanpå den [arken] stod härlighetens keruber [änglar med vingar som representerade Guds närvaro, se Hes 9:3] som överskuggade nådastolen [det guldbeklädda locket på förbundsarken].

[Det var här översteprästen stänkte blod för att försona synden en gång per år under försoningsdagen – jom kippur, se Rom 3:25; 2 Mos 25:18-22.]
Men vi kan inte gå in på alla detaljer runt detta nu.

6Så var det ordnat. I det första rummet går prästerna ständigt in och förrättar sin tjänst. [Olivolja skulle fyllas på i ljusstaken som tändes varje kväll och lyste fram till morgonen, se 2 Mos 27:20-21. De tolv skådebröden byttes ut varje sabbat, se 3 Mos 24:5-8. Dagligen offrades två lamm, se 4 Mos 28:3; 2 Mos 29:38-42.] 7I det andra rummet är det bara översteprästen som går in, en gång om året [på försoningsdagen – jom kippur, se 3 Mos 16:12-16], och då aldrig utan blod som han bär fram för sina och folkets oavsiktliga synder.

8Därigenom visar den helige Ande att vägen in i det allra heligaste ännu inte är uppenbarad så länge det första rummet består.

[Själva existensen av ett yttre rum som skyddade det allra heligaste visar att Gamla testamentets ceremonier och regler begränsade tillgängligheten till Guds närvaro. När Jesus dog på korset brast förlåten uppifrån och ner, se Matt 27:50-51.]

9Detta [den yttre delen av tabernaklet, det heliga] är en bild (liknelse, illustration, parallell) av den tid som nu är [första förbundet], när gåvor och offer bärs fram som inte kan rena samvetet hos den som förrättar tjänst. 10Dessa [yttre ceremonier och ritualer] rör bara mat och dryck och olika reningar [ceremoniella reningsdop och bad]. De var yttre regler (för kroppen) som skulle följas fram till tiden för en bättre ordning [ett bättre förbund].

Det himmelska tabernaklet
11[Det verkliga templet, det allra heligaste, där Gud själv bor, finns i himmelen. Det är dit som Jesus har gått in, inte som den jordiska översteprästen "med blodet av bockar och kalvar", utan med sitt eget blod. På försoningsdagen (jom kippur) offrade översteprästen just en bock och en tjur.]

Men nu har den Smorde (Messias, Kristus) kommit som överstepräst för det goda som skulle komma. Genom det större och fullkomligare tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen, 12gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. 13Om nu redan blodet av bockar och tjurar [3 Mos 16:14-16] och askan från en [röd] kviga [4 Mos 19:2, 17-18] kan stänkas på de orena och helga till yttre renhet, 14hur mycket mer ska då inte den Smordes (Messias, Kristi) blod rena våra samveten från döda gärningar så att vi tjänar den levande Guden? Han har genom den evige Anden [den helige Ande eller Jesu Ande] framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.

[Uttrycket "den evige Anden" kan tolkas som en referens till "den helige Ande" eller "Jesu Ande". Utifrån Heb 7:18-19 och sammanhanget, där kontrasten är mellan de temporära jordiska offren och det eviga himmelska offret, syftar det troligtvis på Jesu Ande. Se även Rom 1:3; 1 Tim 3:16; 1 Pet 3:18.]

Var det nödvändigt för Jesus att dö?
15Därför är den Smorde (Messias, Kristus) medlare för ett förnyat förbund, för att de som är kallade [oavsett nationalitet, se Apg 2:39] ska få det utlovade, eviga arvet, när han nu med sin död har friköpt oss från överträdelserna under det första [gamla] förbundet. 16Där det finns ett testamente [samma ord som översatts "förbund" i föregående vers] måste man visa att den som har upprättat det är död. 17Först vid hans död blir testamentet giltigt, för det träder inte i kraft så länge han lever.
18 [Hur Mose renar det jordiska, hör ihop med hur Jesus renar det himmelska, se vers 23-24.]
På samma sätt var det med det första testamentet (förbundet). Det var tvunget att instiftas (öppnas) med blod [från offerdjur för att träda i kraft]. 19När Mose hade förkunnat lagens alla bud för hela folket, tog han blodet av kalvar och bockar tillsammans med vatten, scharlakansröd ull och isop och stänkte det både på själva bokrullen och på allt folket.
20Han sa:
    Detta är blodet för det förbund som Gud har befallt er att hålla. [2 Mos 24:8]

21På samma sätt stänkte han blod på tabernaklet och alla gudstjänstföremålen. 22Så renas enligt lagen [Torah] nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.

[Detta är styckets centrum och svarar på frågan varför det var nödvändigt för Jesus att dö.]
23Alltså måste [de jordiska] avbilderna (exemplen, kopiorna) av det [verkliga] som finns i himlen renas med dessa medel, men de himmelska tingen själva måste renas med bättre offer än så. 24För den Smorde (Messias, Kristus) gick inte in i en helgedom som är gjord av människohand och som bara är en bild (modell, kopia) av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. 25Inte heller skulle han offra sig flera gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget.
26I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger sedan världens nedkastande [gr. apo kosmos katabole – dvs. från syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades]. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidsåldrarnas slut för att genom sitt offer utplåna synden.

27På samma sätt som det är bestämt att alla människor ska dö (det väntar alla) [Rom 6:23] och sedan dömas, 28så blev den Smorde (Messias, Kristus) offrad en gång för att bära mångas synder [Jes 53:12]. Han ska bli synlig (träda fram) en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa (befria) dem som väntar på (längtar innerligt med förväntan efter) honom.

Jesu offer
1Lagen [undervisningen i Moseböckerna] ger en skuggbild [en föraning, de grova konturerna] av det goda som kommer [i Jesus som en överstepräst, se Heb 9:11], men inte av tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan aldrig lagen, genom de offer som man år efter år bär fram på samma vis [på försoningsdagen – jom kippur, 3 Mos 16:12-16], fullkomna dem som träder fram [till altaret]. 2I så fall skulle man väl ha slutat offra [dessa årliga offer], eftersom de som tjänstgör då redan hade varit renade en gång för alla och inte längre skulle ha haft några synder på sitt samvete? 3Men nu ligger i offren en årlig påminnelse om synderna, 4för tjurars och bockars blod kan omöjligt (har ingen kraft att) utplåna synder. 5Därför säger den Smorde (Messias, Kristus) när han träder in i världen [blev en människa]:
Offer [med djur] och gåvor [mat- och dryckesoffer] ville du inte ha,
    men du har berett mig en kropp [för att offras].
6Brännoffer och syndoffer gladde dig inte.
7Då sa jag: Se, jag har kommit för att göra din vilja, Gud.
    I bokrullen står det skrivet om mig.
[Ps 40:7-9]
8Först säger han: "Offer och gåvor, brännoffer och syndoffer ville du inte ha, de gladde dig inte." Det trots att de frambärs enligt lagen. 9Sedan säger han: "Se, jag har kommit för att göra din vilja." Han upphäver det första för att upprätta det andra. 10Och i kraft av den viljan är vi helgade (avskilda till tjänst för Gud), genom att Jesu den Smordes (Messias, Kristi) kropp har offrats en gång för alla.

11[I vers 1 beskrevs det årliga offret "år efter år", här det dagliga offret, se Heb 7:27.]

Alla andra präster står och förrättar sin tjänst dag efter dag och bär gång på gång fram samma offer som aldrig kan ta bort synderna. 12Men när denne [präst, Jesus] framburit ett enda offer för synderna för all framtid, "satte han sig ner vid Guds högra sida" [Ps 110:1], 13där han nu väntar på att "hans fiender ska läggas som en fotpall under hans fötter" [Ps 110:1]. 14För genom ett offer har han fulländat (gjort sitt verk av mognad i) dem som är helgade (avskilda för helig tjänst). 15Den helige Ande vittnar om detta för oss, för han har sagt:
16Detta är det förbund som jag ska sluta med dem
    efter dessa dagar.
Jag ska lägga mina lagar [min undervisning] i deras hjärtan,
    och jag ska skriva dem [lagarna, undervisningen] i deras sinnen (förstånd, tankar).
[Jer 31:33. Samma citat som i Heb 8:10, dock är hjärta och sinne i omvänd ordning. Det förnyade förbundet är inte skrivet på stentavlor utan i hjärtat och förvandlar inifrån och ut, se 2 Kor 3:1-3.]
17Sedan säger han [i nästa vers]:
Deras synder (vandring bort från Gud) och deras laglöshet (överträdelser mot budorden)
    ska jag inte längre komma ihåg.
    [I det första förbundet var den ihågkommen varje år, se vers 3.]
[Jer 31:34]
18Nu när det finns förlåtelse för dessa [synder], finns det inte längre något [behov av] offer för synd.

Uppmuntran och varning – håll fast vid tron
19Därför, syskon (bröder och systrar i tron), har vi frimodighet att gå in [kan vi med rättfram tillförsikt komma in, se 1 Joh 5:14] i det allra heligaste – i [och genom; i kraft av] Jesu blod [den helgade platsen där Jesus sitter vid Faderns högra sida liknas vid tabernaklets innersta rum där de högheliga föremålen förvarades], 20detta då han öppnat (invigt, helgat) en ny (nyslaktad) och levande väg för oss genom förlåten (förhänget) – det vill säga sin kropp (sitt kött). [Draperiet som avskilde det allra heligaste delades mitt itu uppifrån och ner när Jesus dog på korset för vår skull. Endast här förekommer förstärkningen "nyslaktad" i beskrivningen av en ny väg – Jesus utgjorde slaktoffret.]

21När vi nu har en [sådan] stor [underbar] överstepräst över Guds hus:
22Låt oss [då] gå fram [då borde vi träda fram och närma oss Gud, se vers 1] med ett uppriktigt (genuint, sant) hjärta i trons fulla visshet (övertygelse)
    – våra hjärtan har [ju] blivit renade (bestänkta) från ett ont (plågat, tungt) samvete, och kroppen [den yttre människan] har [ju] blivit tvättad med rent vatten.

23Låt oss [då] orubbligt [då borde vi utan att ändra läge eller position ständigt] hålla fast vid (gripa tag i; lägga beslag på; förankra, behålla; helt äga) hoppets bekännelse [så att vi inte förlorar den trosvissa förväntan (2 Kor 3:12) som gör att vi talar i enlighet med Guds vilja]
    – för han som gav (tillkännagav) [det välgrundade] löftet är trofast (trogen, pålitlig).

24Och [ja, eftersom vi nu har en sådan överstepräst, se vers 21] låt oss [då] ge akt [då borde vi ständigt och uppmärksamt tänka] på varandra,
    så att vi motiverar (sporrar, eggar) till kärlek och goda (ärbara) gärningar
25och inte lämnar (överger, försummar) församlingsgemenskapen (de egna sammankomsterna),
    precis som några har för vana att göra (som är en sed för vissa),
utan i stället uppmuntrar (förmanar, tröstar) [varandra],
    och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig [då Jesus kommer tillbaka för att döma världen].
[I vers 24 har grekiskan substantivet paroxusmos (provokation, uppvigling, tvist, motivation) som kommer från ett verb med innebörden att resa upp, väcka och skärpa. Det används i Apg 15:39 om en skarp konflikt, men har här betydelsen att stimulera, egga och provocera fram kärlek och goda gärningar. Församlingsgemenskapen, gr. episynagoge står i singular och beskriver en grupp som samlas för (ordagrant: samlas på/över, dvs. bygger på) ett bestämt syfte. Ordet kommer från verbet episynago (epi – på; synago – att samla ihop). I vers 22-24 påträffar vi tro, hopp och kärlek – "dessa tre" som utgör det bestående och oföränderliga, se även 1 Kor 13:13. De tre huvudverben i samma stycke finner vi i denna sammanfattning: "låt oss i tro gå fram inför tronen", "låt oss hålla fast vid hoppets bekännelse" och "låt oss tänka på varandra med kärlek". På grund av Jesu försoningsverk kan vi frimodigt närma oss Gud. Det är också viktigt att se att detta inte är frikopplat från mänskliga relationer. Kärleken till Gud måste återspeglas i kärleken till våra medsyskon, annars är den inte äkta.]
26För om vi villigt (frivilligt; med vett och vilja) syndar [gång på gång] efter att ha fått [efter att villigt och aktivt ha tagit emot] kunskapen om sanningen, [då] finns inte längre något offer kring [gr. peri – som rör allt om] synder kvar, 27utan [bara] en säker, fruktansvärd väntan (gr. ekdoche) på en dom och en rasande eld (eldens iver/svartsjuka) [en straffiver] som är på väg att förtära motståndarna [gr. hupenantios – de som sätter sig över och som står emot]. 28Den som förkastar Moses lag [och undervisning från Torah] dör utan förbarmande (medkänslor) på grund av två eller tre vittnen (efter två eller tre vittnesmål/bevis) [enligt 5 Mos 17:6]. 29Hur mycket strängare straff tror ni då inte den förtjänar som har trampat på (föraktat) Guds Son, vanvördat det förbundsblod som har helgat honom, och som förolämpat (smädat, skymfat, kränkt, föraktat, sårat – gr. enubrizo) nådens Ande? 30Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag ska utkräva den, och dessutom: Herren ska döma sitt folk. [5 Mos 32:35-36] 31Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.

[I detta stycke används flera mer ovanliga grekiska ord – bl.a ekdoche (vers 27) hupenantios (vers 27) och enubrizo (vers 29).]

32Kom ihåg [påminn er själva gång på gång om] den första tiden, efter det att ni hade blivit [andligt] upplysta [kommit till tro på Jesus] och stod fasta trots många stora och smärtsamma lidanden. 33Vissa gånger var ni offentligt utpekade (upptagna på världsscenen) och utsatta för glåpord (hån, förakt) och misshandel (satta under hård press), andra gånger delade ni detta med andra som gick igenom samma sak. 34Ni kände (sympatiserade) med dem som satt i fängelse, och ni accepterade med glädje att era tillgångar konfiskerades, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.

[Enligt romersk lag kunde påföljden för vissa brott vara konfiskering av den dömdes tillgångar. Hebreerbrevets läsare har alltså åtalats och bestraffats för sin tro på Jesus.]

35Kasta inte bort (avfärda inte) er frimodighet (övertygelse, tillit, förtröstan), den ger stor belöning. 36Ni behöver nämligen uthållighet (ståndaktighet) [karaktär som står fast även under prövningar] för att kunna göra Guds vilja och få det som är lovat. 37[Det är som profeterna har sagt:]
"För ännu en kort liten (gr. mikros) tid,
    så kommer han som ska komma [Messias],
    och han ska inte dröja.
38Men min rättfärdige ska leva av tro (utifrån förtröstan och tillit),
    och om han drar sig undan (skulle skygga tillbaka) [av rädsla och blygsel och inte vill stå upp för sin övertygelse],
    har min själ ingen glädje (behag) i honom [längre]."

[Fritt citerat från Hab 2:3-4 och Jes 26:20.]
39Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan i stället till dem som tror och vinner sina själar.






Igår

Planer

Stäng  


Parallell