Abraham drog ut i tro
⁸[Abraham lämnade staden Ur i Mesopotamien. Stycket balanseras av hans ättlingars uttåg ur Egypten, se vers 20-28.]

I tro lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle gå [1 Mos 12:1-4].

⁹I tro bosatte han sig i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, ¹⁰för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud.

Sarahs tro – Isaks födelse
¹¹[Sarahs tro gjorde att hon blev mor till Isak trots sin höga ålder. Både Abram och Saraj får nya namn av Gud, se 1 Mos 17:5, 15. I båda namnen läggs bokstaven h (hebr. he), som uttalas som en utandning till. Gud blåser in sitt liv i namnen Abraham och Sarah. Styckets tema är löftessonen Isak, som är en förebild till Jesus, och balanseras med stycket om hur Abraham i tro var villig att offra sin son, se vers 17-19.]

I tro fick också Sarah, som var ofruktsam, kraft att bli mor [gr. katabole sperma lambano – ordagrant: "ta emot ett utkastat frö"] till en ätt fast hon var överårig. Hon tänkte att den som hade gett löftet var trofast (trogen – gr. pistos). ¹²Därför fick också en enda man, så gott som död, barn så talrika som himlens stjärnor och oräkneliga som sandkornen på havets strand.

Främlingar på vandring till Guds stad
¹³[Vers 13-16 är kiasmens centrum. Här blir det tydligt att tron ser framåt på något som ännu inte är fullt synligt för det fysiska ögat, se vers 1. Här bryts också mönstret "i tro" för att betona "genom tro" (gr. kata pistis), samma uttryck som i vers 7.]

Genom tro dog alla dessa [Abraham, Sarah, Isak och Jakob, se vers 8-12, men kan även inkludera dem som nämns i vers 17-40] utan att ha fått ta emot de fullbordade löftena. [Under sitt jordeliv fick de inte se allt det Gud lovat dem.]

Trots det såg de uppfyllandet, men som på håll, och välkomnade det [i tro] och bekände sig vara gäster och främlingar (som har en temporär boning här) på jorden.

¹⁴De som talar på detta sätt visar helt uppenbart att de söker ett hemland (fädernesland). ¹⁵Om de med ständig hemlängtan hade tänkt på det land som de gått ut ifrån, hade de haft otaliga tillfällen att vända tillbaka dit. [Abraham och Sarah lämnade staden Ur i Mesopotamien.] ¹⁶Men nu längtade de efter (sökte, sträckte de sig efter) ett bättre land, det himmelska. Därför skäms inte Gud [som kallas "Abrahams, Isaks och Jakobs Gud"] för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem.

Abrahams tro – Isak bärs fram som ett offer
¹⁷I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov [1 Mos 22:1-10]. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena ¹⁸och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas. ¹⁹Abraham räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda, och därifrån återfick han honom också, bildligt talat. [När Abraham dog var han 175 år gammal. Vid den tiden bestod hans släkt av en son, 75 år gammal, och två barnbarn som var 15 år.]

Abrahams barns tro
²⁰I tro gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider [1 Mos 27].

²¹I tro välsignade den döende Jakob Josefs båda söner [1 Mos 48]. Sedan tillbad han böjd mot änden av sin stav [1 Mos 47:31].

²²I tro nämnde (erinrade sig) Josef – när han låg för döden – om Israels söners uttåg [om Guds löften till sitt folk angående Kanaans land, se 1 Mos 12:7; 13:15; 15:7, och att de efter fångenskapen skulle återvända, se 1 Mos 15:13-16] och gav befallning om vad som skulle ske med hans ben (kvarlevor) [1 Mos 50:24-25; 2 Mos 13:19].

²³I tro gömdes Mose – som just hade fötts – i tre månader av sina föräldrar, eftersom de såg att han var ett vackert [litet] barn [han hade inre och yttre skönhet; ordagrant: "han var från/tillhörde en stad", dvs. förde sig elegant (inte obildat), men också i betydelsen att han kom från en himmelsk stad], och de var inte rädda för kungens [faraos] påbud [dekret om att låta alla hebreiska nyfödda pojkar dödas eftersom de utgjorde ett framtida hot mot egyptierna, se 2 Mos 1:2, 9, 10; 16; Apg 7:20].

²⁴I tro vägrade Mose som vuxen att kallas son till faraos dotter. ²⁵Han valde att dela lidandet (vara delaktig i förtrycket) tillsammans med Guds folk, i stället för att njuta av den temporära glädje synden ger. ²⁶Han ansåg (efter att noga ha övervägt alla fakta) att hånet (förolämpningarna, smäleken) som han fick utstå för den Smorde (Messias, Kristus) [som skulle komma] var en större rikedom än alla Egyptens skatter, för han hade sin blick riktad på lönen.

²⁷I tro lämnade han Egypten bakom sig utan att bli rädd för kungens [faraos] vrede, han höll troget fast som en som såg den Osynlige.

²⁸I tro firade han påsken och strök blodet på dörrposterna för att fördärvaren inte skulle röra deras förstfödda [2 Mos 12:23].

²⁹I tro korsade de [Mose och israeliterna] Röda havet som om det vore torrt land, men när egyptierna försökte göra samma sak dränktes de.

Exempel på människor som segrat i tron
³⁰I tro föll Jerikos murar, efter att de [israeliterna] hade marscherat runt (omringat) dem i sju dagar.

³¹I tro undkom den prostituerade Rahab (gr. Raav) att dödas tillsammans med dem som vägrade att tro (lyda), eftersom hon hade välkomnat spejarna (varit gästfri, inte varit fientligt inställd mot dem).

³²Vad ska jag säga mer?

Jag skulle inte hinna med att berätta om
    Gideon [som vann seger med en liten armé på 300 män, se Dom 6-8],
    Barak [som lydde domaren Deborahs profetiska ord. Tillsammans besegrade de fienden, se Dom 4-5],
    Simson [som till sist förstod att hans styrka inte kom från honom själv, se Dom 13-16],
    Jefta (Jiftach) [född utanför äktenskapet, fördrevs av sina bröder, men fick vara med och besegra ammoniterna och blev en domare, se Dom 10:6-12:15],
    David [Israels mest berömda kung, se 1 Sam 16-31; 1 Kung 1-2],
    Samuel [Israels stora profet, se 1 Sam 1-16]
    och profeterna,

³³som i tro

besegrade kungariken,
utövade rättfärdighet (styrde landet på ett rättfärdigt sätt),
fick se [Guds] löften gå i uppfyllelse,

stängde lejons gap [Dan 6],
³⁴släckte rasande eld,
undkom svärdets egg,

var svaga men fick kraft,
blev starka i strid,
drev främmande härar på flykten.

³⁵Kvinnor fick [i tro] sina döda tillbaka
    genom uppståndelse,
andra blev torterade och accepterade inte befrielsen [som erbjöds om de förnekade tron],
    för de ville nå en bättre uppståndelse.

[Gamla testamentet har två exempel på kvinnor som fått sina döda söner tillbaka. Elia uppväckte en änkas son i Sarefat, se 1 Kung 17:17-24, och Elisha uppväckte en kvinnas son i Shunem, se 2 Kung 4:17-37. Grekiska ordet för tortyr är tumpanizo som ursprungligen beskriver hur man slår på en trumma. Ordet kan specifikt beskriva hur offret blir slagen på eller får sin kropp fastbunden och utsträckt på ett hjul, men användes generellt för olika former av tortyr.]

Exempel på människor som dött i tro
³⁶[På samma sätt som Abel dödades av sin bror på grund av sin tro, följer nu en rad exempel på kvinnor och män utan namn som fått lida och dö för sin tro. Ibland krävs det mer tro att stå fast i sin övertygelse än att bli befriad från besvärande omständigheter, på samma sätt som de tre unga hebréerna vägrade släppa sin tro även om Gud inte skulle befria dem från ugnen, se Dan 3:16-18.
    Ordet för "andra" i föregående vers är allos medan denna vers börjar med hetros.]

Andra (en annan kategori av människor) fick utstå
    hån och piskrapp,
    ja, även bojor och fängelse.
³⁷De blev stenade,
    söndersågade [enligt judisk tradition blev Jesaja dödad på det sättet],
    dödade med svärd.
De gick runt i fårskinn och gethudar,
    nödlidande,
    plågade
    och misshandlade.

³⁸Världen var inte värdig att ta emot dem.

De irrade omkring i
    öknar och bergstrakter,
    i grottor och hålor.

Alla dessa vittnar om tron
³⁹[Nu sammanfattas resonemanget som startade i kapitel 11. Ordet vittnesbörd som används i vers 2 återkommer här och ramar in hela stycket.]

Även om alla dessa [exempel på personer från Gamla testamentet som nämnts] hade fått vittnesbörd för sin tro, fick de inte det som var utlovat. [De fick inte se Messias, hans rike och den slutgiltiga upprättelsen och frälsningen som sker när Jesus kommer igen, se Heb 9:28.] ⁴⁰Gud har nämligen förberett något bättre för oss [Heb 8:6]: först tillsammans med oss ska de nå fram till målet.

[En dag ska de som förlorat familjemedlemmar för tidigt återse dem, se Heb 11:35. Alla rättfärdiga ska stå upp på den yttersta dagen, se Dan 12:2, 13.]

Uthållighet

Löp loppet

Tävlande löpare avbildade på ett antikt lerkärl. Amforor fyllda med olja (ofta med en avbildning på respektive idrottsgren på utsidan) utgjorde segerpriset vid de panatenska spelen i Aten.

¹[Följande kapitel handlar om uthållighet och inleds med en liknelse från de grekiska löpartävlingarna. Spelen i Olympia var de största och mest prestigefyllda, men liknande tävlingar anordnades även i andra städer såsom Korint, Delfi och Nemea. I de olympiska spelen, som under nära 1 300 år hölls på samma plats, fick endast fria grekiska män tävla, vilket år 146 f. Kr. även kom att innefatta de män som hade romerskt medborgarskap. Det finns en koppling till den himmelska staden som Abraham och Sarah såg fram emot i föregående kapitel, se Heb 11:10, 16. En troende har himmelskt medborgarskap, se Fil 3:20.]

Just därför, eftersom vi [nu] är omgivna (har omgärdats) av en så stor sky av vittnen [några exempel gavs i förra kapitlet, se Heb 11] och har lagt av (kastat bort) varje [onödig och hindrande] vikt – även synden som så lätt tynger ner oss [författaren inkluderar sig själv] – borde vi uthålligt [i jämn takt] löpa det lopp som ligger framför oss, ²samtidigt som vi fixerar blicken på trons upphovsman (pionjär) och fullkomnare, Jesus, som för (alt. översättning: som i stället för) [att möta] den glädje som låg framför honom uthärdade ett kors utan att bry sig om dess skam – han som också har satt sig på höger sida om Guds tron: ³Tänk därför [analyserande och reflekterande] på honom som har uthärdat (stannat kvar uthålligt under) sådan rebelliskhet (motsägelse – gr. antilogia) [fiendskap som opponerar sig och avsiktligt kommer fram till motsatt slutsats] mot (in i) sig själv från (under) syndare, [begrunda detta] så att ni inte tröttnar [skulle slita ut er och blir helt utmattade] och tappar modet (ger upp; blir själsligt utmattade).

[Bilden som målas upp är inte ett sprinterlopp utan ett längre distanslopp som kräver uthållighet. Författaren kan också ha ett stafettlopp i åtanke, där vi nu löper vår delsträcka med stafettpinnen som var en brinnande fackla. Åskådarna är de som gått före och redan löpt sina lopp. Dessa har vittnat om vad de hört och sett, ofta med livet som insats och de sitter nu på idrottsarenan, som är fullsatt från nedersta läktaren ända upp till översta balkongerna (som man på den tiden just benämnde "skyn"). Under den förberedande träningen användes vikter för att öka belastningen, men ingen atlet skulle komma på tanken att tävla med dessa vikter på sig – dessa lade man av sig. Innan deltagarna klev in på stadion klädde de av sig eftersom man tävlade helt naken.]

Guds fostran

Antik skola i Mellanöstern där unga pojkar skriver på lertavlor. Målning av den amerikanska konstnären Tom Lovell.

⁴[I följande stycke fortsätter brevskrivaren undervisa med hjälp av termer från sportens värld. För att kunna löpa uthålligt krävs förberedelse och träning. I vers 11 används det grekiska verbet gymnazo för att tränas och i vers 5, 7, 8 och 11 talas det om paideia – fostran. Här görs associationer till antikens gymnasium. Gymnastik härstammar från gymnazo, som i sin tur kommer från ordet för naken (gr. gymnos). Ett gymnasium var antikens institution för kroppslig träning, men även för utbildning och litterär skolning. Brevets mottagare hade fått lida för sin tro.]

Än har ni inte gjort motstånd ända till blods [de hade förlöjligats, misshandlats och deras tillgångar hade konfiskerats, se Heb 10:32-34, dock hade de ännu inte lidit martyrdöden] när ni kämpar mot synden, ⁵och ni har helt (fullständigt) glömt den uppmaning (uppmuntran) som riktas till er som söner [som kommer till er på samma sätt som en far argumenterar, resonerar och för en dialog – gr. dialegomai – med sina söner/barn]:

Min son, förakta inte (ta inte lätt på) Herrens fostran (disciplinering, tuktan),
    tappa inte heller modet (duka inte under) när han tillrättavisar dig,
⁶för den Herren älskar fostrar (disciplinerar, tuktar) han,
    han pryglar (straffar, agar) ju var (varje) son som han tar emot [välkomnar nära sitt hjärta och har kär].
[Citat från Ords 3:11-12, se även Job 5:17; Ps 89:31-33; Ps 118:18; Ords 15:10; Jak 1:2.]

⁷När [andra handskrifter: om – i grekiskan skiljer bara en bokstav] ni håller ut [ända fram till slutmålet] under fostran (disciplinering, tuktan) – [tänk på att] Gud behandlar er som söner. För vilken son blir inte fostrad av sin far? ⁸Får ni inte fostran (disciplinering, tuktan) – något som alla de andra har fått [sin] del av – då är ni oäkta barn och inga riktiga söner. ⁹Dessutom hade vi våra jordiska (köttsliga) fäder som uppfostrare, och vi respekterade (vördade) dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? ¹⁰För det var verkligen så att de [våra fäder här på jorden] fostrade oss en kort tid (ordagrant: några korta dagar) så som de ansåg lämpligt (efter det som enligt dem verkade bra).

[Mänsklig fostran baseras på ofullständiga bedömningar och tillfälligt temperament. Ibland orättvist, ibland för hårt, andra gånger för släpphänt.]

Han [Gud], däremot [som vår himmelske Fader som känner allas hjärtan, se Matt 6:9; 1 Kung 8:39; 1 Sam 16:7], gör det för vårt bästa [på ett kombinerat sätt som ger oss fördelar på alla områden], för att vi ska få del av hans helighet. ¹¹För stunden (gr. paron) verkar ju ingen fostran (disciplinering, tuktan) vara till glädje utan [snarare] till sorg (bedrövelse, smärta), men efteråt ger den – för dem som har tränats (gr. gymnazo) genom den – [avkastning i form av] rättfärdighetens fridsamma (rofyllda, välgörande) frukt. [Frukt står liksom i Gal 5:22 och Jak 3:18 i singular.] ¹²Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän [Jes 35:3].

¹³Gör stigarna raka för era fötter [Ords 4:26], så att det som haltar inte går (skulle gå) ur led, utan istället (ännu hellre) blir (skulle bli) botat (helat).

[I många beskrivningar av antikens tävlingar, särskilt i pankration som var en kombination av brottning och boxning – beskrivs hur fötter vrids ur led.]

Sök frid med alla och helgelse
¹⁴Sträva (sök ivrigt; jaga hängivet) efter frid med alla och [efter] helgelsen
    – utan den kommer ingen (utan vilken inte någon alls kommer) att se Herren.
¹⁵Se till (gr. episkopeo, jfr 1 Tim 3:1) [vaka över ditt hjärta (Ords 4:23) så]
    att ingen går miste om Guds nåd,
    att ingen bitter rot får växa upp
        och skada och smitta många,
     ¹⁶att ingen är sexuellt omoralisk [som bryter förtroende och förbund] eller oandlig som Esau [Jakobs bror, se 1 Mos 25:33-34], som sålde sin förstfödslorätt för ett enda mål mat. ¹⁷Ni vet att när han sedan ändå ville ärva välsignelsen blev han avvisad. Han fann ingen möjlighet att ändra sig, trots att han sökte välsignelsen under tårar.

Ett rike som inte kan skakas
¹⁸[Nu följer en jämförelse mellan det ursprungliga och det förnyade förbundet. De två bergen Sinai och Sion används i liknelsen. På berget Sinai fick israeliterna lagen under fruktan, se 2 Mos 19:10-20:26. I kontrast finns nu ett himmelskt Jerusalem på berget Sion genom Jesu blod.]

Ni har inte kommit till (närmat er) något [ett fysiskt Sinai berg] som man kan röra vid [2 Mos 19:12-13],

ett berg täckt av eld [2 Mos 19:18],
töcken,
mörker,
storm (oväder, åska),
¹⁹till basunljud
    och en röst som talade sådana ord att de som hörde den bad att få slippa höra mer. [Folket fruktade Gud, se 2 Mos 19:16, och bad Mose fungera som medlare, se 2 Mos 20:19.] ²⁰De stod inte ut med det som befalldes: "Även om det är ett djur som rör vid berget ska det stenas." [2 Mos 19:12-13] ²¹Så skräckinjagande var synen att Mose sa: Jag är skräckslagen och darrar. [5 Mos 9:19]

²²Nej, ni har i stället (närmat er) kommit till Sions berg,

den levande Gudens stad,
    det himmelska Jerusalem [i kontrast till Sinai berg som israeliterna kom till efter uttåget ur Egypten, se vers 18],
till myriader (ordagrant "tiotusentals", beskriver också ett oräkneligt antal)
    av änglar samlade till fest (festival, gr. panegyris – ordet användes om de olympiska spelen) [i kontrast till förskräckelsen då Gud visade sig på Sinai],
²³till en samling av alla förstfödda [en förstlingsfrukt, se Jak 1:18]
    som har sitt namn i himlarna,
till Gud
    som är allas domare,
till andarna av de rättfärdiga
    som har fullkomnats [troende genom tiderna som har insomnat, och som väntar på att stå upp tillsammans med Jesus och ikläs en förhärligad uppståndelsekropp, se 1 Kor 15:35-54],
²⁴till Jesus, förmedlaren av ett förnyat förbund [det första förbundets medlare var Mose],
    och det renande blod som talar starkare än Abels blod.

[Det första förbundets blod var det offerblod som Mose vid Sinai stänkte på Israels folk. Förbundet med de återkommande syndoffren kunde aldrig rena från synd på det sätt som Jesu blod gör, se Heb 9:24-25. Abels blod ropar från marken efter hämnd, i kontrast till Jesu blod som ropar efter nåd och förlåtelse för våra synder, se 1 Mos 4:10. Abels offer av ett djur, till skillnad från Kains offer av grödor, är också en första svag skuggbild av Jesu blodsoffer, där Jesu blod talar mycket starkare, se 1 Mos 9:12-14.]

Varning – vänd inte Jesus ryggen
²⁵[Detta är den femte och sista varningen i detta brev. För de andra se Heb 2:1-4; 3-4; 5:11-6:20; 10:19-39.]

Se till (var ständigt vaksamma så) att ni inte avvisar honom som talar. För om inte de [israeliterna under ökenvandringen] kom undan som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur ska då vi göra det om vi vänder ryggen åt honom som från himlen varnar oss?

Ett rike som inte kan skakas
²⁶Den gången fick hans röst jorden att skaka [när Gud talade med Mose på berget Sinai, se 2 Mos 19:18], men nu har han lovat och sagt:

Än en gång ska jag skaka inte bara jorden utan också himlen.

[Citatet är från Hag 2:6 och handlar om när Herren ska komma tillbaka och uppfylla sitt hus med sin härlighet. Stycket avslutas i vers 10 med att den kommande härligheten ska bli större än den förra. Gud förbereder nya himlar och en ny jord, se Jes 65:17; 66:22; 2 Pet 3:13; Upp 21:1.]

²⁷Frasen "än en gång" visar att det som skakas ska försvinna (förändras, bytas ut), eftersom det är skapat, för att det som inte kan skakas ska bestå. ²⁸När vi nu får ett rike som inte kan skakas, låt oss ha nåd [Guds favör och kraft]. På så sätt ska vi tjäna och behaga Gud med vördnad och fruktan, ²⁹för "vår Gud är en förtärande eld." [3 Mos 10:2-3; 5 Mos 4:24]

Låt tron bli synlig i era liv

Kom ihåg de troende
¹Förbli i syskonkärleken (håll den ömsesidiga kärleken och omsorgen om varandra levande).

[Att visa omsorg om troende syskon gör att kärleken blir synlig. Här följer två exempel som tar upp gästfrihet och engagemang för de frihetsberövade. Jesus talar även om detta i Matt 25:31-46 och låter oss förstå att det vi gör utför vi egentligen för Herren själv.]

²Glöm inte bort att vara gästvänliga (visa kärlek genom att vara generösa och inbjudande mot främlingen), för genom detta har somliga haft änglar som gäster utan att veta om det. [Flera personer i GT fick möta änglar: Abraham, se 1 Mos 18; Lot, se 1 Mos 19; Gideon, se Dom 6; Simsons far Manoa, se Dom 13.]

³Kom ihåg fångarna [syskonen i tron som sitter bundna i fängelse], som om ni var deras [fastbundna] medfångar, de som misshandlas (plågas, torteras) som om ni själva var i den kroppen (kände deras lidande).

Var inte själviska
⁴[Egoism är kärlekens och omsorgens motsats. Här tar författaren upp två områden där själviskheten orsakar problem: den sexuella moralen (vers 4) och synen på pengar (vers 5-6). Första delen i vers 4 saknar verb och formar en kiasm där adjektiven "hedervärt" och "obefläckad" ramar in sammanhanget. Sedan kommer två substantiv: "äktenskapet" och "sängen", som är ett uttryck för det sexuella samlivet, se Rom 9:10; 13:13. Centralt står "alla", vilket förstärker att både ogifta och gifta ska högakta äktenskapet som är Guds instiftade institution, något som är dyrbart, fint och vackert – ett heligt förbund.]

Hedervärt (ärofyllt, dyrbart)
    ska äktenskapet vara
        bland alla
    och sängen
hållas obefläckad (det sexuella samlivet inom äktenskapet är en fin och ren gåva från Gud),
för sexuellt omoraliska (gr. pornos) och äktenskapsbrytare [som kränker och förvanskar äktenskapet]
    kommer Gud att döma.

⁵Var inte girig (inte penningkär – det grekiska adjektivet afilarguros är sammansatt av tre ord och betyder "inte-älska-silver") till sättet (karaktären), var nöjda med vad ni har (hur er nuvarande situation är). För han [Gud] har själv sagt:

Nej – aldrig [någonsin] ska jag lämna dig (släppa taget om dig, ge upp, låta dig sjunka),
inte [heller] – nej, aldrig [någonsin] ska jag överge dig (lämna dig hjälplös mitt under svåra omständigheter). [5 Mos 31:6, 8]

[Två olika negationer föregår verbet "lämna" och upprepas tillsammans med en tredje negation före verbet "överge" i grekiskan. Detta understryker verkligen att Gud inte ska lämna eller överge oss. Citatet är hämtat från 5 Mos 31:6, 8 där Mose uppmuntrar Josua inför intåget i löfteslandet.]

⁶Därför kan vi frimodigt säga:

Herren är min hjälpare (den som rycker ut för att rädda och betjäna) [Ps 27:1],
    jag ska inte vara rädd (ha ångest, vara förskräckt).
Vad kan en människa göra mig?
[Ps 118:6]

⁷Kom ihåg era ledare som gav er (talade, förklarade) Guds ord. Studera noga (reflektera över) resultatet av deras liv (utgången; hur de fick sluta sina liv), och imitera (kopiera; ta som exempel) deras tro (trofasthet).

[Många av de första församlingsledarna var nu döda – flera hade dött martyrdöden, t.ex. Stefanos och Jakob, se Apg 7:60; 12:2. Ordet "imitera" används även i 2 Thess 3:7, 9 där Paulus tar sig själv, Silvanus och Timoteus som exempel på hur de hade arbetat ideellt i Thessalonike för att inte belasta de troende där ekonomiskt. Johannes använder också samma ord i 3 Joh 1:11 om att följa goda exempel. Han omnämner Gaius, som var trofast och känd för sin osjälviska kärlek, se 3 Joh 1:5-7, och även Demetrius som alla talade väl om, se 3 Joh 1:12.]

⁸Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    [är alltid] densamme –

i går [då Jesus vandrade på jorden och de första ledarna såg honom, se vers 7, men även sedan tidernas begynnelse, se 1 Pet 1:20],
i dag [i vår tid],
och för evigt [i alla tidsåldrar och med evighetens fulla innebörd].

[Jesus är utan början och slut och alltid densamme. Här ges extra tyngd när både hans namn (Jesus) och hans titel (Kristus) används. Det grekiska ordet Christos betyder "den som är smord" eller "den Smorde". Den hebreiska motsvarigheten med samma innebörd är Mashiach (Messias). Israels präster och kungar smordes med olja, så ordet används generellt om en smord präst eller kung som avskilts för tjänst, se 3 Mos 4:5; 1 Sam 10:1, men mer specifikt syftar "den Smorde" på världens Frälsare som ska regera som kung utifrån Jerusalem. Även om hebreiskan inte gör skillnad på små och stora bokstäver gör bibelöversättningar det för att förtydliga vad som åsyftas. Att Jesus är den Messias som Skrifterna (Gamla testamentet) profeterar om visar Nya testamentets författare genom att unisont vittna om honom som "Jesus den Smorde" – vår smorde Konung och Överstepräst. Både människan Jesus – som genom sin jordiske far Josef härstammade från kung David av Juda och genom sin mor Maria från prästsläktet Levi stam – och Jesus, Guds Son, representeras i "den Smorde". Fadern i himlen har utsett och smort sin Son till att en dag bestiga Davids tron här på jorden, se Jes 9:6-7.]

⁹Låt er inte föras bort (ryckas med, bli lurade) av alla slags främmande läror. För det är gott att bli styrkt i sitt hjärta [den inre människan] genom nåd och inte genom [yttre ceremoniella] regler om mat som inte har hjälpt dem som har sysslat med sådant.

¹⁰Vi har ett altare från vilket tabernaklets tjänare inte har rätt att äta. ¹¹Offerdjurens blod bärs in i det allra heligaste av översteprästen som syndoffer, men själva kropparna bränns upp utanför lägret. ¹²Därför, för att helga folket genom sitt eget blod, led (pinades och dödades) även Jesus utanför stadsporten. [Slaktresterna från djuren som offrats i templet kastades utanför lägret (2 Mos 29:14), på samma sätt dödades Jesus på Golgata kors, som låg utanför den dåtida stadsmuren i Jerusalem.]
     ¹³Låt oss gå ut till honom utanför lägret och bära [ordagrant: bärande – dvs. samtidigt som vi bär] hans smälek (skymf, vanära) [den förolämpning, tillrättavisning, förebråelse, beskyllning och ärekränkning som han fick utstå]. [Låt oss lämna betoningen på det yttre och i stället söka oss till Jesus där den inre överlåtelsen leder till verklig förändring.] ¹⁴För här har vi ingen permanent stad, utan vi ser fram emot (söker efter, längtar efter) den som ska komma.
     ¹⁵Genom honom får vi därför ständigt [oavsett omständighet] frambära lovets offer till Gud [ära och upphöja honom med sång] – det är (det vill säga) en frukt från läppar som [med tacksamhet och i full överenskommelse öppet] bekänner [sig till] (bejakar, prisar) hans namn.

¹⁶Men glöm inte att göra gott och dela med er (försumma inte välgörenhet – gr. eupoiia och gemenskap – gr. koinonia) [både när det gäller det materiella och det emotionella], för sådana offer behagar (är välbehagliga inför) Gud. ¹⁷Lyssna på dina andliga ledare och låt dig överbevisas av dem [utifrån Guds ord som de talar], för de vakar ständigt över era själar och ska avlägga räkenskap [för sin trohet till sin kallelse, se Apg 20:28]. Låt dem kunna göra detta [vaka över er] med glädje och inte med tungt hjärta (suckan, klagan), för det skulle inte gagna er. [Ordet "gagna" är ordagrant en ekonomisk term: "att inte betala". Ett andligt ledarskap som ständigt måste oroa sig för en församling, är en dålig investering.]

¹⁸Fortsätt be för (runtomkring – gr. peri) oss [brevets författare och de som finns hos honom]! Vi vet att vi har ett gott samvete, för vi vill göra det rätta (leva ärligt och rätt i allt). ¹⁹Jag vill verkligen uppmana er att göra detta [be för mig], så att jag snart kan få komma tillbaka till er.

[Detta är första gången författaren nämner sig själv i brevet. Han ber om förbön. Det är oklart vad som hindrar författaren från att komma, vers 23 antyder att han är fri att resa.]

²⁰Nu ska fridens Gud som i kraft av ett evigt förbunds blod har återfört fårens store Herde, vår Herre Jesus, tillbaka från de döda, ²¹utrusta er (till tjänst) med allt gott så att ni kan (själva har förmågan att) utföra hans vilja. Hela tiden verkar han i oss, genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), så vi förmår göra det som behagar honom. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen.

Avslutande hälsningar
²²[Som avslutning definierar författaren vad det är han skrivit. Det är både en uppmuntran och ett brev. Ordet för skrivit är grekiska epistello. Det svenska ordet epistel, som beskriver ett brev, kommer härifrån. Avsaknaden av en inledning med avsändare, mottagare och hälsning gör att brevet skiljer sig från andra nytestamentliga och samtida brev. Genren verkar vara en uppmuntrande predikan med en avslutande hälsning. Det kan vara så att författaren i ödmjukhet väljer att inte blanda in sitt eget namn i inledningen.]

Jag ber er, syskon (bröder och systrar i tron), att lyssna tåligt på mina uppmuntrande (uppbyggande) ord, eftersom jag har skrivit kortfattat till er.

[Brevet tar ungefär en timme att läsa. Det är kortfattat i jämförelse med allt vad författaren hade på hjärtat och ville dela. På flera ställen ursäktar han sig för att han inte hinner gå in på alla detaljer, se Heb 5:11; 9:5.]

²³Jag kan berätta för er att vår broder Timoteus har blivit frisläppt. Om han snart kommer hit ska vi besöka er tillsammans. ²⁴Hälsa alla era ledare och alla de heliga. De troende (bröderna och systrarna) som är från Italien hälsar [också] er.

[Det är naturligt att de som ursprungligen var från Rom och Italien hälsade tillbaka till sina vänner, vilket gör att brevet troligtvis var skrivet till Rom. Rubriken på brev är ofta en angivelse om vem brevet är avsett för. Romarbrevet är ju t.ex. skrivet till kristna i Rom. I detta fall avser dock titeln troligen brevets avsändare. Det är judar från någon provins i Romarriket. Efesos är en tänkbar plats. Timoteus rörde sig ofta där och kunde ha blivit fängslad och frigiven.]

²⁵Nåden vare med er alla.

Tillbaka upp

---