
Det sker tre stora vågor av deportationer och återvändanden. Kort efter att Daniel läst Jeremias profetior kommer Kyros proklamation 538 f.Kr. Den leder till att den första gruppen återvänder under Serubbabels ledning. När de kommer fram har det då gått 70 år sedan den första gruppen fördes bort i fångenskap. Det kommer även att visa sig att det är 70 år mellan Jerusalems förstörelse 586 f.Kr. och templets återinvigning 516 f.Kr.
1[Dareios första regeringsår började 539 f.Kr. då han tog över Babylon, se [Dan 5:31]. Händelserna i detta kapitel sker tolv år efter Daniels andra vision som återges i kapitel 8. Daniel är nu i 80-årsåldern.]
Detta hände under Dareios första regeringsår [omkring 539 f.Kr.]. Han var Ahasveros (Xerxes) son och en ättling av mederna [en folkgrupp inom det persiska riket]. 2Under Dareios första år som kung läste jag, Daniel, skrifterna [bl.a. Jeremia, Jesaja, Moseböckerna och Psaltaren]. Jag lade märke till Herrens ord till profeten Jeremia att antalet år som Jerusalem ska ligga i ruiner hade förutsagts. Det var 70 år.
[Profeten Jesaja nämner Kyros vid namn två hundra år tidigare, se [Jes 44:28; 45:13]. Jeremia hade profeterat om det judiska folkets 70-åriga fångenskap i Babylon, se [Jer 25:10-11]. Den första profetian kom 605 f.Kr., samma år som Daniel och hans vänner blev bortförda till Babylon, se [Jer 25:1]. Daniel hade säkert sett och hört Jeremia predika i Jerusalem innan han som tonåring deporterades till Babylon.
Jeremia är kvar i Jerusalem och skriver flera brev till sina landsmän i Babylon. I ett brev, troligen skrivet inte så långt efter att Jerusalem erövrats 597 f.Kr., se [Jer 29:1-2], påminner han om att när 70 år har gått för Babel ska judarna föras tillbaka till sitt land och att Gud vill ge dem frid, en framtid och ett hopp, se [Jer 29:10-13]. När Daniel nu läser dessa skrifter har han varit i Babylon i 66 år. Daniel inser att det bara är några år kvar innan det Jeremia profeterat ska ske. Det visar sig att samma år som Daniel skriver detta kommer Kyros tillåta judarna att återvända, och en första grupp reser så småningom tillbaka för att bygga upp templet. Uppmaningen till bön i [Jer 29:12-14] är en av anledningarna till att Daniel börjar be när han läst detta. Senare kommer även Sakarja att referera till en 70-årsperiod från templets förstörelse 586 f.Kr. fram tills det var uppbyggt igen och invigdes 516 f.Kr.
Det är intressant att se Daniels syn på skrifterna. Redan på 500-talet f.Kr. refererar han till Jeremia som Guds ord. Han citerar även från Moseböckerna och Psaltaren i sin bön. Se också [2 Krön 36:20-22]. Jeremia hade förutsagt 70 års fångenskap, och Daniel trodde på ett bokstavligt uppfyllande av det profetiska ordet.]
Daniels bön
3Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud (Adonai Elohim). [Daniel riktade sin blick mot himlen, se [1 Kung 8:22; Joh 17:1].] Jag sökte honom i bön och vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd) och fastade i säck och aska. [Daniel följde den judiska seden att ta på sig obekväma sträva kläder av get- eller kamelhår och strö aska på huvudet. En yttre handling som visar inre sorg och genuin bön, se [1 Mos 37:34; Neh 9:1; Est 4:1, 3; Jes 58:5; Jer 49:3; Hes 7:18; Joel 1:8; Matt 11:21].] 4Jag bad till Herren (Jahveh), min Gud (Elohim), och bekände [prisade Guds storhet och erkände min personliga synd och mitt folks synd]: "Jag ber dig, Herre (Adonai), min Gud (El), den store och skrämmande (som inger vördnad och respekt), du som håller fast vid förbundet och nåden (den omsorgsfulla kärleken) mot dem som älskar dig och håller ditt bud. [[5 Mos 7:9]] 5Vi har
syndat (ordagrant 'missat målet') [Israel hade misslyckats att vara ett heligt folk],
gjort fel (ordagrant 'böjt, svängt', vikit av från den rätta vägen, handlat förvrängt, förvridet),
varit gudlösa och
vikit av från dina bud och befallningar.
6Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, våra ledare (furstar), våra förfäder (fäder) och till allt folket i landet.
7Herre (Adonai), du är rättfärdig – vi är vanärade (har skam). [Hebreiskan har en stark kontrast: ordagrant 'till dig rättfärdighet – till oss skam'. Sedan fångenskapen och Jerusalems förstörelse 586 f.Kr. var Israel offentligt vanärade bland hednafolken.] Så är det idag med Juda folk, Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla de länder dit du har fördrivit dem, eftersom de var trolösa mot dig. 8Vi måste skämmas (till oss skam). Våra kungar, ledare (furstar) och våra förfäder (fäder) skäms, för vi har syndat mot dig.
9Hos Herren vår Gud finns barmhärtighet (oändlig nåd) och förlåtelse (Ordagrant: 'till Adonai vår Elohim finns barmhärtigheter och förlåtelser', pluralformen förstärker Guds stora barmhärtighet och hans överflödande förlåtelse), även om vi har gjort uppror mot honom. 10Vi har inte lyssnat till Herren vår Guds röst. Vi har inte följt (vandrat efter) den undervisning som han gav oss genom sina tjänare profeterna. [[Jer 3:13; 26:4; 32:23]]
11Hela Israels folk övergav din undervisning (korsade en gräns) och vek av [bort från din väg], och vägrade lyda (lyssna till din röst). Det är anledningen till den förbannelse och ed som står i Mose, Guds tjänares, undervisning (hebr. Torah) [[5 Mos 28:64-68]], eftersom vi har syndat mot dig. 12Han höll sina ord som han hade talat mot oss och våra ledare som styrde över oss. [Ordagrant 'domare som dömde oss', men syftar troligen på alla ledare, se vers 6, som medvetet hade lett folket bort från Gud.] Herren lät en stor olycka (denna ondska, lidande) [den pågående exilen] komma över oss. Inget liknande har skett under himlen som det som har hänt med Jerusalem. [[Jer 35:17; 36:31]] 13Just precis som det står skrivet i Mose undervisning (hebr. Torah), kom allt detta onda (denna olycka) över oss. Trots detta har vi ännu inte försökt försona oss med Herren vår Gud. [Ordagrant 'blidka hans ansikte', att vända sitt ansikte mot någon är ett tecken på favör och välvilja.] Vi har inte vänt oss bort från (slutat med) våra missgärningar (synder) och börjat söka (fråga efter, lyda) din sanning [dina levnadsregler och din moral i din undervisning]. 14Därför vakade Herren över olyckan (som en vaktpost, och tillät den komma). [Citat från [Jer 1:12]. Ordet "vaka" är ovanligt och kan användas både i betydelsen att vara på vakt mot att något ska ske och att vaka och vänta efter att ha förberett något som ska ske. Ett exempel där ordet används så är just i Jeremia, som Daniel just har läst, där Gud vakar för att riva ner men även bygga upp, se [Jer 31:28].] Herren vår Gud är rättfärdig i allt han gör, men vi lyssnade inte på hans röst.
15Herre (Adonai) vår Gud (Elohim), du använde din kraft (använde din starka hand) och förde ditt folk ut ur Egypten [[2 Mos 12-15]]. Det gjorde att ditt namn blev känt, som det är än idag. Men vi har syndat och varit gudlösa. [Versen är en sammanfattning av [Jer 32:17-23], den bok som Daniel blivit berörd av och som har rört honom till denna bön, se [Dan 9:2].] 16Herre, för all din rättfärdighets skull (eftersom du alltid gör det som är rättvist och rätt), vänd bort din vrede och ilska från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra förfäders (fäders) skuld blir Jerusalem och ditt folk hånat av alla folk omkring oss. [[Jer 29:18]] 17[Daniel har bett om staden Jerusalems upprättelse, se vers 16, nu fortsätter han att be för templets återuppbyggande.] Nu, vår Gud! Hör din tjänares bön och vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd). Låt ditt ansikte lysa över din helgedom [templet i Jerusalem] som ligger i ruiner. [[5 Mos 6:25]]
18Böj ditt öra (lyssna noga) och hör! [Min bön till dig, men även folkets hån, se vers 16.]
Öppna dina ögon och se på vår ödeläggelse [städer i ruiner i vårt land] och staden [Jerusalem],
som är uppkallad efter ditt namn.
Det är inte på grund av våra egna rättfärdiga handlingar vi kommer till dig med våra vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd),
utan på grund av din stora barmhärtighet (oändliga nåd).
[Här, och i vers 9, används rachamim, ett av flera hebreiska ord för nåd och barmhärtighet. Ordet förekommer bara i plural i Bibeln. Det illustrerar hur Guds nåd är oändlig. Ett ord som inte finns i singular är omöjligt att räkna. Det har ingen början och inget slut. Detta ord visar på den dimensionen i nåden som gör den obegränsad.]
19Herre (Adonai), hör [vår bön]!
Herre (Adonai), förlåt [vår synd]!
Herre (Adonai), agera!
Dröj inte, min Gud (Elohim),
[inte för min skull utan] för din skull,
för din stad
och ditt folk som bär ditt namn (är uppkallat efter ditt namn)."
Gabriels budskap om de 70 sjuperioderna
20Medan jag fortfarande talade, bad och bekände min synd och mitt folk Israels synd inför Herren, min Gud, och bar fram min bön inför Guds heliga berg 21kom Gabriel till mig. [Innan Daniel avslutat sin bön sänder Gud bönesvaret.] Jag hade sett honom i den förra synen [tolv år tidigare, se [Dan 8:1]]. Han kom när jag var alldeles utmattad, vid tiden för kvällsoffret [klockan 15-16], medan jag fortfarande talade och bad. [Ordet "alldeles utmattad" kan också betyda "flygande hast", och i så fall beskriver det hur Gabriel kom snabbt. Båda översättningarna är möjliga, men tröttheten utifrån bön och fasta verkar ändå stämma bättre i sammanhanget, se [Dan 9:3; 10:2, 8].]
22"Men förstå", han [ängeln Gabriel] talade med mig och sa: "Daniel, jag har nu kommit för att låta dig bli vis och få förstånd. 23Redan när du började vädja (i bön om nåd) [idag], gick ett ord [bönesvar] ut, och jag har kommit för att berätta det, för du är högt älskad (dyrbar). Ge akt på ordet (lyssna noga) så att du kan förstå uppenbarelsen.
24[Gabriel kommer att tala om 70 sjuperioder som rör det judiska folket. Hebreiskan använder ordet "shavuim" som betyder 7 av något slag. Det anger en tidsperiod på 7 utan någon enhet på samma sätt som "ett dussin" på svenska kan syfta på 12 stycken av något vad som helst. Sjuperioderna kan syfta på 7 år, 7 dagar, 7 månader eller en symbolisk "fulländad" tid. År är dock den mest troliga enheten, i inledningen talas t.ex. om 70 år. Ett vanligt uttryck för en sådan här "sjuperiod" eller vecka av år är då "årsvecka". En för judarna välbekant sjuårsperiod var också det sjunde sabbatsåret för landet då åkrarna skulle ligga i träda, se [3 Mos 25:1-6]. Vart sjunde sådant år, dvs. det 49:e året, var ett jubelår. Det var ett år då hela samhället fick en nystart – alla lån avskrevs och landområdena återgick till sina ursprungliga ägare, se [3 Mos 25:7]. Detta system med både plan- och marknadsekonomi säkerställde att även om föräldragenerationen gjort dåliga val skulle inte barnen behöva ärva deras skulder. När Mose fick denna förordning kom det också med en varning. Om det judiska folket inte höll denna princip skulle de bli kringspridda bland folken, se [3 Mos 26:33-35; Jer 34:12-22].
Systemet med sabbatsår började gälla när israeliterna kom in i landet, se [3 Mos 25:2]. När Salomo började bygga templet var det 480 år efter uttåget ur Egypten, se [1 Kung 6:1]. Samma varning om att folket skulle bli kringspridda ger Gud till Salomo, se [1 Kung 9:6-9]. Det nämns att Salomo tog ut höga skatter av folket och troligtvis hölls inte dessa sabbatsår, se [1 Kung 5:13-14; 12:6-11]. Detta resulterar i Jerusalems belägring 605 f.Kr. och Jerusalems fall 586 f.Kr. Det är värt att notera att det norra riket faller redan 722 f.Kr. Deras avfall var större än det södra rikets. De höll inte ens sabbaten en gång i veckan eller de andra högtidsdagarna, vilket kan vara anledningen till att deras tid rann ut snabbare.
Stora profetiska händelser har skett vart 490/500 år i Israels historia: - Abraham föds, ca 1950 f.Kr.
- Uttåget ur Egypten, ca 1450 f.Kr.
- Första templet invigs, 996 f.Kr.
- Templet återinvigs, 516 f.Kr.
- Jesus föds 8-4 f.Kr., dör och uppstår 30 eller 33 e.Kr.
I själva definitionen av jubelår finns en viss osäkerhet i formuleringen om jubelåret ska inkluderas eller läggas till det 49:e året så att cykeln blir 50 år. Det gör att cykeln kan variera mellan 490 och 500 år. De 40 åren i ökenvandringen verkar inte räknas med, vilket gör att det finns en marginal, se [1 Kung 6:1].]
Sjuttio sjuperioder [70 årsveckor vilket motsvarar 490 år] är bestämda (ordagrant 'ristade' eller 'utskurna') över ditt folk [det judiska folket] och din heliga stad [Jerusalem]. [En bestämd tidsperiod är 'utskuren' som specifikt berör det judiska folket, Jerusalem och Israel. Anledningen är:]
För att få ett slut på överträdelsen.
För att försegla synder.
För att sona (övertäcka) skulden.
För att införa en evig rättfärdighet.
För att försegla synen och profetian (som med ett sigill).
För att smörja (avskilja till helig tjänst) det allra heligaste. [Det allra heligaste syftar troligtvis på templet, och då specifikt på Gudsstaden och det framtida templet i Jerusalem. Hesekiel var samtida med Daniel och hans syn i kap 40-48 var inte okänd.]

En tidsaxel med en vanlig tolkning över hur de 70 sjuperioderna kan åskådliggöras med ett glapp mellan den 69 och den sista perioden.
25[Nu delas de 70 sjuperioderna in i tre grupper: 7, 62 och 1. Den sista delen har två halvor.]
Det ska du veta och förstå att från det att ett ord (en order) om att
återställa och bygga upp Jerusalem igen,
till en smord (messias), en furste [kommer],
ska det vara 7 sjuperioder [49 år].
Under 62 sjuperioder [434 år]
ska den [staden Jerusalem] på nytt bli uppbyggd,
med torg (marknadsplats och gator) och försvarsmurar (eller vattensystem),
även under svåra tider. [[Neh 4:1; 9:36-37]]
26Efter de 62 sjuperioderna [434 år] ska en smord (Messias) bli avlägsnad (utrotad, avrättad, se [3 Mos 7:20; Jes 53:8]),
och han ska inte ha något (vara längre). [Kungar i Israel smordes, så en smord eller en messias kan syfta både på en "vanlig" kung och på den kommande Messias. Även Kyros kallas "min smorde" i [Jes 45:1]. Den sista delen är inte helt tydlig. Vad är det han inte ska ha längre? Utifrån sammanhanget så ska den här kungen upphöra att ha rollen som kung/messias för sitt folk. Det går också att tolka "inte ha något" som att han ska avrättas fattig och utblottad. Ur ett messianskt perspektiv kan denna vers beskriva hur Jesus kom som en tjänare för att dö för världens synd, utblottad på korset.]
Staden och helgedomen [Jerusalem och templet] ska förstöras av en kommande ledares folk [trupper],
dess [templets] förstörelse ska komma som en störtflod [hastigt och helt förödande]. [Templet vanhelgades 167 f.Kr. av Antiochos IV Epifanes. År 70 e.Kr. förstörde romarna Jerusalem och templet, något som även Jesus förutsade, se [Luk 19:44].]
Ända till slutet är det bestämt (inristat) [förutbestämt genom Guds beslut, se [Jes 10:23; 28:22]]
att det ska råda krig med förödelse [plural].
27Han [en framtida ledare – antikrist] ska sluta en stark överenskommelse (pakt)
med många folk för en sjuperiod [7 år].
Efter en halv sjuperiod [3,5 år] ska han avskaffa slaktoffer och matoffer.
På styggelsers vinge ska förödaren komma.
[En vinge är en bild på något som sprider ut sig och täcker allt, se [Jes 8:8]. En annan tolkning är att det är i en del av templet, en "vinge" av byggnaden.]
Detta ska fortgå tills det fast bestämda slutet utgjuts [ett gudomligt straff kommer, se vers 11] över förödaren."
[När Daniel får denna uppenbarelse ligger Jerusalem och templet i ruiner. Det måste ha varit en uppmuntran att höra att staden och templet skulle byggas upp igen, men också smärtsamt att en ny ödeläggelse förutsades och att svåra tider är bestämda till slutet.
Det finns många olika tolkningar och spekulationer kring vad de sjuttio sjuperioderna står för. Det repetitiva mönstret som är vanligt i Bibelns profetior kan vara en hjälp för tolkningen. T.ex. vanhelgades templet 167 f.Kr. av Antiochos IV Epifanes, återinvigdes 164 f.Kr. för att på nytt ödeläggas 70 e.Kr. av romarna. Det som är klart är att tidsperioden gäller det judiska folket och Jerusalem, se vers 24. Profetian börjar med sex saker som ska ske för det judiska folket under 70 sjuperioder – vilket troligtvis motsvarar en period på 490 år. Denna period är i sin tur uppdelad i tre perioder 7 + 62 + 1, där den sista delen har två halvor. Översatt till år motsvarar det 49 + 434 + 3,5 + 3,5 år.
Jesus refererar till den sista delen av denna syn som en framtida händelse, se [Matt 24:15]. Paulus skriver om det som något som ännu inte skett, se [2 Thess 2:4]. Även kopplingen till "en halv tid" och 3,5 år i Uppenbarelseboken pekar på att det rör ändens tid, se [Upp 11:2-3; 12:6, 14; 13:5]. Vad gäller startpunkten så säger vers 25 att det är från ett ord om att bygga upp Jerusalem igen. Tre förslag är vanliga: - 538 f.Kr. – Kung Kyros ord till Serubbabel, se
[2 Krön 36:22-23; Esra 1:1-3; 6:1-5; Jes 44:28; 45:13]. - 457 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Esra att återuppta tempeltjänsten, se
[Esra 7:11-26]. - 445 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Nehemja att bygga upp Jerusalems mur, se
[Neh 2:1-8].
Judisk ortodox syn
En vanlig judisk tolkning är att utgå från 605 f.Kr. Lägger man till 434 år hamnar man på år 171 f.Kr. Det är sedan 7 år fram till 164 f.Kr. då templet renas. De 49 åren syftar på tiden det tog att färdigställa templet och inkluderas i de 434 åren. Enligt detta synsätt är denna profetia uppfylld.
Messiansk syn
Den som tror på Jesu ord i [Matt 24:15] och även ser att uppenbarelsen är messiansk startar räkningen vid någon av de tre kungörelserna. Slutdatumet hamnar då vid Jesu födelse eller intåg i Jerusalem. De flesta av kyrkofäderna ansåg att denna uppenbarelse syftade på Messias. Just dessa verser i Daniel kan ha varit anledningen till att det fanns en messiansk förväntan omkring år 0. Den grupp som kallades "Herodianer" på Jesu tid, se [Mark 3:6], såg Herodes som en smord kung, en messias. Några år efter Jesu födelse kom stjärntydare från öst, troligtvis judiska ättlingar från Babylon som kände till Daniels profetior, se [Matt 2:1-2]. Simeon och Hannah väntade på Herrens Smorde, se [Luk 2:25-26, 36-38]. I synagogan i Nasaret läser Jesus från Jesaja om jubelåret och att Skriften är uppfylld, se [Luk 4:21]
De flesta med denna tolkning slår ihop 7 + 62. Summan blir då 69 sjuperioder, vilket motsvarar 483 år. Beroende på startpunkt och hur man räknar blir resultatet olika. I korthet kan man säga att det finns tre huvudspår beroende på de tre olika startåren som finns: - 483 år från Kyros förordning 538 f.Kr. till Jesu död.
David L Cooper har visat att det finns vissa otydligheter i tideräkningen i det persiska riket som bygger på den grekiske matematikern Ptolemaios beräkningar. Om det persiska styret inte är 205 år utan bara 123 år blir startpunkten Kyros förordning. I Nehemja och judiska källor som rabbinska verk som Seder Olam finns stöd för en kortare tideräkning. Munken Dionysius som utformade vår tideräkning 525 e.Kr. missade några år. Kristi födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr. Huvudargumentet för detta spår är att profeten Jesaja nämner Kyros vid namn som den som ska ge förordningen, se [Jes 44:28; 45:13], och att judisk tideräkning är mer tillförlitlig än grekisk.
- 483 år från Artashastas ord till Esra 457 f.Kr. till 27 e.Kr. – då Jesus började sin tjänst.
Denna beräkning använder vanliga solår med 365,25 dagar. I Dionysius tideräkning är det bara ett 1 år mellan 1 f.Kr. och 1 e.Kr., vilket gör att man måste lägga till ett år.
- 483 år från Artashastas ord till Nehemja 445 f.Kr. till 32 e.Kr. – då Jesus red in i Jerusalem på en åsna.
Beräkningen använder sig av månår på 360 dagar, i stället för solår på 365 dagar. Den förste som kom fram till detta var Sir Robert Anderson som arbetade som detektiv på Scotland Yard. Han redogjorde för sina beräkningar i en bok på slutet av 1800-talet. Anledningen till att använda månår kommer från att i [Upp 12:6] används 30 dagars månader för att beskriva 3,5 år. Beräkningarna är komplexa eftersom kalendrarna ändras och det finns liknande beräkningar som justerar slutdatumet omkring något år.
Eftersom varken Jesu födelse eller död exakt kan bestämmas finns det en osäkerhet. Den som har denna syn ignorerar inte att vissa delar har uppfyllts som skuggbilder i det som hände Antiochos IV Epifanes.
Den profetiska klockan tycks ha stannat efter 69 sjuperioder. En sjuperiod återstår. Jesus kom som en lidande tjänare, men kommer även att komma som en kung för att regera. Paulus talar om Israels förhärdelse tills hedningarna i fullt antal har kommit in, se [Rom 11:25].]
Upp 19:1-21
Tre hallelujarop
1[De tre veropen från kungar, köpmän och handelsmän får en parallell i tre lovprisningar. Ordet halleluja är ett låneord från hebreiskan som betyder "prisa Jahveh" där Jahveh är Guds personliga namn. Ordet används bara fyra gånger i NT. Alla fyra tillfällen är här i det nittonde kapitlet, se vers 1, 3, 4 och 6. Nu sker ett skifte. Den stora vedermödan som har dominerat kapitel 4-18 kommer till sitt slut. Kapitel 19 börjar med frasen "Efter detta". Det indikerar nästa kronologiska händelse.]
Efter detta [händelserna i kapitel 18] hörde jag liksom en stark röst från en stor skara i himlen: "Halleluja (prisa Gud)!
Frälsningen och äran och makten tillhör vår Gud,
2för hans domar är sanna och rätta.
Han har dömt den stora skökan [det stora Babylon, se [Upp 14:8]]
som fördärvade jorden med sin otukt
och straffat henne för sina tjänares blod."
[Det är inte Babylons fall som är orsaken till glädjen. Sången betonar i stället Guds attribut – han är sann och rättfärdig, se även [Upp 15:3; 16:7]. Gud finner inte glädje i den ogudaktiges död, i stället vill han se omvändelse, se [Hes 18:23]. Händels Hallelujakör från 1741 har inspirerats av detta avsnitt.]
3Än en gång sa de: "Halleluja (prisa Gud)!"
Röken från henne [Babylons förstörelse] stiger i evigheters evighet. 4De tjugofyra äldste och de fyra varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sa: "Amen (det är sant, låt det ske).
Halleluja (prisa Gud)!"
5Från tronen kom sedan en röst [från en ängel] som sa: "Prisa (upphöj, lovsjung) vår Gud,
alla ni hans tjänare,
ni som i vördnadsfull tillbedjan fruktar honom,
både små och stora."
[Alla ska tillbe oavsett ställning, de med låg status tillsammans med de inflytelserika.]
Festmåltiden i himlen
6Sedan hörde jag något som lät som en enorm folkskara, som dånet av många stora vatten och mullrande åska, och de ropade: "Halleluja (prisa Gud)!
För Herren vår Gud,
den allsmäktige (som har all kraft och vet allt),
har nu intagit sin kungliga position.
[Jesus har alltid varit kung, men nu träder han in i den positionen.]
7Låt oss glädjas och jubla och ge honom äran.
För Lammets bröllop har kommit och hans brud [de troende] har gjort sig redo.
8Hon har fått rätt att klä sig i finaste linne, skinande vitt och rent."
Det fina linnet är de heligas rättfärdiga gärningar.
[Till skillnad från skökan, se vers 2, som ger sig hän åt många älskare ger bruden sig själv helt och fullt till Jesus. Lite längre fram benämns bruden Lammets hustru, då är hon gift och bröllopsfesten är över, se [Upp 21:9]. Paulus kallar de troende för trolovade med Jesus, se [2 Kor 11:2]. Församlingen liknas vid hans brud, se [Ef 5:27]. I Höga Visan beskrivs denna kärlek mellan Gud och hans folk. I Hosea beskrivs Israel som en otrogen hustru som Gud ska upprätta i framtiden.
Ett dåtida judiskt bröllop hade flera steg:
1. Trolovning – en officiell ceremoni som var mycket mer bindande än dagens förlovning, se [Matt 1:18]. Brudgummen reste från sin fars hus till brudens hem och betalade ett brudpris, se [1 Mos 24:53; 29:15-30].
2. Brudgummen förbereder det nya hemmet, se [Joh 14:1-4].
3. Brudgummen kommer till brudens hus för att hämta henne. Inget exakt datum ges, men det sker omkring ett år efter trolovningen. Seden illustreras i Jesu liknelse med de tio brudtärnorna, se [Matt 25:1-13].
4. Bröllopsfesten – varade flera dagar, ofta sju dagar, se [Joh 2:1-11].
Det finns olika tolkningar av vad dessa bilder beskriver. Vad som är helt klart är att brudgummen är Jesus, se [Joh 3:29]. Bruden beskriver alltid troende i plural, medan gäster, brudgummens vänner och tärnor används mer individuellt om enskilda troende, se vers 9.]
9Sedan sa han [ängeln] till mig [Johannes]: "Skriv: Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som är inbjudna till Lammets bröllopsmåltid." Han sa också till mig: "Dessa Guds ord är sanna (trovärdiga)."
10Då föll jag ner för hans fötter för att tillbe honom, men han sa till mig: "Gör inte så! Jag är bara en medtjänare till dig och dina bröder som har Jesu vittnesbörd. Gud ska du tillbe. Jesu vittnesbörd är profetians ande."
[Ordagrant "Jesu vittnesbörd". Det kan i grekiskan betyda både "vittnesbördet från Jesus", det som han talar, men också "vittnesbördet om Jesus" – hans liv, död och uppståndelse. Profetian är inspirerad av Anden, och Anden vittnar om Jesus, se [Joh 15:26].]
DEN TREDJE SYNEN (19:11-21:8)
Kungarnas Kung på en vit häst!
11[En ny serie med åtta "och jag såg" börjar här, se [Upp 19:11; 19:17; 19:19; 20:1; 20:4; 20:11; 20:12; 21:1]. Detta är den tredje stora synen av Jesus. I den första visionen vandrade Jesus bland lamphållarna, en fin bild på Jesu närvaro i församlingarna, se [Upp 1:9-20]. I den andra synen såg Johannes honom i himlen, vid tronen. Jesus var Lejonet av Juda som såg ut som ett slaktat lamm, se [Upp 5:1-14]. Nu i denna tredje syn får han se Jesus som en segrande kung. Enda gången Jesus tidigare ridit på ett djur, var när han fredligt kom in i Jerusalem på en åsna, se [Joh 12:12-15].]
Sedan såg jag (och jag såg) himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann [samma titel som i [Upp 3:14]], och han dömer och strider i rättfärdighet. [Till skillnad från den falska messiasfiguren i [Upp 6:2].] 12Hans ögon var som eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor (kungliga diadem). Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom han själv, 13och han var klädd i en mantel som var doppad i blod [hans eget, eller fiendernas, se [Jes 63:2-4]], och hans namn är Guds Ord.
[Det är bara Johannes som använder titeln "Ordet" om Jesus i NT. Titeln återfinns här, i hans evangelium och i hans första brev, se [Joh 1:1, 14; 1 Joh 1:1]. På samma sätt som allt är skapat av Jesus i begynnelsen, se [Kol 1:16], är Ordet verksamt i tidsålderns slut.]
14De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i vitt rent linne. 15Och ur hans mun kommer det ut (utgår det) ett skarpt svärd som han ska slå folken med, och han ska styra (valla) [övervaka] dem med järnspira (en käpp av järn) [[Ps 2:9]], och han trampar Guds, den Allsmäktiges, glödande vredes vinpress. [Svärdet hålls inte i handen, utan kommer ur munnen, se [Jes 11:4; 49:2]. Gr. rhabdos (spira, käpp) används även i den grekiska översättningen Septuaginta om käppen i [Ps 23:4].] 16På sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: "Kungarnas Kung och herrarnas Herre."
[Jesus beskrivs i vers 11-16 med fyra namn:
1. Trofast och Sann – han gör som han har lovat och det blir som han har sagt.
2. Ett okänt namn – Sonens djupaste väsen är en hemlighet som ingen utom Fadern känner, se även [Upp 3:12].
3. Guds Ord – han har funnits sedan begynnelsen.
4. Kungarnas Kung och herrarnas Herre – den korsfäste och av världen förkastade är verkligen alla herrars Herre.]
Kungens seger
17[I detta kapitel beskrivs två festmåltider. Den första är bröllopsfesten med Lammet, se vers 9. Som kontrast kommer nu en fasansfull inbjudan till jordens fåglar. Vers 17-21 bildar en kiasm där första och sista versen talar om fåglar och kött. Centralt beskrivs den s.k. "striden". Hela syftet med kiasmen är att dramatisera det oundvikliga slutet för ondskan.]
Sedan såg jag (och jag såg) en ängel som stod i solen och ropade med stark röst till alla fåglar som flög uppe på himlen:
"Kom och samlas till Guds stora måltid, 18så ska ni få äta
kött av kungar,
kött av befälhavare,
kött av mäktiga män,
kött av hästar och deras ryttare
och kött av alla människor, fria och slavar, små och stora."
[Ordet kött förekommer fem gånger i denna mening. Även om det refererar till kroppen som gamarna äter, så finns även en djupare mening här. Människan kommer till korta på grund av sin fallna natur, köttet, se [1 Mos 6:3; Joh 3:6; Rom 7:18; 1 Pet 1:24].] 19Sedan såg jag (och jag såg) vilddjuret och jordens kungar och deras härar samlade till strid
mot ryttaren på hästen och mot hans här.
[Mellan vers 19 och 20 hade man kunnat förvänta sig en beskrivning av striden, men det verkar inte ens bli en strid. Svärdet "ur ryttarens mun" (vers 21) handlar antagligen om ord, se [Heb 4:12].] 20Vilddjuret [från havet, se [Upp 13:1-10]] greps tillsammans med den falske profeten [vilddjuret från jorden, se [Upp 13:11-18]],
som hade gjort tecken inför vilddjuret
och därigenom förlett dem som tagit emot vilddjurets märke
och tillbett dess bild.
Båda kastades levande i eldsjön som brinner av svavel.
21De andra dödades med svärdet som gick ut ur ryttarens mun,
och alla fåglarna åt sig mätta av deras kött.