Psalm 147 är den andra av de fem Halleluja-psalmer som avslutar hela Psaltaren (Ps 146-150). Som alla dessa fem psalmer, börjar och slutar även denna med ordet halleluja. Psalmen klassificeras som en gemensam hymn som inbjuder att lovprisa Gud för hans makt och hela skapelsen.

Författare: Okänd

Struktur:
1. Inbjudan att sjunga lovsång till Gud, vers 1-6
2. Inbjudan att sjunga och spela till Herrens ära, vers 7-11
3. Inbjudan att ära Gud, vers 12-20

Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!

Det är gott (välsignat) att [till stränginstrument] lovsjunga vår Gud,
    ja, det är ljuvligt (härligt, vackert – hebr. naim) och passande (det enda lämpliga – hebr. nave)!

²Herren (Jahveh) bygger upp Jerusalem igen,
    han samlar det skingrade (deporterade) Israel.
³Han helar (botar, reparerar; syr ihop) de brutnas [dem som har ett brustet och förkrossat] hjärta,
    och förbinder deras sår [dem som har smärta och sorg].
⁴Han bestämmer stjärnornas antal,
    han nämner alla vid namn [ger dem egna namn].
⁵Stor är vår Herre (Adonai) [fokus på Guds storhet och makt],
    och överflödande (väldig) i kraft,
    hans vishet (förstånd, intelligens) är utan gräns [den är obegränsad och går inte att räkna ut eller teckna ner].
⁶Herren (Jahveh) lyfter upp (hjälper, omsluter, återupprättar) de ödmjuka,
    han kastar ner (tvingar ner; ödmjukar) de ogudaktiga till (mot) marken.

⁷Sjung till Herren med tacksamhet (sjung tacksånger),
    lovsjung vår Gud (Elohim) till kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [mindre harpa, se Ps 33:2] till vår Gud –
⁸[lovsjung] honom som täcker himlarna med moln,
    som bereder regn åt jorden,
som låter gräset växa (gro; skjuta upp) på bergen;
     ⁹han som ger föda åt djuren, åt korpens ungar som ropar.

[Det är Herren som står bakom hela kretsloppet, från molnen som ger regn, till gräset som mättar djuren. Ja, han ser till att den minsta fågelunge bereds mat, se även Matt 6:26.]

¹⁰Han har [verkligen] inte sin glädje (lust) i stridshästens styrka,
    hans behag står inte till (han fröjdar sig inte över) en människas starka ben (lår).
    [Han imponeras inte av mänskliga arméer och en krigares snabbhet.]
¹¹Herren (Jahveh) har sitt behag (sin fröjd/glädje) i dem
    som [i vördnadsfull tillbedjan] fruktar honom,
    som [ivrigt och tålmodigt] väntar (hoppas) på hans nåd (omsorgsfulla kärlek).

¹²Jerusalem, lova (prisa, vila i; stå i stum beundran inför – hebr. shavach) Herren,
    Sion, prisa (hebr. halal) din Gud.
¹³För han stärker bommarna för dina portar,
    han välsignar dina barn i dig.
¹⁴Han ger fred [han låter frid råda] vid dina gränser,
    han mättar dig med bästa vete.
¹⁵Han sänder sitt löftesord (hebr. imrah) till jorden,
    hans tal (ord – hebr. davar) rör sig snabbt. [1 Mos 1:3; Ps 33:9]

¹⁶Han låter snö falla som ull,
    rimfrost sprider (strör) han som aska.
¹⁷Han slungar ner sitt hagel som smulor.
    Vem kan bestå inför hans kyla?
¹⁸Han sänder ut sitt ord och låter det frusna (ordagrant: dem) smälta (töa bort).
    Han låter sin vind (Ande, andedräkt) blåsa [han andas ut] – [och] vattnet (vattnen) strömmar.

¹⁹Han berättar [frimodigt och öppet] sitt ord för Jakob.
    Sina förordningar ("inristade bud") och påbud för Israel.
²⁰Han har inte gjort så med något hednafolk [någon annan nation],
    och hans domar har de inte haft kunskap om.
    [När det gäller hans domar känner de personligen inte till dem.]

Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!

Tillbaka upp

---

Ords 31:8-9

3. Använd din makt för att hjälpa de hjälplösa
⁸Öppna din mun för den stumme [för den som inte kan föra sin egen talan],
    för alla värnlösa barn (förintelsens söner) [de överlevande och hjälplösa som annars tynar bort].
⁹Öppna din mun, döm (hebr. shafat) rättfärdigt [regera med rättvisa],
    försvara (plädera, vädja; håll rak kurs – hebr. din) för den betrycktes och fattiges talan.

Tillbaka upp

---

Upp 20:1-15

Satan binds i 1 000 år
¹[Det finns flera paralleller mellan följande tre verser och kapitel 12:

• Där kastades draken ner på jorden, se Upp 12:9, 12, här kastas han ner från jorden till avgrunden.
• Där var det för en kort tid, här är det en lång tid.
• Då betydde hans fall fasa för jordens invånare, se Upp 12:12, här betyder det frihet.

Kapitel 12 och 20 ramar in drakens aktivitet som beskrivs mellan dessa kapitel. I kapitel 12 introduceras hans verksamhet, och i kapitel 20 avslutas den. I ett större perspektiv introduceras ormen i Bibelns tredje kapitel, se 1 Mos 3. Här, i Bibelns tredje kapitel från slutet, förgörs han.]

Sedan såg jag (och jag såg) en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. [När den femte ängeln blåste i sin basun öppnades avgrundens brunn, se Upp 9:1-2. Nu stängs den.] ²Han grep draken, den gamle ormen [1 Mos 3:15] som är djävulen och Satan [samma titel som i Upp 12:9], och band honom för tusen år. [Mark 3:27] ³Sedan kastade ängeln honom i avgrunden som stängdes och förseglades över honom. Detta för att han inte mer skulle förleda folken förrän de tusen åren nått sitt slut. Efter de åren ska han släppas lös för en kort tid.

[Versen indikerar att draken ska försvinna i två steg, den slutgiltiga domen beskrivs i vers 7-10. Det kan vara svårt att förstå varför Satan ännu en gång ska släppas lös. En förklaring kan vara att Satans dom följer samma mönster som de ogudaktiga människornas dom. När de dör hamnar de i dödsriket (gr. Hades, hebr. Sheol) som är en temporär plats. Därifrån kommer de att bli lösta en kort tid för att stå inför den vita tronen, dömas av Jesus och sedan kastas i den brinnande sjön, se vers 11-15. På motsvarande sätt skickas den ogudaktiga ormen till avgrunden, friges en kort stund för att till sist dömas och kastas i den brinnande eldsjön, se vers 9-10.]

Martyrernas uppståndelse
⁴[Martyrerna, som Johannes sett under altaret när det femte sigillet bröts, ställde en fråga: "Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?", se Upp 6:10-11. Den frågan får nu sitt svar och fullbordan.]

Sedan såg jag (och jag såg) troner, och de som satt på dem fick rätt att döma (kan också översättas "ett domslut gavs dem"). Jag såg själarna [se Upp 6:9-11] av dem som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörd [eftersom de vittnade om Jesus] och [bekände sig till och talade] Guds ord. De hade inte tillbett vilddjuret och dess bild eller tagit emot märket på sin panna eller sin hand. De levde och regerade med den Smorde [kungen] (Messias, Kristus) i tusen år.

[Dessa troende som inte tog vilddjurets märke och fick lida martyrdöden har nu uppstått och blivit upprättade. De får nu regera tillsammans med Jesus. I striden i Upp 19:19-21 förgjordes armén, men det finns många andra människor på jorden, se Upp 20:7.]

⁵Men de andra döda levde inte förrän de tusen åren hade gått. [De ogudaktiga, se vers 11-15.] Detta är den första uppståndelsen. ⁶Salig (lycklig, välsignad) och helig (avskild för tjänst) är den som har del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden [att bli kastad i eldsjön, se vers 14] ingen makt, utan de ska vara präster till Gud och den Smorde (Messias, Kristus), och regera med honom i tusen år.

[En period på tusen år nämns sex gånger, se vers 2, 3, 4, 5, 6, 7. Ofta används ordet millennium, från latinets mille annum (tusen år), för denna tidsperiod. Utifrån profetior i GT om ett fridsrike, och föregående verser där Jesus kommer på en vit häst, se Upp 19:11-15, verkar det vara en period då Jesus regerar på jorden. Det blir en tid då skapelsen upprättas, se Rom 8:20-22. Lamm och vargar ska bo tillsammans, se Jes 11:6. Det är ett fridsrike där svärd smids till plogbillar, se Jes 2:4. Dock är det inte en helt fullkomlig värld:

• Människor kommer fortfarande att dö: "Den som dör vid hundra års ålder kallas fortfarande ung", se Jes 65:20. Paulus gör det klart att "Jesus måste vara kung och regera tills han har lagt alla sina fiender under sina fötter, den sista fienden som utplånas är döden", se 1 Kor 15:25-26. Det är först efter den sista striden med djävulen som jorden renas i eld och en ny himmel och en ny jord kommer, se 2 Pet 3:10-13. Det är först efter den nya himlen och den nya jorden som "döden inte finns mer", se Upp 21:4.
• Även om Jesus tillsammans med de troende regerar här på jorden, krävs det domar, se vers 4. Jesus regerar, men många böjer sig motvilligt för hans vilja eftersom de i slutet av perioden gör uppror, se vers 7-9.

Denna syn att Jesus kommer före millenniet kallas premillennialism och är den vanligaste tolkningen. I amillennialismen (det grekiska prefixet a betyder inte) tolkas tusenårsriket som en symbolisk tid. Under 1800-talet, då många trodde på människans egen förmåga att förändra världen, växte postmillennialismen fram där man tänker att Jesus kommer först efter tusenårsriket med en ny himmel och en ny jord, fram till dess har församlingen regerat på jorden under tusen år medan Jesus är i himlen.]

Satans slutgiltiga dom
⁷[Nu återupptas temat från vers 3.]

När de tusen åren har nått sitt slut ska Satan släppas ut ur sitt fängelse. ⁸Han ska gå ut för att förleda folken vid jordens fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till striden. Deras antal är som havets sand.

[Gog och Magog för tankarna till Hesekiels profetia om ett anfall från en fiende från norr. Det leds av en ond kung "Gog" vars land är "Magog", se Hes 37-38; 1 Mos 10:2. Gud griper in och fienden blir fullständigt besegrad. Efter kriget blir Israel upprättat och ett nytt tempel byggs, se Hes 40-48. Talvärdet för de hebreiska namnen Gog och Magog är 12 resp. 52. Frasen "Gog och Magog" är på hebreiska Gog v´magog och talvärdet är 70 (12 + 6 + 52). Detta förstärker kopplingen till hela världen och de 70 folkslagen i 1 Mos 10.]

⁹De drog upp över hela jordens vidd och omringade de heligas läger och den älskade staden [Jerusalem]. Men eld kom ner från himlen och förtärde dem.

[På samma sätt som striden i kapitel 19 inte blev någon stor strid, är slaget över på en gång. Eld från himlen har också en betydelse av att bekräfta profetorden, se 2 Kung 1:10-12; Hes 38:22.]

¹⁰Djävulen som hade förlett dem kastades sedan i sjön av eld och svavel där också vilddjuret [från havet, se Upp 13:1-10] och den falske profeten [vilddjuret från jorden, se Upp 13:11-18, redan] är [Upp 19:20]. Där ska de plågas dag och natt i evigheters evighet.

[Alla ondskans krafter som introducerades en och en har nu blivit besegrade en och en i omvänd ordning. Ännu ett kiastiskt drag i Uppenbarelseboken.

Draken introduceras, se Upp 12.
    De två vilddjuren träder fram, se Upp 13.
        Babylon, den prostituerade kvinnan, beskrivs, se Upp 14-16.
        Babylon förgörs, se Upp 17:1-19:10.
    De två vilddjuren kastas i eldsjön, se Upp 19:11-21.
Draken kastas i eldsjön, se Upp 20:1-10.

Scenen är nu redo för en ny värld!]

Den stora vita tronen

En konstnärs bild av den stora vita tronen.

¹¹Sedan såg jag (och jag såg) en stor vit tron och honom som satt på den, och jorden och himlen (skyn) flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem.

[Det grekiska ordet ouranos översätts till både himmel och sky, sammanhanget avgör betydelsen. Här kan det antingen betyda jorden och dess sky eller hela himlen och universum. Nu bereds plats för "en ny himmel och en ny jord", se Upp 21:1.]

¹²Sedan såg jag (och jag såg) de döda, både stora och små [gamla och unga, rika och fattiga – alla människor], stå inför tronen. Sedan öppnades böcker, och en annan bok (skriftrulle) öppnades – livets bok. [I brevet till Sardes ges löftet om att ha sitt namn i denna bok, se Upp 3:5. Daniel nämner den också, se Dan 12:1-2.] De döda dömdes (separerades, åtskildes) efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar [Matt 25:31-32]. ¹³Havet gav tillbaka de döda som fanns i det, och döden och Hades (dödsriket) gav tillbaka de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. ¹⁴Döden och Hades (dödsriket) kastades i eldsjön. Eldsjön är den andra döden. ¹⁵Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i den brinnande sjön.

Tillbaka upp