Jobs bok är ett litterärt poetiskt mästerverk. Den behandlar frågan om hur en allsmäktig och god Gud kan tillåta lidande, det s.k. teodicé-problemet. Det är intressant att denna fråga, som människor genom alla tider har brottats med, är temat för det som sannolikt är Bibelns äldsta bok!
    Några nyckelverser för förståelsen, där både författaren själv och Gud säger att Job är en god och hederlig man är Job 1:1; 1:8. Han är inte syndfri, men gör allt för att leva rätt, se Job 42:6. Gud säger också att Jobs tre bekanta (Elifaz, Bildad och Tsofar) har fel om Job, se Job 42:7. Deras repliker (Job 4-5; 8; 11; 15; 18; 20; 22; 25) och även troligtvis Elihos tal (Job 32-37) innehåller alltså uttalanden som Gud inte håller med om. Vi måste därför vara försiktiga med att citera innehåll från den delen av Jobs bok i bemärkelsen "Guds ord", eftersom det är mänskliga tankar om Gud. Ordet för prat (hebr. milah) som också kan översättas babbel, förekommer ofta här. De långa dialogerna som tuggar om samma ämnen gång på gång gör att läsaren också blir delaktig i Jobs frustration över att allt detta mänskliga prat aldrig tar slut. Den efterlängtade vändningen i boken kommer i kapitel 38!

Jobs bok belyser att det finns en andlig verklighet och syften som Job aldrig förstår. Hela boken är skriven som en rättegång. Job kräver att få ställa Gud till svars för det som hänt. Alla turer med anklagelser mot Job gör att han tidvis klagar högljutt på Gud. Det är dock skillnad mellan att anklaga och klaga. Den övervägande delen av psalmerna är ju klagopsalmer! Själva slutsatsen av Jobs bok är att när Gud väl talar, och relationen med universums skapare är upprättad, behövs inte längre svar på alla varför.
    Det finns en dimension till i Jobs bok. Job är i sin person en profetia om Messias som fick lida oskyldigt, se 1 Pet 2:22.

Struktur:
Boken är baserad på dialoger mellan olika parter. Det börjar med en dialog i himlen och fortsätter med en lång utdragen dialog på jorden mellan Job och hans tre bekanta Elifaz, Bildad och Tsofar. Efter tre ronder med dessa tre bekanta dyker en fjärde person upp – Eliho. Enligt Job 35:4 är Eliho inte vän med vare sig Job eller någon av de andra. Boken avslutas med den tredje dialogen som är mellan himmel och jord.

1. Åklagarens två tal, Job 1-2
2. Prat på prat, Job 3-37
2.1 Rond 1 – Elifaz, Bildad och Tsofar, Job 3-14
2.2 Rond 2 – Elifaz, Bildad och Tsofar, Job 15-21
2.3 Rond 3 – Elifaz och Bildad, Job 22-31
2.4 Elihos fyra tal, Job 32-37
3. Guds två tal, Job 38-42

Skrivet: 2200–1400 f.Kr.

Berör tidsperioden: 2200–1400 f.Kr. Beskrivningar av rikedom i boskap och brännoffer, i frånvaro av tempel, passar in i ett patriarkaliskt samhälle på Abrahams tid. Job levde 140 år efter sin prövning, se Job 42:16. Han var troligtvis 70 år när han drabbades, vilket ger en livslängd på lite drygt 200 år. Job kan ha varit samtida med Abrahams far Tera, som blev 205 år, se 1 Mos 11:32. Abraham blev 175 år, se 1 Mos 25:7.

Författare: Okänd, enligt judisk tradition Mose. Andra förslag är Job själv eller Josef.

Referenser:
Jobs uthållighet refereras till i Jak 5:11.
Han omnämns som exempel på en rättfärdig man tillsammans med Noa och Daniel, se Hes 14:14. Hesekiel verkade vid tiden för Jerusalems förstörelse 586 f.Kr. Eftersom Job är känd då, måste boken ha varit skriven tidigare än 600 f.Kr.

Job och hans vänner - målning från 1869 av den ryske konstnären Ilya Repin.

¹En man levde i landet Us (hebr. Ots) [troligtvis öster om Israel, se Klag 4:21]. Hans namn var Job [hebr. Ijov, betyder "var är fadern?" eller "ansatt"]. Han var en god (ren) och hederlig man (hade integritet och ville göra det rätta), som fruktade (vördade) Gud och flydde det onda.

[Orden god och hederlig används genomgående i Bibeln för ärlighet, trohet i äktenskap, att behandla tjänare väl, vara generös mot fattiga och inte tillbe avgudar. Job vidhåller att han inte gjort något fel på dessa områden, se Job 31:1-40. Job var dock inte syndfri i teologisk bemärkelse, i så fall skulle han inte behövt omvända sig, se Job 42:6; Rom 3:23.]

²Åt honom föddes
    7 söner och
    3 döttrar.
³Han hade
    7 000 får,
    3 000 kameler,
    500 par oxar och
    500 åsninnor.

Han hade också ett stort antal tjänare. Han var den mäktigaste [rikaste, och mest inflytelserika] mannen bland folken i öst. [Rikedom ansågs vara belöningen för vishet. I bibelhebreiskan finns inget ord för att "äga", istället används "har" och beskriver ett förvaltarskap.]

⁴Jobs söner brukade turas om att hålla fest (bankett – hebr. mishte) hemma hos varandra på sin dag [ordagrant "hus – en man – hans dag"]. De bjöd också in sina tre systrar [med deras familjer] för att äta och dricka med dem. ⁵Efter ett varv av [sju sådana] festligheter sände Job bud efter dem för att helga dem. Tidigt på morgonen offrade han ett brännoffer [3 Mos 1:3] för var och en av dem, för han tänkte: "Mina barn kan ha syndat och 'välsignat' (hebr. barach) Gud (Elohim) i sina hjärtan [avfärdat och förbannat honom inom sig]." Så gjorde Job varje gång.

[Här används ordet välsigna, men betydelsen verkar vara den motsatta, se även Job 1:11; 2:5, 9; 1 Kung 21:10, 13. Många översättningar skriver "förbanna", men det finns hebreiska ord för att förbanna (Job 3:1), så författaren verkar vilja få fram en poäng här. Eftersom seden var att välsigna varandra både när man möttes och tog farväl, kan välsigna också betyda "att ta farväl av" och här ha betydelsen "avvisa Gud". Andra tolkar det som ironi eller en eufemism (omskrivning) där betydelsen är den motsatta. Ännu en förklaring kan vara att en gudfruktig skrivare som kopierat texten inte velat skriva ut en förbannelse mot Gud, och istället skrivit "välsigna", men läsaren ska förstå att det menas det motsatta.
    Ordet för fest kommer från verbet att dricka (hebr. shatah), vilket involverade vin. Ordet används både i positiva och negativa sammanhang (1 Sam 25:36; Est 1:5, 9; 9:17; Jes 25:6), se även Joh 2:3. Att systrarna också var inbjudna verkar tala för att det inte var "vilda fester", utan snarare någon form av familjefest. Formuleringen "hans dag" och omnämnandet av Jobs födelsedag (Job 3:1) gör att det kan ha varit födelsedagsfester för sönerna. En annan tolkning är att det är en referens till Herrens sju högtider (3 Mos 23:4-44), men det är inte så troligt eftersom Jobs bok utspelar sig långt innan Mose får Torah.
    Job verkar ha fungerat som präst för sin familj, på liknande sätt som Abraham. Att han offrar för att helga sina barn, kan antyda att barnen gjorde något som inte var gott. Att offra var inte ovanligt, Kain och Abel offrade (1 Mos 4:3-4). Noa offrade direkt när han kom ut ur arken (1 Mos 8:20). Abraham offrade också regelbundet (1 Mos 12:7, 8; 22:2). I omgivande kulturer var riter och offer en del av kulturen, se t.ex. 3 Mos 18:21; 1 Kung 11:7; 18:26.]

Födelsedagar
Åldrar är viktiga i Bibeln och räknas. Firandet av födelsedagar varken förbjuds eller uppmuntras. De två födelsedagsfester som omnämns i Bibeln är dock inga goda exempel. De firas av hedniska personer och slutar båda i död och sorg: Farao dödar en bagare (1 Mos 40:20) och Herodes Antipas begär Johannes Döparens huvud på ett silverfat (Matt 14:6).

Två bibliska personer har förbannat sin födelsedag, Job (Job 3:1) och Jeremia (Jer 20:14), se även Pred 7:1. Paulus ger goda råd i Rom 14:5-6; Tit 1:15; 1 Kor 10:31 angående firande av olika högtider.

Åklagaren inför Guds tron
⁶[Perspektivet skiftar nu från jorden till himlen. Det finns även en osynlig andlig dimension som inte är uppenbar för Job. Dialogen liknar en domstolsförhandling.]

En dag hände det att Guds söner [änglar, himmelska väsen] kom och trädde fram inför Herren (Jahveh, Guds personliga namn). Åklagaren [hebr. ha-Satan; translittererat till Satan] var också med bland dem.

[Guds söner är ett uttryck för Guds skapade änglar som finns runt hans tron, se 1 Kung 22:19; Jer 23:18, 22; Ps 89:8. Det hebreiska ordet ha-Satan betyder Åklagaren eller Anklagaren och är i bestämd form, vilket det hebreiska prefixet "ha" anger. Satan är den som anklagar de troende, se Sak 3. I Upp 12:9 identifieras Satan som den gamle ormen från 1 Mos 3:1. Nu följer en konversation mellan Herren och Satan.]

⁷Herren (Jahveh) frågade Åklagaren (Satan): "Varifrån kommer du?"
    Åklagaren (Satan) svarade Herren: "Jag har varit här och där och vandrat fram och tillbaka över jorden."

[Svaret är indirekt, ungefär som att säga: "överallt och ingenstans". Satan har vandrat runt och observerat jordens invånare. Jesus kallar djävulen för "denna världens furste", se Joh 14:30. Petrus manar till vaksamhet eftersom djävulen går runt som ett rytande lejon, se 1 Pet 5:8. Paulus beskriver djävulen som "luftens herre", se Ef 2:2.]

⁸Då sa Herren (Jahveh) till Åklagaren (Satan): "Har du lagt märke till (satt ditt hjärta till) min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så god (ren) och hederlig (har integritet och vill göra det rätta) [samma fras som i Job 1:1], ingen som så fruktar (vördar) Gud och undviker det onda." [Notera att det inte är Åklagaren utan Herren som tar initiativet till att lyfta fram Job som ett exempel.]
     ⁹Åklagaren (Satan) svarade Herren (Jahveh): "Är det utan orsak som Job fruktar (vördar) Gud (Elohim)? ¹⁰Har du inte beskyddat honom och hans hus och allt som hör till honom? Du har välsignat hans händers verk. Hans boskapshjordar breder ut sig över hela landet. ¹¹Men ändå (likväl; betecknar en skarp kontrast – hebr. olam) – räck ut din hand och rör vid allt som hör till honom. Då kommer du se att han 'välsignar' [avfärdar/förbannar, se vers 5] dig rakt i ansiktet."
     ¹²Herren (Jahveh) sa till Åklagaren (Satan): "Se [här är han], allt som hör till honom är i din hand, men du får inte räcka ut din hand mot honom själv." Satan lämnade (gick bort från) Herrens (Jahvehs) ansikte (närvaro).

[Meningen ger intrycket av att Satan ivrigt ger sig av förvissad om att kunna knäcka Job. Notera att det inte är Herren som räcker ut sin hand mot Job. Satan har makt över Jobs jordiska förutsättningar, men inte över hans liv. Satans makt är alltså begränsad. Satans intentioner är tydliga genom hela Bibeln. Under den sista måltiden riktar sig Jesus till Petrus och säger att Satan har begärt att få skaka och sålla Petrus och de övriga lärjungarna som vete. Jesus stannar dock inte där utan försäkrar dem om att han har bett för dem så att deras tro inte ska släckas ut, se Luk 22:31-32.]

Job prövas
¹³[Perspektivet flyttas på nytt tillbaka till jorden och Jobs sju söner. Familjefestligheterna inleddes troligen i den äldste sonens hus. Som den förstfödde skulle han ärva dubbelt så mycket som de andra, se 5 Mos 21:17. Job var bland de rikaste i öst, se vers 3, och hans söner var också mäktiga män. Delar av egendomen hade troligen redan tillfallit den äldste sonen.]

Den första olyckan

En dag var Jobs [sju] söner och [tre] döttrar i den äldste broderns hus och åt och drack vin. ¹⁴Då kom en budbärare [den förste av fyra] till Job och sa: "Medan oxarna gick för plogen och åsnorna betade i närheten, ¹⁵då attackerade (överföll) sabéerna [ett folkslag från söder, Seva var ett barnbarn till Abraham som flyttade österut, se 1 Mos 25:3, 6] oss, rövade bort djuren och dödade alla dina tjänare (ordagrant: "unga män") med svärd. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."

[Sabéerna var en stam från Seba, nuvarande Jemen på den södra delen av Arabiska halvön. De var handelsmän, se Job 6:19. Senare nämns att de var ovanligt långa, se Jes 45:14. Drottningen av Saba var också troligen härifrån, se 1 Kung 10:1. Tidpunkten verkar vara senhösten, eftersom oxarna plöjde. Totalt hade Job 1 000 oxar och 500 åsninnor. Samtliga blev stulna av dessa pirater som under attacken också dödade tjänarna. Detta är den första av fyra olyckor som drabbar Job.]

Den andra olyckan
¹⁶Medan han talade, kom ännu en budbärare [den andra] och sa: "Guds eld föll från himlen [en blixt slog ned] och eld förtärde småboskapen [de 7 000 fåren] och tjänarna [som hade hand om dem]. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."

Den tredje olyckan
¹⁷Medan han talade, kom ännu en budbärare [den tredje] och sa: "Kaldéerna [ett folkslag från nordost] ställde upp sitt manskap i tre avdelningar och överföll kamelerna [antalet var 3 000] och rövade bort dem. De dödade alla dina tjänare med svärd. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."

Den fjärde olyckan
¹⁸Medan han talade, kom ännu en budbärare [den fjärde] och sa: "Dina söner och döttrar åt och drack vin i den äldste broderns hem. ¹⁹Plötsligt kom en stark storm från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket så att de dog. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."

[Den första och tredje olyckan orsakades av människor, den andra och fjärde berodde på naturkatastrofer. Vers 13 och 18 talar om samma fest hos den äldste brodern, vilket visar att allt detta hände inom loppet av en dag. Beskrivningen av katastroferna inleds och avslutas på samma sätt genom att introducera en budbärare. Ordföljden i hebreiskan förstärker att budbäraren nätt och jämt överlevde. Samma fras ("Medan han talade, kom ännu en budbärare") återkommer i vers 16, 17 och 18. Att han nätt och jämt överlevde var en listig strategi uträknad av Satan. Syftet var att överväldiga Job och inte ge honom någon tid att återhämta sig.]

Mitt i stormen – Lovat är Herrens namn
²⁰När Job hörde detta ställde han sig upp och rev sönder sin mantel och rakade sitt huvud [dåtida sed för att visa sorg, se Joel 2:13; Jer 7:29; Mika 1:16]. Sedan kastade han sig raklång till marken [i vördnad för Gud] ²¹och sa:

"Naken [utan ägodelar] föddes jag (kom jag ur min moders liv),
    och naken kommer jag att dö (återvända).
Herren (Jahveh) gav [alla ägodelar]
    och Herren (Jahveh) tog [bort dem].
Lovat är Herrens (Jahvehs) namn!"

[Versen har en fin poetisk rytm där ordet "naken" binder ihop den första delen med de två verben som ordagrant är: "kom" och "återvända". Återvända kan syfta på att återvända till jorden, se 1 Mos 3:19; Ps 139:15, men viktigt att komma ihåg är att hela stycket här har poetisk karaktär och huvudbetydelsen är: Jag föddes naken utan några ägodelar, och jag dör naken utan att ta med mig några ägodelar. Nästa del har också liknande kontrast "gav" och "tog". Sammanfattningsvis i allt detta, oavsett omständigheter: Herren är den som är värdig att prisas.]

²²Under allt detta [olyckorna som drabbade honom i vers 13-19] syndade inte Job och tillät sig inte att anklaga (tala dåraktigt om) Gud (Elohim).

[Det ovanliga hebreiska ordet tiflah används för anklaga. Det betyder osmakligt eller motbjudande, se Job 6:6; Jer 23:13.]

Åklagaren inför Guds tron igen
¹[Perspektivet skiftar på nytt från jorden till himlen. Stycket här i Job 2:1-3 är nästan identiskt med Job 1:6-8. Här i Job 2:1 finns tillägget "för att träda fram inför Herren" i slutet som inte finns i Job 1:6. Eftersom samma himmelska domstolsliknande förhandling upprepar sig en andra gång, verkar Bibeln visa på att detta inte är en engångsföreteelse utan något återkommande. I Uppenbarelseboken beskrivs Satan som den som anklagar de troende, se Upp 12:10.]

En dag hände det att Guds söner [änglar, himmelska väsen] kom och trädde fram inför Herren (Jahveh) [ännu en gång, se Job 1:6]. Åklagaren [hebr. ha-Satan; translittererat till Satan] var också med bland dem för att träda fram inför Herren (Jahveh). ²Herren frågade Åklagaren: "Varifrån kommer du?"
    Åklagaren (Satan) svarade Herren: "Jag har varit här och där, och vandrat fram och tillbaka över jorden."
     ³Då sa Herren (Jahveh) till Åklagaren (Satan): "Har du lagt märke till (studerat, ordagrant: 'satt ditt hjärta till') min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så god (ren) och hederlig (har integritet och vill göra det rätta) [samma fras som i Job 1:1, 8], ingen som så fruktar (vördar) Gud och undviker det onda. Fortfarande står han fast och har integritet (är god), trots att du drev mig (pressade, fick mig) att förgöra (sluka) honom utan orsak." [Samma ord "utan orsak" använde Satan när han insinuerade att Job inte prisade Gud av ren kärlek och gudsfruktan, utan bara för alla välsignelser han fått, se Job 1:9.]
     ⁴Åklagaren (Satan) svarade Herren: "Skinn för skinn. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv [sitt eget skinn].

[Det är inte helt klart vad ordspråket 'skinn för skinn' eller 'hud för hud', som det också kan översättas, betyder. En vanlig judisk förklaring tar ett exempel från hur vi värderar våra olika kroppsdelar. Vid fara sträcker vi instinktivt upp vår arm för att skydda ansiktet mot ett slag. Vi är alltså villiga att offra huden på vår arm för att skydda huden på huvudet. Uttrycket liknar också 'öga för öga, tand för tand' som handlar om att göra en rättvis juridisk bedömning i en rättegång, där straffet ska motsvara skadan som orsakats, se 2 Mos 21:24. Den andra delen av versen 'allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv' handlar om att göra en värdering mellan ägodelar och livet. När en rånare säger: 'pengarna eller livet?' är inte valet svårt. Satans antagande är att Job villigt ger bort sin rikedom för att rädda livhanken. Så länge Job är frisk kommer han inte att förbanna Gud, men förlorar han hälsan kommer han att häda Gud.]

Den som lider av elefantiasis får elefantliknande ben.

⁵Men ändå (likväl; betecknar en skarp kontrast – hebr. olam) – räck ut din hand och rör vid hans ben och kött [uttryck för hela personen, även hans psykiska hälsa, se Ords 14:30]. Då kommer du se att han 'välsignar' [avfärdar/förbannar, se Job 1:5, 11] dig rakt i ansiktet." [Identiskt med Job 1:11 förutom "ben och kött".]
     ⁶Herren sa till Åklagaren (Satan): "Se [här är han], han är i din hand, men du måste bevara (beskydda) hans liv." ⁷Satan lämnade (gick bort från) Herrens ansikte (närvaro) och slog Job med ett elakartat sår (inflammation), från topp till tå (från fotsulan till hjässan – hela kroppen). ⁸Job tog en lerskärva [från ett trasigt kärl] för att skrapa sig med där han satt i askan [uttryck för sorg]. [Enligt den latinska översättningen satt han på soptippen utanför staden. Det är möjligt att såren kliade och han skrapade sig med lerskärvan, men i samband med aska så kan det också vara ett uttryck för hans sorg.]

[Vers 7 har sår (hebr. shechin) i singular. Det verkar antyda att det var en inflammation som påverkade hela kroppen och särskilt huden. Sjukdomen krävde ständig uppmärksamhet. Huden var så vanställd att hans tre bekanta inte kände igen honom, se Job 2:12. Åkomman påverkade kroppen så den luktade illa och gav honom dålig andedräkt, se Job 19:17, 20. Såren hade maskar, öppnade sig och rann, huden skrumpnade, se Job 7:5; 16:8. Huden mörknade och han hade feber, se Job 30:30. Även själsligt led Job: nätterna var fyllda av ångest, oro och mardrömmar, se Job 7:4, 14. En diagnos som stämmer med de symtom som beskrivs är Filariasis, som orsakas av en parasitisk mask. Sjukdomen kallas även elefantiasis eller elefantsjuka, eftersom fötterna svullnar och får elefantliknande mörk hud.]

⁹Hans hustru sa till honom: "Håller du fortfarande fast vid din integritet [ska du fortsätta att vara god och rättfärdig, samma ord som i Job 2:3]? 'Välsigna (hebr. barach)' Gud (Elohim) [avfärda/förbanna honom, se Job 1:5] och dö (fall ned död)!"

[Jobs hustru var också drabbad av sorg. Hon hade förlorat sina tio barn som hon fött. Utöver det var familjens förmögenhet och välstånd borta, och nu hade även hennes make blivit svårt sjuk och plågad.]

¹⁰Job svarade henne:

"Du talar som en dåraktig (gudlös) kvinna skulle tala.
Ska vi ta emot det goda [i livet] från Gud,
    utan att också ta emot det onda [som drabbar oss]?"

[Orden för gott (hebr. tóv) och ont (hebr. ra) handlar inte om Guds karaktär, utan syftar på de omständigheter som påverkar jordelivet. Ordet dåraktig handlar mer om att vara gudlös, än att vara utan förnuft. Samma ord används om den som säger i sitt hjärta att det inte finns någon Gud, se Ps 14:1. Se även Ps 74:18, 22. Notera att Job inte anklagar sin hustru för att vara ogudaktig, bara att hon talar som någon som är det. Han inkluderar även henne i svaret och använder ordet "vi". Job svarar som om han läst Jes 45:9 och 2 Kor 4:17.]

Under allt detta [genom hela denna prövning] syndade inte Job med sina läppar.

Jobs tre bekanta

En av de appar som varnar för raketattacker mot Israel har det engelska namnet "Tzofar – red alert". Tzofar är den engelska stavningen av den tredje av Jobs bekanta (Tsofar), vars namn just betyder rop/varning. Det är inte ovanligt att bibliska namn används i det moderna israeliska samhället.

¹¹När tre av Jobs bekanta (grannar – hebr. rea) fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de överens om att gå och visa medkänsla och trösta honom. De tre var:

Elifaz – temaniten [Teman var en stad i Edom sydöst om Döda havet, känd för vishet, se Jer 49:7] och
Bildad – shoaiten [Shoa betyder troligtvis "rikedom"] och
Tsofar – naamaiten [Naama betyder "vacker"].

[Dessa var tre av Jobs bekanta eller grannar. Den äldste och mest framträdande brukar alltid nämnas först i uppräkningar, vilket då är Elifaz. De övriga två namnen är ovanliga och platserna inte kända, men Shoa och Naama låg troligtvis någonstans i nuvarande Jordanien. Bildad har god kunskap om papyrusplantan (Job 8:11) och kan ha haft kontakt med Egypten. Namnet Elifaz betyder: "min Gud är guld". Etymologin kring namnet Bildad är inte helt klar men namnet består av två delar: Bel eller Baal (herre) följt av verbet jadad (att älska). betydelsen kan vara "Herren är älskad" eller "Bel har älskat". En del ser en koppling till guden Baal här. Den tredje bekantas namn är Tsofar som har betydelsen trumpet, alarm eller siren.]

¹²Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen över sina huvuden [dåtida sed för att visa sorg]. ¹³Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.

[De tre besökarna och Jobs agerande här ligger till grund för shiva-veckan, som praktiseras än i dag efter ett dödsfall inom judendomen, se även 1 Mos 50:10; 1 Sam 31:13. Shiva betyder sju på hebreiska. Den familj som har sorg stannar hemma under en veckas tid efter begravningen, som skett samma dag som dödsfallet. Familjen sitter på låga stolar i hemmet för att på ett yttre sätt visa sina inre känslor av sorg. Uttrycket att "känna sig låg" får ett konkret fysiskt uttryck. Under denna vecka besöker vänner och bekanta familjen och man har ofta med sig mat. Besökaren sätter sig i stillhet intill den sörjande och säger ingenting förrän den som är i sorg är redo att prata. Ursprunget till denna sed kommer från att Jobs vänner satt tysta en vecka och det var Job som inledde samtalet, se Job 3:1.]

Job förbannar sin födelsedag

Jobs första tal
¹Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. [Även profeten Jeremia förbannade sin födelsedag, se Jer 20:14.]

²Då tog Job till orda (hebr. anah) och sa:

³Låt den vara utplånad (död över den; låt den vandra bort – hebr. avad) [Upp 9:11],
    den dag då jag föddes,
    och natten när man sa:
        "En man (frisk pojke; stridsman – hebr. gever) är född."

[Vers 3 fungerar som en inledning av det som kommer, men även ett inclusio med vers 9-10. I vers 4-6 förbannas dagen och i vers 6-8 natten.]

⁴Den dagen – låt den vara mörk,
    må Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] i höjden inte fråga efter den,
    låt inget dagsljus (hebr. nehara) skina på den.
⁵Låt mörker och dödsskugga inmuta den (ta den med en återlösares rätt – hebr. gaal) åt sig själva,
    låt ett mörkt moln [hebr. ananah; ovanlig feminin form av det vanligaste ordet för moln, anan] vila över den.
    Låt allt som förmörkar dagen förskräcka den.
⁶Den natten – låt mörker beslagta (rycka bort) den,
    låt den inte glädja sig i årets dagar,
    låt den inte räknas bland månaderna. [Job önskar att dagen inte fanns i kalendern.]
⁷Se, den natten är ofruktsam (steril, öde),
    ingen kommer med glädjerop. [Ingen ropade: "Det blev en pojke/flicka", se vers 3.]
⁸Låt dem som förbannar dagar (hebr. jom) förbanna den,
    de som är redo att väcka Leviatan.

[Här syftas på besvärjare som t.ex. Bileam, se 4 Mos 23:27. Ordet för dag (hebr. jom) är snarlikt ordet för hav (hebr. jam) där sjöodjuret finns som också beskrivs i detalj senare, se Job 40:20.]

⁹Låt morgonstjärnorna förmörkas [låt dem inte tillkännage en ny dag],
    låt den [dagen då jag föddes, vers 3a] vänta på ljus, men verkligen inte finna något,
    låt gryningens solstrimmor (ordagrant: morgonens ögonlock) inte synas.
¹⁰Eftersom den [den natten då jag föddes, se vers 3b] inte stängde dörrarna till moderlivet,
    inte dolde olyckan för mina ögon.

¹¹[Då Jobs önskan att utplåna den natt han blev till och sin födelse inte kunde uppfyllas, önskar han att han skulle varit dödfödd.]

Varför dog jag inte i livmodern?
    Varför slutade jag inte andas vid födseln?
¹²Varför fanns det [en faders] knä som tog emot mig,
    och [en moders] bröst som gav mig di.
¹³För nu, [om det var så, då] skulle jag ligga ner och vara stilla
    och skulle sova och det vore en vila (hebr. noach) för mig,
¹⁴[i dödens sällskap] med kungar och jordens rådgivare,
    som byggde upp [begravningsmonument, som nu är] öde platser åt sig,
¹⁵eller med [vid sidan intill avlidna] furstar som har guld,
    som fyller sina hus [palats] med silver [då de levde].
¹⁶Eller som ett dolt missfall som inte lever,
    som ett dibarn som inte ser ljuset.
¹⁷Där [i döden] upphör de onda med sitt tumult [de ogudaktiga, vars hunger aldrig stillades, se Jes 57:20-21]
    och där får de trötta utan kraft (hebr. koach) sin vila.
¹⁸Tillsammans har fångarna ro (hebr. shaan),
    de hör inte slavdrivarnas (hebr. nagas) röst. [2 Mos 3:7]
¹⁹Låg (liten) och hög (stor) – de är lika där,
    och slaven (tjänaren – hebr. eved) är fri från sin herre (hebr. adón).

[Job hade förut varit en av de stora inflytelserika männen i samhället, nu var han ingen. Inför döden är alla lika och alla kommer en dag att dö, se Pred 7:2. Vers 11-19 avslutas med en merism (små/stora och slav/herre).]

²⁰Varför gav han [dagens] ljus till en plågad (hårt ansatt – hebr. amal)
    och liv till en bitter själ [Job 7:11; 10:1; 21:25],
²¹åt dem som längtar efter döden, men den kommer inte,
    som söker den mer än dolda skatter,
²²som glädjer sig, ja jublar (dansar),
    och fröjdas när de finner graven [äntligen får dö].

²³[Då Jobs önskan att utplåna sin födelse inte infriats, önskar han sig nu döden som en vuxen.]

Till en man (stridsman – hebr. gever) vars väg är dold
    och är övertäckt av Gud (Eloha).
²⁴Ja, till mitt bröd kommer mina suckar,
    som utgjutet (smältande) vatten mitt rytande.
    [Beskriver eländig situation – suckar som brödföda och forsande tårar.]
²⁵Ja, den fasa som jag fasar (hebr. pachad pachad) kommer över mig,
    och det som jag fruktar för (oroar mig över – hebr. jagor) kommer till mig.
²⁶Jag har ingen trygghet (framgång, helhet – hebr. shalah)
    och jag har ingen ro (hebr. shaqat)
    och jag har ingen vila (kan inte vila),
    och skakningen (jordbävningen; tumultet – hebr. rogez) kom.

[Sista frasen kan syfta på hur all olycka har drabbat Job, men även peka framåt på den olycka som nu kommer där Jobs tre bekanta försöker "skaka" honom och få honom på fall.]

Dialoger – mycket prat (kap 4-27)

Första omgången (kap 4-14)


Elifaz första tal
¹[Efter en veckas tystnad tar nu Jobs bekanta till orda. Elifaz teologi är att Gud straffar ondska omedelbart. Lider någon så beror det på att det finns synd i den personens liv. Gud gör inga misstag. Eftersom Job nu har blivit straffad, så måste han ha förtjänat det. Elifaz uppmanar Job att ödmjuka sig och bekänna sin hemliga synd. Liknande tankesätt finns även i vår tid. Uttryck som "ingen rök utan eld" eller "synden straffar sig själv" bygger på samma teologi. I Jobs tre bekantas teologi finns även inslag av monism. Det innebär att man tror att det bara finns en makt där allt gott och ont kommer från Gud, se Job 4:18. Tendenser till detta synsätt anas även hos Job själv, se Job 2:10. Job, hans familj och de tillresta bekanta männen känner inte till dialogen i de första två kapitlen mellan Gud och Satan. Jesus är också tydlig med att det finns en fiende, se Matt 13:38.]

Sedan tog Elifaz – temaniten [Job 2:11], till orda och sa [svarade Job]:

²Om vi skulle ta ett ord med dig, tar du illa upp (skulle det trötta ut dig)?
    Men vem kan avhålla sig från prat (hebr. milah)? [Innan Job ens hinner svara börjar nu Elifaz att tillrättavisa honom.]
³Se, du har tuktat (fostrat, tillrättavisat) många
    och du har styrkt svaga händer.
⁴Ditt prat (dina ord – hebr. milah; plural) har uppehållit den som fallit,
    och du har styrkt vacklande knän.
⁵Men nu har det [oro] kommit över dig – och du är trött (utmattad),
    det berör dig – och du är förskräckt.
⁶Är inte din vördnad [gudsfruktan]
    din förtröstan,
    ditt hopp
och redbarhet dina vägar (livsval)?

⁷Tänk efter, jag ber dig, vem har någonsin förgåtts som är oskyldig?
    Eller när har den hederlige (den som är rakryggad) försvunnit (blivit utplånad)?
⁸För som jag har sett, de som plöjer orättfärdighet och sår split,
    skördar det de sår.
⁹Genom Guds (Elohas) andedräkt förgås de,
    och genom hans vrede blir de förtärda.
¹⁰Lejonet (hebr. arjeh) ryter och det vilda lejonet (det rytande lejonet – hebr. shachal) höjer sin röst,
    de unga lejonens (hebr. kefir) tänder är brutna.
¹¹Det gamla lejonet (hebr. lajish) förgås i brist på byte
    och lejonhonans (hebr. lavi) söner (ungar) är skingrade.
    [I vers 10-11 används fem olika ord för lejon på hebreiska.]

¹²[Elifaz har hittills refererat till Jobs förnuft och mänsklig vishet. Nu följer ett nytt spår med en profetisk uppenbarelse. Det kan vara en uppdiktad historia eller så är det en upplevelse som han har haft, som han nu delar med Job och de andra bekanta som också lyssnar på det han säger.]

Ett ord (budskap – hebr. davar) kom i hemlighet till mig
    och mitt öra tog emot dess viskning (hebr. shemets). [Ordet används bara här och i Job 26:14.]
¹³I stormiga tankar (orostankar – hebr. saif) från nattens syner
    när djup sömn faller över männen,
¹⁴kommer fruktan över mig och rysningar
    och alla mina ben börjar darra.
¹⁵Sedan passerar en ande (hebr. roach) förbi (framför) mitt ansikte,
    håret på min kropp reste sig. [Så rädd blev jag.]
¹⁶Den [anden, vers 15] stod stilla men jag kunde inte urskilja dess drag,
    en varelse var framför mina ögon,
    jag hörde en stilla röst:

¹⁷"Ska en dödlig man vara rättfärdig inför Gud (Eloha)?
    Kan en människa vara ren inför sin skapare?
¹⁸Se, han [Gud] har ingen tillit till sina tjänare,
    och sina [himmelska] änglar (sändebud) anklagar han för dårskap (fel, tomhet – hebr. toholah). [2 Pet 2:4]
¹⁹Hur mycket mer då dem som bor i hus av lera
    [den mänskliga kroppen, se Job 33:6; 2 Kor 5:1; 2 Pet 1:14]
    vars grund är i stoftet [som människan formades av, se 1 Mos 2:7; 3:19],
    som krossas [lika lätt] som nattfjärilen –
²⁰Mellan morgon och kväll förskingras de,
    de förgås [både malen och människan] utan att någon märker det.
²¹Är inte deras tältlina (hebr. jeter) uppryckt i dem?
    De dör och det utan vishet."

¹Ropa, jag ber dig, finns det någon som svarar dig?
    Och till vem av de heliga [till vilken gudom, himmelskt väsen eller ängel, se Job 1:6] vänder du dig (ropar du till)?
²Eftersom otålighet (irritation, inre vrede – hebr. kaas)
    slår (dödar) den babblande dåren (hebr. evil)
och avundsjuka (yttre vrede som visar sig – hebr. qinah)
    dödar den lättledde (öppne, enkle – hebr. pata). [Ords 14:30; 27:4]
³Jag har sett dåren slå rot
    men plötsligt är hans betesmark (boning – hebr. navel) förbannad.
⁴Hans söner tas (förs) bort från säkerheten (tryggheten)
    och de krossas i porten utan att någon räddar dem.
⁵Hans skörd äts av en hungrig
    som till och med tar (söker) från [de svåråtkomliga] törnen
    och den törstige (hebr. shaaf) sväljer hans välstånd (hebr. chajil). [Job 18:9]
⁶För inte kommer väl ondska (tomhet, problem) från stoftet
    och inte växer väl olycka (möda) från marken?
⁷Nej, en människa är född till olycka (möda),
    liksom gnistorna (ordagrant: eldens söner) lyfter mot höjden.
    [Problem och svårigheter är som en naturlag, på samma sätt som gnistor i en eld, se även 1 Pet 4:12; Jes 43:2.]

⁸För min del [Elifaz råder nu Job hur han skulle göra om han var i samma situation],
    jag söker (frågar) efter Gud (El)
    och till Gud (Elohim) lämnar jag mitt ärende (min sak, min fråga – hebr. divra).
⁹Han [Gud] som gör stora och outgrundliga ting (omöjliga att helt förstå),
    fler under än någon kan räkna.
¹⁰Han som ger regn till jorden,
    och sänder vatten till de öppna fälten.
¹¹Så att han upphöjer de låga [Ps 113],
    och lyfter de sörjande till frälsning (räddning).
¹²Han omintetgör (bryter ner) de listigas planer,
    så att deras händer inte lyckas förverkliga det de planerat.

[Här finns en av slutsatserna i Elifaz två kapitel långa tal till Job. Indirekt antyder han att Job haft listiga planer och att det är Gud som stoppat honom.]

¹³Han fångar (intar och besegrar)
    de visa
        i deras egen slughet
        och planerna
    av de svekfulla (förvridna, utstuderat motstridiga)
omkullkastas snabbt.

[Vers 13 formar en kiasm. Citeras av Paulus i 1 Kor 3:19. Även nästa vers följer ett kiastiskt mönster.]

¹⁴På dagen
    kommer det över dem
        mörker,
        som på natten
    famlar de
mitt på dagen.

¹⁵Så räddar han [den oskyldige] från deras tungors svärd [lögner],
    den fattige från den mäktiges hand.
¹⁶Då blir det hopp för den fattige,
    orätten [personifierad] måste stänga sin mun (tystas).

¹⁷Se [därför som en logisk konsekvens],
    mycket lycklig (salig, rikt välsignad – hebr. ashre) [Ps 1:1] är den man som Gud (Eloha) förebrår (överbevisar)
    och den Allsmäktiges (Shaddajs) förmaning (disciplinering) – förakta inte den. [Ords 3:11-12; Heb 12:5]
¹⁸För han [pronomenet han, betonar att det är Gud], han bedrövar (ger smärta, sorg – hebr. kaav) men förbinder (hebr. chavash) [också]
    han genomborrar, men hans hand botar (gör frisk, lagar, reparerar) [också]. [Jes 30:26] [Elifaz har inte en dualistisk gudsbild, utan allt kommer från honom, både gott och ont.]

¹⁹I sex trångmål räddar han dig
    och i sju [oavsett vad som händer] ska inte ondska röra vid dig.

[Talet sex används här som ett stort, oräkneligt nummer, följt av talet sju som står för någots fulländning. Detta hebreiska talesätt där två nummer upprepas efter varandra indikerar en upprepning. Skrivsättet motsvarar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, osv. Talet sju står för fulländning (motsvarar "osv" i det svenska exemplet), vilket förstärker att oavsett hur många problem som dyker upp kommer Gud att rädda från dem alla. För att förstärka det följer sex exempel på trångmål i vers 20-22.]

²⁰I hungersnöd löser han ut dig från döden
    och i kriget från svärdets hand.
²¹Från (i, genom) tungans gissel ska du vara undangömd,
    och inte rädas förödelsen, när den kommer.
²²Åt plundring (förödelse) och svält (hebr. kafan) [Job 30:3] skrattar du,
    och från den levande marken fruktar du inget.

²³Eftersom ditt förbund är med fältets sten
    och fältets liv är din frid (fred; fullständig harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom).
²⁴Och du ska veta (vara intimt förtrogen med) [kan vara helt säker på] att ditt tält [ditt hem] är din frid (fred; fullständig harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom)
    och du ska besöka din betesmark (boning – hebr. navel) och du ska inte sakna någonting (synda; i sin bokstavliga betydelse att "inte träffa målet"). [Inget i Jobs tält ska saknas och ingen boskap ska springa bort.]
²⁵Och du ska veta (vara intimt förtrogen med) att din säd är riklig [du ska få många barn]
    och dina efterkommande (avkomma – hebr. tseetsa) är som markens gräs.
    [Ordet tseetsa används bara i Job och Jesaja.]
²⁶Du ska komma i kraft (hebr. kelach) [Job 30:2] till din grav
    som en uppstigande gravkulle (hebr. gadish; enda förekomsten av detta ord i GT) i din tid.
²⁷Se, detta utforskar vi, så är det,
    vi lyssnar och de vet det med sig (är intimt förtrogna med det).

Tillbaka upp

---