"Herren (Jahveh), Herren (Jahveh) är en barmhärtig och nådig Gud (El),
    sen till vrede och rik på nåd (omsorgsfull kärlek) och sanning (stabilitet, fasthet, trofasthet),
⁷som bevarar nåd (omsorgsfull kärlek) mot tusenden [i alla kommande släktled, för evigt],
    förlåter (lyfter upp) missgärning och överträdelse och synd.

[Ordet nåd (hebr. chesed) beskriver Guds nåd och trofasta kärlek. Ordet förekommer både i vers 6 och 7. Den första förekomsten beskriver Guds nåd och barmhärtighet mot Israel när han förnyar förbundet och ger dem Torah för andra gången. I vers 7 handlar det om nåd för tusenden. Det syftar på framtida släktled och även andra folk än Israel. En parallell finns i Guds löfte till Abraham i 1 Mos 12:3 där Gud lovar sin välsignelse både till honom och kommande släktled. Samma tanke finns i Joh 1:17. Nåd och sanning, hebr. chesed ve emet, hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning (1 Mos 24:27; Ps 40:12; Ords 3:3; Ords 16:6; Jes 16:5). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]

Samtidigt låter han inte den skyldige bli ostraffad,
    utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led."

[Gud straffar inte barn och barnbarn för något som deras fäder gjort, i stället beskriver det Guds rättvisa straff för en viss synd i varje generation. Gud påminner att en generation inte kan komma undan Guds straff, eftersom Gud straffade en tidigare generation. Gud är rättvis och hans natur är både nåd och sanning, se vers 6.]

Och Mose skyndade sig och böjde sitt huvud mot marken och tillbad. ⁹Och han sa: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon Herre (Adonai), jag ber dig (vädjar), låt min Herre (Adonai) gå i vår mitt, för det är ett styvnackat folk, och förlåt våra överträdelser och synder, och ta oss som din arvedel."
     ¹⁰Och han sa: "Se, jag skär ett förbund, inför hela ditt folk ska jag göra under, sådana som inte har blivit gjorda i hela världen, inte i något land. Och alla de folk bland vilka du vistas, ska se Herrens (Jahvehs) gärningar som jag ska göra med dig, att de är förunderliga (fantastiska, enorma). ¹¹Håll (vakta, skydda, bevara) det som jag befaller dig idag. Se, jag fördriver framför dig amoréerna och kanaanéerna och hettiterna och perisséerna och hivéerna och jevusiterna. ¹²Vakta (skydda, bevara) dig själv, så att du inte skär förbund med invånarna i landet dit du går, så att de inte blir till en snara i din mitt. ¹³Utan ni ska bryta ner deras altaren och slå deras obelisker i bitar och ni ska hugga ner deras aseror [pålar för avgudadyrkan] . ¹⁴Du ska inte falla ner för någon annan gud (hebr. el), för jag Herren (Jahveh), vars namn är Nitälskande (ett starkt känslomässigt uttryck för att vilja ha fullt ägandeskap över något – hebr. qana), är en nitälskande Gud (El), ¹⁵för att inte skära (ingå) förbund med landets invånare och de går iväg efter andra gudar och offrar till deras gudar och de kallar på dig och du äter av deras slaktoffer, ¹⁶och du tar deras döttrar till dina söner och deras döttrar går iväg efter deras gudar och får dina söner att gå iväg efter deras gudar.

¹⁷Du ska inte göra dig några gjutna gudar. [En varning mot synden med guldkalven som de nyss begått, se 2 Mos 32:4]

¹⁸Du ska hålla (vakta, skydda, bevara) det osyrade brödets högtid (hebr. chag matsah). Sju dagar ska du äta osyrat bröd som jag befallt dig, på den bestämda tiden i månaden aviv [Även kallad nisan. Aviv betyder vår och anger att det är den första vårmånaden.] för i månaden Aviv kom du ut ur Egypten.

¹⁹Allt som öppnar moderlivet är mitt, och av all din boskap ska du helga hanarna, det förstfödda av din oxe och får. ²⁰Det förstfödda av en åsna ska du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut den ska du bryta av dess nacke. Allt förstfött av dina söner ska du lösa ut. Och ingen ska komma tomhänt inför mig.

²¹Sex dagar ska du arbeta, men på den sjunde ska du vila, både när det är dags att plöja och när det är dags att skörda ska du vila. [Sabbatsbudet gäller alltså även när vårbruket och höstbruket är som intensivast.]

²²Och du ska hålla (vakta, skydda, bevara) veckohögtiden (shavuot, pingst) [på våren, se 2 Mos 23:16] – förstlingsfrukten av veteskörden, och [även] insamlingsfesten (lövhyddohögtiden, sukkot) [på hösten, se 2 Mos 23:17] när året vänder (när det blir ett nytt år). [Det judiska nyåret sker på rosh hashana (den första dagen i månaden tishri), strax före lövhyddohögtiden som startar den 15:e tishri.] ²³Tre gånger om året ska alla dina män komma inför (framför ansiktet på) Herren Herren (Adonai Jahveh), Israels Gud (Elohim). ²⁴För jag ska fördriva folkslag framför dig, och utvidga dina gränser, inte heller ska någon man ha åtrå till ditt land när du går upp till Herren (Adonai) din Gud (Elohim) tre gånger om året.

[Detta är Guds löfte om beskydd att ingen fiende ska anfalla när man firar Herrens (Jahvehs) högtider!]

²⁵Du ska inte offra blodet av mitt slaktoffer med syrat bröd.
Inte heller ska påskens slaktoffer lämnas kvar över natten till morgonen. [Talar profetiskt om Jesus som togs ner från korset samma dag, se Mark 15:42-46.]

²⁶Den utvalda förstlingsfrukten från ditt land ska du föra fram till Herren (Adonai) din Guds (Elohims) hus.
Du ska inte koka en killing i dess mors mjölk."

[Frasen upprepas från 2 Mos 23:19 och återkommer i 5 Mos 14:21. Rabbinska tolkningar av detta bud har lett till dagens kosherlagar för mat.]

²⁷Herren sa till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
     ²⁸Mose var kvar hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Han skrev förbundsorden, de tio orden, på stentavlorna.

Moses ansikte strålar
²⁹När Mose kom ner från Sinai berg med vittnesbördets två stentavlor i sin hand, visste han inte om att hans ansiktes hy strålade (att ljus sköt fram som horn), därför att han hade talat med Herren (Jahveh). ³⁰När Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Moses ansiktes hy, vågade de inte komma emot honom.
     ³¹Men Mose ropade till dem, och Aron och alla folkets ledare vände tillbaka till honom, och Mose talade till dem. ³²Sedan kom alla israeliterna fram till honom, och han befallde dem allt som Herren (Jahveh) hade talat på Sinai berg.
     ³³När Mose hade talat klart med dem hängde han en slöja för ansiktet. ³⁴Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om. ³⁵Israeliterna såg Moses ansiktes hy, hur den strålade, så Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren (Jahveh).

Tabernaklet byggs


Sabbatsregler
¹Och Mose samlade hela församlingen av Israels söner och sa till dem: "Detta är orden som Herren (Jahveh) har befallt för att ni ska göra dem. ²Sex dagar ska arbete göras men den sjunde dagen ska för er vara en helig dag, en sabbat med fullkomlig vila (hebr. shabbat shabbaton) till Herren (Jahveh). Den som gör något arbete (den dagen) ska dödas. ³Ni ska inte tända någon eld i alla era boplatser på sabbatsdagen."

Material
⁴Och Mose talade till hela församlingen med Israels söner och sa: "Detta är de ord som Herren (Jahveh) har befallt och säger: ⁵Ta ibland er ett offer till Herren (Jahveh), alla som har ett villigt hjärta låt honom föra fram det, ett Herrens (Jahvehs) offer, guld och silver och brons, ⁶och blått och purpur och scharlakansrött och fint linne och gethår, ⁷och rödfärgat getskinn, och sälskinn och akaciaträ, ⁸och olja till lampan och kryddor till smörjelseoljan och till den söta rökelsen, ⁹och onyxstenar och stenar till infattning, till efoden och till bröstskölden.

Tillbaka upp

---

Ps 33:12-22

¹²Rikt välsignat (saligt; mycket lyckligt) är det folk (den nation) vars Gud (Elohim) är Herren (Jahveh),
    det folk som han har utvalt till sin egendom (sin arvedel) [2 Mos 19:5].
    [Vers 12 är psalmens centrum.]

¹³Från himlarna blickar Herren (Jahveh) ned,
    han ser alla människors barn (Adams söner).
¹⁴Från sin boning [där han sitter på sin tron] betraktar han
    alla som bor på jorden.
¹⁵Han som [precis som en krukmakare] formar [vart och ett av] deras hjärtan till en gedigen enhet;
    han som förstår (ser, uppfattar) alla deras verk [intellektuellt kan urskilja allt de gör].

[Versen inleds ordagrant: "Han som formar enhetligt/tillsammans deras hjärta". Hjärtat syftar på den mänskliga naturen såsom intellekt, känslor och vilja. I hebreiskan är adverbet jachad placerat efter verbet för att forma, vilket gör att betydelsen inte är att han formar "alla mänskliga hjärtan" utan snarare att "varje individuellt hjärta" är format till en harmonisk enhet. Versens fortsättning har samma tema som Ps 94:9, nämligen: Den som skapat människans öra och öga, skulle han inte höra och se allt vad människorna gör?]

¹⁶Ingen kung räddas av [kan få seger genom] en stor armé,
    en hjälte (mäktig krigare) kan inte befrias (rädda sig själv) genom stor styrka.
¹⁷En falsk trygghet är stridshästen [den eller någon annan världslig kraft garanterar inte seger],
    trots att den har stor [fysisk] styrka kan den inte heller rädda [befria någon].

[Tre gånger används ordet "stor" (hebr. rov) i vers 16-17. Det beskriver ett numerärt stort antal, ofta något mäktigt och imponerande. Stridshästen var den största militära tillgången vid den här tiden. Ordagrant inleder hebreiskan: "en lögn är hästen för seger".]

¹⁸Se, Herrens (Jahvehs) öga är vänt till dem
    som fruktar (vördar, respekterar) honom,
    till dem som sätter sitt hopp till (förtröstar, väntar på) hans nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet),
¹⁹för att rädda (rycka bort) dem från döden,
    och hålla dem vid liv (upprätthålla/bevara dem) under [tider av] hungersnöd.

Avslutande uppmaning
²⁰Hela vår varelse (vår själ) väntar på [dröjer sig ivrigt kvar och längtar efter] Herren (Jahveh);
    han är vår hjälp (hjälpare – hebr. ezer) och vår sköld (beskyddare). [Han kommer till vår undsättning!]
²¹För i honom gläder sig vårt hjärta,
    för vi förtröstar (vi har litat) på hans heliga namn.
²²Låt din nåd (omsorgsfulla kärlek), Herre (Jahveh), vara [vila] över oss,
    på samma sätt som vi [tålmodigt] hoppas (väntar, förtröstar) på dig.

Tillbaka upp

---

Ords 9:1-6

Visheten inbjuder till fest
¹Visheten har byggt sig ett hus,
    hon har huggit ut sju pelare. [Sju är fullkomlighetens tal, och är det som bär upp byggnaden.]
²Hon har förberett maten (slaktat boskap),
    blandat sitt vin och dukat sitt bord.
³Hon har skickat ut sina unga tjänsteflickor [för att bjuda in till fest],
    hon ropar från de högsta platserna i staden:
⁴"Den som är okunnig (osäker), kom hit!"
    Till den som behöver (saknar, är i behov av) förstånd (kunskap), säger hon:
⁵"Kom och ät av mitt bröd!
    Drick av det vin som jag har blandat.
⁶Lämna oförståndet och lev! [Kan översättas "lämna dåligt sällskap" eller "var inte naiv, och låt dig inte bli förledd".]
    Vandra på förståndets (insiktens) väg."

Tillbaka upp

---

Matt 27:15-31

Pilatus dömer Jesus till döden

Ecce Homo ("se mannen" på latin), Antonio Ciseris avbildning av Pontius Pilatus som presenterar en sargad Jesus inför folket i Jerusalem.

¹⁵Under högtiden [påsken] hade ståthållaren för vana att frige en fånge efter folkets önskan. ¹⁶Det fanns vid den tiden en ökänd (beryktad) fånge som hette Jesus Barabbas [som var en mördare och upprorsmakare mot romerska staten, se Mark 15:7]. ¹⁷När folket nu var samlat frågade Pilatus: "Vem vill ni att jag ska frige, Jesus Barabbas eller Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus)?" ¹⁸Pilatus visste att det var på grund av avundsjuka mot Jesus som man hade utlämnat honom.

[Pilatus hade genomskådat fariséernas motiv som var avundsjuka och försöker nu lösa problemet genom att ta hjälp av folkets vilja för att frige Jesus. Namnet Barabbas betyder ordagrant "en faders son". Hans fullständiga namn var troligen Jesus Barabbas. Vissa manuskript har det längre namnet, medan andra bara har Barabbas. Folket får nu välja mellan Jesus Barabbas, en faders son som var en falsk messias och Jesus Messias, Guds Son som var den äkta Messias. Här finns även en typologi med de två bockarna på försoningsdagen (jom kippur). Genom lottkastning sattes den ena fri och den andra blev syndabocken, se 3 Mos 23:27-32; Heb 9:7-12.]

¹⁹Medan han satt på domarsätet fick han detta bud från sin hustru: "Låt ingenting orätt ske mellan dig och denna rättfärdiga (oskyldiga) man! Jag har lidit mycket (haft en obehaglig upplevelse) i en dröm i dag [på morgonen, eller tidigare under natten] på grund av honom." [Det är värt att notera att den enda som för Jesu talan under hela rättegången är en hednisk kvinna. Enligt tradition hette hon Claudia Procula.]
     ²⁰Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad. ²¹Ståthållaren sa nu till dem: "Vilken av de båda vill ni att jag ska frige?" De svarade: "Barabbas!" ²²Pilatus frågade dem: "Vad ska jag då göra med den Jesus som kallas den Smorde (Messias)?" Alla svarade: "Korsfäst honom!" ²³Han frågade: "Vad har han gjort för ont?" Men de ropade ännu högre: "Korsfäst honom!"

²⁴När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde (tvättade av) sina händer inför folket och sa: "Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak." ²⁵Men hela folket ropade: "Hans blod må komma över oss och våra barn." ²⁶Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.

De romerska soldaterna hånar Jesus
²⁷Då förde ståthållarens soldater Jesus till residenset (pretoriet) och samlade hela bataljonen [en romersk kohort som bestod av 600 soldater, se Apg 10] omkring honom.

[Pretoriet var det romerska namnet på officersbostaden och kasernen med kaserngården. Det fanns två romerska residens i Jerusalem, Antoniaborgen och Herodes palats. Pontius Pilatus bodde under sina besök i Antoniaborgen intill tempelområdet, och Herodes Antipas bodde i sitt palats i västra delen av staden under sina besök. Jesus blev förhörd av båda dessa som var fiender, men blev vänner denna dag, se Luk 23:12. Här syftas troligen på Antoniaborgen där Pontius Pilatus befann sig.]

²⁸De tog av honom kläderna och hängde på honom en scharlakansröd mantel. [Det är inte troligt att soldaterna tar en ny purpurfärgad kunglig mantel (Mark 15:17; Joh 19:2) och sätter den på Jesu blodiga kropp. Istället är det en bleknad till en lila färg som här beskrivs som scharlakansröd.] ²⁹och vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den på hans huvud och stack en käpp (stav) i högra handen på honom. Sedan föll de på knä för honom och hånade honom och sa: "Leve judarnas konung!" ³⁰De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. ³¹När de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom.

Tillbaka upp