Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - måndag 5/1

1 Mos 11:1-13:4, Ps 5:1-13, Ords 1:24-28, Matt 5:1-26


1 Mos 11:1-13:4

Högmodigt tal blir obegripligt "babbel"
1Hela jorden (världen) talade ett gemensamt språk och man uttryckte sig på samma sätt (hade ett gemensamt språk för både tal och skrift). 2När de flyttade österut hittade de en slätt i Shinear och bosatte sig där. [Området är den bördiga dalen mellan floderna Eufrat och Tigris, det som senare kom att bli Babylon, nuvarande Irak.]
     3Sedan sa de till varandra: "Kom, låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentligt)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk. 4De sa: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (hebr. migdal) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden."

[Detta går helt emot vad Gud sagt om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]

5Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga. 6Herren sa: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.] 7Kom, låt oss gå ner och förvirra (röra ihop) deras språk så att de inte förstår varandra." [Resultatet av enhet som utelämnar Gud är förvirring.]
     8Så spred Herren (Jahveh) människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden. 9Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren (Jahveh) förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred Herren (Jahveh) ut människorna över hela jorden. [Hebr. bavel betyder att "förvirra" och är snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]

Shems fortsatta historia
10[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den sjätte litterära enheten (av tolv) i Första Moseboken.]

Detta är Shems (Sems) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). [Nu följer tio generationer från Shem fram till Abram.]

När Shem var 100 år gammal blev han far till Arppacheshad, två år efter floden [hade startat].
11Och Shem levde 500 år efter att han blivit far till Arppacheshad.
Och han blev far till söner och döttrar. [Shem blev 600 år.]

12Och Arppacheshad levde 35 år innan han blev far till Shelach.
13Och Arppacheshad levde 403 [3 år och 400 år] efter att han blivit far till Shelach.
Och han blev far till söner och döttrar. [Arppacheshad blev 438 år.]

14Och Shelach levde 30 år innan han blev far till Ever.
15Och Shelach levde 403 år [3 år och 400 år] efter att han blivit far till Ever.
Och han blev far till söner och döttrar. [Shelach blev 433 år.]

16Och Ever levde 34 år innan han blev far till Peleg.
17Och Ever levde 430 år [30 år och 400 år] sedan han blivit far till Peleg.
Och han blev far till söner och döttrar. [Ever blev 463 år.]

18Och Peleg levde 30 år innan han blev far till Reo.
19Och Peleg levde 209 år [9 år och 200 år] efter att han blivit far till Reo.
Och han blev far till söner och döttrar. [Peleg blev 239 år.]

20Och Reo levde 32 år innan han blev far till Serog.
21Och Reo levde 207 år [7 år och 200 år] efter att han blivit far till Serog.
Och han blev far till söner och döttrar. [Reo blev 239 år.]

22Och Serog levde 30 år innan han blev far till Nachor.
23Och Serog levde 200 år efter att han blivit far till Nachor.
Och han blev far till söner och döttrar. [Serog blev 230 år.]

24Och Nachor levde 27 år innan han blev far till Terach.
25Och Nachor levde 119 år [19 år och 100 år] efter att han blivit far till Terach.
Och han blev far till söner och döttrar. [Nachor blev 146 år.]

26Och Terach levde 70 år innan han blev far till
    Abram,
    Nachor och Haran.

Teras fortsatta historia

Tera och hans familj
27[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den sjunde litterära enheten (av tolv) i Första Moseboken.]

Detta är Terachs (Teras) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot).

Terach blev far till Abram, Nachor och Haran, och Haran blev far till Lot. 28Haran dog inför sin far Terachs ansikte i landet där han föddes, i Ur i Kaldéen. 29Abram och Nachor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj och Nachors hustru hette Milkah [betyder: "drottning"], Harans dotter – far till Milkah och far till Iskah [betyder: "någon som vakar och är observant"]. 30Men Saraj var ofruktsam, hon hade ingen livsfrukt (avkomma – hebr. valad). [Ovanligt ord för livsfrukt som bara används här i GT. Det betonar en manlig avkomma som kan föra släkten vidare. Det vanliga ordet är hebr. jeled.] 31Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Saraj, sin svärdotter, Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran (hebr. Charan) där de vistades. 32Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.

Gud kallar Abram
1Nu sa Herren (Jahveh) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31-32]
    till landet jag ska visa dig.

[Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8-10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]

2Jag ska göra dig till ett stort folkslag [en stor familj]
och jag ska välsigna dig
    och göra ditt namn stort (dig ärbar)
    och du ska bli
en välsignelse.
3Och jag ska välsigna
    dem som välsignar dig,
    och den [singular] som vanärar dig (ringaktar, inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på dig")
ska jag förbanna (helt förgöra),
och välsignade –
ska alla jordens familjer (släkter, nationer) bli i dig [Abram]."

[Vers 2-3 formar en kiasm i flera nivåer. Den yttre ramen handlar om folkslag/familjer, se vers 2a och 3c. Den andra nivån har att göra med välsignelse. Centralt i vers 3a finns en kiastisk struktur som rör sig från välsigna till förbanna. Den hebreiska roten för välsigna (hebr. barach) har även betydelsen att böja knä. Helheten i dessa två verser ger sju rader där välsignelse är nyckelord:

Jag ska göra dig till ett stort folkslag
  Jag ska välsigna dig
    Jag ska göra ditt namn stort
      Du ska bli till en välsignelse
    Jag ska välsigna dem som välsignar dig
  Jag ska förbanna den som vanärar dig
I dig ska jordens alla folk bli välsignade]
4Abram gick som Herren (Jahveh) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (hebr. Charan) [1 Mos 11:31]. 5Abram tog Saraj, sin hustru, och Lot, sin brorson, och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Haran. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.

Till vänster syns berget Gerizim och till höger Ebal. Längst till höger (norrut) finns Josuas altare. I sänkan mellan bergen ligger staden Shechem, som på hebreiska betyder skuldra, ett passande namn eftersom bergen ser ut som två skuldror.

6Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint [ordagrant: "lärarens ek"]. På den tiden bodde kanaanéerna i landet.

[Shechem betyder skuldra/axel och beskriver platsen väl rent geografiskt, då bergen Gerizim och Ebal ligger på var sin sida som två skuldror. Detta är första gången Shechem nämns i Bibeln. Nästa omnämnande är 200 år senare, när Abrahams barnbarn Jakob kommer hit. Den arkeologiska platsen Tell Balata hittades 1903 och har bekräftats vara Shechem. Intressant är att fynden visar att platsen har varit bebodd sedan tidig bronsålder (3500 f.Kr.), men murarna är från 1900 f.Kr. När Abraham kommer hit (strax före 2000 f.Kr.) används frasen platsen (hebr. maqom) Shechem, medan i 1 Mos 33:18 är det staden (hebr. ir) Shechem. Det hebreiska ordet ir beskriver en befäst stad. Något som också bekräftas av att dess port omnämns, se 1 Mos 34:20. Centralt i staden har fynd gjorts av ett heligt tempel med ett stort stenbelagt torg, det kan vara där den speciella eken (Mores terebint) som det refereras till, stod. Bara 500 meter söder om staden finns Jakobs brunn, se Joh 4:4.]

7Herren (Jahveh) visade sig för Abram och sa: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahveh) som hade visat sig för honom. 8Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahveh) och åkallade Herrens (Jahvehs) namn. 9Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra mot Negev (söderut).

Abram går till Egypten
10Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten (hebr. Mitsrajim) för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet. 11Det hände när han gick in i Egypten att han sa till sin hustru Saraj: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på. 12Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig, men låta dig leva. 13Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig." [1 Mos 20:1-18; 26; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.] 14Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker. 15Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus. [Saraj var 65 år (1 Mos 17:7; 12:4) och levde tills hon blev 127 år (1 Mos 23:1), vilket gör att hon var i medelåldern.] 16Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade småboskap och boskapshjordar och åsnor (hebr. chamor; hankön) och tjänare och tjänarinnor och åsneston (hebr. aton) och kameler.

17Herren (Jahveh) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull. 18Farao kallade till sig Abram och sa: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru? 19Varför sa du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!" 20Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter.

[Texten berättar inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Saraj. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler, vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på liknande sätt sviker Saraj ännu en gång (1 Mos 20:17-18) verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i 1 Mos 12:17 som drabbar farao, något som talar för att Gud bevarade Saraj.]

Abram och Lot går skilda vägar
1Abram drog upp från Egypten (hebr. Mitsrajim), han och hans hustru [Saraj], tillsammans med allt som tillhörde honom, även [brorsonen] Lot var med honom fram till Negev [södra området i Kanaan]. 2Abram var mycket rik (ordagrant "mycket tung") på hjordar [egendom i form av boskap] och på silver och guld.
     3Han vandrade från lägerplats till lägerplats från Negev [vidare] till Betel, till platsen där hans tält hade stått första gången, mellan Betel och Ai, 4till platsen för altaret som han gjort [rest] där först. Och där åkallade Abram Herrens (Jahvehs) namn.

[Abram, Saraj och Lot (Abrams bror Harans son, se 1 Mos 11:27) kom nu tillbaka till den första platsen de stannat till på när de kom till Kanaans land från Haran, se 1 Mos 12:6-8. Här i Beit-el, som betyder Guds hus, åkallar Abram Herren. Ordagrant "åkallade i Herrens namn", se även 1 Mos 4:6; 12:8; 21:33; 26:25.]

Ps 5:1-13

Psalm 5 – En morgonpsalm

Psalmen är ett rop på hjälp när fiender sprider falska rykten för att smutskasta och förgöra. Den används ofta som en morgonbön eftersom morgonen nämns i vers 4. Ordet morgon associerar också till domstolsbeslut. I antika Israel avgjordes rättsbeslut i stadens port tidigt på morgonen, se 2 Sam 15:2; Jer 21:12; Ps 101:8; Sef 3:5. Morgonen följer en mörk natt och kan också symbolisera förnyat hopp. Psalmen har också messianska undertoner, Jesus är rotskottet från Davids rot, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16.

Författare: David

Citeras: Vers 10 citeras i Rom 3:13

Struktur: I psalmen finns tre tydliga kiasmer, två i början och en på slutet. Tre rader börjar med "för", det hebreiska ordet ki. Dessa tre "för" föregås av tre böner:

1. Hör min röst, vers 2-4
   ...för du finner inte behag i ondska, vers 5-7

2. Gör din väg för mig rak, vers 8-9
   ...för de ogudaktiga är opålitliga, vers 10

3. Döm de skyldiga och låt dem som älskar dig fröjda sig, vers 11-12
   ...för du välsignar den rättfärdige, se vers 13

1Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Till nechiloth (den som får ärva; blåsinstrument). En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David.

[Det hebreiska ordet ha-nechiloth används bara här i hela Bibeln och betydelsen är inte känd. Ordet är i plural och bestämd form. Det kan vara förknippat med ordet för flöjt (hebr. chalil). I så fall syftar det på att psalmen ska framföras med inslag av någon form av blåsinstrument. Det snarlika verbet nachal beskriver hur någon får ett arv. Fadern säger till Sonen i Ps 2:8 att begära hednafolken i arv. Den tolkningen gör den grekiska översättningen Septuaginta och den latinska Vulgata som båda skriver "för henne som ärver". Då åsyftas Jesu brud, församlingen, som genom honom har ett löfte om ett arv – evigt liv, se Ef 5:27; Upp 19:7; 21:9. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "till slutet" istället för "till den strålande ledaren".]
-


Bön 1 – Hör min röst
2[Både vers 2 och 3 formar varsin kiasm med Gud i centrum. Totalt finns fyra verb i dessa två verser. Strukturellt börjar och slutar vers 2 med substantiv och vers 3 med verb. Kiasmerna förstärker budskapet att mitt i lidandet finns en närvarande Gud. Endast här i vers 2 och i Ps 39:4 används det ovanliga hebreiska ordet hagig för suckan. Det beskriver en ärlig hjärtfylld bön. Ordet har samma rot som hebreiskans hagah som används i Ps 1:2 om att "begrunda" Guds undervisning.]

Mina ord,
    lyssna (vänd ditt öra) till dem,
        Herre (Jahveh),
    förstå (tänk på, urskilj)
min suckan (viskning).

3Ge akt (lyssna uppmärksamt)
    på mitt rop på hjälp,
        min kung och min Gud (Elohim),
    för det är till dig
jag vädjar (faller ner på mina knän, förtröstar på att du för min talan – hebr. palal).

[Psalmens tre första verb står i imperativ där psalmisten önskar att Gud ska lyssna, förstå och ge akt på psalmistens rop på hjälp. Det fjärde verbet vädjar (hebr. palal) bryter mönstret och förstärker förtröstan på att Gud hör bön och kommer gripa in. Ordet är ovanligt och har betydelsen att falla ner, be och att vädja inför en auktoritet att skipa rättvisa, se Ps 106:30; Luk 18:1-5.]

4Herre (Jahveh),
    på morgonen hör du min röst,
    på morgonen riktar jag mig till dig (förbereder och framlägger mina planer),
        och väntar (håller utkik, är som en vaktpost som aktivt spejar) [på bönesvaret]!

[Den sista delen av meningen är svår att översätta. Verbet förbereder (hebr. arak) står utan objekt. Ordet används för hur prästerna tände offeraltaret och förberedde offret, se 3 Mos 1:7; 2 Mos 40:23. Det används också om att duka ett bord, se Ps 23:5, eller strukturera och ordna i rader, se Dom 20:20. Betydelsen här är troligtvis att på morgonen då den kommande dagen struktureras med allt som ska göras, ber David om Guds hjälp, men eftersom ordet så ofta används inom tempelgudstjänsten finns även aspekten av att morgonbönen är en gudstjänst och offer som förbereds. I vers 9 beskrivs innehållet i dessa böner.]

5För du är inte en Gud (El) som finner behag (har glädje) i ondska (ogudaktighet – hebr. resha),
    ondska (hebr. ra) kan inte bo hos dig [stå under ditt beskydd].
6De högmodiga (arroganta, skrytaktiga) kan inte stå (bestå) inför dina ögon [få din välsignelse],
    du hatar alla som gör orätt (praktiserar ondska, skadar och bryter ner).
7Du förgör den som talar inbillning (falskhet, osanning),
    Herren (Jahveh) avskyr den blodtörstige och svekfulle (som förför och missleder andra).

Bön 2 – Gör din väg rak för mig
8Men vad gäller mig, på grund av din stora (överflödande) nåd (omsorgsfulla och trofasta kärlek)
    får jag komma till (gå in i) ditt hus. [Du välkomnar mig!]
Jag böjer mig ner i fruktan (vördnad, beundran)
    mot ditt heliga tempel.
9Herre (Jahveh), led mig i din rättfärdighet (visa mig vad som är rätt),
    för mina fienders skull (de som ligger på lur) [som väntar på ett felsteg].
Gör din väg rak (jämn) för mig (visa tydligt hur du vill att jag ska leva).

10För det finns ingen pålitlighet (karaktärsfasthet) i deras [lögnarens och den blodtörstiges, se vers 7] mun,
    deras innersta är fördärv [djupaste mörker likt dödsriket],
    deras strupe en öppen grav,
    deras tunga är hal.

[En hal tunga är en omskrivning för lögnaktiga och smickrande ord, se Ps 12:3. Fiendernas innersta liknas också vid dödsriket Sheol. I bildspråk beskrivs vägen dit för den som faller offer för fienden. De kanar längs med en brant backe – tungan. Faller ner i en öppen grav – strupen, och landar slutligen i dödsriket – magen.]

Bön 3 – Skipa rättvisa
11Döm (förklara) dem skyldiga, o Gud (Elohim)!
    Låt deras egna planer fälla dem.
    Kasta ut dem, för deras överträdelser (synder, brott),
        eftersom de har vänt sig (gjort uppror) mot dig.

12Men glädja sig må alla de som tar skydd (sätter sitt hopp och förtröstan) till dig;
    låt dem jubla (höja gälla triumferande jubelrop) för evigt!

[Verbet "glädja sig" står först i hebreiskan, och visar på en förvissning om utgången.]

Beskydda (täcka, överskugga, försvara) dem,
    så att de som älskar ditt namn kan fröjda sig!

13För du
    välsignar
        den rättfärdige, Herre (Jahveh),
        som med en stor [rektangulär] stridssköld
    med nåd (favör, välbehag, ömhet)
omger (skyddar, omsluter) du honom [på alla sidor].

[Den sista versen består av sju hebreiska ord. På samma sätt som psalmen inleddes med två kiasmer, avslutas den med en kiasm där Herrens personliga namn står centralt.]

Ords 1:24-28

24Ni vägrade att svara när jag [visheten personifierad] ropade,
    och brydde er inte om när jag räckte ut min hand.
25Ni ignorerade mina råd
    och ville inte ta emot min tillrättavisning.
26Därför ska jag [visheten personifierad] skratta åt er olycka,
    och håna er när förskräckelse (fruktan) kommer över er,
27när den kommer över er likt en storm,
    när er undergång kommer som en virvelvind,
    när svårigheter (själslig vånda) drabbar er.

[Bilden som målas upp här är dårarna som hatar och förlöjligar visheten. Till sist leder deras väg till fördärvet, och då är det i stället visheten som skrattar åt dem. Detta förstärker absurditeten i att trots upprepade varningar välja en dåraktig väg. Jag i den här versen syftar på den personifierade visheten, inte Gud. Han skrattar inte över olycka, han om någon kan sympatisera med mänskligt lidande. Han släcker inte ut en tynande låga, Jes 42:3, Jesus gråter över Jerusalem, se Luk 19:41, osv.]

28Då kommer de att ropa på mig [visheten personifierad],
    men jag ska inte svara.
Då kommer de att söka mig ihärdigt,
    men utan att hitta mig.

Matt 5:1-26

BERGSPREDIKAN (kap 5-7)

Här på någon av bergsluttningarna på västra sidan av Galileiska sjön, inte så långt från Kapernaum, undervisade Jesus.

1[Detta är det första av Jesu fem tal i Matteusevangeliet, se Matt 5-7; 10; 13; 18; 24-25. Talet ramas in av hur Jesus går upp på (Matt 5:1) och sedan ner från berget (Matt 8:1). Texten är väl strukturerad med flera kiastiska mönster. Frasen "undervisningen och profeterna" återfinns centralt i Matt 5:17 och Matt 7:12.]

När han [Jesus] såg folkskaran gick han upp på berget. [Här finns en parallell med hur Mose gick upp på berget Sinai, se 2 Mos 19:3.] När han satte sig kom hans lärjungar (efterföljare, lärlingar) fram till honom.

Inbjudan – kom upp!


Saligprisningarna – sann lycka
2[Jesus inleder med att tala om glädje. Alla saligprisningar är hämtade från olika delar i Psaltaren. I Matteus 23 finns en parallell med verop som riktas till det andliga ledarskapet som på varje punkt hade gjort det motsatta. Det grekiska ordet för salig, makarios, beskriver en inre glädje och tillfredsställelse som är oberoende av yttre omständigheter. Från början betydde ordet "rik", men kom sedan att beteckna lycka, glädje och välsignelse. De åtta saligprisningarna ramas in av frasen "för dem tillhör himmelriket" (vers 3 och 10). De delas in i två grupper. De fyra första saligprisningarna har grekiska ord som alla börjar på bokstaven p (fattig, sörjer, milda, hungrar). Både vers 3-6 och vers 7-10 består av 36 grekiska ord. Strukturen förstärks även av ett kiastiskt mönster med verbformer.]

Då öppnade han sin mun (tog han till orda) och började undervisade dem och sa:

3
-
"Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda – "rika") är de som är fattiga (de fattiga – gr. ptochos) i anden ["de andliga tiggarna"]
    – för dem tillhör (deras är) himmelriket (himlarnas kungarike).

[Här och i vers 10 används presens – Guds rike tillhör just nu den som ödmjukar sig inför Gud och den som blir förföljd på grund av tron, se Ps 40:18. Det finns två ord för fattig i grekiskan: penes och ptochos. Penes beskriver en daglönare som var dag sliter för att försörja sin familj. Ptochos, som är det ord som används här, innebär att någon är totalt utblottad och saknar all förmåga att hjälpa sig själv. Det enda som återstår är att tigga. Jesus söker alltså "andliga tiggare" som i tro och ödmjukhet sträcker ut en hand för att ta emot Guds nåd – helt beroende av Guds kraft för en dag i taget!]

4Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som sörjer (gr. pentheo) [gråter över synd, orättfärdighet och hjärtats bedrövliga tillstånd]
    – för de ska bli tröstade (uppmuntrade, styrkta; få glädje). [Jes 25:8; 61:2-3; Ps 119:136; Upp 21:4]

5Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de milda (tålmodiga, ödmjuka – gr. praus) [de som kan förmedla Guds styrka och makt med mildhet]
    – för de ska ärva jorden (landet) [Israel, se Ps 37:11].

6Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som hungrar (gr. peinao) och törstar efter rättfärdighet [längtar desperat efter att ha det rätt ställt med Gud]
    – för de ska bli [fullständigt] mättade. [Ps 42:2-3]

7Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de barmhärtiga [de som agerar godhjärtat och medkännande]
    – för de ska möta barmhärtighet (visas nåd). [Ps 41:2]

[Jesus lovar dem som är barmhärtiga just det som de själva redan lever efter, nämligen barmhärtighet. Jesus lyfter fram samma princip fast med än mer skärpa i Matt 6:14-15. Se även 2 Mos 34:6; Mika 6:8.]

8Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de renhjärtade
    – för de ska se (erfara; få uppleva) Gud. [Ps 24:4-5; 73:1]

9Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som skapar frid (de fredsmäklande) [som på Guds villkor frimodigt sammanför till en helhet]
    – för de ska kallas Guds barn (söner). [Ps 34:15; 37:37; 133:1]

10Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull (har lidit förföljelse på grund av rättfärdighet) [för att de har gjort det som är rätt i Guds ögon]
    – för dem tillhör (deras är) himmelriket (himlarnas kungarike). [Ps 37:39-40]
-
11[Efter dessa åtta saligprisningar upprepar och fördjupar Jesus den sista punkten om förföljelse. Jesus riktar sig till sina efterföljare och i stället för "Saliga är de" säger han "Saliga är ni".]

Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni när man [varje gång någon]
    förolämpar (skulle håna, skymfa) er
    och förföljer er (skulle orsaka er lidande)
    och ljuger och säger allt [möjligt] ont (skulle förtala er och lägga fram falska anklagelser) mot er
        för min skull (på grund av mig). [Den enda orsaken till dessa påhopp är bekännelsen till Jesus.]

12Gläd er [hela tiden] och jubla,
    för er lön är stor i himlarna,
för så (på samma sätt) förföljde man profeterna [som var] före er."

["Gläd er och jubla" är slutsatsen av vers 11, men den gäller även för hela detta stycke som började i vers 3. I de första nio verserna (som alla börjar med "saliga") används inte ordet "och" mellan varje mening. Detta språkbruk är ett sätt att betona själva slutsatsen mer än varje enskilt exempel.]

Var salt

Vy från Kapernaum där man ser dagens Tiberias lysa upp himlen.

13"Ni är jordens salt, men om saltet förlorar sin sälta (styrka, kvalitet, blir till en dårskap), hur kan det då bli salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut [som grus på vägarna] och trampas ner av människorna.

[Rent salt, natriumklorid, som vi använder i dag kan inte förlora sin sälta. Det gällde dock inte det salt som utvanns från Döda havet på Jesu tid. Detta mineralrika salt kunde urlakas om det utsattes för omgivningens fukt. Ordet för "mister sin sälta" kan också betyda "dårskap" och översätts så i Rom 1:22 och 1 Kor 1:20. Kristendom så påverkad av världen att Jesus inte längre finns kvar blir en dårskap. Salt förhöjer smak, förhindrar förruttnelse och väcker törst. På samma sätt ska en kristen påverka sin omgivning på ett positivt sätt. En kristens tal ska alltid vara vänligt, kryddat med salt, se Kol 4:6. Salt användes också som näringstillskott för att öka skörden, se Luk 14:34-35. En kristen med "sälta" ger också växtkraft! Natriumklorid är den enda mineral som kristalliseras som kuber. I GT var mötesplatsen med Gud i det allraheligaste en kub (2 Mos 26; 1 Kung 6). Det nya Jerusalem som ska komma är också en kub (Upp 21:3, 16). Däremellan bor Gud i människor som är jordens salt.]



En stad på ett berg
14Ni är världens ljus. Inte kan [väl] en stad döljas (gömmas, hemlighållas) som ligger uppe på ett berg? [Kanske syftade Jesus på Safed, Galileens högst belägna stad, vars ljus kunde ses från stora delar av regionen.] 15Inte heller tänder man (ordagrant: de) en lampa (gr. luchnos; en oljelykta eller ett ljus) och sätter den under sädesmåttet [gr. modios; som rymde knappt 9 liter och som användes för att mäta upp torra varor], men på ljushållaren – och den lyser för alla i huset. [Matt 6:22] 16På samma (detta) sätt ska ert ljus lysa (så sprid/utstråla ert ljus) inför människorna, så att de kan se era goda gärningar (handlingar, verk, åtaganden, insatser) och prisa (ära) er Fader i himlarna!"

[Det grekiska ordet för ljus (phos) beskriver en ljuskälla som sprider sitt sken. Ordet används om eld och eldsken (Mark 14:54; Luk 22:56) och om himmelskt ljus (Jak 1:17), men även om förståelse och ett upplyst sinne, se Matt 6:23; Luk 11:35. I 1 Joh 1:5 står att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Redan i 1 Mos 1:3 (innan solen och månen skapades) beskrivs hur ljuset "gjorde entré". I Joh 8:12 berättar Jesus själv att han är världens ljus. Se även Matt 4:16; Joh 1:5; Joh 3:19-21; 1 Joh 2:8; Ef 5:8-14.]

Buden – mer än bara yttre handlingar!

17"Ta inte för givet (tänk inte) att jag har kommit för att upphäva undervisningen [Moseböckerna – gr. nomos] eller profeterna. [Jesus avskaffar inte någon del av GT.] Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullkomna (fullborda, ge den fulla meningen och betydelsen). 18Jag säger er sanningen, fram till dess att himmel och jord förgås (ändras, byter skepnad), ska inte den minsta bokstav (gr. iota), inte ens det minsta streck (gr. keraia) i undervisningen [Moseböckerna] förgås (ändras), inte förrän allt har skett. [Innan allt Gud har förutsagt inträffat och alla skuggbilder fullbordats, se Luk 16:17; 24:27; Kol 2:17.]

[Den minsta bokstaven på grekiska är iota. Motsvarigheten i hebreiska är bokstaven jod, som liknar vårt kommatecken (י). Jod i sin tur består av tre delar där det minsta strecket som går ner kallas kotz på hebreiska. Det är troligt att gr. keraia syftar på det strecket. Inom rabbinsk litteratur nämns dessa två hebreiska ord (kotz och jod) tillsammans. Det som avses är att inte ens den minsta detalj i Skriften ska ändras, inte ens så lite som den minsta delen av det minsta skrivtecknet.]

19Den som upphäver (tar bort) även det minsta av dessa bud (instruktioner) och lär människor att göra likadant, ska räknas som den minste i himmelriket (himlarnas kungarike). Men den som håller dessa bud och lär andra att också göra det, ska kallas stor i himmelriket. 20Jag säger er, om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas så kommer ni inte in i himmelriket (himlarnas kungarike)."

[Följande stycke, vers 21-48, innehåller sex delar som alla börjar med: "Ni har hört det sägas." Jesus har precis sagt att han inte ska upphäva den skrivna undervisningen, se vers 17. I stället går han till rätta med den rabbinska tolkningen av Torah med de tillägg och undanflykter som hade gjorts, dvs. inte det som hade skrivits, utan det som hade sagts. Som den sjunde och sista punkten kommer uppmaningen att vara fullkomliga, se vers 48.]

1 (av 7) Vrede och oförsonlighet jämställs med mord

Vy från södra gamla staden i Jerusalem över Gehenna, eller Hinnoms dal, som på senare år är upplyst med strålkastare som skiftar i olika färger. Dalen förknippas med de avskyvärda barnoffer till avguden Molok som skedde där, se Jer 32:35.

21"Ni har hört det sägas till fäderna [hört fariséernas utläggning av budet i 2 Mos 20:13]:
'Du ska inte mörda.
Den som begår mord undgår inte sin dom.'
22Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]:
Den som är arg på sin broder (är långsint och vägrar att förlåta),
    kan inte undgå sin dom.
    [Vissa manuskript har tillägget "utan orsak", se Ef 4:26.]
Den som säger till sin broder: 'Du är värdelös' (hånfullt skällsord för 'dum i huvudet'),
    kan inte undgå att ställas inför Stora rådet [Sanhedrin, judarnas högsta juridiska instans].
Den som säger: 'Du är en dåre',
    kan inte undgå [dödsdomen i] det brinnande Gehenna (helvetet).

[Gehenna är ett grekiskt lånord från hebreiskan. Det är namnet på Jerusalems södra dalgång, Hinnomdalen. Det var här som barn offrades till avguden Molok, se 2 Krön 28:3; 33:6. Platsen är också en domens plats där onda kungar ska dömas, se Jes 30:33. På 1200-talet uppkom en sägen att det var här stadens avfall eldades upp i en ständigt brinnande eld. Det kan inte uteslutas att stadens avfall kan ha tippats i denna och andra dalgångar. Det är dock troligare att Jesus i ett sammanhang som talar om mord, se vers 21, anspelar på barnoffren och den kommande slutgiltiga domen för de skyldiga till dessa avskyvärda handlingar, se Jer 7:32-33; 32:35.]
23Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att en broder har något emot dig (om det finns en outredd konflikt mellan er), 24lägg då ner din gåva vid altaret och gå först och försona dig med din broder; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.
     25Skynda dig att komma överens med din motpart (den som anklagar dig) medan ni fortfarande är på väg [till domstolen]. Annars kanske han överlämnar dig till domaren, som överlämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. 26Jag säger sanningen till dig, du ska inte bli frigiven förrän du betalt det sista öret [det minsta romerska myntet, en skärv]."





Igår

Planer

Stäng  


Helbibel