Psalmen är ett rop på hjälp när fiender sprider falska rykten för att smutskasta och förgöra. Den används ofta som en morgonbön eftersom morgonen nämns i vers 4. Ordet morgon associerar också till domstolsbeslut. I antika Israel avgjordes rättsbeslut i stadens port tidigt på morgonen, se [2 Sam 15:2; Jer 21:12; Ps 101:8; Sef 3:5]. Morgonen följer en mörk natt och kan också symbolisera förnyat hopp. Psalmen har också messianska undertoner, Jesus är rotskottet från Davids rot, den strålande morgonstjärnan, se [Upp 22:16].
Författare: David
Citeras: Vers 10 citeras i [Rom 3:13]
Struktur: I psalmen finns tre tydliga kiasmer, två i början och en på slutet. Tre rader börjar med "för", det hebreiska ordet ki. Dessa tre "för" föregås av tre böner:
1. Hör min röst, vers 2-4
...för du finner inte behag i ondska, vers 5-7
2. Gör din väg för mig rak, vers 8-9
...för de ogudaktiga är opålitliga, vers 10
3. Döm de skyldiga och låt dem som älskar dig fröjda sig, vers 11-12
...för du välsignar den rättfärdige, se vers 13
1Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se [Upp 22:16] och inledningen till Psaltaren.]
Till nechiloth (den som får ärva; blåsinstrument). En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David.
[Det hebreiska ordet ha-nechiloth används bara här i hela Bibeln och betydelsen är inte känd. Ordet är i plural och bestämd form. Det kan vara förknippat med ordet för flöjt (hebr. chalil). I så fall syftar det på att psalmen ska framföras med inslag av någon form av blåsinstrument. Det snarlika verbet nachal beskriver hur någon får ett arv. Fadern säger till Sonen i [Ps 2:8] att begära hednafolken i arv. Den tolkningen gör den grekiska översättningen Septuaginta och den latinska Vulgata som båda skriver "för henne som ärver". Då åsyftas Jesu brud, församlingen, som genom honom har ett löfte om ett arv – evigt liv, se [Ef 5:27; Upp 19:7; 21:9]. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "till slutet" istället för "till den strålande ledaren".]
Bön 1 – Hör min röst
2[Både vers 2 och 3 formar varsin kiasm med Gud i centrum. Totalt finns fyra verb i dessa två verser. Strukturellt börjar och slutar vers 2 med substantiv och vers 3 med verb. Kiasmerna förstärker budskapet att mitt i lidandet finns en närvarande Gud. Endast här i vers 2 och i [Ps 39:4] används det ovanliga hebreiska ordet hagig för suckan. Det beskriver en ärlig hjärtfylld bön. Ordet har samma rot som hebreiskans hagah som används i [Ps 1:2] om att "begrunda" Guds undervisning.]
Mina ord,
lyssna (vänd ditt öra) till dem,
Herre (Jahveh),
förstå (tänk på, urskilj)
min suckan (viskning).
3Ge akt (lyssna uppmärksamt)
på mitt rop på hjälp,
min kung och min Gud (Elohim),
för det är till dig
jag vädjar (faller ner på mina knän, förtröstar på att du för min talan – hebr. palal).
[Psalmens tre första verb står i imperativ där psalmisten önskar att Gud ska lyssna, förstå och ge akt på psalmistens rop på hjälp. Det fjärde verbet vädjar (hebr. palal) bryter mönstret och förstärker förtröstan på att Gud hör bön och kommer gripa in. Ordet är ovanligt och har betydelsen att falla ner, be och att vädja inför en auktoritet att skipa rättvisa, se [Ps 106:30; Luk 18:1-5].]
4Herre (Jahveh),
på morgonen hör du min röst,
på morgonen riktar jag mig till dig (förbereder och framlägger mina planer),
och väntar (håller utkik, är som en vaktpost som aktivt spejar) [på bönesvaret]!
[Den sista delen av meningen är svår att översätta. Verbet förbereder (hebr. arak) står utan objekt. Ordet används för hur prästerna tände offeraltaret och förberedde offret, se [3 Mos 1:7; 2 Mos 40:23]. Det används också om att duka ett bord, se [Ps 23:5], eller strukturera och ordna i rader, se [Dom 20:20]. Betydelsen här är troligtvis att på morgonen då den kommande dagen struktureras med allt som ska göras, ber David om Guds hjälp, men eftersom ordet så ofta används inom tempelgudstjänsten finns även aspekten av att morgonbönen är en gudstjänst och offer som förbereds. I vers 9 beskrivs innehållet i dessa böner.]
5För du är inte en Gud (El) som finner behag (har glädje) i ondska (ogudaktighet – hebr. resha),
ondska (hebr. ra) kan inte bo hos dig [stå under ditt beskydd].
6De högmodiga (arroganta, skrytaktiga) kan inte stå (bestå) inför dina ögon [få din välsignelse],
du hatar alla som gör orätt (praktiserar ondska, skadar och bryter ner).
7Du förgör den som talar inbillning (falskhet, osanning),
Herren (Jahveh) avskyr den blodtörstige och svekfulle (som förför och missleder andra).
Bön 2 – Gör din väg rak för mig
8Men vad gäller mig, på grund av din stora (överflödande) nåd (omsorgsfulla och trofasta kärlek)
får jag komma till (gå in i) ditt hus. [Du välkomnar mig!]
Jag böjer mig ner i fruktan (vördnad, beundran)
mot ditt heliga tempel.
9Herre (Jahveh), led mig i din rättfärdighet (visa mig vad som är rätt),
för mina fienders skull (de som ligger på lur) [som väntar på ett felsteg].
Gör din väg rak (jämn) för mig (visa tydligt hur du vill att jag ska leva).
10För det finns ingen pålitlighet (karaktärsfasthet) i deras [lögnarens och den blodtörstiges, se vers 7] mun,
deras innersta är fördärv [djupaste mörker likt dödsriket],
deras strupe en öppen grav,
deras tunga är hal.
[En hal tunga är en omskrivning för lögnaktiga och smickrande ord, se [Ps 12:3]. Fiendernas innersta liknas också vid dödsriket Sheol. I bildspråk beskrivs vägen dit för den som faller offer för fienden. De kanar längs med en brant backe – tungan. Faller ner i en öppen grav – strupen, och landar slutligen i dödsriket – magen.]
Bön 3 – Skipa rättvisa
11Döm (förklara) dem skyldiga, o Gud (Elohim)!
Låt deras egna planer fälla dem.
Kasta ut dem, för deras överträdelser (synder, brott),
eftersom de har vänt sig (gjort uppror) mot dig.
12Men glädja sig må alla de som tar skydd (sätter sitt hopp och förtröstan) till dig;
låt dem jubla (höja gälla triumferande jubelrop) för evigt!
[Verbet "glädja sig" står först i hebreiskan, och visar på en förvissning om utgången.]
Beskydda (täcka, överskugga, försvara) dem,
så att de som älskar ditt namn kan fröjda sig!
13För du
välsignar
den rättfärdige, Herre (Jahveh),
som med en stor [rektangulär] stridssköld
med nåd (favör, välbehag, ömhet)
omger (skyddar, omsluter) du honom [på alla sidor].
[Den sista versen består av sju hebreiska ord. På samma sätt som psalmen inleddes med två kiasmer, avslutas den med en kiasm där Herrens personliga namn står centralt.]
Ords 1:24-28
24Ni vägrade att svara när jag [visheten personifierad] ropade,
och brydde er inte om när jag räckte ut min hand.
25Ni ignorerade mina råd
och ville inte ta emot min tillrättavisning.
26Därför ska jag [visheten personifierad] skratta åt er olycka,
och håna er när förskräckelse (fruktan) kommer över er,
27när den kommer över er likt en storm,
när er undergång kommer som en virvelvind,
när svårigheter (själslig vånda) drabbar er.
[Bilden som målas upp här är dårarna som hatar och förlöjligar visheten. Till sist leder deras väg till fördärvet, och då är det i stället visheten som skrattar åt dem. Detta förstärker absurditeten i att trots upprepade varningar välja en dåraktig väg. Jag i den här versen syftar på den personifierade visheten, inte Gud. Han skrattar inte över olycka, han om någon kan sympatisera med mänskligt lidande. Han släcker inte ut en tynande låga, [Jes 42:3], Jesus gråter över Jerusalem, se [Luk 19:41], osv.]
28Då kommer de att ropa på mig [visheten personifierad],
men jag ska inte svara.
Då kommer de att söka mig ihärdigt,
men utan att hitta mig.
Matt 5:1-26
BERGSPREDIKAN (kap 5-7)

Här på någon av bergsluttningarna på västra sidan av Galileiska sjön, inte så långt från Kapernaum, undervisade Jesus.
1[Detta är det första av Jesu fem tal i Matteusevangeliet, se [Matt 5-7; 10; 13; 18; 24-25]. Talet ramas in av hur Jesus går upp på ([Matt 5:1]) och sedan ner från berget ([Matt 8:1]). Texten är väl strukturerad med flera kiastiska mönster. Frasen "undervisningen och profeterna" återfinns centralt i [Matt 5:17] och [Matt 7:12].]
När han [Jesus] såg folkskaran gick han upp på berget. [Här finns en parallell med hur Mose gick upp på berget Sinai, se [2 Mos 19:3].] När han satte sig kom hans lärjungar (efterföljare, lärlingar) fram till honom.
Inbjudan – kom upp!
Saligprisningarna – sann lycka
2[Jesus inleder med att tala om glädje. Alla saligprisningar är hämtade från olika delar i Psaltaren. I Matteus 23 finns en parallell med verop som riktas till det andliga ledarskapet som på varje punkt hade gjort det motsatta. Det grekiska ordet för salig, makarios, beskriver en inre glädje och tillfredsställelse som är oberoende av yttre omständigheter. Från början betydde ordet "rik", men kom sedan att beteckna lycka, glädje och välsignelse. De åtta saligprisningarna ramas in av frasen "för dem tillhör himmelriket" (vers 3 och 10). De delas in i två grupper. De fyra första saligprisningarna har grekiska ord som alla börjar på bokstaven p (fattig, sörjer, milda, hungrar). Både vers 3-6 och vers 7-10 består av 36 grekiska ord. Strukturen förstärks även av ett kiastiskt mönster med verbformer.]
Då öppnade han sin mun (tog han till orda) och började undervisade dem och sa:
3 "Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda – "rika") är de som är fattiga (de fattiga – gr. ptochos) i anden ["de andliga tiggarna"]
– för dem tillhör (deras är) himmelriket (himlarnas kungarike).
[Här och i vers 10 används presens – Guds rike tillhör just nu den som ödmjukar sig inför Gud och den som blir förföljd på grund av tron, se [Ps 40:18]. Det finns två ord för fattig i grekiskan: penes och ptochos. Penes beskriver en daglönare som var dag sliter för att försörja sin familj. Ptochos, som är det ord som används här, innebär att någon är totalt utblottad och saknar all förmåga att hjälpa sig själv. Det enda som återstår är att tigga. Jesus söker alltså "andliga tiggare" som i tro och ödmjukhet sträcker ut en hand för att ta emot Guds nåd – helt beroende av Guds kraft för en dag i taget!]
4Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som sörjer (gr. pentheo) [gråter över synd, orättfärdighet och hjärtats bedrövliga tillstånd]
– för de ska bli tröstade (uppmuntrade, styrkta; få glädje). [[Jes 25:8; 61:2-3; Ps 119:136; Upp 21:4]]
5Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de milda (tålmodiga, ödmjuka – gr. praus) [de som kan förmedla Guds styrka och makt med mildhet]
– för de ska ärva jorden (landet) [Israel, se [Ps 37:11]].
6Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som hungrar (gr. peinao) och törstar efter rättfärdighet [längtar desperat efter att ha det rätt ställt med Gud]
– för de ska bli [fullständigt] mättade. [[Ps 42:2-3]]
7Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de barmhärtiga [de som agerar godhjärtat och medkännande]
– för de ska möta barmhärtighet (visas nåd). [[Ps 41:2]]
[Jesus lovar dem som är barmhärtiga just det som de själva redan lever efter, nämligen barmhärtighet. Jesus lyfter fram samma princip fast med än mer skärpa i [Matt 6:14-15]. Se även [2 Mos 34:6; Mika 6:8].]
8Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de renhjärtade
– för de ska se (erfara; få uppleva) Gud. [[Ps 24:4-5; 73:1]]
9Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som skapar frid (de fredsmäklande) [som på Guds villkor frimodigt sammanför till en helhet]
– för de ska kallas Guds barn (söner). [[Ps 34:15; 37:37; 133:1]]
10Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull (har lidit förföljelse på grund av rättfärdighet) [för att de har gjort det som är rätt i Guds ögon]
– för dem tillhör (deras är) himmelriket (himlarnas kungarike). [[Ps 37:39-40]] 11[Efter dessa åtta saligprisningar upprepar och fördjupar Jesus den sista punkten om förföljelse. Jesus riktar sig till sina efterföljare och i stället för "Saliga är de" säger han "Saliga är ni".]
Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni när man [varje gång någon]
förolämpar (skulle håna, skymfa) er
och förföljer er (skulle orsaka er lidande)
och ljuger och säger allt [möjligt] ont (skulle förtala er och lägga fram falska anklagelser) mot er
för min skull (på grund av mig). [Den enda orsaken till dessa påhopp är bekännelsen till Jesus.]
12Gläd er [hela tiden] och jubla,
för er lön är stor i himlarna,
för så (på samma sätt) förföljde man profeterna [som var] före er."
["Gläd er och jubla" är slutsatsen av vers 11, men den gäller även för hela detta stycke som började i vers 3. I de första nio verserna (som alla börjar med "saliga") används inte ordet "och" mellan varje mening. Detta språkbruk är ett sätt att betona själva slutsatsen mer än varje enskilt exempel.]
Var salt

Vy från Kapernaum där man ser dagens Tiberias lysa upp himlen.
13"Ni är jordens salt, men om saltet förlorar sin sälta (styrka, kvalitet, blir till en dårskap), hur kan det då bli salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut [som grus på vägarna] och trampas ner av människorna.
[Rent salt, natriumklorid, som vi använder i dag kan inte förlora sin sälta. Det gällde dock inte det salt som utvanns från Döda havet på Jesu tid. Detta mineralrika salt kunde urlakas om det utsattes för omgivningens fukt. Ordet för "mister sin sälta" kan också betyda "dårskap" och översätts så i [Rom 1:22] och [1 Kor 1:20]. Kristendom så påverkad av världen att Jesus inte längre finns kvar blir en dårskap. Salt förhöjer smak, förhindrar förruttnelse och väcker törst. På samma sätt ska en kristen påverka sin omgivning på ett positivt sätt. En kristens tal ska alltid vara vänligt, kryddat med salt, se [Kol 4:6]. Salt användes också som näringstillskott för att öka skörden, se [Luk 14:34-35]. En kristen med "sälta" ger också växtkraft! Natriumklorid är den enda mineral som kristalliseras som kuber. I GT var mötesplatsen med Gud i det allraheligaste en kub ([2 Mos 26; 1 Kung 6]). Det nya Jerusalem som ska komma är också en kub ([Upp 21:3, 16]). Däremellan bor Gud i människor som är jordens salt.]
En stad på ett berg
14Ni är världens ljus. Inte kan [väl] en stad döljas (gömmas, hemlighållas) som ligger uppe på ett berg? [Kanske syftade Jesus på Safed, Galileens högst belägna stad, vars ljus kunde ses från stora delar av regionen.] 15Inte heller tänder man (ordagrant: de) en lampa (gr. luchnos; en oljelykta eller ett ljus) och sätter den under sädesmåttet [gr. modios; som rymde knappt 9 liter och som användes för att mäta upp torra varor], men på ljushållaren – och den lyser för alla i huset. [[Matt 6:22]] 16På samma (detta) sätt ska ert ljus lysa (så sprid/utstråla ert ljus) inför människorna, så att de kan se era goda gärningar (handlingar, verk, åtaganden, insatser) och prisa (ära) er Fader i himlarna!"
[Det grekiska ordet för ljus (phos) beskriver en ljuskälla som sprider sitt sken. Ordet används om eld och eldsken ([Mark 14:54; Luk 22:56]) och om himmelskt ljus ([Jak 1:17]), men även om förståelse och ett upplyst sinne, se [Matt 6:23; Luk 11:35]. I [1 Joh 1:5] står att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Redan i [1 Mos 1:3] (innan solen och månen skapades) beskrivs hur ljuset "gjorde entré". I [Joh 8:12] berättar Jesus själv att han är världens ljus. Se även [Matt 4:16; Joh 1:5; Joh 3:19-21; 1 Joh 2:8; Ef 5:8-14].]
Buden – mer än bara yttre handlingar!
17"Ta inte för givet (tänk inte) att jag har kommit för att upphäva undervisningen [Moseböckerna – gr. nomos] eller profeterna. [Jesus avskaffar inte någon del av GT.] Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullkomna (fullborda, ge den fulla meningen och betydelsen). 18Jag säger er sanningen, fram till dess att himmel och jord förgås (ändras, byter skepnad), ska inte den minsta bokstav (gr. iota), inte ens det minsta streck (gr. keraia) i undervisningen [Moseböckerna] förgås (ändras), inte förrän allt har skett. [Innan allt Gud har förutsagt inträffat och alla skuggbilder fullbordats, se [Luk 16:17; 24:27; Kol 2:17].]
[Den minsta bokstaven på grekiska är iota. Motsvarigheten i hebreiska är bokstaven jod, som liknar vårt kommatecken (י). Jod i sin tur består av tre delar där det minsta strecket som går ner kallas kotz på hebreiska. Det är troligt att gr. keraia syftar på det strecket. Inom rabbinsk litteratur nämns dessa två hebreiska ord (kotz och jod) tillsammans. Det som avses är att inte ens den minsta detalj i Skriften ska ändras, inte ens så lite som den minsta delen av det minsta skrivtecknet.]
19Den som upphäver (tar bort) även det minsta av dessa bud (instruktioner) och lär människor att göra likadant, ska räknas som den minste i himmelriket (himlarnas kungarike). Men den som håller dessa bud och lär andra att också göra det, ska kallas stor i himmelriket. 20Jag säger er, om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas så kommer ni inte in i himmelriket (himlarnas kungarike)."
[Följande stycke, vers 21-48, innehåller sex delar som alla börjar med: "Ni har hört det sägas." Jesus har precis sagt att han inte ska upphäva den skrivna undervisningen, se vers 17. I stället går han till rätta med den rabbinska tolkningen av Torah med de tillägg och undanflykter som hade gjorts, dvs. inte det som hade skrivits, utan det som hade sagts. Som den sjunde och sista punkten kommer uppmaningen att vara fullkomliga, se vers 48.]
1 (av 7) Vrede och oförsonlighet jämställs med mord

Vy från södra gamla staden i Jerusalem över Gehenna, eller Hinnoms dal, som på senare år är upplyst med strålkastare som skiftar i olika färger. Dalen förknippas med de avskyvärda barnoffer till avguden Molok som skedde där, se [Jer 32:35].
21"Ni har hört det sägas till fäderna [hört fariséernas utläggning av budet i [2 Mos 20:13]]: 'Du ska inte mörda.
Den som begår mord undgår inte sin dom.'
22Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: Den som är arg på sin broder (är långsint och vägrar att förlåta),
kan inte undgå sin dom.
[Vissa manuskript har tillägget "utan orsak", se [Ef 4:26].]
Den som säger till sin broder: 'Du är värdelös' (hånfullt skällsord för 'dum i huvudet'),
kan inte undgå att ställas inför Stora rådet [Sanhedrin, judarnas högsta juridiska instans].
Den som säger: 'Du är en dåre',
kan inte undgå [dödsdomen i] det brinnande Gehenna (helvetet).
[Gehenna är ett grekiskt lånord från hebreiskan. Det är namnet på Jerusalems södra dalgång, Hinnomdalen. Det var här som barn offrades till avguden Molok, se [2 Krön 28:3; 33:6]. Platsen är också en domens plats där onda kungar ska dömas, se [Jes 30:33]. På 1200-talet uppkom en sägen att det var här stadens avfall eldades upp i en ständigt brinnande eld. Det kan inte uteslutas att stadens avfall kan ha tippats i denna och andra dalgångar. Det är dock troligare att Jesus i ett sammanhang som talar om mord, se vers 21, anspelar på barnoffren och den kommande slutgiltiga domen för de skyldiga till dessa avskyvärda handlingar, se [Jer 7:32-33; 32:35].]
23Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att en broder har något emot dig (om det finns en outredd konflikt mellan er), 24lägg då ner din gåva vid altaret och gå först och försona dig med din broder; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.
25Skynda dig att komma överens med din motpart (den som anklagar dig) medan ni fortfarande är på väg [till domstolen]. Annars kanske han överlämnar dig till domaren, som överlämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. 26Jag säger sanningen till dig, du ska inte bli frigiven förrän du betalt det sista öret [det minsta romerska myntet, en skärv]."