Följande stycke (kap 13-14) handlar om hudsjukdomar och mögel på textilier eller husväggar. Det hebreiska ordet som används är tsaraat som beskriver olika yttringar av mögelsvamp.
    Eftersom den grekiska översättningen Septuaginta använde det grekiska ordet lepra, kom termen att förknippas med det engelska ordet "leprosy" och sjukdomen spetälska (även kallad lepra eller Hansens sjukdom). Det grekiska ordet användes om fiskfjäll och beskriver också hud som flagar. Sjukdomen lepra påverkar förvisso huden, men det hebreiska ordet (och även det grekiska) är en generell term för verkningarna orsakade av mögelsvamp. Drabbas någon av tsaraat på huden (människans utsida) brukar vi kalla det en svampinfektion, däremot om det är kläder/textilier eller hus/husväggar som drabbas används ordet mögel. Kärnbibeln använder båda dessa ord. Följande personer i GT drabbades av denna sjukdom, förutom Mose (2 Mos 4:6) och fyra män (2 Kung 7:3): Mirjam (4 Mos 12:10), Ussia (2 Kung 15:5), Naaman (2 Kung 5:1) och Gechasi (2 Kung 5:27).

I den judiska traditionen är denna åkomma en varning eller ett straff från Gud för den som ägnar sig åt skvaller eller förtal. Att bli isolerad och inte kunna samtala med någon är ett lämpligt straff för den som har en "ond tunga" (hebr. lashon hara) – ett uttryck som också brukar översättas med just skvaller eller förtal, se Ps 34:14. Mirjam drabbades av tsara när hon talade illa om sin bror Mose, se 4 Mos 12:1, 10.
    På samma sätt när denna åkomma drabbar ett hus så anses det vara en varning eller ett straff för den som är snål eller ohjälpsam och inte vill dela med sig eller låna ut till sin medmänniska. Här handlar straffet om att man måste ställa ut samtliga ägodelar till allmänt beskådande utanför huset under minst en vecka (3 Mos 14:36). Då är det lätt att se om man har ljugit och sagt att man inte har det som någon annan behöver eller om man säger att man själv är fattig fast man egentligen inte är det.

När en människa får på huden på sin kropp (sitt kött) något som
    reser sig (en svullnad)
    eller ett utslag (skabb)
    eller en ljus fläck
och det är på hans hud på hans kropp (kött) som en fläck med svampinfektion (mögel – hebr. tsaraat), då ska han föras fram till prästen Aron eller till en av hans söner, prästerna. ³Och prästen ska titta på fläcken på huden på kroppen (köttet), och om håret i fläcken har blivit vitt och om fläcken ser djupare ut än huden på hans kropp är det en fläck med svampinfektion (mögel), och prästen ska se på (undersöka) honom och förklara honom oren.

1 – Ljus fläck på huden
⁴Om den ljusa fläcken blir vit i huden på hans kropp och inte ser djupare ut än huden och om håret på den inte blir vitt, då ska prästen stänga in (isolera) honom som har fläcken i sju dagar. [Den initiala tiden för karantän var alltid en vecka när orsaken till sjukdomen inte var uppenbar.] ⁵Och prästen ska se på (undersöka) honom den sjunde dagen, och se, om fläcken är oförändrad när han ser på (undersöker) den och fläcken inte har spridit sig på huden, då ska han stänga in (isolera) honom i ytterligare sju dagar. [Totalt två veckors karantän.] ⁶Och prästen ska se på (undersöka) honom en andra gång den sjunde dagen, och se, om fläcken har blivit mörk och fläcken inte har spridit sig på huden, ska prästen förklara honom ren, då är det en sårskorpa och han ska tvätta sina kläder och vara ren. ⁷Men om sårskorpan sprider ut sig i huden efter det att prästen har synat honom för hans rening, då ska han synas av prästen ännu en gång. ⁸Och om prästen ser att fläcken har spridit sig på huden, då ska prästen förklara honom oren, det är en svampinfektion (mögel).

2 – Upphöjning på huden
⁹När fläcken med svampinfektion (mögel) finns på en människa, då ska han bli förd till prästen, ¹⁰och prästen ska se på (undersöka) honom, och se om upphöjningen är vit i huden och om håret har blivit vitt och det finns friskt kött i upphöjningen, ¹¹då är det en gammal svampinfektion (mögel) på huden på hans kött och prästen ska förklara honom oren, och han ska inte stänga in (isolera) honom för han är oren. ¹²Och om svampinfektionen (möglet) sprider ut sig på huden och svampinfektionen (möglet) täcker hela hans hud som har fläcken, från hans huvud till hans fötter, oavsett var prästen ser (undersöker), ¹³då ska prästen överväga och se om svampinfektionen (möglet) täcker hela hans kropp (kött). Han ska förklara honom ren som har plågan, allt har blivit vitt, han är ren. ¹⁴Men när det friska köttet visar sig på honom ska han vara oren. ¹⁵Och prästen ska se på (undersöka) det friska köttet och förklara honom oren, för det friska köttet är orent, det är svampinfektion (mögel). ¹⁶Om det friska köttet vänder igen och ändras till vitt, ska han komma till prästen. ¹⁷Och prästen ska se på (undersöka) honom, och se om fläcken har blivit vit, då ska prästen förklara honom ren som har haft fläcken – han är ren.

3 – Böld
¹⁸[Job drabbades av bölder, se Job 2:7 och en av de tio plågorna över Egypten var bölder, se 2 Mos 9:9-11.]

Och köttet där det i dess hud fanns en böld, är botat. ¹⁹Och om det på platsen för bölden istället finns en vit upphöjning, eller en ljus fläck, vit och något rödaktig, och den visas för prästen, ²⁰och om prästen när han ser (undersöker) den och den ser lägre ut än huden och dess hår har blivit vitt, ska prästen förklara honom oren, det är en fläck med svampinfektion (mögel) som har brutit ut från bölden. ²¹Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och om det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar. ²²Och om det sprider ut sig i huden ska prästen förklara honom oren, det är en plåga (sjukdom). ²³Men om de ljusa fläckarna stannar på sin plats och inte breder ut sig är det en böld och prästen ska förklara honom ren.

4 – Brännskada på huden
²⁴Om det finns något kött i huden som är brännskadat av eld, och det friska köttet med brännsåret har en vit ljus fläck, rödaktig eller vit, ²⁵då ska prästen se på (undersöka) den och se om håret på den ljusa fläcken har blivit vitt och se (undersöka) om fläcken är lägre än huden. Då är det en svampinfektion (mögel) som har brutit ut i brännsåret, därför ska prästen förklara honom oren. Det är en fläck med svampinfektion (mögel). ²⁶Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och att det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar. ²⁷Och prästen ska se på (undersöka) honom den sjunde dagen, och om det har spridit ut sig över huden ska prästen förklara honom oren. Det är en fläck med svampinfektion (mögel). ²⁸Men om den ljusa fläcken stannar på sin plats och inte sprider sig i huden men är lite mörkare, då är det en upphöjd brännskada och prästen ska förklara honom ren, för det är en inflammation i brännskadan.

5 – Hårbortfall på huvud eller skägg
²⁹Om en man eller kvinna har en fläck på huvudet eller i skägget, ³⁰då ska prästen se på (undersöka) fläcken och se om den ser djupare ut än huden och om där finns gult tunt hår, då ska prästen förklara honom oren. Det är torra fjäll och svampinfektion (mögel) på huvudet eller i skägget. ³¹Och om prästen ser fläcken med fjäll och ser att den inte är djupare än huden och att det inte finns några svarta hår i den, då ska prästen stänga in (isolera) den som har fläcken med fjäll i sju dagar. ³²Och på sjunde dagen ska prästen se på (undersöka) fläcken och se om fjällen inte har spridit sig och om det inte finns något gult hår och om fjällen inte ser ut att ligga djupare än huden. ³³Han ska bli rakad men fjällen ska han inte raka, och prästen ska stänga in (isolera) honom i ytterligare sju dagar. ³⁴Och på sjunde dagen ska prästen se på (undersöka) fjällen, och se, om fjällen inte har spridit sig i huden och om de inte ser ut att vara djupare än huden, då ska prästen förklara honom ren och han ska tvätta sina kläder och vara ren. ³⁵Men om fjällen sprider ut sig på huden efter tvättningen, ³⁶ska prästen se på (undersöka) honom och se om fjällen har spridit sig på huden, prästen ska inte leta efter gula hår. Han är oren. ³⁷Men om fjällen när han ser dem har stannat och det finns svarta hår som vuxit upp där, då är fjällen botade, han är ren och prästen ska förklara honom ren.

6 – Ljusa fläckar på huden
³⁸Om en man eller kvinna har ljusa fläckar på huden på sin kropp, vita ljusa fläckar, ³⁹då ska prästen se på (undersöka) och se om de ljusa fläckarna på huden på deras kropp är mörkare vita. Då är det en frätande fläck som växer på huden. Han är ren.

7 – Skallighet
⁴⁰Den man vars hår faller av hans huvud han är skallig men han är ren. ⁴¹Och han vars hår faller av från delar av hans huvud mot ansiktet, han är pannskallig, men han är ren. ⁴²Och om det på det skalliga huvudet eller på den skalliga pannan blir ett vitt rödaktigt sår är det en svampinfektion (mögel) som kommit fram på hans skalliga huvud eller hans skalliga panna. ⁴³Då ska prästen se på (undersöka) och se om det upphöjda såret är vitt rödaktigt på hans skalliga huvud eller hans skalliga panna, som en svampinfektion (mögel) visar sig i huden på kroppen, ⁴⁴han är en man som lider av svampinfektion (mögel). Han är oren. Prästen ska förklara honom totalt oren (orent oren), hans fläck är på hans huvud.

Svampinfektioner – sammanfattning
⁴⁵[Detta sammanfattande stycke berör de som har blivit diagnostiserade med någon av de ovanstående sju olika fallen.]

Och den som lider av svampinfektionen (möglet), hans kläder ska rivas sönder och hans huvud rakas, och han ska täcka över sin överläpp och ropa "Oren, oren". [Hebr. tame tame!] ⁴⁶Alla dagar som fläcken är på honom ska han vara orenad. Han är oren. Han ska bo ensam (isolerad), utanför lägret ska han ha sin boplats.

Rening från mögel på textilier/kläder
⁴⁷Kläderna som plågan med möglet (svampinfektionen) är i, oavsett om det är yllekläder eller linnekläder, ⁴⁸om det är vävt eller stickat, av linne eller av ull, oavsett det är skinn eller någonting tillverkat av skinn, ⁴⁹och om fläcken är grönaktig eller rödaktig i kläderna eller på skinnet, på det vävda eller på det stickade eller på någonting tillverkat av skinn, är det en fläck med mögel (svampinfektion) och ska visas för prästen. ⁵⁰Och prästen ska se på (undersöka) fläcken och stänga in (isolera) det som har fläcken i sju dagar. ⁵¹Och han ska se på (undersöka) fläcken den sjunde dagen. Om fläcken har spridit sig i kläderna, antingen i det vävda eller i det stickade eller på skinnet eller i någonting som är tillverkat av skinn, då är fläcken ett frätande mögel (svampinfektion). Det är orent. ⁵²Han ska därför bränna den klädnaden, oavsett om det är vävt eller stickat, av ull eller linne eller någonting av skinn där fläcken är ett frätande mögel (svampinfektion). Det ska brännas i eld.
     ⁵³Men om prästen ser på (undersöker) och ser att fläcken inte har spridit sig i klädnaden, varken i det vävda eller i det stickade eller i någonting av skinn, ⁵⁴då ska prästen befalla att de tvättar det som fläcken varit på och han ska stänga in (isolera) det i ytterligare sju dagar. [Totalt två veckors karantän.] ⁵⁵Och prästen ska se på (undersöka) fläcken efter att den är tvättad och se om färgen inte har förändrats och om fläcken inte har spritt ut sig, är den oren. Du ska bränna den i eld. Den fräter inåt antingen den är inuti eller utanpå. ⁵⁶Men om prästen ser på (undersöker) och ser att fläcken har mörknat efter att den har tvättats, då ska han riva ut den ur plagget eller ur skinnet eller ur väven eller ur det stickade. ⁵⁷Och om det fortfarande syns i klädnaden eller i det vävda eller i det stickade eller i någonting av skinn, då är det en fläck som sprider sig. Du ska bränna det som har fläcken med eld. ⁵⁸Och klädnaden, vävd eller stickad eller vad som än är tillverkat av skinn, det som du ska tvätta, om fläcken försvinner från det, då ska det tvättas en andra gång och det ska vara rent.

Sammanfattning
⁵⁹Detta är undervisningen om fläckar med mögel (svampinfektion) i kläder av ull eller linne, antingen det är vävt eller stickat, och om allting av skinn, för att förklara det rent eller för att förklara det orent.

Tillbaka upp

---

Ps 39:1-14

Psalm 39 – Lär mig att livet är kort

David har kommit till insikt om hur kort livet är och kastar sig mot Gud som är hans enda hopp. Situationen liknar den i Psalm 38: Tystnad i närvaro av andra, se Ps 38:13-14; 39:3; Guds handlande mot synd, se Ps 38:2-4; 39:10-12; Gud som enda hoppet, se Ps 38:16, 22, 23; 39:8. Fokus är dock lite olika. I Psalm 38 hade sjukdomen exponerat synd och behovet av förlåtelse. I Psalm 39 har sjukdomen gjort att livets bräcklighet blivit uppenbar. Bönen mynnar ut i en längtan om en ljusare tid innan livet är slut, se vers 14.

Citeras: Orden "gäst och främling" i vers 13 citeras i Heb 11:13; 1 Pet 2:11.

Författare: David, troligtvis när han är äldre. Frasen "främlingar och gäster", se vers 13, återfinns i 1 Krön 29:15. Där har David på ålderns höst avslutat en insamling till tempelbygget som hans son ska genomföra.

Struktur:
1. Psalmistens tystnad, vers 2-4
2. Livets bräcklighet, vers 5-7
3. Gud – mitt enda hopp, vers 8-12
4. Bön, vers 13-14

¹Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Till (för) Jedutun. En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David.

[Jedutun var en av de tre stora sångledarna på Davids och Salomos tid, se 1 Krön 16:41, 42; 2 Krön 5:12. Han omnämns i tre psalmer, denna och Ps 62:1; 77:1. Det finns även en Jedutun några hundra år senare på Josias tid, se 2 Krön 35:15. Namnet kommer från ordet jada som betyder "prisa". Frasen "för Jedutun" betyder ordagrant "för lovprisning". Inom judendomen tolkas det som om det rör en viss typ av instrument som Jedutun använde. På samma sätt som olika artister förknippas med olika musikstilar idag, kan frasen indikera en speciell känsla eller stil som Jedutun och hans kör hade.]

Jag var tyst
²Jag sa: "Jag ska vaka över mina vägar (mitt liv, mina beslut),
    så att jag inte syndar med min tunga;
jag ska tygla (sätta munkavle för) min mun,
    så länge den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) är framför mig (i min närhet)."
³Jag blev stum (bunden), i tystnad (stilla) [inför mina fiender],
    jag sa ingenting, inget gott.

[Psalmen inleds med att David har beslutat sig för att vara tyst, i alla fall för en period. Även om det finns uppmaningar i Ordspråksboken att avhålla sig från att tala är beslutet att vara helt tyst ett ovanligt förhållningssätt. Lovprisning i Psaltaren karaktäriseras av att skapa ljud. Psaltaren avslutas med att allt som andas ska prisa Herren, se Ps 150:6! Frasen "inget gott" kan antingen tolkas som att David höll tillbaka och inte ens sa det som var gott. Det kan också vara en beskrivning att när han var tyst, så var det inte något gott. Utifrån fortsättningen verkar frasen beskriva att det inte var bra att vara tyst.]

Min smärta, den upprördes,
     ⁴mitt hjärta blev brinnande inom mig (jag blev arg på insidan).
När jag mumlade (tänkte på det) brann en eld,
    jag talade med min tunga.

Lär mig förstå att mina dagar är räknade
⁵Hjälp mig att förstå mitt slut (att jag en gång ska dö), Herre (Jahveh),
    att mina dagar snart är räknade,
    låt mig inse hur kort (flyktigt) mitt liv är. [Hjälp mig att ta tillvara varje dag.]
⁶Se, mina dagar är som några korta handsbredder.
    [Dåtidens minsta längdmått, bredden av fyra fingrar, ca 8-9 cm.]
    Och min livslängd är ingenting ur ditt perspektiv (ordagrant: ´inför dig´) [2 Pet 3:8].
Ja, även i sina bästa dagar [när allt verkar säkert och lugnt]
    är människan ändå bara en vindfläkt (något kort, flyktigt; fåfänglighet – hebr. hevel).

[En livslängd är bara ett andetag. Jesus använder liknande liknelser, se Matt 6:26-30; Luk 12:24-26.]

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

⁷[Refräng:]
Ja (det är verkligen så att), människorna passerar genom livet som en skuggbild (som i ett stumt skådespel).
    Ja (det är verkligen så att), de samlar på sig värdelösa rikedomar
    utan att veta vem som en gång ska få dem.

Gud – du är mitt enda hopp
⁸Så nu, vad ska jag sträva efter (vänta på, sätta mitt hopp till) Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt)?
    Du är mitt enda hopp (jag ser med förväntan fram mot vad du ska göra)!

[Det finns en parallellism och en kontrast mellan de två raderna i vers 8. Verbet qavah, översatt "sträva efter", i första raden och substantivet tohelet, översatt "hopp" i andra raden är synonymer. Men de används som en kontrast. Först ställs en fråga vad en människa ska söka och sträva efter. Svaret på den gavs i föregående vers och visade sig vara ingenting. Denna värld är en skuggbild och samlade rikedomar försvinner, se vers 7. Det krävs ett paradigmskifte och psalmisten skiftar från "vad" till "vem". Istället för att vänta på någonting materiellt vänds hoppet till en person. Insikten om att livet är kort ger inte slutsatsen att försöka njuta av det så mycket man kan så länge man kan. Istället leder det till Gud. Han ger fullständig tillfredsställelse både i detta jordeliv och i evighet.]

⁹Rädda (ryck bort) mig från mina överträdelser (medveten rebelliskhet mot Gud),
    låt mig inte bli hånad (förnedrad) av dårar (oförnuftiga).
¹⁰[Nu återgår temat till orsaken till tystnaden i vers 2-3, ordet "stum" från vers 3 upprepas.]
Jag är stum (bunden), öppnar inte min mun,
    för det är du som har gjort det.
¹¹Vänd bort din plåga från mig,
    jag går snart under på grund av din tillrättavisning (din hands slag).
¹²När du tuktar någon för hans skuld (synd),
    och förtär som en mal det han älskar.

[Refräng:]
Ja (det är verkligen så att), alla människor är bara ett andetag (som en vindpust; fåfänglighet).

[I vers 7, efter ordet selah kom en refräng, nu upprepas samma tanke, dock före ordet Selah. I vers 7 talades om rikedomar. Det var vanligt att man byggde förrådsbyggnader för att samla dåtidens investeringar som var konstföremål i metall som rostade, och dyrbara kläder som mal förstörde. Jesus använder samma bild av den jordiska rikedomens flyktighet som rostar och mal äter upp, se Matt 6:19-21.]

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Bön
¹³Hör min bön, Herre (Jahveh),
    lyssna på (vänd ditt öra till) mitt rop (i kval, djup vånda),
    var inte tyst vid mina tårar;
för jag är en främling hos dig,
    en temporär gäst som alla mina förfäder.

[Det finns ett rabbinskt uttryck som beskriver tre typer av böner, i ökad grad av intensitet: tyst bön, bönerop med hög röst och slutligen tårar. Tårarna är det starkaste uttrycket för bön. Det finns ingen stängd dörr som inte tårar kan tränga igenom står det i en kommentar i Mishna (det första skrivna verket som sammanfattar Torah och den muntliga traditionen) se Berachot 32b. Uttrycket "främlingar och gäster" har sitt ursprung från 1 Mos 23:4, där Abraham köper ett markområde i Hebron för att begrava sin hustru Sarah. Gäst och främling beskriver också människans flyktighet och korta tid på jorden, se 1 Krön 29:15; Heb 11:13; 1 Pet 2:11. I 3 Mos 25:23 äger Gud landet och israeliterna är "främlingar och gäster hos Gud". Utifrån hela sammanhanget i hela kapitlet i 3 Mos 25 framträder ännu en poäng. På samma sätt som israeliterna skulle ta hand om främlingen finns en önskan hos David att Gud ska ta hand om honom.]

¹⁴Vänd bort din blick från mig, så jag kan le igen,
    innan jag går bort och inte finns mer [innan jag dör, och inte finns kvar på jorden].

[Paradoxalt är psalmens sista önskan att Herren ska vända bort sin blick från David. Det verkar motsäga önskan i vers 13 om att höra hans bön och se hans tårar. Dock förstår vi att David rannsakar sig själv och sin skuld, se vers 9. Det finns likheter med Job som har samma önskan om att Gud inte ska se, syna och pröva, se Job 7:19; 9:27; 10:20; 14:6. Herrens hand som tillrättavisade i vers 11 var olidlig, så David önskar en lättnad. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "låt mig gå" och "bespara mig" din blick. Innebörden är troligtvis ett uttryck för att han nu tycker att det räcker med prövningar. Det är intressant att i nästa psalm befinner sig David i en djup mörk grop, oförmögen att ta sig upp själv. Där griper Gud in och lyfter upp honom och ger honom en ny sång, se Ps 40:1-4.
    Den första boken i Psaltaren, Psalm 1-41, närmar sig sitt slut. På samma sätt som den ofta handlar om Davids liv, handlar flera av dessa sista psalmer om Davids ålderdom och sjukdomar, se Ps 37:25; 38:4, 8, 11. Psalmen har konstaterat att livet är kort. David har accepterat döden, men det betyder inte att han ger efter för hopplöshet. Det finns en önskan och bön att få glädja sig åt livet och få "le" igen.
    Eftersom israeliterna hade en tro på människans fortsatta existens i dödsriket, Sheol, är det inte troligt att de sista orden "jag inte finns mer" skulle syfta på ett tillstånd av icke-existens. Bibeln är tydlig med att det finns en dubbel utgång, evigt liv och evig död, se Dan 12:2; Matt 25:46; Joh 3:16. Psalmen avslutas med en önskan om Guds ingripande här medan David ännu levde, se Ps 6:5-6.]

Tillbaka upp

---

Ords 10:10

¹⁰Den som blinkar med ögonen [har för vana att i hemlighet planera ondska] skapar sorg (smärta, sår),
    och den som talar dårskap (utan förstånd) kommer att falla.

Tillbaka upp

---

Mark 6:1-29

Tillbaka till Nasaret där Jesus växt upp

Ingången till en modern rekonstruktion av Nasarets synagoga i utomhusmuseet Nazareth Village.

¹Jesus gick bort därifrån [troligtvis Kapernaum] och kom till sin hemstad [Nasaret, se Matt 2:23; Luk 2:39]. Hans lärjungar följde honom. ²När det blev sabbat undervisade han i synagogan. [Jesus var känd och synagogföreståndaren inbjöd honom att tala på huvudgudstjänsten på lördagsmorgonen i Nasaret.] Många som hörde honom häpnade (blev helt överväldigade och förvånade) och sa:

"Var har han fått detta (dessa idéer) ifrån?
Vad är det för visdom han har fått [utan att ha blivit lärd under någon rabbin]?
Hur kan han utföra sådana mäktiga gärningar med sina händer?
³Är det inte hantverkaren, Marias son och bror till Jakob och Joses [kortare form av namnet Josef] och Judas och Simon? [Det grekiska ordet tekton som ofta översätts snickare kan också betyda stenarbetare.]
Bor inte hans systrar här hos oss?"

De tog anstöt av honom (avvisade hans auktoritet, han blev en stötesten). ⁴Då sa Jesus till dem: "En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus)." ⁵Han kunde inte göra någon kraftgärning där, förutom att lägga händerna på några sjuka (svaga) och hela dem. ⁶Han förundrades över deras otro. [Jesu mänskliga sida är synlig här där han blir förvånad och överraskad över deras brist på tro på honom.]

Han gick vidare till byarna (runt Nasaret i Galileen, som i en cirkel) och undervisade.

Jesu tjänst i Galileen (6:7-7:23)

De tolv apostlarna sänds ut

En av vägarna mellan Kapernaum och Nasaret genom det kuperade landskapet i Galileen som grönskar under våren.

⁷Han kallade till sig de tolv [apostlarna] och började sända ut dem två och två [som sina sändebud] och gav dem auktoritet (makt) över de orena andarna. [Matteus gör en parvis uppräkning av de tolv, se Matt 10:1-4.] ⁸Han befallde dem att inte ta med något på vägen förutom en vandringsstav – inget bröd, ingen lädersäck [med proviant och packning, som också användes för att samla in gåvor], inga kopparmynt [den lägsta valören] i era bälten [som ofta var en tyggördel med veck där man förvarade sina pengar]. ⁹Ta [ett par] sandaler på era fötter, men inte dubbla tunikor (skjortliknande långt underklädesplagg). [Välbärgade personer bar två tunikor närmast kroppen.] ¹⁰Han sa till dem: "När ni kommit in i ett hus, stanna där tills ni lämnar platsen [till skillnad från andra kringvandrande som gick runt och tiggde från varje hus]. ¹¹Om man inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå ifrån den platsen och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem."

[Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se Apg 13:51; 18:6.]

¹²De gav sig i väg [två och två, i sex par] och predikade för folket att de skulle omvända sig (förändra sitt sätt att tänka och agera). [Samma budskap som både Johannes Döparen och Jesus hade predikat, se Matt 3:2; Mark 1:15.] ¹³De drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem.

Johannes Döparens död

Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen och bodde i Tiberias som han låtit bygga 20 e.Kr.

¹⁴Kung Herodes [Antipas] fick höra om Jesus, för hans namn hade blivit vida känt.

[Ryktet om Jesu verksamhet, och nu också de tolv som predikade och gjorde under i Jesu namn, hade nått Herodes Antipas, son till Herodes den store. Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen och han bodde i Tiberias som han låtit bygga 20 e.Kr. Herodes Antipas var formellt inte kung utan landsfurste eller "tetrark" som ursprungligen betecknade en furste över fjärdedelen av ett rike. Markus som skriver för den romerska världen, antagligen i Rom, använder ordet kung som är den mer informella titeln på regenterna i den östra delen av Romarriket.]

Man sa [hans tjänstemän förde fram den allmänna uppfattningen]: "Det är Johannes Döparen som har uppstått från de döda, det är därför dessa krafter verkar i honom [som gör att människor blir helade och tecken sker]." ¹⁵En del sa att han var [den stora profeten] Elia [som förväntades komma tillbaka i den sista tiden, se Mal 4:5]. Andra sa att han var en profet, lik någon av profeterna.
    

Högt beläget på berget syns resterna av Herodes fort Machaerus på östra sidan av Döda havet. I bakgrunden på den andra sidan syns Judéens ökenmark.

©Khaled Al-Bajjali

¹⁶När Herodes hörde detta sa han: "Det är Johannes, han som jag lät halshugga, som har uppstått från de döda." ¹⁷Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse för Herodias skull, hustru till hans bror Filippus. Henne hade Herodes gift sig med. ¹⁸Anledningen var att Johannes hade sagt till honom: "Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru."

[Herodias var Herodes Antipas olovliga fru. Hon var ett barnbarn till Herodes den store. Som ung blev hon bortgift med sin farbror Herodes Filippus i Rom. Han ska inte förväxlas med tetrarken Filippus som regerade norr om Galileen, se Luk 3:1. Herodias och hennes första make Filippus fick en dotter, Salome. Under ett besök i Rom blev Herodes Antipas förtjust i Herodias. Hon skilde sig, flyttade från Rom och gifte sig med Herodes Antipas. Han skilde sig också från sin fru, dottern till Aretas kung i Arabien, vilket skapade en politisk oro i området som ledde till öppet krig 36 e.Kr. Johannes Döparen hade fördömt deras agerande, eftersom de bröt mot budet i 3 Mos 18:16.]

¹⁹Herodias hatade (höll fast vid vreden mot) Johannes Döparen [för hans officiella fördömande av hennes och Herodes Antipas förhållande] och ville döda honom, men hon kunde inte, ²⁰eftersom Herodes hade respekt för (fruktade) Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man och skyddade honom [från Herodias]. När han hörde Johannes [tala] blev han många gånger förvånad (förbryllad), men lyssnade [trots det] gärna på honom [när han var på besök i fästningen Machaerus där Johannes antagligen satt fängslad].
     ²¹Men så kom ett lämpligt tillfälle [för Herodias att genomföra sina onda planer], då Herodes på sin födelsedag anordnade en festmåltid för sina stormän [hans högsta civila anställda] och överstarna [de högsta romerska militärerna] och de främsta i Galileen [andra förnäma män som inte stod i hans tjänst]. ²²Då [framåt kvällen då gästerna börjat bli berusade] kom Herodias dotter [Salome] in. Hon dansade och fascinerade (behagade, trollband) Herodes och [de övriga manliga] gästerna [med sin sensuella dans] och kungen sa till flickan:
    "Be mig nu på en gång om vad du vill, så ska du få det." ²³Han lovade och svor under en ed: "Vad du än ber mig om ska jag ge dig, om det så vore halva mitt rike."
     ²⁴[Männen var i en egen festsal och kvinnorna i en annan.] Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad ska jag begära?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud."
     ²⁵På en gång skyndade hon tillbaka in till kungen och bad honom: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat." ²⁶Kungen blev djupt bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne ²⁷utan skickade på en gång en livvakt [en av hans personliga soldater] med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset ²⁸och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det vidare till sin mor.
     ²⁹När Johannes lärjungar fick höra detta kom de dit och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav.

Tillbaka upp