På hebreiska heter Femte Moseboken Devarim som betyder "ord". På grekiska kallas den Deuteronómion och därifrån kommer namnet Deuteronomium och det engelska Deuteronomy.

En formulering som ofta återkommer i denna bok är att Herren ger budord som israeliterna ska hålla. Ordet för budord är hebr. mitsvah (pl. mitzvot) som även kan översättas med befallning. Substantivet kommer från verbet för att befalla som är tsavah. I hebreiskan blir det en tydlig koppling mellan dessa ord då det ofta uppmanas att hålla hans befallningar, se 5 Mos 4:2, 40; 6:1, 2, 17, 25 osv.

Struktur:
A. Moses inledande ord – tillbakablick (5 Mos 1:6-3:29)
  B. Huvudpunkter (5 Mos 4:1-49)
    C. Utläggning av förbundet på Horeb (5 Mos 5:1-11:32)
      D. Förbundet (5 Mos 12:1-26:19)
    C´ Utläggning av förbundet i Moabs land (5 Mos 27:1-28:68)
  B´ Huvudpunkter (5 Mos 29:1-30:20)
A´ Moses avslutande ord – blickar framåt (5 Mos 31:1-33:29)
Epilog – Moses död (5 Mos 34:1-12)

Skrivet: Strax före 1406 f.Kr.
Enligt judisk tradition dog Mose 1406 f.Kr, så boken bör vara skriven innan dess.

Berör tidsperioden: Knappt 10 månader i slutet på ökenvandringen ca 1400 f.Kr.

Författare: Det är troligt att Mose har sammanställt stora delar av boken. Att Mose skrev ner åtminstone delar av de episoder som skedde under hans livstid bekräftas av Jesus i Joh 5:46.

¹Dessa är orden (hebr. devarim) som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen i Arava, mittemot Sof [troligtvis Aqabaviken (Röda havet) som också kallas Vasshavet; hebr. jam sof] mellan Paran och Tofel, och Laban och Chatsarot och Di-Zahav. ²Det är elva dagsresor från [berget] Horeb (hebr. Chorev) till Kadesh Barnea via vägen från berget Seir.

[Seir är en synonym för Edom. Horeb är ett annat namn på berget Sinai. Det hebreiska ordet chorev delar rot med orden torr/öde, men även svärd. Här finns en geografisk beskrivning av en torr öken, men även kopplingen till Guds ord som är ett svärd (Heb 4:12). Kadesh betyder "helig", platsen kan vara Tell el-Qudeirat i Sinaiöknen, just vid dagens gräns mellan Israel och Egypten.]

³Och det hände i det 40:e året i den 11:e månaden [shvat – jan/feb; under regnperioden] på den första dagen i månaden [1406 f.Kr.] att Mose talade till Israels söner angående allt det som Herren (Jahveh) befallt dem, ⁴efter att han slagit Sichon, amoréernas kung, som bodde i Cheshbon och Og, Bashans kung, som bodde i Ashtarot vid Edreij. ⁵På andra sidan Jordan i Moabs land tog Mose på sig (gjorde han ett medvetet viljebeslut) att förklara denna undervisning (hebr. torah) och sa:

⁶"Herren vår Gud (Jahveh Elohim) talade till oss vid Horeb (hebr. Chorev) och sa: 'Ni har vistats (bott) tillräckligt länge vid detta berg [i Sinaiöknen], ⁷vänd er och vandra till amoréernas bergsbygd och till alla platser runtomkring i Arava, i bergsbygden, i Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i söder och utefter kusten, kanaanéernas land och Libanon så långt bort som den stora floden, floden Eufrat. ⁸Se, jag har lagt landet framför er, gå in och besätt landet som Herren (Jahveh) svor (gav sin ed) till era fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob, att ge dem och deras säd efter dem (efterkommande).' "

Ledare utses
⁹Och jag talade till er vid den tiden och sa: "Jag ensam kan inte själv bära er, ¹⁰Herren er Gud (Jahveh Elohim) har förökat er och se, ni är denna dag lika många som stjärnorna på himlarna. ¹¹Herren (Jahveh), era fäders Gud (Elohim), har förökat er tusen gånger och välsignat er så som han har talat till er. [Att föröka tusen gånger är ett uttryck för att göra dem väldigt mycket större än vad de var tidigare.] ¹²Hur kan jag ensam bära era omständigheter, era bördor och era strider? ¹³Ta er, från var och en av era stammar, visa män med förstånd (förmåga att avgöra) och som är kända (välrespekterade), och jag ska göra dem till huvuden (ledare) över er."

[Det var Moses svärfar Jetro som kom med förslaget att Mose måste delegera ansvaret, se 2 Mos 18:21-26. Dessa egenskaper ligger till grund för kraven på äldste i NT, se Tit 1:5-9; 1 Tim 3:1-7; 1 Pet 5:1-4. Den inledande frasen "Ta er, från var och en av era stammar" visar att man skulle själva utse sina ledare på ett demokratiskt sätt.]

¹⁴Och ni svarade mig och sa: "Det är gott (rätt) att göra som du har talat." ¹⁵Så jag tog huvudena (ledarna) för era stammar, visa män med förstånd och fulla av kunskap, och gjorde dem till huvuden (ledare) över er, ledare för 1 000 och ledare för 100 och ledare för 50 och ledare för 10 och skrivare, stam för stam. ¹⁶Och jag utsåg era domare vid den tiden och sa: "Lyssna på ärendena mellan era bröder och döm rättfärdigt mellan en man och hans bror och främlingen som är med honom. ¹⁷Ni ska inte vara partiska (ordagrant: ni ska inte känna igen ansikten) när ni dömer [rättvisan är blind, se 2 Mos 23:2, 3; 3 Mos 19:15] – lyssna på den lille (unge, ringa) såväl som den store (mäktige). Ni ska inte vara rädda för någon mans ansikte [deras uppsyn], för domen är Guds (Elohims). Och är fallet för svårt för er ska ni ta det till mig, så ska jag lyssna på det." ¹⁸Och jag befallde er vid den tiden alla de saker som ni skulle göra.

Spejare sänds ut
¹⁹Och vi vandrade från Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg, se vers 6] och gick genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni såg längs vägen till amoréernas bergsbygd som Herren vår Gud (Jahveh Elohim) befallt oss, och vi kom till Kadesh Barnea. [Resan och farorna längs med vägen beskrivs mer i detalj i 4 Mos 11:1-13:1.] ²⁰Och jag sa till er: "Vi har kommit till amoréernas bergsbygd som Herren vår Gud (Jahveh Elohim) gett till oss. ²¹Se, Herren din Gud (Jahveh Elohim) har lagt landet framför dig, gå upp och ta det i besittning, som Herren (Jahveh), dina fäders Gud (Elohim), har talat till dig, frukta inte och var inte missmodig."
     ²²Och ni kom nära mig, varenda en av er och sa: "Låt oss sända ut män som kan utforska (gräva – hebr. chafar) landet åt oss och komma tillbaka med ord om vägen som vi måste dra upp och om städerna som vi ska komma till." [4 Mos 13-14]
     ²³Detta behagade mig väl och jag tog 12 män av er, en man från varje stam, ²⁴och de vände och gick upp till bergen och kom till Eshkols dal (wadi – hebr. nachal) och utforskade den. ²⁵Och de tog av landets frukt i sina händer och tog ned den till oss och kom tillbaka med ord och sa: "Gott (plural, gott på många sätt) är landet som Herren vår Gud (Jahveh Elohim) ger till oss."

Uppror mot Herren
²⁶Ändå ville ni inte dra upp utan gjorde uppror mot Herren er Guds (Jahveh Elohims) befallning, ²⁷och ni muttrade i era tält och sa: "Herren (Jahveh) hatar oss, han har fört ut oss från Egyptens land för att ge oss i amoréernas hand och utplåna oss. ²⁸Vad möter oss när vi går upp? Våra bröder har fått våra hjärtan att smälta och sagt: 'Folket är större och högre än vi, städerna är stora och befästa ända upp till himlarna och dessutom har vi sett anakiternas söner där.' " [4 Mos 13:28-33]
     ²⁹Då sa jag till er: "Frukta inte och var inte rädda för dem. ³⁰Herren er Gud (Jahveh Elohim) som gått framför er, han ska strida för er på samma sätt som han i allt gjorde för er i Egypten inför era ögon, ³¹och i öknen där ni såg hur Herren er Gud (Jahveh Elohim) bar er som en man bär sin son [Ps 131], hela vägen som ni gick till dess ni kom till denna plats.
     ³²Ändå tror ni inte i detta på Herren er Gud (Jahveh Elohim), ³³som gick före er på vägen och sökte en plats där ni kunde slå upp era tält, i eld på natten för att visa vilken väg ni skulle gå och i ett moln på dagen."
     ³⁴Och Herren (Jahveh) hörde rösten med era ord och blev vred och svor och sa: ³⁵"Inte någon av dessa män i denna onda generation ska se det goda landet som jag med ed lovade att ge till era fäder, ³⁶förutom Kaleb, Jefunnes son, han ska se det [4 Mos 14:24] och till honom ska jag ge landet som han har trampat på, och till hans barn eftersom han helhjärtat har följt Herren (Jahveh). [Jos 15:13-19; Dom 1:9-15]
     ³⁷Även mot mig var Herrens (Jahvehs) vrede för er skull när han sa: 'Inte heller du ska komma dit in.' [4 Mos 20:12] ³⁸Josua, Nuns son, som står framför er, han ska gå till platsen, uppmuntra honom (gör honom stark och frimodig) för han ska låta Israel ärva det. ³⁹Era små som ni sa skulle bli ett byte och era söner som inte känner (har intim kunskap om) gott och ont idag, de ska komma till platsen och till dem ska jag ge den och de ska besitta den. ⁴⁰Men ni, vänd er om och ta vägen till Vasshavet (Röda havet)." [2 Mos 10:19]
     ⁴¹Då svarade ni och sa till mig: "Vi har syndat mot Herren (Jahveh), vi ska gå upp och strida i enlighet med allt som Herren vår Gud (Jahveh Elohim) har befallt oss." Och ni omgjordade er, varje man med sitt stridsvapen och menade att det var en enkel sak att gå upp i bergsbygden.
     ⁴²Men Herren (Jahveh) sa till mig: "Säg till dem: 'Gå inte upp och strid, för jag är inte med er – ni kommer att bli slagna av era fiender.' "
     ⁴³Så talade jag till er, men ni lyssnade inte utan var upproriska mot Herrens (Jahvehs) befallningar och var övermodiga och gick upp till bergsbygden. ⁴⁴Och amoréerna som bor i bergsbygden kom ut mot er och jagade er som bin gör och slog ner er i Seir ända till Chorma. [4 Mos 14:39-45] ⁴⁵Och ni återvände och grät inför Herrens (Jahvehs) ansikte, men Herren (Jahveh) lyssnade inte på er röst och gav er inte sitt öra.

⁴⁶Och ni bodde i Kadesh
    dagar
        många (verkligen många),
    som dagarna
som ni bodde där (tidigare).

[Meningen består av sju hebreiska ord och är strukturerad som en kiasm där det centrala ordet är många (hebr. ravvim), som står i plural för att betona att det var väldigt många dagar. Ordet ramas in av dagar som också är i plural. Hela meningen omgärdas av hebr. jasav som betyder sitta ner och vara kvar. Hela meningens konstruktion och tungrodda upprepningar förstärker att det var en lång och tröttsam tid!]

Tillbaka upp

---

Mark 12:18-37

Fråga 2 (av 4) – Finns det någon uppståndelse?

Längs med sluttningen av Olivberget finns över 150 000 gravar, de äldsta är 3 000 år. Begravningsplatsen är åtråvärd eftersom de som är begravda här enligt judisk tro blir de första att stå upp när Messias kommer tillbaka. Profeten Sakarja skriver att Messias kommer sätta sina fötter på just detta berg (Sak 14:4).

¹⁸[Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.]

Samma dag kom det fram några saddukéer – [det som utmärker denna grupp är att] de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom: ¹⁹"Lärare, Mose har sagt:

Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
    och skaffa efterkommande åt brodern.

[En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5-10, som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratäktenskap, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan innan Mose fick Guds bud och instruktioner på Sinai berg, se 1 Mos 38:8.]

²⁰Det var sju bröder. Den förste tog en hustru, men dog utan att lämna några barn efter sig. ²¹Den andre [yngre brodern] gifte sig med henne och dog utan att lämna några barn efter sig, och den tredje gjorde likadant. ²²Ingen av de sju fick några barn. Sist av alla dog också kvinnan. ²³Vid [den nu påstådda] uppståndelsen, när de uppstår, vem av dessa ska hon då vara hustru till? Alla sju var ju gifta med henne."

[Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12-58.]

²⁴Jesus svarade dem [saddukéerna, se vers 18]: "Är det inte här [på följande två punkter] som ni tar fel (vandrar vilse)? [Jo det är det!] Det är för att ni inte förstår (känner till) Skrifterna [som undervisar om uppståndelsen] och inte heller Guds kraft [som kan resa upp de döda]. ²⁵Vid uppståndelsen [i det uppståndna livet med uppståndelsekroppar] gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. [Jesus nämner i förbifarten också änglar som de inte trodde på.] ²⁶Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst i Moses bok [2 Mos 3:3-6, som var den del av Bibeln de trodde på] om [den brinnande] törnbusken, hur Gud sa till Mose: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?' ²⁷Han är inte de dödas utan de levandes Gud. Ni [saddukéer] är mycket fel ute (har fullständigt vandrat vilse)."

Fråga 3 (av 4) – Vilket är det största budet?

På menoran som står vid Knesset i Jerusalem finns texten: "Hör, Israel", hebr. shema Jisrael.

²⁸[De skriftlärda hade identifierat 613 bud. Bland dem var 365 negativa, alltså förbud, medan 248 var positiva, alltså uppmaningar. Man hade också graderat dem i viktiga och mindre viktiga bud. För första gången sedan Jesus kom till Jerusalem möts han nu av en individ, tidigare har det varit olika grupper.]

En av de skriftlärda kom och hörde dem diskutera. När han såg hur väl Jesus svarade frågade han honom: "Vilket är det viktigaste (främsta) budet av alla (över allting)?" ²⁹Jesus svarade:

"Det främsta (viktigast) är detta:

'Hör, Israel!
Herren – vår Gud – Herren är en (den ende).

³⁰Du ska älska [osjälviskt och utgivande] Herren din Gud
    av hela ditt hjärta,
    av hela din själ,
        av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia)
    och av hela din kraft.'

[Citatet är från 5 Mos 6:4-5. Detta är också öppningsfrasen i den judiska trosbekännelsen, shema, som varje from jude ber varje morgon och kväll. Till de tre komponenterna (hjärta, själ och kraft) lägger Jesus till en fjärde – förståndet! Alla fyra fraser börjar med den grekiska prepositionen ex, som inte bara innebär att älska Gud 'med hjärtat' och 'av hjärtat' utan också 'från det innersta av hjärtat som utgångspunkt'.]

³¹Det andra är detta:
    'Du ska älska [osjälviskt och utgivande] din nästa (din medmänniska) som dig själv.' [3 Mos 19:18]

Det finns inga andra bud som är större än dessa."

³²Då sa den skriftlärde till Jesus: "Mycket väl svarat, Lärare! Det är sant som du säger: Han är en (den ende), och det finns ingen annan än han. ³³Att älska honom [osjälviskt och utgivande]
    av hela sitt hjärta,
    av hela sitt förstånd (sin insikt och förståelse – gr. synesis)
    och av hela sin kraft
    och att älska sin nästa (sin medmänniska) som sig själv,
det är mer än alla brännoffer och [andra] offer."
     ³⁴När Jesus hörde att mannen svarade förståndigt (klokt, insiktsfullt) sa han: "Du har inte långt till Guds rike." Efter detta vågade ingen fråga honom mera.

Fråga 4 (av 4) – Vad anser ni om Messias?
³⁵Då Jesus undervisade i templet frågade han: "Hur kan de skriftlärda säga att den Smorde (Messias, Kristus) är Davids son? ³⁶David har ju själv sagt, genom [inspirerad av] den helige Ande:

'Herren [Jahveh – Gud Fadern] sa till min herre [Adonai – Guds Son, Messias]:
Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.'

[Citat från Ps 110:1 som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först Jahveh och sedan Adonai.]

³⁷David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?"

Den stora folkmassan lyssnade gärna (med nöje) på honom.

Tillbaka upp