Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - måndag 9/3

5 Mos 4, Mark 14:1-21

5 Mos 4

Huvudpunkter

Lydnad
1Och nu Israel, lyssna till förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag har undervisat er om, för att ni ska leva och gå in och ta landet i besittning som Herren (Jahveh), era fäders Gud (Elohim), har gett er. 2Ni ska inte lägga något till orden som jag befallt er, inte heller ska ni dra bort något från dem, utan ni ska hålla Herren er Guds (Jahveh Elohims) befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som jag befallt (hebr. tsavah) er. [Upp 22:18-19]
     3Era ögon har sett vad Herren (Jahveh) gjorde i Baal Peor, med alla män som följde Baal Peor, hur Herren er Gud (Jahveh Elohim) förgjorde dem från er mitt. 4Men ni som höll er till (klängde er fast vid) Herren er Gud (Jahveh Elohim) lever, varenda en av er, denna dag.
     5Se, jag har undervisat er om förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahveh) min Gud (Elohim) befallt mig, för att ni ska göra dem mitt i landet som ni går in i för att besitta. 6Håll (vakta, skydda, bevara) dem och gör (lev efter) dem, för de är er vishet och ert förstånd i folkens ögon, så att när de hör alla dessa förordningar (ordagrant "saker inristat") ska de säga: "Denna stora nation är verkligen ett klokt och förståndigt folk." 7För vilket stort land finns som har Gud (Elohim) så nära sig, som Herren vår Gud (Jahveh Elohim) är, närhelst vi kallar på honom? 8Och vilket [annat] stort folk finns det som har förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut) lika rättfärdiga som all vår undervisning, som jag ger inför er idag?
     9Se till att skydda (vakta, bevara) dig och bevara (vakta, skydda) din själ (din hela varelse) mycket noga (hebr. meód), så att du inte glömmer de ting som dina ögon har sett och de inte lämnar ditt hjärta under alla dina livsdagar, gör dem väl kända (så att de blir intimt förtrogna med dem) för dina söner och dina söners söner (för alla kommande generationer). 10Den dagen du stod inför Herren (Jahveh) din Guds (Elohims) ansikte vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], när Herren (Jahveh) sa till mig: "Församla åt mig folket och jag ska låta dem höra mina ord, så att de kan lära sig att vörda (respektera) mig alla dagar som de lever på jorden och så att de kan undervisa sina söner (barn)." 11Och ni kom nära och stod under berget och berget brann i eld ända till himlarnas hjärta, med mörker, moln och tjockt mörker. 12Och Herren talade till er från mitten av elden, ni hörde rösten med ord men såg ingen gestalt, bara en röst. 13Och han berättade för er om sitt förbund, som han befallde er att göra (utföra, agera, leva efter), de tio orden, och han skrev dem på två tavlor av sten. 14Och Herren (Jahveh) befallde mig vid den tiden att lära er förordningarna (ordagrant "saker inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) för att ni ska göra dem i landet dit ni går över för att besätta det.

Avgudadyrkan förbjuds
15Men (därför), skydda (vakta, bevara) ni era liv (själar) noga (med stor omsorg, ständigt; ordagrant: mycket – hebr. meód), eftersom ni inte såg någon konkret form (inget förkroppsligande) den dagen då Herren (Jahveh) talade till er på Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg] ut från mitten av elden.

16Handla inte fördärvligt och gör åt er skurna avbilder,
    en figur som liknar en man eller kvinna,
     17något som liknar ett av alla djur på jorden (hebr. erets),
    liknar någon bevingad fågel som flyger under himlen,
     18liknar något som kryper på marken (den rödaktiga jorden – hebr. adamah),
    liknar någon fisk som är i vattnet under jorden (hebr. erets);
     19och annars när du lyfter upp dina ögon mot himlarna och när du ser solen och månen och stjärnorna – hela himlarnas härskara – dras du iväg och tillber dem och tjänar dem som Herren din Gud (Jahveh Elohim) har tilldelat alla folkslag under alla himlarna.

[Avgudarna som beskrivs i vers 16-19 börjar med djur som tillbads i Egypten och stjärnorna som dyrkades i Kanaan.]

20Men er har Herren (Jahveh) tagit och fört ut ur järnugnen, ut ur Egypten, för att vara ett arvfolk åt honom som ni är idag. 21Nu var Herren (Jahveh) vred på mig för er skull och svor att jag inte skulle gå över Jordan och att jag inte skulle gå in i det goda landet som Herren er Gud (Jahveh Elohim) gett er till arvedel, 22utan jag måste dö i detta land, jag får inte gå över Jordan, men ni får gå över och besätta det goda landet.
     23Vakta (skydda, bevara) er, så att ni inte glömmer Herren er Guds (Jahveh Elohims) förbund som han har skurit med er, och gör er skurna avbilder, som liknar något som Herren er Gud (Jahveh Elohim) har förbjudit er. 24För Herren (Jahveh) er Gud (Elohim) är en förtärande eld [3 Mos 10:2-3; Heb 12:29], en nitälskande Gud (hebr. El qana) [2 Mos 20:5].

25När ni föder söner och söners söner och ni har varit länge i landet och börjar agera bedrägligt och gör skurna avbilder och formar någonting och gör det som är ont i Herren er Guds (Jahveh Elohims) ögon för att provocera honom, 26jag kallar himlarna och jorden att vittna mot er idag, att ni då med hast fullständigt ska förgås från landet som ni går över Jordan för att besätta. Era dagar ska inte bli många och långa där utan ni ska fullständigt förgås, 27och Herren (Jahveh) ska skingra er bland folken, ni ska lämnas få till antalet bland länderna dit Herren (Jahveh) leder er bort. 28Där ska ni tjäna gudar gjorda av människors hand, trä och sten som inte ser, inte hör, inte äter, inte känner någon doft. 29Men om ni där [israeliterna kringspridda bland hednafolken] söker Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) då ska du finna honom, om du söker (studerar för att få mer kunskap och djupare förståelse om) honom av hela ditt hjärta och av hela din själ (liv).

[Ordet "söka" beskriver ett sökande att erhålla någon som redan existerar, inte bara kunskap utan totalt ägandeskap. Verbformen ändras också från plural "ni" till singular "din" mitt i meningen för att förstärka att det handlar om en personlig relation.]

30När du är i nöd och allt detta händer dig [fångenskap och slaveri] i kommande dagar, ska du vända om till Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) och höra (lyda) hans röst. 31För en barmhärtig (medlidande – hebr. rachom) Gud (El) är Herren (Jahveh) din Gud (Elohim). Han ska inte överge (släppa taget om) dig eller förgöra dig. Han ska inte glömma förbundet med dina fäder som han med ed svurit [att hålla].

[Ordet barmhärtig beskriver den starka kärlek en förälder känner för sitt barn. Ordet delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd.]

Herren är Gud
32Fråga nu om de första dagarna som var före dig, från dagen då Gud (Elohim) skapade människan på jorden, och från himlarnas ena ände till himlarnas andra ände, om det har förekommit något sådant som detta stora ting är, eller om man hört talas om något liknande. 33Har någonsin ett folk hört rösten av Gud (Elohim) som talar ut ur mitten av elden, som du har hört, och förblivit levande? 34Eller har Gud (Elohim) prövat att gå och ta åt sig ett folk från mitten av ett annat folk med prövningar, med tecken och med under och med krig, och med mäktig hand och med en utsträckt arm och med stor skräck, på samma sätt som Herren din Gud (Jahveh Elohim) gjorde för dig i Egypten inför dina ögon?
     35För dig blev det synligt (uppenbart) för att du ska veta (vara intimt förtrogen med) att Herren (Jahveh), han är Gud (Elohim). Ingen mer finns vid hans sida. 36Från himlarna har han låtit dig höra sin röst, för att han ska instruera (tukta, fostra) dig, och över jorden har han låtit dig se sin stora eld, och du hörde hans röst ur (ordagrant: från mitten av) elden. 37Eftersom han [Herren] trofast älskade dina förfäder [Abraham, Isak och Jakob, se 1 Mos 12:1-3] och utvalde deras efterkommande [ordagrant "säd" singular], förde han själv (hans ansikte, genom hans aktiva närvaro) med sin stora kraft ut dig från Egypten. [2 Mos 13:21] 38Han fördriver hednafolk [på grund av deras synd, se 1 Mos 15:16; 5 Mos 9:5] som är större och mäktigare än du, för att föra in dig i deras land och ge det till arvedel, som det ju är idag.

39Idag ska du förstå (känna till, vara intimt förtrogen med, veta) och ta till hjärtat att Herren (Jahveh) är Gud, uppe i himlarna och här nere på jorden – det finns ingen annan. 40Och du ska hålla (vakta, skydda) hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och hans befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som jag befaller (hebr. tsavah) er idag, för att det ska gå väl för er och för era söner efter er och så att era dagar ska bli förlängda (göras många) på jorden (hebr. adamah) som Herren (Jahveh) er Gud (Elohim) ger er för alla dagar (för alltid, evigt).

Fristäder
41Sedan avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, mot soluppgången (på östra sidan), 42till vilka en person som oavsiktligt dräpt någon (ordagrant: ´den mandråpare som dödat´) ska kunna fly – om han inte har hatat honom dessförinnan [inte har haft något motiv]. Han ska kunna fly till någon av dessa städer för att kunna leva [4 Mos 35:9-34].
43Betser [Bosor] i öknen i Mishors land för rubeniterna [4 Mos 3:10; stad i området kring Medeba],
och Ramot i Gilead för gaditerna
och Golan i Bashan för Manasse. [Jos 20:7-8; 13:26]
Undervisningen – Torah
44Och detta är undervisningen som Mose lade fram inför Israels söner. 45Detta är vittnesbörden (stadgarna – hebr. edot) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat" – hebr. chuqim) och påbuden (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim) som Mose talade till Israels söner när de kom ut från Egypten, 46på andra sidan Jordan i dalen mitt emot Beit Peor i amoréernas kung Sichons land, som bodde i Chesbon, som Mose och Israels söner slog när de kom ut ur Egypten. 47Och de tog hans land som en besittning och Bashans kung Ogs land, amoréernas två kungar som fanns på andra sidan Jordan mot soluppgången (österut) 48från Aroer som är på kanten till Arnons dal ända till berget Sion, detsamma som Hermon, 49och hela Arava på andra sidan Jordan österut ända till Aravahavet [Döda havet] under Pisgas sluttningar.

Mark 14:1-21

Planer på att döda Jesus
1Det var två dagar kvar till påsken (pesach) och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett listigt sätt att gripa Jesus och döda honom. 2De sa: "Inte under högtiden, för då kan det bli upplopp bland folket."

[Det svenska ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach, se 2 Mos 12:11-13. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten. Pesach inleds eftermiddagen den 14:e nisan. Några timmar senare efter solnedgången är det 15:e nisan och det osyrade brödets högtid (hebr. chag ha-masot) tar vid. Dessa två högtider hör tätt ihop och refereras ofta till som en enhet. Två dagar tidigare är troligtvis sen eftermiddag före solnedgången den 12:e nisan, när Jesus har avslutat sitt tal på Olivberget. År 30 e.Kr. är det tisdag eftermiddag.]

Jesus blir smord i Betania

Ruinerna av Betania och vägen mellan Jerusalem och Jeriko. Foto från 1894.

3[Denna händelse sker troligtvis 13:e nisan, en dag före påsken, se vers 1. År 30 e.Kr. börjar 13:e nisan på tisdagskvällen och sträcker sig fram till onsdag eftermiddag. Måltiden kan ha ägt rum på tisdag kväll eller onsdag morgon och kan ha varit ett kvällsmål eller en frukost, se Matt 22:4; Luk 14:12.]

När Jesus var i Betania [som gäst] i Simon den spetälskes hus och låg till bords, kom en kvinna [Maria, se Joh 12:3] som hade med sig en alabasterflaska med parfym (olja för smörjelse) av dyrbar äkta nardus [exklusiv parfym från norra Indien]. Hon bröt sönder flaskan och hällde ut den över hans huvud. 4Några av dem som var där blev arga (kände ilska på grund av att de upplevde att något orätt skedde). [Judas var en av dem, se Joh 12:4.] De sa till varandra: "Varför detta slöseri med parfym (smörjelse, olja)? 5Den hade kunnat säljas för mer än tre hundra denarer [en årsinkomst] och getts till de fattiga." De skällde ut (fnyste, och snäste mot) henne.
     6Men Jesus sa: "Låt henne vara! Varför besvärar (oroar) ni henne? Hon har gjort något gott (ärofyllt, vackert) för mig. 7De fattiga har ni ju alltid bland er och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid. 8Det hon hade (ägde), det använde hon (hon gjorde vad hon kunde göra). Hon har i förväg smort min kropp inför min begravning. 9Jag säger er sanningen, överallt i världen där evangeliet predikas, där ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."

Planen att förråda Jesus

30 silvermynt.

10[Markus visar ofta kontrasten mellan de som älskade Jesus och de som hatade honom. Direkt efter berättelsen om kvinnan som smort Jesus kommer Judas förräderi. Matteus, tullindrivaren som är noga med räkenskap, ger fler detaljer, och är den enda evangelisten som anger summan som Judas förhandlar sig till, se Matt 26:14-15. Trettio silvermynt var priset för en slav, se 2 Mos 21:32. Det motsvarar fyra månadslöner för en arbetare på Jesu tid, och var en tredjedel av värdet på kvinnans alabasterflaska med parfym, se vers 5. Det visar hur lågt både Judas och de judiska ledarna värderade Jesu liv.]

Judas Iskariot, som var en av de tolv, gick till översteprästerna för att utlämna (förråda) honom [Jesus]. 11När de hörde det gladde de sig inombords [förslaget togs emot med mer glädje än de vågade visa] och lovade honom pengar. Judas sökte efter (från och med nu var han helt upptagen med att hitta) ett lämpligt tillfälle att utlämna honom.

Påskmåltiden förbereds
12När det var dags att slakta påskalammet, inför den första dagen i det osyrade brödets högtid, sa hans lärjungar till honom: "Vart vill du att vi ska gå och förbereda så att du kan äta påskmåltiden?"
    

En av gränderna i den gamla staden i Jerusalem. Även om marknivån höjts sedan Jesu tid så har gatorna samma sträckning som de alltid haft.

13Han skickade i väg två av sina lärjungar och sa till dem: "Gå in i staden [Jerusalem]! Där ska en man som bär en vattenkruka möta er, följ honom! [Detta måste varit ett tydligt tecken eftersom det var kvinnornas uppgift att bära vattenkrukor; män bar vinsäckar.] 14I det hus där han går in ska ni säga till ägaren: 'Läraren säger, var är mitt gästrum där jag ska äta påskmåltiden med mina lärjungar?' 15Då ska han visa er ett stort rum på övervåningen, möblerat och redo. [Sofforna vid borden var redan bäddade och i ordning för gästerna att lägga sig ned på.] Förbered [måltiden] för oss där."
     16Lärjungarna gick och kom in i staden, och de fann att allt var så som Jesus hade sagt dem, och de förberedde påskmåltiden.

[Hela denna berättelse visar att Herren ville hemlighålla var han skulle äta måltiden. Inte ens lärjungarna fick veta platsen. Till och med de två som förberedde måltiden var ovetande när de skickades in i Jerusalem. Detta antyder att Judas kanske ville överlämna Jesus redan vid måltiden, men att Jesus sköt upp det till senare på kvällen.
    Om man bara läser vers 12-16 kan det tolkas som att den sista måltiden är en traditionell påskmåltid kvällen den 15:e nisan. I sammanhanget verkar dock bara en dags händelser ha beskrivits sedan vers 1. Kärnbibeln följer Johannes kronologi som uttryckligen säger att måltiden skedde före påsken, se Joh 13:1.]

14:e nisan (onsdag kväll – torsdag eftermiddag)

Den sista måltiden

Rekonstruktion av matsalen, triclinium, där man låg till bords i ett finare romerskt hus. Bilden är tagen på museet i den spanska staden Zaragoza. Här grundade kejsar (Caesar) Augustus staden Caesaraugusta omkring 10 f.Kr.

17När det var kväll kom han dit med de tolv. [Enligt den judiska tideräkningen börjar nästa dag på kvällen, det är nu troligtvis 14:e nisan.] 18Medan de låg till bords och åt, sa Jesus: "Jag säger er sanningen, en av er ska utlämna (förråda) mig, en som äter med mig."
     19De blev bedrövade (visade att de var ledsna och sårade), och sa till honom en efter en: "Det är väl inte jag, eller hur?"
     20Han sa till dem: "Det är en av de tolv, den som doppar [bröd] i skålen [med sås av dadlar, russin och vinäger] tillsammans med mig. [Uttrycket "doppar i samma skål" behöver inte vara ett tecken som pekar ut Judas, utan kan också mer generellt betyda "att dela måltiden och gemenskapen."] 21Människosonen ska gå bort som det står skrivet om honom, men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för honom om han aldrig hade blivit född."

[I Johannes mer detaljerade beskrivning gestikulerar Petrus till Johannes, som sitter närmast Jesus, och ber honom fråga vem det är. Jesus doppar då ett bröd och ger det till Judas. Trots det verkar inte Johannes och Petrus förstå vem det är, se Joh 13:18-30.]





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)