"Så förkunnar (säger, proklamerar) Bileam, Beors son,
    och förkunnar (säger, proklamerar) om den man (en stridsman, en man i sina bästa år, full av egen styrka och kraft) som har rena (felfria, klarsynta – hebr. tam) ögon,
⁴så förkunnar (säger, proklamerar) han som hör Guds (Els) ord,
    som ser den Allsmäktiges (Shaddajs) syner
    fallande (komma ner) [böjer sig mot marken], med öppna ögon [för att se syner].

⁵Hur goda är dina tält Jakob,
    dina boplatser, Israel!
⁶Som utsträckta dalar,
    som trädgårdar längs floden,
som aloeplantor planterade av Herren (Jahveh),
    som cedrar vid vattnet.
⁷Vatten ska flöda från hans krukor,
    och hans utsäde ska vara i många vatten,
och hans kung ska vara högre än Agag [kanske en titel, liknande farao; Haman var en agagit, se Est 3:1, senare dödar Samuel en kung som heter Agag, se 1 Sam 15:32-33; grekiska översättningen Septuaginta har Gog, jfr Hes 38:2],
    och hans kungarike ska bli upphöjt.
⁸Gud (El) som förde fram honom ut från Egypten,
    är för honom som vildoxens höga horn,
han ska sluka folken (hednafolken) som är hans fiende
    och ska bryta deras ben i bitar
    och genomborra dem med sina pilar.
⁹Han vilar, han har lagt sig ner som ett lejon,
    som en lejoninna – Vem ska resa upp honom?
Den som välsignar dig blir välsignad,
    den som förbannar (hebr. arar) dig blir förbannad (hebr. arar)." [1 Mos 12:3]

Och Balaks vrede upptändes mot Bileam: "Jag har kallat dig att förbanna mina fiender, och se, du har välsignat dem tre gånger! ¹¹Och nu försvinn (gå din väg) till din plats (dit där du kom ifrån)! Jag tänkte befordra dig och ge dig stor ära men se, Herren (Jahveh) har hållit dig borta från ära.
     ¹²Och Bileam sa till Balak: "Talade jag inte till dina budbärare att du inte skulle sända efter mig när jag sa: ¹³Om Balak skulle ge mig sitt hus fullt med silver och guld, kan jag inte gå utanför Herrens (Jahvehs), min Guds (Elohims) ord och göra något, (varken) gott eller ont av mitt eget sinne (av mina egna idéer). Vad Herren (Jahveh) talar det ska jag tala? [4 Mos 22:18] ¹⁴Och nu, se jag går till mitt folk, kom och jag ska förkunna för dig vad detta folk ska göra mot ditt folk vid dagarnas slut (i ändetiden)"

Bileams fjärde profetiska tal
¹⁵Och han tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:

"Så förkunnar (säger, proklamerar) Bileam, Beors son,
    och förkunnar (säger, proklamerar) om den man (en stridsman, en man i sina bästa år, full av egen styrka och kraft) som har rena (felfria, klarsynta – hebr. tam) ögon,
¹⁶så förkunnar (säger, proklamerar) han som hör Guds (Els) ord
    och känner till (är intimt förtrogen med) kunskapen om den Högste (Elion),
som ser den Allsmäktiges (Shaddajs) syner
    fallande (komma ner) [böjer sig mot marken], med öppna ögon [för att se syner, samma fras som i vers 4.]
¹⁷Jag ser honom, men inte nu.
    Jag ser honom, men inte nära.
Det ska komma fram en stjärna från Jakob
    och en spira ska resa sig ur Israel
och ska slå runt Moabs hörn
    och bryta ner alla Sets söner.
¹⁸Och Edom ska bli en egendom,
    liksom Seir [bergsmassivet i Edom, se 5 Mos 33:2],
    även hans fiender ska bli en egendom,
    men Israel skapar en stark armé.
¹⁹Och från Jakob ska en stiga ner (trampa, regera) [David, och pekar framförallt på Messias]
    och förgöra kvarlevan från staden [kan syfta på staden Ir Moab, se 4 Mos 22:36].

Bileams femte profetiska tal – mot amalekiterna
²⁰Och han såg på Amalek och tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:

"Amalek var den förste av folkslagen (hednafolken)
    men hans slut ska komma med ödeläggelse."

Bileams sjätte profetiska tal – mot keniterna
²¹Och han såg på keniterna och tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:

"Fastän din boplats är stadig
    och ditt näste är placerat på en klippa, ²²
    ska ändå Kain [syftar troligen på folkslaget kenaniterna, se 1 Mos 15:19] bli nedbränt.
Hur länge? Tills Ashor [1 Mos 25:3] för bort dig i fångenskap."

Bileams sjunde profetiska tal – mot kung Assur och Ever
²³Och han tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:

"Ve, vem ska leva (förbli levande)
    efter att Gud (El) har mött honom?
²⁴Men skepp ska komma från Kittims kust
    och de ska hemsöka Assyrien
och ska hemsöka Ever
    och även han ska gå under."

²⁵Och Bileam steg upp och gick sin väg och återvände till sin plats, och Balak gick också sin väg.

Avgudadyrkan – Moab
¹[Vers 1-3 formar en kiasm. Strukturen betonar hur just offrandet till dessa avgudar är det centrala i vad som väcker Guds vrede. Baal är det kanaaneiska och hebreiska ordet för "herre" och Peor är platsen. Platsen ligger strax öster om Jeriko och kallas även Beit-Peor (Peors hus) i 5 Mos 3:29. Baal var en fertilitetsgud som dyrkades med sexuella riter, se Jer 2:23; Hos 2:13.]

Och Israel vistades i Shittim [plural av Shittah, hebreiska för akaciaträ – enligt Josefus 1 mil öster om Jordan, se 4 Mos 33:49; Jos 2:1; 3:1]
    och folket började begå äktenskapsbrott med Moabs döttrar.
         ²Och de kallade [de moabitiska kvinnorna bjöd in] folket att offra till deras gudar
    och folket åt och böjde sig till deras gudar.
³Och Israel förenade sig med (slöt sig till, förslavades under) Peors Baal,
och Herrens (Jahvehs) vrede upptändes mot Israel.

⁴Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Ta alla folkets ledare och häng upp dem till Herren (Jahveh) i solskenet, så att Herrens (Jahvehs) vrede kan vändas bort från Israel." ⁵Och Mose sa till Israels domare: "Döda var och en sin man som har slutit sig till (förenat sig med) Peors Baal."
     ⁶Och se, en man från Israels söner kom och förde till sina bröder en midjanitisk kvinna inför ögonen på Mose och inför ögonen på hela Israels församling, medan de grät vid dörren till mötestältet. ⁷Och när Pinchas [betyder "mörkhyad" på egyptiska, blev senare folkets överstepräst, se vers 13 och 4 Mos 31:6; Jos 22:13; 1 Krön 6:4], son till Elazar, son till prästen Aron, såg det, reste han sig från mitten av församlingen och tog ett spjut i sin hand. ⁸Och han gick efter den israeliske mannen in i kammaren och genomborrade dem båda, den israeliske mannen och kvinnan genom hennes buk. Så upphörde hemsökelsen (plågan, pandemin – hebr. magefa) från Israels söner. ⁹De som dog genom hemsökelsen var 24 000.

[Paulus refererar till denna händelse i 1 Kor 10:8. Där är antalet 23 000 eftersom Paulus refererar till den muntliga traditionen att 23 000 dog av plågan och 1 000 dödades på annat sätt (av domarna, se 4 Mos 25:5). Siffror skrivs med bokstäver i hebreiskan. Det normala sättet att skriva 24 000 är esrim v-arba elef (20 och 4 – 1 000). Här skrivs talet istället från minsta till största värdet: arba v-esrim elef (4 och 20 – 1 000), jfr 1 Krön 23:4; 27:1-15.]

¹⁰Herren (Jahveh) talade till Mose och sa: ¹¹Pinchas, son till Elazar, son till prästen Aron, har vänt bort min vrede från Israels söner när han nitälskade (var svartsjuk) för min skull ibland dem, så att jag inte förtärde Israels söner i min nitälskan (svartsjuka). ¹²Säg därför: "Se, jag ger honom mitt fridsförbund (shalomförbund) [ordet shalom skrivs på ett unikt sätt här], ¹³och det ska vara för honom och för hans säd efter honom ett förbund för ett evigt prästerskap, eftersom han har nitälskat för sin Gud och bringat försoning för Israels söner."

[Enligt tradition ska varje bokstav skrivas noggrant och får inte vara delad, det finns dock ett undantag och det är sista ordet shalom i vers 12. Bokstaven vav är bruten. Rabbinsk tradition lär att undantaget symboliserar att fred som uppnås med svärdet är bräcklig, befläckad av blodsutgjutelse och ofullständig.]
     ¹⁴Namnet på den israeliske mannen som dödades, som dödades med midjanitiskan, var Zimri, Salos son, en ledare för fädernas hus bland Shimoniterna. ¹⁵Och namnet på den midjanitiska kvinnan som dödades var Kozvi, Tsors dotter. Han var folkets huvud för fädernas hus i Midjan.

¹⁶Herren (Jahveh) talade till Mose och sa: ¹⁷"Ansätt midjaniterna och slå dem, ¹⁸för de har ansatt dig genom sina knep varmed de har lurat in dig i Peors angelägenheter, och i det som rör Kozvi, dottern till Midjans furste, deras syster, som dödades på hemsökelsens dag för Peors skull."

Tillbaka upp

---

Ps 59:1-18

Psalm 59 – Skydda mig

En bön om hjälp. Psalmisten är omringad och ansatt av illasinnade fiender. Bönen är inte behärskad och balanserad, tvärtom har den tvära kast. Psalmen visar på friheten att komma till Gud med alla sina känslor.

Författare: David

Struktur: Psalmen består av kiasmer i flera nivåer. I vers 7-8 och 15-16 beskrivs fienderna som ylande hundar. Denna refräng ramar in vers 9-14 där vers 11 är själva kulmen med förtröstan på Guds nåd och hans absoluta närvaro trots fiender.

1. Bön till Gud om hjälp, vers 2-6
2. Refräng – de är som ylande hundar, vers 7-8
3. Förtröstan på Gud, vers 9-11
4. Agera mot fienderna Gud, vers 12-14
5. Refräng – de är som ylande hundar, vers 15-16
6. Förtröstan på Gud, vers 17-18.

¹Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Fördärva (ödelägg) inte. Av (för) David, en Michtam (en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras).

[Bakgrund:] När Saul sände [soldater] och lät bevaka hans hus för att döda honom. [Saul sände soldater för att döda David på morgonen nästa dag. Davids hustru Mikal får höra detta och hissar ner David från ett fönster tidigt på morgonen före gryningen och David beger sig till profeten Samuel i Rama, se 1 Sam 19:11-17.]

Bön om hjälp
²Rädda (ryck bort) mig från mina fiender, min Gud (Elohim),
    beskydda mig (sätt mig på en hög plats), långt bort från dem som reser sig upp mot mig.
³Rädda (ryck bort) mig från överträdarnas hantlangare (de som medvetet ägnar sig åt synd och uppror mot Gud),
    rädda mig från blodtörstiga människor (som aktivt arbetar för att skada andra).
⁴För se, för de ligger i bakhåll efter mitt liv (min själ – hebr. nefesh),
    trotsiga människor väcker upp strid mot mig.
Inte för mina överträdelser eller synder, Gud (Jahveh),
     ⁵jag är utan skuld, men de skyndar (rusar) iväg och hittar på saker (onda uppsåt).

Vakna, till att hjälpa mig, och se [hur illa de beter sig]!
     ⁶Därför Herre, härskarornas Gud (Jahveh Elohim Sebaot), Israels Gud (Elohim),
res dig upp och straffa alla hednafolk.
    Visa dem ingen nåd (oförtjänt kärlek) för några (inte för en enda) förrädiska överträdelser.
    [Här används ett uttryck som även kan betyda "quisling".]

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Refräng – som ylande hundar
⁷De återvänder på kvällen (vid solnedgången), de ylar och morrar som hundar
    och går runt i och omkring (omringar) staden.
⁸Se, de kräks (spyr) med sina munnar,
    svärd (plural) är i deras läppar:
    För vem lyssnar?

[När allt kommer omkring, är det verkligen någon som alls bryr sig? Refrängen återkommer i vers 15-16 med samma tema, men med lite andra ord.]

Förtröstan på Gud
⁹Men du Gud (Jahveh) ska skratta åt dem.
    Du ska göra alla länder till åtlöje.
¹⁰Min styrka, jag väntar (hoppas) på dig,
    för Gud (Elohim) är mitt försvarstorn (värn; mina murars höga fäste/säkra höjd).

¹¹Min nåds (kärleksfulle omsorgs; trofaste) Gud (Elohim) ska komma och möta mig.
    Gud (Elohim) ska låta mig se ner på mina motståndare.

[Verbet "möta mig" har en hebreisk rot qedem, som betyder öster eller fronten, men det är även ett uttryck som beskriver att man möter både sig själv och Gud – både bakåt och framåt. Den rika innebörden blir att jag och Gud ömsesidigt går varandra till mötes, men också att Gud just därför även går framför mig.]

Agera mot fienderna
¹²[Psalmen började med en bön att befria från fiender, se vers 2-6, och fortsatte med bön mot dem, vers 9-11. Nu kommer några uppseendeväckande fraser som inleds med en bön att inte förgöra motståndarna. Syftet kan vara detsamma som efter Josuas död då Gud inte genast drev undan kanaanéerna, utan lät dem vara kvar. Hotet från fienden gjorde att israeliterna vandrade på Guds väg, se Dom 2:20-23.]

Slakta dem inte för att mitt folk inte ska glömma,
    låt dem vandra hit och dit genom din makt.
Slå ner dem, Herre (Adonai) vår sköld,
     ¹³för deras muns synd och deras läppars ord,
låt dem fångas i sin stolthet,
    för förbannelser och lögner som de återberättar.
¹⁴Förtär (gör slut på) dem i vrede,
    förtär dem så att de inte längre finns,
och låt dem veta att Gud (Elohim) regerar i Jakob,
    till jordens yttersta gräns.

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Refräng – som ylande hundar
¹⁵De återvänder på kvällen (solnedgången), de ylar och morrar som hundar
    och går runt i och omkring (omringar) staden.
¹⁶De vankar hit och dit efter mat.
    Blir de inte mätta stannar de uppe (hela natten).

Förtröstan på Gud
¹⁷[Psalmen avslutas med två verser som uttrycker förtröstan på Gud. Vers 17 inleds med ett men och är en kontrast till de två föregående verserna. Skillnaden förstärks även av de olika tidsangivelserna. I verserna 7 och 15 diktar och sjunger David om hur han under kvällen hör sina fiender yla som hundar i staden; nu på morgonen riktar han sin tacksamhet och sitt förnyade hopp till Gud.]

Men jag ska (vill) sjunga om din makt (styrka, starkhet),
    ja, var morgon (vid soluppgången) ska jag jubla (vill jag sjunga) högt i glädje (höjer jag höga triumferande glädjerop)
    över din nåd (kärleksfulla omsorg – hebr. chesed).
För du är (har varit/kommer alltid vara) mitt försvarstorn (värn; mina murars höga fäste/säkra höjd)
    och min tillflykt i tider av nöd (på min nöds dag – hebr. tsar) [är trängd och står inför svårigheter, oro och bekymmer].
¹⁸Min [mäktige] styrka (starkhet), till dig vill jag sjunga lovsånger,
    för Gud (Elohim) är mitt försvarstorn (värn; mina murars höga fäste/säkra höjd), min nåds (kärleksfulle omsorgs; trofaste) Gud (Elohim).

Tillbaka upp

---

Ords 11:14

¹⁴Utan vist ledarskap (styre), faller nationen (folket blir utslaget eller deserterar),
    men många [goda och visa] rådgivare ger trygghet (säkerhet, befrielse).

Tillbaka upp

---

Luk 2:1-35

Jesu födelse

Marmorrelief från slutet av första århundradet som illustrerar en romersk skattskrivning. Romerska medborgare räknades vart femte år.

¹Vid den tiden beslutade Caesar (kejsar) Augustus att hela världen [Romarriket] skulle registrera sig för att betala skatt. ²Detta var den första skattskrivningen [av totalt två] som hölls när Quirinius verkade som ståthållare (ett verb: agera som ledare och administratör – gr. hegemoneuo) över Syrien.

[I kejsar Augustus egen självbiografi, den s.k. "Res Gestae Divi Augusti", som han lät nedteckna vid 76 års ålder, nämns tre stora skattskrivningar i kapitel 8. Den första skedde 28 f.Kr., den andra 8 f.Kr. och den tredje inleddes 14 e.Kr. samma år som han dog. Romerska medborgare räknades vart femte år, medan varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judeen ägde de rum vart fjortonde år.
    Quirinius var född 45 f.Kr. i Rom. Han gjorde karriär inom armén och 15 f.Kr. utsåg Augustus honom som prokonsul över Kreta och Kyrene. Sedan han återvänt till Rom 12 f.Kr. fick han nya krigsuppdrag i Syrien 11-7 f.Kr. Eftersom ståthållaren i Syrien, Saturninus, dör vid den här tiden, och det dröjer innan Varus tillträder, är det inte otroligt att Quirinius då fick ansvara för skattskrivningen. Det var hans första skattskrivning. Han förrättade senare en andra skattskrivning år 6 e.Kr. då han på nytt återvände till Syrien.

Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder "Herrens år" på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.]

³Alla gav sig av [färdades, genomkorsade landet] för att skattskriva sig, var och en till sin egen stad [där deras familjeregister fanns]. ⁴Josef gick då också upp från Galileen, [ut] från Nasarets stad till Davids stad, som kallas Betlehem, i Judeen – detta då han var av Davids hus och släkt (familj – gr. patria). ⁵Han kom för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var synligt gravid ("stor med barn" – gr. egkuos).

[Detta är enda gången ordet egkuos används. Grundordet har att göra med "vågor" och betecknar hur havandeskapet är synligt, dvs. efter vecka 16 (4 månader) eller mer. Namnet "Davids stad" syftar ofta på Jerusalem, som var den stad David intog, se 2 Sam 5:6-7, men används även om Betlehem, eftersom det var hans födelseort, se 1 Sam 17:12. Betlehem betyder ordagrant "brödhuset". Det är ingen slump att Jesus som är "livets bröd", se Joh 6:48, föds i Betlehem som det profeterats om, se Mika 5:2; Matt 2:5-6. Betlehem ligger strax söder om Jerusalem – staden som man alltid går "upp" till, oavsett vilket väderstreck man kommer ifrån, se t.ex. Ps 122:1-2.]

©Anders Wester

⁶Medan de var där [på plats i Betlehem, antagligen hemma hos Josefs släktingar] var det dags för henne att föda (frambringa; föda fram – gr. tikto). ⁷Hon födde sin förstfödde son och lindade honom med remsor av linnetyg [som man brukade göra för att skydda och stadga spädbarnets armar och ben], och lade honom i en krubba, för det fanns inte plats för dem i gästrummet (härbärget).

[Här används inte ordet för ett kommersiellt värdshus som i liknelsen om den barmhärtige samariern, se Luk 10:34. I stället används ett mer allmänt ord för rum. Det syftar troligen på det gästrum som var vanligt i dåtida hus. Samma ord används också för salen på övre våningen där Jesus äter den sista måltiden, se Luk 22:11. Det skulle ha varit en förolämpning mot hela Josefs släkt om de tagit in på ett värdshus när de hade släkt i staden. Eftersom många är i Betlehem på grund av skattskrivningen verkar detta gästrum vara upptaget av en annan familj, så Maria och Josef bor antagligen i familjens vardagsrum. I anslutning till detta rum var det vanligt att det fanns ett stall där man tog in sina djur under natten, se 5 Mos 22:2. Kanske är det i en krubba i den delen av rummet den nyfödde Jesus läggs.]

En händelse som berör alla

Fälten utanför Betlehem.

⁸I samma område övernattade några herdar på fälten och vaktade [i skift] över sin hjord. ⁹Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet strålade (lyste, gnistrade) runt dem. De blev fruktansvärt rädda, ¹⁰men ängeln sa till dem:

"Var inte rädda! Se, jag har goda nyheter om en stor glädje som gäller hela folket. ¹¹För i dag [nu denna natt] har en Frälsare (en Befriare) blivit född åt er i Davids stad [Betlehem, se vers 4], han [som] är den Smorde (Messias, Kristus), Herren.

[Frälsare, gr. Soter, kommer från verbet sozo som beskriver en som räddar, helar och befriar. Titeln används första gången i Luk 1:47, och då om Herren. Här beskrivs hur Jesus har egenskaper som bara tillhör Gud.]

¹²Detta ska vara tecknet för er [det sätt som ni känner igen honom på]: Ni ska finna ett nyfött barn (gr. brephos) [jfr Matt 2:11], som har lindats i tygremsor [av linne] och ligger i en krubba."

¹³Plötsligt var en stor armé av himmelska stridsänglar där tillsammans med ängeln, och de prisade (lovade) Gud och sa:

¹⁴"Ära i höjden [i de högsta himlarna]
    åt Gud
och på jorden frid (fullständig harmoni),
    bland (inom) människor – hans välbehag (goda vilja; syfte, glädje)."

[Strukturellt hör orden ära/frid, höjden/jorden och Gud/människa ihop och bildar ett kiastiskt mönster där Gud står i centrum och binder samman himmel och jord. I NT avser det grekiska ordet doxa (ära) den härlighet som Fadern och Sonen har i all sin prakt och storslagenhet och som änglarna utsända på himmelskt uppdrag återspeglar, se vers 9. Ordagrant i grekiskan står "Gud i de högsta" dvs. i himlarna, precis som Jesus lärde oss att be: "Vår Fader som är i himlarna", se Matt 6:9.]

¹⁵När så änglarna farit ifrån dem [tillbaka] till himlen, sa herdarna till varandra: "Låt oss nu [på en gång] gå över [ända] bort till Betlehem och se det (det ord – gr. rhema) som Herren har låtit oss få veta!" ¹⁶Så de skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. ¹⁷När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem [av ängeln] om detta barn, ¹⁸och alla som hörde det förundrades (häpnade) över vad herdarna berättade för dem. ¹⁹Men Maria höll allt detta inom sig och begrundade det i sitt hjärta (funderade över allt som hänt) [jämförde det som sagts av herdarna med det budskap som ängeln Gabriel gett tidigare]. ²⁰Herdarna vände tillbaka [till fåren] och ärade och prisade Gud för allt de hade hört och sett, för allt var precis som det sagts till dem.

Omskärelse och namngivning
²¹När åtta dagar hade gått och han skulle omskäras, fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan han blev till i moderlivet.

[Namngivningen var en del av den judiska ceremonin då en pojke omskars. Det skedde hemma hos familjen. Fler detaljer beskrivs när Johannes Döparen gick igenom samma ritual, se Luk 1:59-66. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av två ord. Den första delen är Jahveh som är Guds namn, och den sista Hosea som betyder "en som räddar, frälser". Namnet Jesus betyder bokstavligen "Gud är frälsning".]

Jesus bärs fram i templet

Modell över det andra templet. Finns på Tempelinstitutet i Jerusalem.

²²[Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet, se 3 Mos 12:2-8. Det svenska ordet "oren" har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om Torah-rullen. Händerna på den som rör vid den "orenas". Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven mor handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro.]

När tiden kom för deras rening enligt Mose undervisning [40 dagar efter födseln för en pojke, se 3 Mos 12:4] tog de Jesus till Jerusalem [7 km norr om Betlehem] för att bära fram honom inför Herren – ²³som det står skrivet (och förblir skrivet) i Herrens undervisning (Moseböckerna – gr. nomos):

Varje förstfödd son som öppnar moderlivet
    ska vara helgad åt Herren. [2 Mos 13:2]

[Principen att helga det första gällde grödor, djur och människor. Det var en ständig påminnelse om att allt tillhör Herren och att varje god gåva kommer från honom. Budet iakttogs en månad efter födseln, se 4 Mos 8:16. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. Ceremonin som kallas Pidjon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet. Det är därför inget nämns om detta kring Johannes födelse, se Luk 1:57-64.
    Det finns också en djupare mening i detta bud. Den förstfödde sonen representerar hela folket, och när han helgades åt Herren påminde det om Guds kallelse till hela folket. Gud kallar Israel sin förstfödde son, se 2 Mos 4:22-23.]

²⁴Och [de kom också dit] för att offra enligt vad som är sagt i Herrens undervisning:

Ett par turturduvor eller två unga duvor. [3 Mos 12:8, en fattig familjs offer.]

[Två duvor offrades för Marias rening. Detta skulle ske 40 dagar efter födseln, se 3 Mos 12:2-8. Vers 8, som Lukas delvis citerar, inleds med "Om hon inte har råd att offra ett årsgammalt lamm, ska hon ta två turturduvor eller två andra duvor." Josef och Maria var med andra ord fattiga, se Luk 1:48. De vise männen hade ännu inte kommit med sina gåvor, se Matt 2:1-17. I ett större perspektiv offras alltså inget lamm för Jesus. I stället blir han Guds Lamm som offras för världens synd, se Joh 1:29.]

[Josef och Maria var noga med att följa Mose undervisning, se Luk 2:22, 23, 24; Matt 1:19. Gr. nomos som är ett brett ord som betyder lära, norm eller lag används fem gånger i detta kapitel. I den grekiska översättningen av GT, Septuaginta, används det för att översätta Torah (som betyder undervisning). Lukas anger två olika ritualer som båda skedde i templet. Följde de traditionen tog Josef med sig Jesus den 31:a dagen för Pidjon haben (återlösningen). Tio dagar senare gick familjen tillsammans till templet för att offra de två duvorna för Marias rening. Det är vid det tillfället mötet med Simeon och Hanna sker, se vers 25-38.
    En annan tolkning är att Jesus helgas för tjänst i templet eftersom betalningen av de fem silvermynten inte nämns. Det kan i så fall ge en förklaring på varför Jesus vill stanna kvar där som tolvåring, se Luk 2:49. I Lukas skildring finns flera paralleller med berättelsen om Hanna som lämnar Samuel i templet, se 1 Sam 1:28.]

Simeon ser Jesus
²⁵I Jerusalem levde en man som hette Simeon [hans hebreiska namn var Shimon]. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels befrielse (tröst). Den helige Ande var över honom, ²⁶och det hade uppenbarats för honom av den helige Ande att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Smorde. [Ordagrant "Herrens Kristus", där Kristus är den grekiska översättningen av hebreiskans Messias som betyder smord.] ²⁷Ledd av Anden kom han till templet. När föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som var sed enligt undervisningen, ²⁸tog Simeon honom i sina armar och lovprisade Gud och sa:

²⁹"Härskare, nu låter du din tjänare gå bort i frid,
    i enlighet med ditt ord (som du har lovat).
³⁰För mina ögon har sett din frälsning
     ³¹som du har berett inför alla folks åsyn,
³²ett ljus till uppenbarelse för hedningarna
    och till härlighet för ditt folk Israel."

[På ett tydligt sätt illustrerar den gamle juden Simeon den frälsning Gud har berett åt sitt folk, se Joh 4:22. Jesus läggs bokstavligen i det judiska folkets famn när Simeon tar honom i sina armar, se vers 28.]

³³Hans far och mor förundrades (de blev förvånade och överraskade) över vad som talades om honom. ³⁴Symeon välsignade dem och sa till hans mor Maria:

"Se, detta barn är satt till fall och upprättelse för många i Israel
    och till ett tecken som väcker motstånd (som blir motsagt).
³⁵Detta för att det ska uppenbaras
    vad många människor tänker i sina hjärtan.
Också genom din själ ska det gå ett svärd."

[Guds ord är som ett svärd, se Heb 4:12. Den sista delen handlar om den smärta Maria också kommer att gå igenom när Jesus ska dö på korset.]

Tillbaka upp