Boken är ett välkonstruerat litterärt mästerverk. En inledande exposition där omständigheterna introduceras följs av komplikationer som får sina lösningar. Boken avslutas med en släkttavla som visar på Guds nåd att bevara sitt folk och den messianska genealogin.

Två böcker i Bibeln är namngivna efter kvinnor, Ester och Rut. Båda böckerna beskriver ett äktenskap mellan en jude och en icke-jude. Ester var en judisk kvinna som gifte sig med den persiske kungen Ahasveros (Xerxes I). Den moabitiska Rut gifter sig med Boaz, en framträdande judisk man. En annan likhet är att båda kvinnorna har en speciell plats i Guds plan. Gud använde Ester för att rädda det judiska folket från att bli utplånat. Rut har en viktig roll i den messianska genealogin, hennes barnbarnsbarn är David som finns med i Jesu släkttavla, se Matt 1:5.
    Det finns också likheter med Jobs bok där mänskligt lidande och tragedi speglas utifrån en mans perspektiv. Här i Ruts bok är det flera kvinnors öden som skildras. Två av de mest utsatta grupperna vid den här tiden var änkor och utlänningar. Noomi är en äldre änka, och Rut är både änka och utlänning. Boken har ett lyckligt slut, och det beror på tre faktorer:

1. Gud har gett instruktioner i Moses undervisning för att ta hand om dessa utsatta grupper.
2. Det fanns människor som hade ett gott hjärta och följde dessa stadgar under den här perioden.
3. Gud i sin omsorg ordnade så att rätt personer fanns på rätt plats i rätt tid.

I den hebreiska Bibeln hör Rut till den tredje och sista sektionen som kallas Skrifterna. Eftersom boken har många detaljer kring vårens skördar läses den bland judarna vid skördehögtiden shavuot, veckohögtiden på våren som vi kallar pingst, se Rut 2:23. I den kristna traditionen placeras däremot Rut mycket tidigare, mellan Domarboken och Första Samuelsboken, troligtvis eftersom den grekiska översättningen Septuaginta har den placeringen. Rent kronologiskt är det förståeligt eftersom boken inleds med omnämnandet av domarna och avslutningen med Samuel.

Nåd – chesed
Rut är en bok om nåd. Ett av de hebreiska orden för nåd, chesed, används tre gånger, se Rut 1:8; 2:20; 3:10. Ordet är rikt och beskriver kärlek, genuin godhet och trofasthet som går längre än vad som behövs. Bakom alla små detaljer i boken anas också Guds stora frälsningsplan och den Gud som är kärlek. I boken kan vi följa en kedja av händelser som leder till något större än någon kunnat ana. Vem kunde tro att en hednisk kvinna skulle få bli en del i det messianska hoppet? Här är några exempel på "chesed-nåd":

• Rut vägrar överge änkan Noomi och följer med henne hela vägen.
• Boaz går längre än vad som krävs för att hjälpa Rut och Noomi.
• Noomi hjälper Rut att träffa Boaz.
• Boaz innesluter både Noomi och Rut i sin omsorg.
• Boaz gifter sig med Rut, även om han inte behöver göra det.
• En rad av händelser leder till att David föds, och slutligen – Messias!

Frälsningsplanen – typologier
Rut är inte bara en spännande historisk skildring av två kvinnors livsöden, utan också en profetisk bok. Boken avslutas med en släkttavla där det sista namnet är David – det centrala namnet i den messianska släkttavlan! Boaz fungerar som återlösare, hebr. goel, och har många paralleller med Jesus. Boaz var från Betlehem och av Juda stam precis som Jesus, se Mika 5:2. Bara Gud kan betala lösensumman, därför sände han sin egen son som betalade priset med sitt blod, se Joh 1:29; Apg 20:28. När Johannes i Bibelns sista bok får blicka in i framtiden så är det Lejonet av Juda stam som återlöser hela jorden, se Upp 5:1-5.
    Det finns även en fin typologi i de två kvinnor som är bokens huvudpersoner, den judiska Noomi och den moabitiska Rut. De är båda änkor och i behov av en återlösare. Rut, som är hedning, får inympas i Guds folk som ett resultat av Noomis exil. Församlingen, som mestadels består av hedningar, fick komma till Gud genom att Israel gick i exil i den så kallade diasporan. Det finns en fin harmoni mellan dessa två kvinnor. Rut ersätter inte Noomi, istället blir båda kvinnorna återlösta, och de har ett så nära vänskapsband att Ruts son kallas Noomis son. Här finns inte rum för någon ersättningsteologi där församlingen ersätter Israel. Boken är en mönsterbild för Guds frälsningsplan för både judarna och hedningarna, se Rom 9-11.
    Den närmsta återlösaren namnges inte. I motsats till Boaz, som representerar Jesus och visar kärlek mot Rut, har denne man inget intresse av kvinnorna, han är bara ute efter deras mark. Hade Rut inte vädjat till Boaz skulle den närmsta återlösaren fortsatt haft Rut och Noomi under sitt slaveri. En del ser honom som en bild på den mänskliga naturen, oförmögen att frälsa, se Ps 49:8-10. I ljuset av Bibelns stora budskap är han en passande bild på den här världens härskare, djävulen, som har människor i sitt våld, se Matt 4:8-9; Joh 8:44; 12:31; 2 Kor 4:4; 1 Joh 5:19. Han står i kontrast till Boaz som visar sann kärlek mot Rut och Noomi och gör allt för att återlösa dem, se Apg 10:38; Heb 12:2.
    Det går också att se den helige Ande i den icke namngivne tjänaren som presenterar Rut för Boaz, se Rut 2:5-6. Även förskottsbetalningen med sex mått korn, se Rut 3:17, för tankarna till pingstdagen och högtiden shavuot, se 2 Mos 34:22; Apg 2:1-3; Ef 1:14.
    Ruts bok är församlingens bok i GT. Hela berättelsen är en profetisk framställning om hur Gud har planerat hela världens frälsning, både judarnas och hedningarnas. Sammanfattningsvis går det att se följande profetiska roller:

• Boaz – Jesus
• Noomi – Israel
• Rut – hedningarna som blir frälsta
• Orpah – hedningarna som förkastar frälsningen
• Boaz icke namngivna tjänare – den helige Ande
• Den närmaste, icke namngivna, återlösaren – djävulen
• Elimelech – Guds ursprungliga tanke för människan
• Machlon – den sjuka människan som behöver en återlösare
• Kiljon – den klena människan som inte vill bli återlöst

Boken skildrar även behovet av omvändelse och tro, se Heb 6:1. Både Noomi och Rut var i ett främmande land med främmande gudar, men vände tillbaka hem. Rut lämnar Moab helt när hon säger till Noomi "ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud", se Rut 1:16. I och med det valde hon att följa Israels Gud och aldrig ha några andra gudar jämte honom, se 2 Mos 20:3. Hon blev inympad i Israels släkte. Hon var gift med Noomis son, men de hade bott i Moab. Nu lämnar hon det sista bakom sig och dedikerar sig till sitt nya liv och resten av boken visar hur hon underordnar sig Israels stadgar och följer dem. Detta är en vacker bild av vad omvändelse innebär. Alla har möjlighet att bli inympade i Israel, det utvalda folket, genom att bli ett med Jesus. Men, för att det ska vara möjligt krävs en omvändelse, dvs. att helt lämna det som har varit, släppa taget om alla avgudar.
    Även platserna är symboliskt laddade. Tröskplatsen, där kapitel 3 utspelar sig, är ofta en bild på dom i Bibeln, se Hos 13:3; Ps 1:4. Johannes Döparen refererar till hur Jesus en dag ska rensa sin tröskplats och skilja mellan agnarna och vetet, se Matt 3:12. När Rut lägger sig vid Boaz fötter agerar hon i tro. Hon har förstått att Boaz är en god man och böjer sig ödmjukt och villigt under honom. Messias är världens frälsare och återlösare, se 1 Joh 4:14; Ps 19:15. Något som Job förstått när han sa: "Jag vet att min Återlösare lever", se Job 19:25.

Struktur:
Introduktion (Rut 1:1-5)
Akt 1. Tillbaka till Betlehem (Rut 1:6-22)
Akt 2. Rut möter Boaz (Rut 2)
Akt 3. Tröskplatsen (Rut 3)
Akt 4. Boaz återlöser Rut (Rut 4:1-17)
Avslutning – släkttavla (Rut 4:18-22)

Skrivet: Omkring 1100–900 f.Kr.
Berättelsen är troligen nedtecknad från den tid då händelserna utspelade sig under domartiden. Boken sammanställdes sedan i sin slutgiltiga form på 900-talet. Då tillkom förklaringar av äldre traditioner som t.ex. sandalens betydelse vid en affärsuppgörelse, se Rut 4:7. David (som regerade 1010–970 f.Kr.) nämns vid namn (Rut 4:17, 22). Ibland dateras boken väldigt sent, men det finns ingenting i språket som är sent – förutom förklaringar och tillägg.

Berör tidsperioden: Domartiden, 1375–1050 f.Kr. Troligtvis omkring 1100-talet då Jefta och Simson var domare, se Dom 10-12.

Författare: Okänd, enligt judisk tradition domaren och profeten Samuel under tidigt 1000-tal f.Kr. sedan han smort David till kung. David nämns i Rut 4:17 som kulmen på berättelsen om Rut. Davids son Salomo nämns inte, vilket tyder på att författaren kan ha varit samtida med David och då i början av hans regeringsperiod. David var 30 år när han blev kung, och regerade i 40 år under perioden 1010–970 f.Kr., se 2 Sam 5:4.

Elimelech flyttar med sin familj från Betlehem till Moab.

¹På den tiden när domarna [det judiska folkets andliga och militära ledare, se Dom 2:16] regerade blev det svält i landet.

[Domartiden är en omkring 300 år lång period i judarnas historia, efter ökenvandringen och före monarkin. Det är en mörk tid i Israels historia. Det råder anarki, med inbördes strider mellan de tolv stammarna men också med grannländerna.]

Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. ²Mannen hette Elimelech, hans hustru Noomi och hans båda söner Machlon och Kiljon. [Elimelechs namn betyder: "min Gud är kung"; Noomi "välbehag/den ljuva"; sönerna "sjuklig" och "bräcklig/vekling".] Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. [Efratah var ett område kring Betlehem, se 1 Mos 35:19; 1 Sam 17:12; Mika 5:2.] De kom till Moabs land och stannade där.

[Första kapitlet börjar och slutar i den lilla staden Betlehem i Juda. Det är en nästan ironisk poäng att det är hungersnöd i Beit-lechem, på hebreiska "brödhuset". Den naturliga orsaken till hungersnöden var troligtvis flera år med torka och uteblivna skördar. Ur ett teologiskt perspektiv fanns också andliga orsaker. Israels folk hade övergett Gud och hängett sig åt avgudar, och en konsekvens av detta var att Guds beskyddande hand lämnade folket, se 3 Mos 26:18-20; 5 Mos 28:23-24.
    Moab ligger öster om Döda havet, se 1 Mos 19:37; 4 Mos 31:12. Bara någon generation tidigare hade israeliterna varit i strid med Moab, se Dom 3:12. Beslutet att bege sig till Moab, och inte till sina judiska bröder öster om Jordanfloden, kan beskriva det andliga avfallet. Giftermål med moabitiska kvinnor var inte förbjudet, men ingen moabit, eller hans söner till tionde generationen, tilläts upptas i Herrens församling, se 5 Mos 23:3-6. Anledningen var folkets ursprung, incestrelationen mellan Lot och hans äldsta dotter, se 1 Mos 19:33. Vidare var det moabiterna som betalade för att Bileam skulle förbanna Israel, se 4 Mos 22:4-6.]

Vid utgrävningar i Davids stad i Jerusalem 2012 hittades det första arkeologiska beviset på att Bibelns Betlehem har funnits. På ett sigill, gjort av lera, omkring 1,5 cm i diameter, finns inskriptionen: "från Betlehem till kungen". Den dateras till 750-650 f.Kr. och användes för att stämpla och markera betalning av skatt, som kunde vara silvermynt eller i form av säd eller vin.

³[Ganska snart efter flytten till Moab drabbades Noomi av sorg.] Noomis man Elimelech dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. [Drömmen om ett bättre liv gick i spillror. Att behöva bli begravd utanför sitt hemland var en vanära och ansågs som ett straff, se 3 Mos 26:36; Amos 7:17.] ⁴Sönerna gifte sig med kvinnor från Moab. Den ena hette Orpah [som betyder "gasell", härstammar från det hebreiska ordet för "nacke" och "styvnackad", hon gifte sig med Kiljon] och den andra hette Rut [som betyder "vänskap", gifte sig med Machlon, se Rut 4:10]. De bodde där i omkring 10 år. ⁵Så dog även både Machlon och Kiljon, och kvinnan [Noomi] blev ensam utan sina små pojkar och sin man.

[I vers 1-3 har hebreiska ordet ben för söner använts. Här används däremot jeled, som används om bebisar och små barn. Ordvalet och ordföljden förstärker tragiken. Även om hennes söner var vuxna män, var de hennes älskade små pojkar.]

Tillbaka till Betlehem
⁶Noomi stod upp (bestämde sig), med sina svärdöttrar, för att vända hem från Moabs slättland. För hon hade hört i Moab att Herren (Jahveh) hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd (hebr. lechem). [Betlehem var återigen en "brödstad".]

I Jerusalem finns flera gator med namnet Noomi.

⁷Hon begav sig iväg, tillsammans med sina två svärdöttrar, från den plats hon bott på, och de vandrade på vägen tillbaka till Juda land. [En sträcka på 8 mil, tar 1-2 veckor att gå till fots.]

[De hebreiska verbformerna "stod upp" och "begav sig" i vers 6-7 är i feminin singular, vilket visar att det var Noomi som tog initiativet och var den drivande – svärdöttrarna följde bara med. Med tiden, under Noomis ledarskap, blir de mer involverade och "de" (feminin plural) vandrar tillsammans mot detta mål. Hittills har det inte varit några dialoger i beskrivningen. Nu följer tre sektioner där Ruts roll blir mer och mer framträdande.]

Noomi försöker övertala svärdöttrarna
⁸[Efter en tid, troligtvis när de närmar sig gränsen till Israel i Jordandalen, inleder Noomi en dialog.]

Noomi sa till sina svärdöttrar: "Vänd om, gå hem till era mödrars hem. [Ni har följt med mig tillräckligt långt nu.] Må Herren (Jahveh) visa er nåd (kärleksfull omsorg, trofast kärlek) på samma sätt som ni har gjort mot mina döda [plural, min make och mina två söner] och mig. [Här är första gången bokens nyckelord, hebr. chesed, används. Subjektet är Herren, det är han som är nådens och den trofasta omsorgsfulla kärlekens ursprung. Se även Rut 2:20; 3:10.] ⁹Må Herren (Jahveh) ge er trygghet i ett nytt hem med varsin ny make." Sedan kysste hon dem.
    De brast ut i gråt ¹⁰och sa till henne: "Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk."

Noomi gör ett andra övertalningsförsök

Noomi försöker övertala Rut och Orpah att återvända till Moab, William Blakes 1795.

¹¹Men Noomi svarade: "Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni följa med mig? [Var realistiska.] Jag kan inte längre få några söner som skulle kunna bli era män. ¹²Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal för att gifta om mig. Även om jag intalade mig själv att det fanns hopp [om att få fler barn] och i natt gav mig åt en man och dessutom födde söner, ¹³skulle ni då vänta på att de blev vuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, följ inte med mig. Mitt öde är så bittert att dela [änka i ett okänt land, fattigdom], för Herrens (Jahvehs) hand har drabbat mig."
     ¹⁴Då brast de ut i gråt igen. Sedan kysste Orpah sin svärmor farväl [och begav sig tillbaka], men Rut höll sig nära (tätt intill, ordagrant "klängde sig fast vid, var ihopklistrad med") Noomi.

[Ruts bok används som mall när någon vill konvertera till judendomen. Vissa rabbiner avvisar den som vill konvertera flera gånger för att pröva genuiniteten i beslutet. Det finns också paralleller med hur Jesus uppmanar den som vill bli hans lärjunge att beräkna kostnaden, se Luk 14:25-33. Det är intressant att betydelsen av Orpahs namn kommer från ordet för nacke (hebr. oref) och kan förknippas med att vara styvnackad. En del kopplar ordet även till gasell/rådjur och kan då beskriva någon som är lättskrämd och springer bort. Styvnackad är ett uttryck som återkommer när Gud beskriver dem som är upproriska mot honom, se 2 Mos 33:3.]

Rut vägrar att lämna
¹⁵Noomi sa till Rut: "Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sin gud. [Moabiternas gud var Kemosh, se 1 Kung 11:33; Jer 48:46.] Följ med din svägerska tillbaka hem du också." ¹⁶Men Rut svarade:

"Försök inte övertala mig att överge dig,
att vända tillbaka, bort från dig!

För dit du går, vill jag gå,
och där du bor, där vill jag bo.

Ditt folk ska bli mitt folk,
och din Gud (Elohim) min Gud (Elohim).

¹⁷Där du dör, där [på den platsen, i landet Israel] vill också jag dö
och där vill jag bli begraven.

Låt Herren (Jahveh) göra likadant [straffa mig hårt] och även mer,
om något annat än döden skulle skilja mig från dig."

[Vi har hört Ruts och Orpahs unisona röst i vers 10, men nu för första gången talar Rut själv. Dessa ord är några av de mest välkända uttalandena i GT. De beskriver hennes mod, omsorg och trofasta kärlek på ett vackert och poetiskt sätt. Hennes svar består av tre huvuddelar: en vädjan till Noomi att inte övertala henne att ändra sig, en trefaldig kungörelse om hennes löfte till Noomi och en avslutande ed där hon kallar Gud som vittne. Strukturellt består stycket av fem tvåparsrader som formar en kiasm. Vers 16a och 17b ramar in stycket. Båda satserna sker inför ett vittne, den första inför Noomi och den sista inför Gud. I nästa steg balanseras vers 16b med 17a. Här formas en motsats mellan liv och död; där Noomi bor och lever, där vill också Rut bo och leva; och där Noomi dör, där vill också Rut dö och bli begraven. Den centrala versen, och kiasmens höjdpunkt finns i vers 16c; Israels Gud ska också bli Ruts Gud!]

¹⁸När Noomi förstod att Rut var helt övertygad i sitt beslut att följa med henne, slutade hon att försöka övertala henne. ¹⁹Så de två kvinnorna gick tillsammans hela vägen till Betlehem.
    När de kom fram blev folket i hela staden överraskade. Kvinnorna sa: "Kan det vara Noomi?" [I bokens epilog återkommer kvinnorna från Betlehem igen, se Rut 4:14-15.]
     ²⁰"Kalla mig inte Noomi ["välbehag", "den ljuva"], utan kalla mig Mara ["den bittra"], för den Allsmäktige (Shaddaj) har låtit mycket bedrövelse drabba mig. ²¹När jag lämnade hade jag allt jag kunde tänka mig [ordagrant "jag var fylld", hon hade man och två söner], men nu har Herren (Jahveh) låtit mig återvända tomhänt (utblottad). Varför kallar ni mig Noomi, när Herren (Jahveh) vittnat mot mig och den Allsmäktige (Shaddaj) har sänt mig sådan ondska (olycka)?" [Från Noomis perspektiv känner hon sig övergiven, vid hennes sida står dock Rut, som i slutändan kommer vara den som vänder på Noomis öde.]
     ²²Så Noomi och hennes svärdotter, moabitiskan Rut, återvände från Moabs land. De kom till Betlehem när kornskörden startade [på våren, omkring april månad].

[Även om vetet var mer eftertraktat än kornet, var kornet ett viktigt spannmål eftersom det var tåligare och växte på platser som var för torra för andra sädesslag. Dess tidiga skörd gjorde det till en viktig del av mattillförseln medan man väntade på att de andra grödorna skulle mogna. Kornskörden är årets första skörd. Den äger rum i april, vilket innebär att huvuddelen av Ruts berättelse sker tidigt på våren.]

Tillbaka upp

---

Luk 12:35-59

Var redo när Människosonen kommer
³⁵[Jesus fortsätter att undervisa:] "Fäst upp era kläder och håll lamporna (lyktorna) brinnande. [Ordagrant 'omgjorda era länder', dvs. bind upp rocken för att vara redo.] ³⁶Var som tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem från bröllopsfesten [som kunde pågå upp till sju dagar], så att de genast kan öppna när han kommer och bultar [på porten]. ³⁷Saliga (lyckliga, välsignade) är de tjänare som deras herre finner vakna (alerta, vakande, vid liv) när han kommer tillbaka. Sannerligen (Amen), säger jag er, han ska fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. ³⁸Om han så kommer under den andra nattväkten (klockan 21-24, före midnatt) eller den tredje (klockan 24-03, efter midnatt) – saliga (lyckliga, välsignade) är de tjänarna.

[I Mellanöstern går solen ner vid sextiden på kvällen och upp igen tolv timmar senare. Romarna delade in natten i fyra nattväkter och judarna i tre. Eftersom Lukas refererar till det romerska systemet i Apg 12:4, är det troligen samma system med tretimmarspass även här. Oavsett exakta tider så kommer tjänarnas herre på natten då tjänarna är som tröttast.]

³⁹Jag vill att ni förstår detta [Jesus ger ännu en liknelse för att illustrera hur viktigt det är att vara vaken]: Om en husägare (familjefar) visste vilken stund (timme) tjuven kom, skulle han inte tillåta att någon bröt sig in i hans hus. ⁴⁰Var redo (beredda, förberedda), ni också [som tjänarna i den första liknelsen, och husbonden i den andra], för Människosonen kommer när (stunden; i den stund då) ni inte väntar (förväntar, antar, tänker) det [personligen inte tror eller anser det vara en lämplig tid]".

Vem gäller liknelsen, ska vi vänta på din återkomst?
⁴¹Då frågade Petrus: "Herre, talar du om oss [de tolv lärjungarna] i den här liknelsen, eller om alla?"

[Jesus undervisar om den glädje som väntar de tjänare som är klädda för tjänst, har sina lampor brinnande och inte slumrar när Herren kommer tillbaka, se vers 35-40. Petrus undrar vem han talar om. Jesus svarar genom att ställa en retorisk fråga, där Petrus, lärjungarna och alla som agerar på det sättet identifieras med en vis förvaltare. I parallellstället Mark 13:37 är svaret tydligt att inte bara lärjungarna ska vaka utan "alla ska vaka". Alla kommer att hållas ansvariga utifrån sin kunskap vilket är slutsatsen i vers 47-48.]

⁴²Herren sa: "Vem är den trogne och vise förvaltaren (som fått ansvar att övervaka och leda ett visst område) som av sin herre blivit satt över tjänstefolket och som ska ge dem mat (vars och ens dagliga matranson) i rätt tid?
     ⁴³Salig (lycklig, välsignad) är den tjänare som är sysselsatt med det han ska göra (gör sitt uppdrag) när hans herre kommer tillbaka. ⁴⁴Jag säger er sanningen, han ska låta tjänaren få ansvara över allt han äger. ⁴⁵Men om den tjänaren skulle säga i sitt hjärta: 'Min herre är försenad' (det dröjer innan han kommer), och han börjar slå de andra tjänarna, både män och kvinnor, och äter, dricker och blir berusad, ⁴⁶då ska hans herre komma en oväntad dag och i en oväntad timme och hugga honom i två delar [straffa honom hårt], och låta honom få sin plats bland de otrogna (opålitliga) [hycklarna, de som själva kallar sig tjänare men som medvetet gör tvärt emot sin kallelse].
     ⁴⁷Den tjänare som vet sin herres vilja, men inte förbereder sig eller handlar efter hans vilja, ska bli slagen med många slag. ⁴⁸Men den som inte vet [har förhållandevis lite kunskap om sin herres vilja] och gör något som förtjänar straff ska piskas med några få slag. Av den som har fått mycket [av Gud] ska det krävas mycket, och av den som människor har anförtrott mycket [den som har ansvar för att ta hand om andra, att portionera ut mat, uppdraget i vers 42], av honom kommer det att krävas ännu mer (ordagrant 'de kommer att kräva ännu mer')."

Eld och åtskillnad – inte fred
⁴⁹"Jag har kommit för att tända en eld (kasta eld) på jorden – jag önskar så att den redan brann!

[I det naturliga ger elden värme och ljus, men samtidigt förtärs också materialet som brinner. Elden förädlar metaller så att bara det som är äkta består. I Bibeln används eld som en bild på Guds helighet, dom och dopet i den helige Ande. Att Jesus önskar att elden brann syftar antagligen på flera saker – att prövningens eld skulle förädla de troende att leva helt överlåtna till honom, att pingstdagen redan var här så att de troende var brinnande i den helige Ande och var klara ljus i en mörk värld. Det var det som skedde när Guds ord blev uppenbarat i hjärtat på Emmausvandrarna och det var som en eld inom dem, se Luk 24:32.]

⁵⁰Men jag har ett dop att döpas med [lidandets dop, hans död och uppståndelse], och jag är svårt ansatt tills det är fullbordat. ⁵¹Tror ni jag har kommit för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag er, däremot åtskillnad (splittring, delning).

[Den fred som Jesus ger är mellan Gud och människa, se Jes 9:6. Vi uppmanas att sträva efter fred med alla, se Heb 12:14, men alla vill inte, se 2 Tim 3:12. Det är inte Guds vilja, eller han som orsakar splittring, men den är oundviklig. Det är konflikt mellan ljus och mörker, mellan Guds barn och djävulens barn, och denna konflikt når även medlemmar i en och samma familj. När en människa blir frälst och lever i ljuset blir kontrasten till det tidigare livet i mörkret helt uppenbar. Tidigare vänner kan bli fiender när de upplever sig dömda, se Joh 3:16-21.]

⁵²För från och med nu ska fem i samma familj vara separerade, tre mot två och två mot tre. [Nu ges ett exempel från en familj med fem personer:]
     ⁵³far mot son och son mot far,
    mor mot dotter och dotter mot mor,
    svärmor mot [blivande eller nygift] sonhustru (brud – gr. numphe) och sonhustru mot svärmor."

[Citat från Mika 7:6. En gruppering är far och mor, och på den andra sidan son, dotter och en nyligen gift sonhustru. Ordet för brud används. Eftersom den hebreiska kulturen har en mer ­bindande förlovning än dagens västerländska tradition, så räknas en förlovad kvinna som brud under ett års tid. Uttrycket används också nygift hustru. Det verkar vara den unga generationen som tagit emot Jesus och den äldre som är motståndare. Innan Jesus kommer tillbaka för att upprätta tusenårsriket på domens dag kan evangeliet splittra generationer, se även 2 Mos 20:12; Rom 12:18; Matt 5:44.]

Tidens tecken
⁵⁴Han sa också till folket: "När ni ser ett moln stiga i väster [över Medelhavet] säger ni genast att det blir regn, och det blir så. ⁵⁵När det blåser en sydlig vind säger ni att det blir en värmebölja, och det blir så. ⁵⁶Hycklare (som bara spelar ett skådespel för andra), ni kan tyda jorden och himlens utseende. Varför kan ni inte tyda den här tiden?"

[Folket var vana att tyda det ganska förutsägbara vädret i Israel. Västliga vindar förde med sig regn. Sydliga vindar ökenhetta, fenomenet kallas Sirocco. De kunde känna igen naturliga väderförändringar, men var helt utan andlig klarsyn. Ovilliga att se sitt eget behov av omvändelse och förändring.]

Guds dom kommer – omvänd dig nu
⁵⁷"Varför bedömer (avgör) ni inte själva vad som är rätt? ⁵⁸När du är på väg till domaren med din motpart, gör allt vad du kan under vägen för att förlikas med honom medan ni är på väg. Annars drar han dig inför domaren, och domaren överlämnar dig till rättstjänaren (gr. praktor, fungerade som indrivare åt staten) och rättstjänaren kastar dig i fängelset. ⁵⁹Jag säger dig: Du kommer inte ut förrän du har betalt till sista öret."

[Här anges det judiska kopparmyntet "lepta" som var den lägsta valören i hela Romarriket. Värdet var 1/128 av en denar, som var en arbetares dagslön. Poängen i liknelsen är att Gud kommer att döma världen, och medan vi fortfarande vandrar här på jorden behöver vi ta emot hans nåd och få det rätt ställt med honom.]

Tillbaka upp