Onsdag 16/3

Vi läser Lukasevangeliet

---

Luk 15:11-24

Den återfunne sonen
¹¹Vidare sa han [Jesus]: "En man (en viss person) hade två söner. [Den yngre beskrivs i vers 12-24 och den äldre i vers 25-32.]
     ¹²Den yngre av dem [troligtvis ogift och under 18 år] sa till sin far: 'Far, ge mig på en gång den del av förmögenheten som tillhör mig.' Då skiftade han sina tillgångar mellan dem.

[Den äldste sonen fick dubbel lott, se 5 Mos 21:17; i det här fallet med två söner innebär att han får två tredjedelar och den yngre en tredjedel.]

¹³Inte så många dagar senare samlade den yngre sonen ihop allt han ägde [sålde sin del av det skiftade arvet] och for bort till ett fjärran land. Han slösade bort sin rikedom genom att leva ett utsvävande liv [ordagrant 'leva utan att spara eller hålla igen']. ¹⁴När han hade gjort slut på allt han hade, kom en svår hungersnöd över landet och han började lida nöd (stå i skuld, komma efter med betalningarna). ¹⁵Så han gick i väg och tvingade sig på (ordagrant 'limmade sig fast vid') en av invånarna i landet [som motvilligt anställde honom eftersom han var så enträgen]. Han skickade ut honom på sina marker för att vakta svin. [Ett avskyvärt arbete för en jude eftersom svin ansågs vara orena djur, se 3 Mos 11:7; 5 Mos 14:8.] ¹⁶Han längtade efter att få äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något.

[Vissa manuskript har 'fylla buken med fröskidor'. Det förstärker kontrasten mot hans tidigare liv i överflöd då han kunde välja att äta det bästa; nu kan han tänka sig äta vad som helst för att dämpa hungern. Synden för en person djupare och djupare ner i misär och förnedring.]

¹⁷Men när han hade tagit sitt förnuft till fånga (kommit till slutet av sig själv), sa han [reflekterande]: 'Hur många anställda hos min far har inte mat i överflöd, och här är jag, på väg att svälta ihjäl. ¹⁸Jag bryter upp (reser mig upp) och går till min far och säger till honom: »Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig), ¹⁹jag förtjänar inte längre att kallas din son. Behandla mig som en av dina anställda.»' ²⁰Så han bröt upp och gick till sin egen far.
    Medan han fortfarande var långt borta fick hans far se honom [vilket antyder att fadern väntade och tittade efter sin son]. Fadern blev djupt rörd (kände stort medlidande) och sprang emot honom och omfamnade honom och kysste honom gång på gång.

[I den här kulturen sprang aldrig en äldre judisk man. Anledningen var att för att springa måste han fästa upp manteln, vilket gjorde att han exponerade sina bara ben, vilket var skamfyllt. Vad motiverade då fadern att bära den skammen? Enligt Talmud (en judisk skrift som sammanfattar och kommenterar Gamla testamentet) finns det en ceremoni som heter kezazah. Den praktiserades om en judisk son lämnat det judiska samhället, levt med hedningar och sedan vände tillbaka hem. Stadens äldste mötte honom i stadsporten, krossade en kruka framför mannen – vilket symboliserade den brutna relationen med familjen, den judiska tron och samhället. Han var inte välkommen tillbaka.
    Anledningen att fadern springer kan vara att han vill möta sonen innan de äldste i samhället hinner utföra denna ceremoni. Fadern var villig att bära skammen för att upprätta sin son!]

²¹Men sonen sa till honom: 'Far, jag har syndat mot himlen och mot dig (inför dig), jag förtjänar inte längre att kallas din son.'
     ²²Men fadern sa till sina tjänare: 'Skynda er att ta fram (ut) den finaste (den mest ärofyllda) dräkten och klä honom i den och ta fram [ge honom] en ring för hans hand och sandaler för hans fötter. [Både ringen och sandalerna var tecken på att han nu var en fri man, slavar var barfota.] ²³Hämta den gödda kalven [som var avsedd för något speciellt festligt tillfälle] och slakta den, så ska vi äta och fira, ²⁴för min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är funnen.'
    Och de började fira.