Psalmen handlar om galenskap och kaos, men i slutändan har Gud full kontroll. Det centrala budskapet finns i vers 10 och är att ha en sund och rätt gudsfruktan. Psalmen följer ett alfabetiskt mönster där varje rad utgår från de tjugotvå hebreiska konsonanterna i ordningsföljd. De hebreiska bokstäverna är mer än bara bokstäver, de är symboler och har också ett talvärde. Ofta förstärker symbolen versen och gör betydelsen ännu mer tydlig. Eftersom temat på versen ofta följer bokstavens symbol förklarar det varför ämnet i psalmen ibland skiftar tvärt.

Bakgrund:
På grund av fruktan för Saul flyr David till Gat. Han försöker vara anonym, men snart upptäcks hans verkliga identitet, och han grips, se Ps 56:1 Han blir rädd och låtsas vara galen och släpps fri. Väl fri begrundar David dessa händelser och förstår att han handlat utifrån människofruktan, snarare än gudsfruktan, se Ps 56:4-5. Han ödmjukar sig under Gud och skriver Psalm 56. Kanske i samband med detta, eller senare, skrivs Psalm 34. Här prisar David Gud för hur han har befriat honom, trots hans fruktan och synd, och vill visa på hur en rätt och sund gudsfruktan gör att vi inte behöver vara rädda för något.

Citeras:
Vers 9 citeras i 1 Pet 2:3
Vers 13-17 citeras i 1 Pet 3:10-12
Vers 19 citeras delvis i Matt 5:3
Vers 21 antyds i Joh 19:36.

Författare: David

Struktur: Alfabetisk – en vers för varje bokstav. Följande psalmer och avsnitt har alfabetiska mönster, se Ps 9-10; 25; 34; 37; 111; 112; 119; 145; Klag 1; 2; 3; 4; 5:19-20; Ords 31:10-31; Nah 1:2-8.

Psalmen följer nästan hela det hebreiska alfabetet. Den sjätte bokstaven Vav saknas som en egen vers med två rader och ett extra Pe läggs till sist, se vers 6 och 23. Samma mönster finns även i den föregående akrostiska psalmen som också lägger till ett sista Pe, se Ps 25:22. Inom judendomen finns många rabbinska förklaringar. Den första, mittersta och sista bokstaven, Alef-Lamed-Pe, formar det hebreiska verbet för "att lära". Ett signifikant ord på Pe är, Pidjom, som betyder återlösning, se Ps 49:8-9.

Av David, när han spelade vansinnig (ordagrant: "förändrade sitt sinne") inför Avimelech [troligtvis en titel på filisteiska kungar i Gazaområdet, se 1 Mos 20:2; 26:1], som drev bort honom [David], och han kunde undkomma (gå därifrån).

[Bakgrunden till denna psalm är att David har besegrat filistéernas Goliat (1 Sam 17). Kvinnorna i Israel sjöng: "Saul har slagit tusen, David tiotusen" (1 Sam 18:7). Detta gjorde David populär vilket skapade avundsjuka hos Saul. Med tiden växte hatet och David flydde från honom. I fruktan för Saul sökte David skydd hos filistéernas kung i Gat, Goliats hemstad. Väl där började ryktet sprida sig om vem han var och David greps av fruktan. Han låtsades vara galen och släpptes fri (1 Sam 21:10-15).
    I Samuelsboken är den filisteiska kungens namn Akish, 1 Sam 21:10, men här i psalmen kallas han Avimelech. Den sista delen av namnet är melech, vilket betyder kung på hebreiska. Avimelech är troligtvis en generell titel på filisteiska kungar i Gazaområdet, på samma sätt som Roms kejsare eller Egyptens farao. Namnet Avimelech gör även att tankarna går till två händelser ungefär tusen år tidigare i samma område, se 1 Mos 20:2; 26:1. Abraham och Isak försökte också förleda en kung som hette Avimelech. Att samma namn används gör att deras berättelser också finns med som en bakgrund. Den som läser eller hör psalmen uppmuntras att tänka sig in i hur Abraham, Isak och David har konfronterat sin fruktan. Nyckeln till befrielse är att frukta Gud mer än människor och att lyda Gud mer än människor, se Apg 5:29.]

א – Alef
²Jag vill lova (prisa, upphöja, lovsjunga) Herren (Jahve) alltid,
    hans lov ska ständigt vara i min mun.

[Den första hebreiska bokstaven är: א – Alef. Tecknet föreställer en oxe. Bokstaven symboliserar styrka, ledaren, den första och det viktigaste. Det hebreiska ordet, som motsvarar svenska frasen "Jag vill lova", börjar med denna bokstav. Detta förstärker att det första och viktigaste beslutet vi kan göra är att lovsjunga och ära Gud.]

ב – Bet
³I Herren (Jahve) ska hela min varelse (min själ, allt vad jag är, hebr. nefesh) berömma sig,
    låt den ödmjuke höra och glädja sig.

[Den andra hebreiska bokstaven är: ב – Bet. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Det symboliserar ett hem och total tillit. Ordet "I" börjar med denna bokstav vilket förstärker att den troendes hemvist och boning är i Herren.]

ג – Gimel
⁴Tillskriv storhet till (väx, förstora) Herren (Jahve) med mig,
    låt oss upphöja hans namn tillsammans!

[Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – Gimel. Tecknet avbildar en kamel. Bokstaven symboliserar rikedom och storhet. Här är det orden "Tillskriv storhet till" som börjar med denna bokstav. Ordet används för att beskriva hur en människa växer fysiskt i längd, i auktoritet, om ljud som ökar i styrka, känslor som ökar i intensitet, osv. Ju mer vi lovar och prisar Herren tillsammans, desto mer ser vi hans storhet och rikedom.]

ד – Dalet
⁵Jag frågade efter (sökte; tog min tillflykt till; närmade mig) Herren (Jahve)
    och han räddade (ryckte bort) mig från alla mina farhågor (var sak som ingav mig skräck och fruktan).

[Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – Dalet. Tecknet avbildar en dörr. Ordet för "Jag frågade efter" börjar med denna bokstav som representerar beslut och belyser vikten av att välja rätt väg. Gud vill att vi först av allt ska söka honom, så kommer han – som redan vet vad vi behöver – att ta hand om oss på alla sätt. Vi uppmanas att inte ta ut bekymmer i förskott, se Matt 6:31-34. Herren välkomnar oss att ofta träda fram inför hans tron och be om vägledning – dörren står hela tiden öppen!]

ה – He (och kanske ו – Vav)
⁶De som ser upp mot honom [i tro och bön] strålar [av glädje, se Jes 60:5],
    och deras ansikten behöver inte rodna av vanära (tappa fattningen på grund av skam eller förvirring).

[Den femte hebreiska bokstaven är: ה – He. Tecknet avbildar en människa med uppsträckta händer. Bokstavens betydelse är att se, titta, andas och att få uppenbarad insikt om något stort och viktigt som pekats ut. I denna vers är det ordet för "De som ser" som börjar med denna bokstav. Det förstärker hur viktigt det är att ha Guds perspektiv.
    Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Andra delen i vers 6 börjar på Vav med ordet "och" – bokstaven finns alltså i rätt ordning, men inte som en egen vers med två rader som alla andra bokstäver. Det ska noteras att i hälften av alla psalmens 22 verser börjar den andra raden med Vav, så det är inte en ovanlig kombination. Se även inledningen till psalmen för en utförligare diskussion.]

ז – Zajin
⁷Denne stackare (ödmjuke, betryckte) ropade (höjde sin röst i bön) [David själv],
    och Herren (Jahve) hörde,
    och frälste (befriade) honom ur all hans nöd (ångest, svårighet; allt trångmål).

[Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – Zajin. Tecknet avbildar ett svärd och symboliserar rörelse och iver. Ordet för "Denne" börjar med denna bokstav och visar på Guds ingripande när han hör sina barn kalla på honom.]

ח – Chet
⁸Herrens ängel (utsände budbärare) slår läger (vaktar) runt dem som fruktar (vördar, respekterar) honom [Herren],
    och han befriar var och en av dem.

[Den åttonde hebreiska bokstaven är: ח – Chet. Tecknet avbildar ett staket. Bokstaven symboliserar något som binder samman och inhägnar, rent fysiskt som ett staket eller en mur, eller socialt som vänskap och kärlek. I denna vers är det ordet "slår läger" som börjar med denna bokstav. Ordet används om en armé som slår läger. Användningen här belyser hur Gud beskyddar den som vänder sig till honom.]

ט – Tet
⁹Smaka (pröva, undersök) [drick djupt från Guds källor] och se hur god Herren (Jahve) är!
    Välsignad (salig, lycklig) är den man (stridsman) [i sin bästa ålder] som förtröstar på (sätter sitt hopp till; tar sin tillflykt till) honom.

[Den nionde hebreiska bokstaven är: ט – Tet. Tecknet avbildar ett huvud och en svans och föreställer antingen en orm i en korg eller en människa böjd i ödmjukhet. Paradoxalt nog kan bokstaven symbolisera både ont och gott – antingen rebelliskhet eller godhet. I denna vers börjar det hebreiska ordet för "smaka" på Tet, och det förstärker uppmaningen att välja Gud som är god. Att "smaka" på Guds godhet talar om ett inre liv tillsammans med Herren. Versen citeras av Petrus i 1 Pet 2:2-3.
    Den hebreiska texten har ki-tov JHVH (ordagrant: "för god Jahve"). Här finns inget ord för "är" med. Enligt det grekiska tänkesättet (som påverkat oss i väst) kan godhet existera oberoende av Gud. Godhet anses alltså inte som ett av Guds attribut. I den judiska världsbilden hör dessa två begrepp oskiljaktigt ihop. Det går inte att se godhet utan att se Gud. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv. Det finns ingen godhet skild från Gud – Gud och godhet hör ihop.
    Värt att notera är också att här används inte något av de vanliga hebreiska orden för människa, utan gever som beskriver en stridsman – en man i sina bästa år – full av egen styrka och kraft. Denna paradox visar på att verklig styrka inte finns i det yttre och synliga, utan handlar om att villigt böja sig inför Gud.]

י – Jod
¹⁰Frukta (vörda, respektera) Herren (Jahve), ni heliga (Guds utvalda),
    för de lider ingen brist, de som fruktar honom.

[Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Handen symboliserar styrka och kraft. Denna vers både inleds och avslutas med ordet "Frukta" (hebr. jare), som börjar med denna bokstav. Här finns en koppling till Ordspråksbokens kända inledning där gudsfruktan är början till all kunskap, se Ords 1:7; 9:10.]

Tillbaka upp

---

Ords 21:13

¹³Den som väljer att inte höra (stänger sitt öra för) den fattiges rop,
    kommer själv att ropa utan att få svar.

Tillbaka upp

---

1 Kor 9:19-10:13

1) Fullständig anpassning – bli allt för alla (9:19-27)
¹⁹[Paulus kommer nu till den centrala delen i ämnet som rör hur man lever som kristen i en fallen värld. Den fråga varje kristen måste ställa sig är hur mycket vi måste identifiera och anpassa oss till den rådande kulturen för att göra evangeliet tillgängligt. När det gäller frågan om det är rätt att äta kött offrat till avgudar, som var en aktuell fråga där i princip allt kött i staden hade offrats i avgudatempel, så är svaret både ja och nej. Det beror på hur mycket du vet, och om det finns någon annan svagare troende som kan komma på fall om du utnyttjar din frihet att äta sådant kött. Paulus tre förhållningssätt:
1. Fullständig anpassning – allt för alla, se 1 Kor 9:19-27.
2. Delvis anpassning, se 1 Kor 10:1-13.
3. Ingen anpassning, se 1 Kor 10:14-22.]

Även om jag är fri (oberoende) från alla [eftersom jag är oavlönad],
    har jag [av egen fri vilja] gjort mig till en tjänare (slav, livegen) till alla,
    för att vinna desto fler [för Jesus].

²⁰För judarna har jag blivit som en jude (satt mig själv i deras situation),
    för att vinna judar.

För dem som står under lagen (undervisningen, lärosystemet – gr. nonoms) har jag blivit som en under lagen,
    fastän jag själv inte står under lagen,
        för att vinna dem under lagen.

²¹För dem som är utan lag [hedningarna] har jag blivit som den som är utan lag,
    fast jag själv inte är utan Guds lag utan lever inom den Smordes (Kristi) lag,
        för att vinna dem som är utan lag.

²²För de som är svaga [känsliga, i tron] har jag blivit som en svag [undviker sådant som kan väcka anstöt och få dem att tappa tron som t.ex. att äta kött offrat till avgudar, se kap 8],
    för att vinna de svaga.

För alla har jag blivit allt,
    för att jag i varje fall ska frälsa (rädda) några.

Liknelser från sportens värld

Bild från ett antikt lerkärl där en vinnare kröns med en olivkrans.

²³[Paulus konkretiserar nu det han just skrivit (angående detta med att vara relevant för den kultur som man försöker nå), genom att likna det kristna livet vid två grenar från de isthmiska spelen, tävlingar som var välkända för korintierna. Spelen arrangerades varannan vår strax utanför Korint i staden Isthmia. Endast de olympiska spelen i den närbelägna staden Olympia, 12 mil västerut, var större. Tävlingarna hölls för att hedra de grekiska gudarna. Utgrävningar har visat att stadion i Isthmia låg alldeles intill templet för den grekiska havsguden Poseidon, vilket bekräftar den religiösa kopplingen till spelen.
    Deltagarna tävlade nakna i grenar såsom löpning, boxning, brottning och pankration (som var en allkamp där alla medel var tillåtna). Man tävlade inte för pengar, utan för ära och en segerkrans. Den äldsta och mest prestigefyllda grenen var löpning. Distansen man sprang var en stadion. Måttet var inte helt standardiserat och varierade mellan 177 och 192 meter. Det motsvarar dagens moderna 200-meterslopp. Det fanns även längre lopp på två och fyra stadion och stafettlopp med fackla.]

Men allt detta gör jag på grund av evangeliet (det goda budskapet med de glada nyheterna), så att jag tillsammans med er kan bli delaktig (vara en partner) i det. ²⁴Vet ni inte att de som springer på löparbanan [den ca 185 meter långa sprinterbanan på stadion i Isthmia] – alla springer de verkligen [allesammans kämpar de ju för att först komma över mållinjen], men bara en får ta emot segerpriset?

Spring så att ni vinner (verkligen kan lägga beslag på) det [och göra det till ert].

Brottningstävling i det antika Grekland, målning av den amerikanska konstnären Tom Lovell.

²⁵Men var och en [varje atlet, löpare, boxare och gladiator]
    som tävlar (kämpar) [i de grekiska spelen]
    utövar självkontroll (praktiserar återhållsamhet; underlägger sig hård träning) i allt.

Dessa [gör ju allt detta] för att vinna (ta emot) en segerkrans
    som snart vissnar (en förgänglig lagerkrans),
men vi för [att vinna] en
    som aldrig vissnar (en oförgänglig) [2 Tim 4:7-8].

[Den träning som man måste genomgå för att få tävla i dessa spel var tio månader lång. Man tränade hårt och avstod från ohälsosam mat, alkohol och fysisk intimitet. Segraren kröntes med en olivkvistkrans.]

²⁶Jag [själv] springer därför inte planlöst (osäkert; på ett tveksamt sätt; på måfå – utan ett tydligt mål i sikte) [Fil 3:14],
jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. [Det är en verklig kamp och en verklig motståndare.]

²⁷I stället är jag [likt en boxare som ger ett förödande slag i ansiktet] hård mot min kropp och tvingar den till lydnad (underkastelse; bemästrar den genom att föra bort/göra den till slav), för att jag, efter att ha predikat för andra, inte själv [på något sätt] skulle bli diskvalificerad (komma till korta).

2) Judiska traditioner – delvis identifiering (10:1-13)
¹[I det tidigare stycket har Paulus uppmanat de troende "att bli allt för alla", se 1 Kor 9:22. Det är inga problem att anpassa sig till andra kulturer vad gäller musikstil, kläder, mat, sociala mönster osv. Det blir mer komplicerat när det gäller sakrament, som är handlingar som har religiös innebörd. I detta stycke tar han upp de judiska sakramenten som fått sin fullbordan i Jesus.]

Syskon (bröder och systrar i tron), jag vill inte att ni ska vara felinformerade (okunniga, sakna kunskap) om vad som hände våra fäder [och vad som kan hända oss]:

Alla var under molnet [Guds närvaro som gick före dem och beskyddade dem],
    alla gick genom havet,
²alla blev döpta till Mose i molnet
    och i havet.

³Alla åt samma andliga mat,
     ⁴alla drack samma andliga dryck,
för de drack från en andlig klippa som följde dem,
    och den klippan var den Smorde (Messias, Kristus).

[Paulus säger "våra fäder" till både judar och greker. Det judiska folket som korsade Röda havet var både de hednakristnas och de messiastroende judarnas förfäder. Både dopet och nattvarden har sina tydliga rötter och förebilder i uttåget ur Egypten. De var i molnet och gick genom vattnet. Det var deras dop. De åt bröd från himlen och drack livets vatten som flödade från klippan.]

⁵Trots det hade Gud inte behag till de flesta (ingen glädje i majoriteten) av dem [eftersom de älskade det onda mer än Gud]. De föll och låg kringspridda i öknen.

⁶Detta är nu varnande exempel för oss, för att inte vi ska vara sådana som passionerat älskar (har begär till) det onda, som de gjorde.

⁷Bli inte heller avgudadyrkare som några av dem, som det står skrivet:
    Folket satte sig för att äta och dricka
    och reste sig för att roa sig (dansa). [2 Mos 32:6]

⁸Vi ska inte heller begå sexuell synd som några av dem gjorde
    och 23 000 föll (dog) under en dag. [4 Mos 25]
⁹Vi ska inte fresta den Smorde (Messias, Kristus) som några av dem gjorde,
    de dödades av ormar. [4 Mos 21:1-9]
¹⁰Klaga (muttra) inte som somliga av dem gjorde,
    det ledde till att de förgjordes av "Fördärvaren" [dödsängeln]. [4 Mos 16:41-49]

¹¹Allt det som hände dem utgör exempel
    och skrevs ner för att varna oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss.

¹²Därför ska den som tror sig stå säkert, se till att han inte faller. [I vers 1-11 har Paulus tagit flera exempel från Gamla testamentet på hur människor vikit av från vägen – det är därför vi ska vara vaksamma.]

¹³Ingen frestelse (prövning, påfrestning) har drabbat (gripit, fångat) er utom de vanliga mänskliga. Och Gud är trofast – han ska inte tillåta att ni frestas (prövas) över er förmåga (mer än ni mäktar med/orkar/klarar av), utan [samtidigt] med frestelsen (tillsammans med prövningen) kommer han också att bereda utvägen [den som ges åt er] för att kunna (så att ni orkar) härda ut.

[Grekiskans peirasmos betyder både prövning och frestelse. Den nyansskillnad vi har i det svenska språket, finns inte i grekiskan, se även Matt 6:13; Jak 1:2. Under prövningar kan man frestas att lämna Gud. Även köttet, den mänskliga syndiga naturen, har en fallenhet att locka människan bort från Gud, något Satan utnyttjar. Gud prövar, men frestar inte, se 1 Mos 22:1; Job 1:12; Matt 4:1; Jak 1:13; 4:7. Det grekiska ordet för utväg är ekbasis. Det förekommer bara här och i Heb 13:7, där det översätts med "resultat". Ordet används i sekulär grekiska för en flods utlopp i havet. Samtidigt med frestelsen/prövningen finns alltid en specifik utväg för ett gott slutresultat, se Rom 8:28.]

Tillbaka upp