Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Parallell - lördag 13/11

Mat 28

Jesus är uppstånden!

Maria undersöker den tomma graven.

¹Nu efter (i slutet av – gr. opse) sabbaterna [när veckosabbaten och påskens högtidsdagar var över], i gryningen på första dagen i veckan [tidigt på söndagen, vid sextiden] kom Maria från Magdala och den andra Maria [Jakob och Joses mor, se Matt 27:56] för att se (inspektera, undersöka) graven.
²Plötsligt blev det en stor jordbävning, för en Herrens ängel kom ner från himlen och rullade bort stenen [framför graven där Jesus var begravd] och satte sig på den. [Jordbävningen orsakades av ängeln, men upplevdes troligen som ett efterskalv till den tidigare jordbävningen, se Matt 27:51-52.] ³Hans utseende (form, yttre) var som ett ljussken (en blixt, en lysande stjärna), och hans kläder vita som snö, ⁴och de som vaktade [4-16 vakter, kanske fler, se Matt 27:66] blev så förskräckta av att se honom att de skakade okontrollerat och blev som döda [och blev liggande orörliga på marken].

⁵Men ängeln sa till kvinnorna: "Var inte rädda! Jag vet att ni letar efter Jesus som var korsfäst. ⁶Han är inte här, för han är uppstånden precis som han har sagt! [Verbet uppstånden är i passiv form vilket pekar på att Jesus var uppstånden av Gud!] Kom hit (följ med) och se platsen där han låg! ⁷Skynda er sedan att gå till lärjungarna och säg detta till dem: 'Jesus har uppstått från de döda, han ska gå före er till Galileen där ni ska få se honom.' Se, nu har jag berättat för er (nu har jag utfört mitt uppdrag och gett budskapet till er)."

[Varken här eller i något annat av evangelierna beskrivs exakt hur uppståndelsen har gått till. Verbformen i vers 6, "han är uppstånden" är dock i passiv form vilket pekar på det faktum att Jesus var uppstånden av Gud. Ängeln rullade inte bort stenen för att Jesus skulle kunna komma ut. Anledningen var att hans efterföljare skulle kunna komma in och se att graven var tom!]

⁸De lämnade snabbt graven, och fyllda av bävan och stor glädje sprang de för att berätta det för hans lärjungar. [Att kvinnorna springer och visar både bävan och glädje visar att de trodde på ängelns ord om Jesus redan innan de mötte honom som uppstånden. Jämför med lärjungarnas reaktion som inte tog kvinnornas ord på allvar, se Luk 24:1.] ⁹Medan de var på väg mötte plötsligt Jesus dem och sa: "Var glada (var hälsade)!" [En vardaglig hälsningsfras.] De gick fram och grep tag om hans fötter och tillbad honom (böjde sig ner i ödmjukhet, föll på knä).
¹⁰Då sa Jesus till dem: "Var inte rädda! Gå och säg till mina bröder att de ska gå till Galileen. Där ska de få se mig."

Vaktstyrkans rapport
¹¹Medan de var på väg kom några av vakterna till staden och rapporterade för översteprästerna vad som hade hänt. ¹²Efter att de samlats tillsammans med de äldste och utformat en plan, gav de en stor summa pengar åt soldaterna, ¹³och sa: "Säg att hans lärjungar kom på natten och förde bort kroppen medan ni sov, ¹⁴och om ståthållaren får höra om det, tar vi hand om det och ser till att ni inte råkar illa ut." ¹⁵De tog emot pengarna och gjorde som de blivit instruerade, och detta rykte är spritt bland judarna ända till i dag.

[Det var förenat med dödsstraff för en romersk soldat att sova på sitt skift. Det krävdes en stor summa pengar och en säker garanti att inte råka illa ut om vakterna skulle gå med på detta erbjudande.]

AVSLUTNING

Jesus har all makt i himlen och på jorden

Sen eftermiddag på en av höjderna vid västra sidan av Galileiska sjön.

¹⁶De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg där Jesus hade stämt möte med dem. ¹⁷När de fick se honom [på avstånd], tillbad de honom (böjde de sig ner i ödmjukhet, föll de ned på knä), men några tvivlade (höll på att tappa tron).

[Vissa av lärjungarna hade trott att Jesus skulle återupprätta staten Israel och befria dem från romarnas förtryck, men eftersom det inte skett så tvivlade de på om Jesus verkligen hade makt. Detta ord för tvivla används bara här och i Matt 14:31, där Petrus ser på de yttre omständigheterna i stället för att tro och lita på Jesu ord.]

¹⁸När Jesus kommit fram till dem talade han och sa:

"All auktoritet (all makt att regera) i himlen och på jorden har getts åt mig. ¹⁹När ni sedan har gått ut [reser från plats till plats]:

Gör (träna) lärjungar av alla folk (etniska grupper; folkslag)
    när [genom att] ni döper (nedsänker – gr. baptizo) dem
        i Faderns och Sonens och den helige Andes
        namn [singular]
     ²⁰och instruerar (undervisar, lär) dem att hålla (bevara) [noggrant lyssna på] allt som jag har befallt er.

Och se (lägg märke till) [kom ihåg], jag är med er alla dagar till tidens slut (tidsålderns fullbordan)."

[Huvudbudet att "göra lärjungar" föregås av att först ha gått ut och följs sedan av uppdraget att döpa nya lärjungar och träna de troende. I Jesu uppmaning står alla verb i aktiv form, vilket visar att detta alltid är aktuellt – ända tills Jesus kommer åter.]

Vilket år och vilken veckodag dog Jesus?
Evangeliernas berättelser, typologin från GT, almanacka och traditioner kan hjälpa oss att bestämma vilket år och veckodag Jesus dog.
    Jesu ord och Bibelns texter är sanna. Det finns dock olika syn på vilken dag den sista måltiden äger rum, och följaktligen vilken nästa veckodag är då Jesus korsfästs. Kärnbibeln lutar sig mot Joh 13:1 och Matt 26:17 som indikerar att måltiden skedde innan högtiden, se dock Mark 14:12; Luk 22:7-8. Det finns fyra vårhögtider som har uppfyllts exakt, det talar för att Jesus var påskalammet, se Kol 2:17. När det kommer till traditioner är det komplicerat. Över tid har kristna traditioner skapats och de judiska justerats, för att skilja den judiska och kristna påsken åt så att de aldrig sammanfaller.
    Även almanackan när högtiderna infaller måste stämma med en tom grav den första dagen i veckan. De tre vanligaste förslagen i ett möjligt intervall är år 27, 30 eller 33 e.Kr., alla andra år i denna period infaller 14:e nisan på en måndag eller lördag vilket inte går att få ihop med den tomma graven en söndag.
    År 27 och 30 e.Kr. infaller 14:e nisan från onsdag kväll till torsdag eftermiddag och år 33 e.Kr. är det fredag kväll till lördag eftermiddag. Utifrån Matt 2:1; Luk 3:1-2, 23 är år 30 e.Kr. mest troligt. I Kärnbibelns tabell i Mark 11, och rubrikerna i Markus och Lukas evangelium följer dagarna år 30 e.Kr. Jesus åt då den sista måltiden onsdag kväll. Detta år offras påskalammet i templet klockan tre på torsdag eftermiddag, och i så fall samtidigt som Jesus dör på korset, vilket skuggbilderna talar för, se 1 Kor 5:7. Detta möjliggör också för exakt tre dagar – tor, fre och lör – och tre nätter – tor/fre, fre/lör och lör/sön – i graven.

Det finns olika traditioner och synsätt, men det gemensamma och viktigaste är att Jesus är uppstånden och lever idag!

Tillbaka upp

Mark 16

Den 17:e nisan (lördag kväll – söndag eftermiddag)

Kryddbutik i gamla staden i Jerusalem. På sabbaten öppnar man ofta kl 20.00 och har öppet några timmar.

©Anders Wester

¹[Det är nu den 16:e nisan enligt den judiska almanackan.]

När sabbaten [veckosabbaten] var över [efter solnedgången på lördagskvällen] köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor, så att de kunde gå och smörja honom.

[Efter solnedgången öppnade affärerna några timmar. År 30 e.Kr. sträcker sig den 17:e nisan från lördag kväll till söndag eftermiddag. Det är också den tredje dagen i osyrade brödets högtid och detta år sammanfaller dagen också med förstlingsfruktens högtid, bikkurim, se 3 Mos 23:9-14. Det finns två traditioner för offren kring denna högtid. Enligt fariséerna skulle förstlingsoffret ske på kvällen (när dagen inleds), medan saddukéerna ansåg att det var på morgonen. Eftersom de sistnämnda var i majoritet i Sanhedrin så skedde viftoffret troligen tidigt på söndagsmorgonen. Tänk om samtidigt som en kärve viftades i templet som ett förstlingsoffer spreds nyheten om att Jesus var uppstånden, se 1 Kor 15:20. Bibeln redogör ju inte exakt för när Jesus uppstår, bara att graven är tom vid gryningen på den första veckodagen, söndagen, se vers 2 och 6.]

Jesus är uppstånden
²Mycket tidigt på morgonen på veckans första dag (söndag), kom de till graven, redan vid soluppgången. [De startade antagligen redan när det var mörkt från Betania, ca tre kilometer utanför Jerusalem.] ³De sa gång på gång till varandra (deras huvudsakliga samtalsämne under vandringen var): "Vem ska rulla undan stenen från ingången till graven åt oss?"
⁴När de tittade upp såg de att stenen, som var mycket stor, redan var bortrullad. ⁵När de kom in i graven såg de en ung man sitta där på högra sidan, klädd i en vit lång klädnad, och de blev helt förvånade.

I trädgårdsgraven i Jerusalem finns en av många klippgravar i Jerusalem.

⁶Han sa till dem: "Var inte rädda! Jesus som ni söker, Jesus från Nasaret, som var korsfäst, har uppstått. Han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom! ⁷Men gå och säg till hans lärjungar och [särskilt] Petrus: 'Jesus går före er till Galileen, där ska ni få se honom, precis som han har sagt till er.' "

[Petrus hade förnekat Jesus och avsagt sig lärjungaskapet, se Mark 14:72. Nu får han en särskild hälsning och uppmuntran att få möta den uppståndne Jesus.]

⁸När de gått ut, flydde de bort från graven, för både bävan och förvåning hade kommit över dem. De sa ingenting till någon, för de var rädda.

[Markus avslutar sitt evangelium på samma sätt som han börjar det – snabbt och kortfattat. Det sker också på ett ödmjukt sätt: några kvinnor får vara med i det största miraklet när Jesus har uppstått, och får gå med himmelskt budskap till lärjungarna, vilket gör dem till de första som predikar uppståndelsen!]

Avslutning – Jesus visar sig
⁹[Den längre avslutningen (vers 9-20) finns med i senare manuskript, men inte i de tidigaste. Stilen skiljer sig jämfört med övriga evangeliet, men innehållet är inte obibliskt och innehåller material från andra evangelierna och Apostlagärningarna.]

Tidigt på första dagen av veckan [söndag], efter att han uppstått, visade han sig för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner. ¹⁰Hon gick ut och berättade det för dem som hade varit med honom, medan de sörjde och grät. ¹¹När de hörde att han levde och att hon hade sett honom, trodde de inte på det.

Jesus visar sig för två lärjungar
¹²Efter detta [på samma dag, se Luk 24:13] visade han sig i en annan skepnad (annorlunda yttre form) för två av dem som var på väg ut på landet [till Emmaus, elva kilometer utanför Jerusalem]. ¹³De kom tillbaka [till Jerusalem] och berättade för de andra, men de trodde inte på dem.

Jesus visar sig för de elva lärjungarna
¹⁴Efter detta visade han sig också för de elva medan de låg till bords, och han tillrättavisade dem skarpt för deras otro och hårda hjärtan, eftersom de vägrat tro på dem som sett honom uppstånden. ¹⁵Och han sa till dem: När ni [sedan] går ut i hela världen [går in överallt – in i varenda strukturerad ordning och varje sammansatt system], predika (förkunna) [då] evangeliet (de goda nyheterna; det glada budskapet) [om försoning och frälsning] för hela skapelsen [för allt skapat, inrättat, ordnat och etablerat]. ¹⁶Den som tror och blir döpt är frälst (trygg, hel, bevarad, helad, försörjd, befriad, och har evigt liv), medan den som inte tror blir dömd.
¹⁷Dessa tecken ska troget följa (alltid vara närvarande) dem som ständigt tror (litar på, lutar sig emot mig): I mitt namn ska de kasta ut demoner, de ska tala nya (helt nya, bättre) språk (tungor), ¹⁸och de ska plocka upp (lyfta undan) ormar [bokstavligt ormar, eller bild av djävulen]. Om de dricker något dödligt, ska det inte skada dem, och när de lägger händerna på de sjuka (de som är helt utan styrka, svaga) ska dessa bli friska.

Jesus far upp till himlen
¹⁹Därefter, sedan Herren Jesus hade talat till dem [de elva lärjungarna], blev han upplyft till himlen och satte sig på Guds högra sida. ²⁰De gick ut och predikade överallt (på alla platser), och Herren verkade (arbetade) tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de mirakler (tecken, under) som följde dem.

Markusevangeliets slut
De tolv sista verserna i Markusevangeliet brukar kallas den längre avslutningen av Markusevangeliet. Det finns även ett kortare slut i en annan uppsättning av manuskript, och även varianter med både det korta och långa slutet. Det kortare slutet lyder:

"Och de berättade kortfattat om allt de hade blivit befallda för dem som fanns kring Petrus. Genom detta sände Jesus själv ut, från öst till väst, den heliga och oförgängliga förkunnelsen om den eviga frälsningen. Amen."

De äldsta och bästa manuskripten (Kodex Vaticanus och Sinaiticus) från 300-talet har Mark 16:8 som sista vers. I ett manuskript (Vatican MS) finns dock ett mellanrum mellan vers 8 och Lukasevangeliet, som om skrivaren väntade på mer material. Justinus Martyren tar med verserna i Diatessaron (skriven 160-175 e.Kr.) och Irenaeus (ca 170 e.Kr.) refererar till dem. Lite senare skriver Eusebius (260-339 e.Kr.) och Jerome (340-420 e.Kr.) uttryckligen att verserna saknas i de texter de hade tillgång till.

Den vanligaste förklaringen är att de längre sluten tillkom på 100-talet av någon som velat göra en sammanställning av uppståndelseberättelserna i de andra evangelierna. Innehållet i dessa verser bygger på material från de andra evangelierna och Apostlagärningarna.

Tillbaka upp

Igår

Planer

Stäng